Den ultimata årsbästalistan 2013 - The Deluxe Edition

Sommartider innebär ibland en liten stund till övers. En stund som kunde användas för ett speicalprojekt - Den Ultimata Årsbästalistan 2013 The Deluxe Edition. :-)

Tidigare i somras publicerade jag en uppdatering av den ultimata årsbästalistan för 2013. Du kan läsa det inlägget här. Mina UÅBL:or är sammanslagningar av topplistor som jag och mina filmspanarvänner skriver. Det brukar vara mellan 7 och 11 listor som ligger i botten, och jag hoppas allt som oftast på större uppslutning. The more the merrier som det heter.

Med den stora filmsajten Letterboxd som bas har jag nu skapat en gigantisk UÅBL för 2013. Letterboxd är en sajt där medlemmarna skriver recensioner och betygsätter film. Man kan också göra listor och om du söker på top 10 2013 kommer det upp en hel massa länkar till medlemmarnas privata topplistor för året i fråga.

Jag har nu gjort en UÅBL 2013 deluxe som bygger på 100 underliggande topplistor. Japp, du läste rätt. Etthundra stycken! Jag har valt listor som fokuserat på filmer från 2013 enligt imdb. En hel del listor har också blandat in 2012:or som haft premiär på "vanlig bio" under 2013 (dvs undantaget festivalpremiärer). Men eftersom jag övergått till att köra 100% enligt imdb på mina egna listor så körde jag samma här.

Kan starta med en not om de listor som hade med 2012:or. Det var framför allt fem filmer som utmärkte sig och ofta återkom på listorna (fast de är från 2012). I första hand var det två personliga favoritfilmer, dels Noah Baumbachs underbara Frances Ha. dels den gravt missförstådda Sping breakers. Speciellt den andra filmens success på listorna gjorde mig glad. De flesta användarna på Letterboxd är nog från USA så man får räkna med att det är en dragning mot filmer som gått bra i USA. Nästa hög om tre filmer som också återkom ofta var den danska filmen Jakten, den överskattade A place beyond the pines samt den underskattade Mud. Men de kommer alltså inte med på nedanstående lista.

Med ett så stort underlag har jag faktiskt slagit till med en topp 20! Och för er spännings skull listar jag dem i omvänd ordning. Efter listan kommer lite kommentarer och notataer om materialet.

Med ett så brett underlag får vi räkna med en hel del blockbusters samt filmer ur kända filmserier. Vilken superhjälte kommer gå segrande ur striden, järnmannen, stålmannen, guden eller järven? Kommer Smaug besegra Katniss? Oscarsgalan brukar också sätta sitt avtryck på folks medvetande. Hur många "Oscars baits" kommer du återfinna på listan? Vi har också en dödsmatch mellan två komedier med förvillande liknande namn. Kommer du ihåg vilka det var?

Jag la märke till att många av de polära filmerna från box office figurerar vilt bland listorna. Men det borde inte vara fel att denna popularitetslista blir en popularitetstävling (inte en kvalitetstävling). Om du förstår hur jag menar...

Total sett har hela 160 filmer listats. Tänk på att alla filmer som finns med nedan har kvalificerat sig på minst en topp 10 lista. Hela 38 av de 160 har fått minst en förstaplacering vardera.

Nej, nu tar vi oss an listan! Mina högst personliga kommentarer om filmerna finner du under varje film.


20. Star Trek into darkness (68 poäng, återfinns på 15% av listorna, plats 33 på filmspanarnas lista)

En gammal älskad seire som re-bootats. The Batch drog kanske en del röster? Mellannmjölksblockbuster om du frågar mig. Underhållande för stunden. Men därefter lättglömd.



19. Short term 12 (77 poäng, 15%, plats 16 på filmspanarnas lista)

Fint litet indy-drama om ungdomar på glid. En stor överraskning att den tog sig in på topp 20. Bra listat där alla listmakare. Jag gillade den skarpt. Stark film utan att bli smörigt.

18. Pacific rim (78 poäng, 14%, (42))

Stora monster mot lite, lite för små stora maskiner. En av sommarens stora popcorn-rullar. Populär bland populasen tydligen. Jag kunde roas av spektaklet, men ärligt talat är det en risig film. Endast stora robotar gör icke en bra film.



17. The conjuring (82 poäng, 16%, (12))

Årets skräckis-snackis kom med på topp 20. Bra jobbat skräckisen. Jag har givetvis inte sett den, och jag tror att den är himlans läskig. Brr.



16. Dallas Buyers Club (84 poäng, 17%, (29))

Oscar-bait-film. Vinnare av statyetter och PK så det räcker. Det kommer man långt med tydligen. Överskattad film, rejält överskattad, trots min man crush MM i huvudrollen. Mer snack om hans vikt än hans skådespeleri.



15. La grande bellezza (The great beauty) (86 poäng, 13%, (oplacerad))

Vinnare av bästa utländska film vid oscarsgalan 2014. Det ger alltid bra reklam. Kan vara att det är en bra film också... Men jag har inte sett den.



14. American hustle (93 poäng, 20% (oplacerad))

Känd regissör och kända skådisar tog denna film upp på listan. Är filmen bra? Oklart. Jag försökte se filmen på SF i Kista men det var tydligen ett misstag (som jag inte kommer göra om).

13. The World's End (117 poäng, 22%, (oplacerad))

Högst placerade renodlade komedin. Firma Pegg, Frost och Wright firrar nya triumfer. Men var den så bra egentligen? Njae, lite smålustig var den allt. This is the end var dock roligare.



12. Blue Jasmine (122 poäng, 23%, (oplacerad))

Woody Allens feel-bad film om galen kvinna spelad av Cate Blanchett. Hon var tydligen bra här... Jag gillade dock inte filmen. Den är kall, ack så kall.



11. Before midnight (123 poäng, 20%, (12))

Linklaters avslutande (?) del om Jesse och Celine. Denna varma film älskade jag. Hoppas på en fortsättning år 2022!

---



10. Rush (156 poäng, 29%, (37))

Välproducerad men trist film om räserkillarna James Hunt och Niki Lauda. Ron Howard-nivå på denna film. En film helt utan glimten i ögat. Absurt att denna kom på topp 10. Hur tänkte man här?

9. Captain Phillips (161 poäng, 29%, (37))

Den genomgode Tom Hanks går hem i stugorna. Med rätta omtalad scen i slutet av filmen... I övrigt lite mähä... Inte ens mellanmjölk! Lättmjölksfilm.



8. Nebraska (163 poäng, 29%, (42))

Hyllade Alexande Payne kom med denna älskade film. Personligen gillade jag den inte! En människoföraktande film! Jag förstår helt enkelt inte hur publiken kan älska den gamle gubben med den bångstyriga frisyren.



7. La vie d'Adèle (Blue is the warmest colour) (166 poäng, 22%, (15))

Vinnaren i Cannes 2013 firade triumfer. En film jag inte sett! Handlar om två tjejer tror jag.



6. Inside Llewyn Davis (170 poäng, 29%, (29))

Coen-bröderna har många fans ute bland de filmtokiga. Filmen är bra men sjätte bästa från året? Galenskaper!



5. Prisoners (205 poäng, 36% (2))

Denis Villeneuve's täta thriller med Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman är bra men lite lätt överskattad. Starka trillers är dock som alltid välkomna. Helt ok att den figurerar så här högt.



4. 12 years a slave (327 poäng, 48% (18))

Vinnare av bästa film på Oscarsgalan 2014. Historiskt drama... Och jag har därmed inte sett den. Trifekta av no-no's för mig; Oscars-bait, storfilm, historiskt kostymdrama. Och BOATS. Yuck.



3. Her (368 poäng, 47%, (4))

Topp 3 kan jag helt ställa mig bakom då den är identisk med min egen lista! Her är en underfundig nära framtiden-film om människors ensamhet, drömmar, om att mötas och skiljas. Underbar film.

2. The Wolf of Wall Street (368 poäng, 50%, (6))

Årets största överraskning för mig då jag trodde att Scorsese var slut. Detta var en vederkvickande och uppkäftig film som skiter i allt vad "politiskt korrekt" heter. Fullt ös medvetslös som min gamle far hade sagt.



1. Gravity (420 poäng, 64%, (1))

Överlägsen etta och årets bioupplevelse för mig. Det lustiga med filmen är att den verkar gå hem hos filmnördar mer än "casual film goers". Men den triumferade hos de som skriver listor på Letterboxd i alla fall. Fantastisk film. Och en film där 3D verkligen adderade något till filmen. Bara en sådan sak!

Gravity vann alltså även här. Med hundra listor i botten blev det intressant att se hur många förstaplaceringar filmerna i toppen fick. The Wolf of Wall street och Her var bäst i denna kategori med 13 stycken förstaplaceringar vardera. Gravity toppade åtta listor och 12 years a slave sex listor. Därefter kom Inside Llewyn Davis och Blue is the warmest color som toppade fem listor vardera.


Några kommentarer från materialet...

Filmer som figurerade på filmspanarnas listor och hypats i våra kretsar: den skrämmande sci-fi thrillern Under the skin (22:a), Villeneuve's omtumlande thriller Enemy (30:e), actiondängaren i dystopisk miljö Snowpiercer (35:a), bilmannen Locke (48:a) och en arg Nic Cage i Joe på samma placering som Ender's Game (58:a).

Personliga favoriter som hamnade nesligt långt ner: den nerviga thrillern Blue ruin (94:a), den varma och helt underbara Enough said (63:a), Jim Jarmusch kalla vampyrdrama Only lovers left alive (52:a), sköna coming of age-dramat The spectacular now (42:a) och den underbara indy-komedin The way way back (40:e).

Övriga notabla placeringar: svåra Only God forgives (26) kom högre än förväntat, The Great Gatsby (36) vilket är svinhögt för den dyngan. The Grandmaster (72), The heat (83) och Nymphomaniac (109) gick inte hem i listorna. På delad 98:onde plats fann vi filmer som Lone survivor, Don Jon, The bling ring och Monster's University. Behind the candelbra hamnade på plats 132 och Ida på plats 144.

Hur gick det då mellan The hobbit: The desolation of Smaug mot The Hunger Games: Catching fire? Jodå den vältalige draken kom på plats 28 men fick se sig slagen av de hungriga spelen på plats 23.

Komedikampen? The World's End slog sig in på top 20 med en fin 13:e plats medan This is the end fick nöja sig med en 25:e placering.

Låt oss kolla in placeringarna för ett gäng blockbustrar: Pacific rim (18), Star Trek into darkness (20), The hunger games: Cathching fire (23), The hobbit: The desolation of Smaug (28), Iron man 3 (29), Man of steel (37), Thor: The dark world (39), Fast & furious 6 (45), The Wolverine (47), World War Z (50), Ender's Game (58), Elysium (63), Oblivion (83), Riddick (109).

På sista plats, delad 155:e placering, med en poäng ligger bland andra filmen Stockholm.

Slut.

City Slickers (1991)

Det är ett sammanträffande att jag skriver om denna film några dagar efter den gick på tv. Jag såg den i början av sommaren efter att jag påmints om den på en podcast om film som jag lyssnade på. De nämnde filmen och jag blev otroligt sugen att se om filmen. Jag kom ihåg den som otroligt charmig och mycket rolig. Som alltid då det gäller vandringar nerför minnenas aveny är det vanskligt att veta vad ur minnet som fortfarande gäller.

Nej, men detta var väl trevligt. Den är dock långt från så bra som jag kom ihåg den. Skräcktanke. Är Wild hogs också sämre än som jag minns den? Åter till City slickers. Billy Crystal spelar säljaren Mitch som förlorat sig skratt. Han är glåmig och deprimerad. Hans fru orkar inte se honom så längre och skickar iväg honom tillsammans med hans två barndomsvänner Phil (Daniel Stern) och Ed (Bruno Kirby) på en "retreat". Killarna åker på vilda västern-ranch och ska lära sig fösa kor, bli cowboys det vill säga. Som den tyste och hårde kofösarveteranen Curly ser vi legendaren Jack Palance.

Detta är en trivsam och typisk 90-talskomedi, mysig och oförarglig. Humorn är harmlös och storyn innehåller några orimligheter som i och för sig inte har någon betydelse i en film som denna. Filmen lever på Billy Crystals charm och personkemin med hans skådespelarkollegor Stern och Kirby. Den sistnämnde känner vi igen från filmer som Good morning Vietnam och När Harry mötte Sally. Han är den korte italienske killen.

Tyvärr var jag lite uttråkad då och då under filmens gång. Den tar väldigt god tid på sig att komma igång. Mitch är ju inte så munter i filmens inledning och resultatet blir likaledes omuntert. Under filmens andra halva finns några vagt roliga scener. Lättsam underhållning. Men inget att känna sig så uppspelt för egentligen.

Kaffekvarnen

Billy Crystal är en kul prick. Han är dock bättre i När Harry mötte Sally och Analyze this, bland andra. För de är väl bra fortfarande i alla fall?

En liten kul curiosa är att vi ser en mycket ung Jake Gyllenhaal som Mitch's son. Första rollen! 

Jag ger City slickers två pep talks av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Along Came Polly (2004)

Midsommarhelgen. Lördag kväll. Hemkomna från den lokala puben nere på "landet" skulle jag och svågern se fotbolls-VM för damer. Det var Sverige mot Tyskland i första utslagsrundan. Jag trodde svågern ville se matchen och han trodde tydligen att jag ville se den. Hmm, så det kan gå. Några få minuter in i matchen upptäcktes fadäsen och vi kunde snabbt slå över till Along came Polly som gick på en annan kanal. Hehe, mycket bättre nu...

Jag hade sett filmen förut, före bloggen. Den var lite småroliga som jag mindes den, men den drogs ner i skiten av... skiten om jag kom ihåg det. Vid denna omtitt föll jag för filmen mycket mer. Den är ju jätterolig! Självklart inte utan sina problem men klart bättre än vad jag kom ihåg den i alla fall.

Ben Stiller är perfekt i rollen som lite fumlig och bortkommen huvudperson. Han stolpar fram bredbent med hans ben som trumpinnar. Han spelar den neurotiske men godhjärtade storstadsbon mycket bra. Detta är en roll som han ofta hamnar i, andra filmer där han spelar en liknande karaktär är The heartbreak kid och Meet the parents. Här i Along came Polly spelar han en riskanalytiker och det jobbet passar han som hand i handske för.

Filmens "love interest" spelas av Jennif Aniston. Hun är superstabil som en flummig "flower power girl". Aniston är inte en av mina allra största favvisar men hon är alltid bra i det hon gör. Inga djupa dalar alltså, även om man inte får de höga topparna heller. Hennes karaktär i denna film påminner oss också om andra roller som den i Office space till exempel.

Som vanligt i denna typ av romantiska komedier spelar birollskaraktärerna ofta en huvudroll. I Polly har vi hela fyra bikaraktärer som är helt underbara. Favoriten Alec Baldwin är sitt vanliga sliskiga jag i den lilla rollen som Ben Stillers chef. Objektet som Stiller ska riskutvärdera är den australiske företagsledaren med fäbless för base jumping och katamarankappsejsning Leland Van Lew. Han spelas förträffligt av Bryan Brown.

Kvar har vi stjärnorna i klassen. Hank Azaria spelar "the scuba diver instructor". "The nude scuba diver instructor"! Han som kallar Stillers Ruben för Luben hela tiden. Hehe, han är helt underbar i denna film. Hans lustiga figur var nästan det enda jag kom ihåg från första titten.

Till sist har vi ingen mindre än maestron himself Philip Seymour Hoffman i rollen som Sandy Lyle (!), Rubens kompis. Han är som alltid suverän och här är han extra pompös, vulgär och högljudd. Rest in peace, min gode Philip. Du lämnade oss allt för tidigt. Det var Sandy som för mig introducerade begreppet "sharting"... Det är en blandning av "shitting" och "farting" och det kommer från en av filmens lite mindre kul partier.

Filmen har nämligen ett enda stort problem och det berör just det. Filmen är fylld av extremt patetisk kiss- och bajshumor. Tyvärr drar det ner helhetsintrycket en hel del. Jag förstår inte riktigt varför det ska vara så mycket bajshumor i en film som denna. Alla komponenter för en jättebra romantisk komedi finns där, men som kunden som beställer "extra allt" på Burger King var filmmakarna tvungna att ösa på med mer extra allt. Tyvärr är det extra som erbjuds banalt och passande för en publik som befinner sig i kiss- och bajsåldern. Hur gamla brukar de vara? 4-5 år?

Filmen är uppe och flyger på betyg fyra under vissa sekvenser men dippar sedan titt som tätt när den blir onödigt nödig. Jag hamnar därför mitt emellan. Jag ger Along came Polly tre misslyckade smekmånader av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

Planes, Trains & Automobiles (1987)

John Hughes hade ett stort hjärta. Det är mycket trist att han inte är med oss längre. Det är väl framför allt varmhjärtade komedier som han skrev eller regisserade som han är ihågkommen för. Planes, trains & automobiles är en sådan. Filmen kallas för Raka spåret till Chicago i Sverige. Det är en ganska trist översättning tycker jag.

Redan från filmens inledning får jag känslan av att detta är en knaskomedi, och att den inte spelar i realismens domäner. Den är kanske inte lika galen som en film som Dumb or dumber, men inte långt därifrån. Denna känsla håller i sig nästan hela filmen igenom. Det som gör att det känns som en Hughes-film är ett fåtal scener som kommer lite här och där. Speciellt en scen då Steve Martins Neal Page får ett utbrott på John Candys Del Griffith på det första hotellrummet. Neal är otroligt elak och Del står bara där och tar emot och emot. Den scenen är en av filmens tätaste och John Hughes handlag känns tydligt igen, inte för att den är elak utan för att den känns äkta.

Men tyvärr är en hel del av humorn av den simplare flabbigare sorten. Jag kommer inte riktigt överens med en del av scenerna i filmen. Jag kommer ihåg filmen som mer seriös OCH mer rolig. Visst topparna finns där... Dels rensning av sina sinuskaviteter före sömnen, handen mellan kuddarna (det är inte två kuddar!), kvinnan vid biluthyrningen. Ja, denna film har många höjdpunkter.

Det är dock inte förrän det är endast fem minuter kvar som filmen verkligen levererar som en "äkta" John Hughes-film. Slutet måste var ett av de finast filmsluten som finns. Klart det blir dammigt i rummet. Ingen tvekan. Scenen är bra klippt. Steve Martin som jag alltid gillat, och som är något underskattad må jag säga, spelar scenen bra, både när han lägger ihop alla ledtrådarna och räknar ut vad som står på och senare när de kommer hem. Slutet är mäktigt, det får högsta betyg.

Men som helhet var filmen nog lite svagare än vad jag kom ihåg den. Fortfarande klart över godkänt men inte den pangfilm jag hade i mitt "arkiv".

Jag ger Planes, trains & automobiles tre starka kompisar för livet av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

R.I.P John Candy

Lethal Weapon (1987)

Dödligt vapen... Den gamla actiondängaren. Vad var det som gjorde att jag tyckte att denna var så bra att jag hade med den på min topplista? Nu har jag sett den igen, denna gång med mina mer erfarna och kanske mer kritiska ögon. Låt oss se vad vi har på Lethal weapon. Producerad av Joel Silver, skriven av Shane Black och regisserad av Richard Donner.

Filmen är helt klart duglig. Filmens inledning med Amanda Hunsackers död är sober och allvarlig. Sedan har vi de tydligen obligatoriska åttiotalstypsnitten. Hysteriskt. Men filmen är långt från lika fånig. Det är en action mer än en komedi.

Som första film i en serie får vi en hel del karaktärsintroduktion. Martin Riggs (Mel Gibson) galenskap visas upp inte en, inte två utan tre gånger. Först är det när han haffar knarksäljarna vid julgransförsäljningen, sen är det då han plockar ner en presumtiv självmordshoppare från ett hustak och till sist är det när han pressar Murtaugh att trycka av avtryckaren på pistolen och skjuta honom.

Senare i filmen får vi fler allvarliga scener från Gibson. Filmens bästa scen är efter Riggs varit på middag hos familjen Murtaugh och han berättar om när han sköt en kille från 1000 yards i Laos. Lite känslor där. Givetvis finns det också några scener där Gibson spelar pajas, men det var mindre av den varan i denna första film än vad jag väntat mig. Gibsons långa hår, på gränsen till en hockeyfrilla imponerar dock. Mäktigt.

En detalj som jag saknade i denna film. Och som jag var helt säker skulle vara med var att Riggs skulle trycka sin axel ur led för att komma loss då han var kedjad. Jag hade precis för mig att han gjorde den stunten i alla fyra filmerna, men där misstog jag mig tydligen.

Riggs nya partner är Roger Murtaugh spelad av Danny Glover. Jag har alltid tyckt att Glover mer eller mindre suger i denna roll. Det blir tjatigt med hans "I'm too old for this shit" och hans nojja över åldern, familjen, bilen, båten osv. Men denna gång störde jag mig inte alls på honom. Han är helt ok. Inte en karaktär som gör filmen för mig, men han drar inte ner heller.

Skurkarna då. Där måste filmen få pluspoäng då vi ser galningen Gary Busey som Mr Joshua. Han är alltid kul att se. Den mannens galenskap går rakt ut genom rutan. Mitchell Ryan spelar The General men han är en mer generisk militärskurk.

Som actionfilm är Dödlig vapen helt ok. Den når inte upp till nivåer som vi vant oss vid efter Bourne-filmerna, men den håller i alla fall duglig 80-talsklass. Humorn i denna film är nedtonad och ger mer ett glitter i mina ögon än fulla gapskratt. Som helhet är filmen bra men inte så majestätisk som jag kanske en gång i tiden tyckte. Den fick plats på min nostalgitoppluista, men efter denna omtitt skulle den faktiskt ramla ut från listan.

Jag ger Lethal weapon tre ylande saxofoner av fem möjliga.

Betyg: 3/5