Jupiter Ascending (2015)

Fasen, jag litar inte på syskonen Wachowski. Visst de gjorde The Matrix men sen då? Litar inte på dem. Jupiter Ascending hade en intressant premiss. Den kunde vara bra, men enligt ryktet som föregick den skulle man inte ha allt för höga förhoppningar. Trots det hade jag alldeles för höga sådana...

De bygger världen bra. Det är inga fel på specialeffekterna i filmen. Men som jag sa i revyn om The Terminator så blir det inte en bra film endast på grund av bra specialeffekter. Om en films karaktärer och manus är så uselt som i denna film räcker det inte med snygga datoranimerade miljöer.

Channing Tatum är hjälten i filmen. Han påminner inte så lite om Chris Pratt i Jurrasic World förresten. Hans filmkaraktär är totalt ointressant. Och till råga på allt flyger han omkring på ett par antigravitationskängor. Det var fånigt. Men det kanske finns någon bra skurk? Hehe, nej sådan tur har vi inte. Eddie Redmayne spelar över något otroligt i rollen som ond ägare till Jorden. Jag började få John Carter-vibbar av filmen...

En av anledningarna till att jag ville se filmen var för att hetingen Mila Kunis spelar huvudrollen. Tyvärr är hon inte het i denna film. En gång för alla kan det nu bevisas att det inte är utseendet som gör någon het, det är karaktär och glimten i ögat. Här har Mila ingendera. Allt från när vi möter henne på knä skurandes toaletter till filmslutet då hon på knä skurar toaletter är hon mer eller mindre ointressant. Mycket trist och inte så lite överraskande. Dålig karaktär alltså!

Jag tycker filmen fokuserar på helt fel saker. Den töntige manlige hjälten räddar den stackars Kunis om och om igen. I en enda scen får hon stå upp för sig själv och då drämmer hon till sin fiende med ett järnrör. Snart  börjar dock byggnaden raseras och då kommer den flygande hjälten och plockar upp henne igen.

I filmens miljö och universum hade en mycket intressantare story varit att Kunis varit starkare, tagit kommando, fått vara bad ass lite mer och att hon hade besegrat sina fiender på ett mer intressant sätt. Jag hade velat se Kunis som drottning och ägare av Jorden. Inte på knä skurandes toaletter hela tiden. Bläh, detta var extremt tråkigt, trots snygga miljöer.

Träligt att denna film inte var bättre! Jag tvingas ge den det lägsta betyget. Syskonen kunde en gång, men de kan kanske inte mer? Jag ger den en stor besvikelse av fem möjliga.

Betyg: 1/5

The Terminator (1984)

Man kan helt enkelt inte se en film utan påverkan av sina minnen, sina referensramar eller sina nostalgikänslor. Därför blev specialvisningen av klassikern The Terminator i måndags en ren nostalgiresa för mig. I ett promotionjippo inför den nya Terminator-filmen visades originalet från 1984 på bio i en specialvisning. Välbesökt sådan. Filmen var otextad men det gjorde inget då alla i publiken var i min ålder och de flesta verkade ha sett filmen ett otal gånger vardera. I vimlet syntes både Jojjenito, Movies-Noir och Mr X.

Jag har sett The Terminator fler gånger än jag kan räkna, men aldrig på bio. Nu var det dock länge sedan jag såg filmen. Skulle denna titt bli en lika stor success som när jag såg om The road warrior nyligen?

Det första som slår mig är att specialeffekterna i den inledande framtidsscenen är extremt sunkiga. Detta var en lågbudgetfilm bör man komma ihåg. Personligen stör jag mig allt som oftast inte på om det är dåliga specialeffekter så länge karaktärer och känslan i filmen finns där. På samma sätt som bra effekter inte kan rädda en film med dåliga karaktärer eller uselt manus.

Skön känsla och minnesvärda karaktärer finns det gott om i The Terminator. Arnold är perfekt i rollen som den dödliga terminatorn. Han rör sig kanske något överdrivet som robot, men jag gillar det tydliga i hans tolkning. Scenen när han attackerar polisstationen är en av filmens bästa sekvenser. Där går han systematisk från rum till rum och pepprar ner människorna. Jag gillar hans ryckiga stil där. I scenen när han opererar på sin arm och sitt öga är specialeffekterna igen risiga men funkar konstigt nog ändå. Annars är flera av scenerna från framtiden favoriter. Den med en annan terminator som tar sig in i människornas hemvist nere i katakomberna är fantastisk. Den med de skällande hundarna.

En annan favorit är givetvis Linda Hamilton som Sarah Connor. Hon börjar som en alldaglig "nobody" för att långsamt under filmen bli hårdare och hårdare. Hon funkar väldigt bra i denna film och hon förbereder oss på hennes totala bad ass karaktär som vi får möte i T2. Slutet av filmen är bra, absoluta slutet menar jag då, med Sarah Connor och hennes hund på väg söderut. Jag fick lite gåshud under sista scenen när den olycksbådande musiken började ljuda. Damn, nu blev jag sugen att se om T2:an också.

Humorn i filmen är bra. Polischefen och framför allt psykologen som hanterar Reese är hysteriska. Underbart att se Bill Paxton i hans lilla roll. Han är en favvis. Till sist måste jag nämna alla de ikoniska "one liners"... Visst funkar de för det mesta fortfarande. Speciellt i en biosalong fylld till bredden med fans av filmen var det kul med de klassiska linjerna "I'll be back", "Fuck you, asshole", "Come with me if you want to live"...

Det var riktigt kul att få se denna film på bio. Jag hade bara sett den på video eller dvd förut. Filmen sågs med Jojje och det var lika trevligt som alltid. Efter filmen träffade vi på Christian också. Järngänget från Decennier alltså. Passande på något sätt då det vi såg var en klassiker från drygt 30 år sedan.

Jag älskade denna film som ung. Den är fortfarande mycket bra men som helhet nöjer jag mig med att ge den fyra potentiella framtider av fem möjliga.

Betyg: 4/5 

Jag såg filmen med Jojjenito. Movies-Noir skriver också något om biokvällen. Är de kvar eller blev de terminerade?

Sammanfattning av Projektet Decennier

Projekt Decennier... vad var det egentligen? Det började som en liten idé i mitt huvud om alla de filmer jag någon gång tänkt att jag ska se "någon dag". Den listan hade vuxit sig stor under åren som gått. För trots att man ibland slänger in en gammal film i spelaren är det ju så mycket lättare att välja något nytt istället. Varför vet jag inte alltid, men lättja är en orsak och jag har dessutom ofta känt att jag vill spara de äldre "finare" titlarna till "rätt" tillfälle. När så bloggkompisen Christian som kör bloggen Movies-Noir bjöd in till gemensamt projekt föreslog jag min gamla idé. Christian hakade på och vi döpte projektet till "Decennier". Christian tog fram loggan.

Efter en kort stunds diskussion fram och tillbaka fann vi formerna för projektet och så drog vi igång i september 2013. Vi startade med att avhandla 1920-talet. På den tiden körde vi två gemensamma filmer per decennium och jag hade själv bara sex filmer med från 20-talet. Snart växte dock projektet till att köra gemensamma filmer varje fredag under den månad vi tog oss an ett decennium samt att vi båda adderade fler och fler filmer. Under hela resans gång hade vi också med oss bloggkompisen Jojjenito då vi skev om de gemensamma filmerna. Jojjenito blev snart dubbad som "vicesheriffen".

Decennier har som helhet varit otroligt spännande. De filmer jag har sett har jag varit riktigt nyfiken på, och nyfikenheten är en av de bästa kryddorna jag vet. Decennier är inte per definition ett "klassiker"-projekt men för de äldre filmerna blev ju många av filmvalen också klassikers. För de tre avslutande decennierna, 80-talet till och med 00-talet, ändrade projektet karaktär för mig då jag redan före Decennier sett det mesta jag velat se från de åren. Men för alla årtionden har summan av alla filmer, helheten, blivit större än de ingående delarna. Precis som när jag frossar i film under Stockholms Filmfestival blir upplevelsen att se en massa film på kort tid större än enskilda filmupplevelser långt emellan.

Nu när jag ska sammanfatta hela projektet tog jag mod till mig och summerade hur många filmer jag sett under Decennier-loggan... Oj, det blev hela 150 stycken. Wow, det blev bra många fler än vad jag någonsin räknat med. Bra jobbat mig. Jag väljer att lyfta ut 15 stycken filmer från projektet som ligger mig extra varmt om hjärtat. Men först några spaningar i backspegeln...

Tio saker jag lärde mig under Decennier...

Positivt: Hur bra är inte Charlie Chaplin? Vilka ljuvliga filmer! Genialisk!

Negativt: Mr Smith goes to Washington levererade inte alls, jag var besviken på filmen. Jimmy Stewart!?!

Positivt: Otto Preminger var en regissör som jag knappt kände till. Hans film Laura gjorde att jag valde att se två till från den mästerlige regissören i projektet (vissa "följdval" hände alltså under resan)

Negativt:  Disney's filmer som jag sett, hela sex filmer, var generellt sett inte lika bra som jag trott.

Positivt: Tänk vad bra Robert Altman's alla filmer var. Älskar den gubben. De två från Hal Ashby var också najs.

Neutralt: Tre filmer som var helt ok men som jag trodde skulle vara bättre än vad de var: Citizen Kane, To kill a mockingbird och Rashômon.

Negativt: Men ack så besviken jag blev på de tidiga Kubrick jag såg.

Positivt:  De animerade filmerna från Studio Ghibli, med Hayao Miyazaki i spetsen. Wow, jag blev helt såld på dem. Hade tänkt se en eller två titlar men fann mig själv addera fler och fler filmer till projektet...

Negativt: Goodfellas. Scorsese. Bläh. Inte min kopp av te.

Positivt:  Trots att jag nästan inte tog med trikoloren i rädsla för att de inte skulle hålla idag stod Kieslowski's pretto-filmer för en stor positiv post i slutet av projektet.

Mina femton favoriter från Projekt Decennier

Sunrise: a song about Two humans (1927)

För att den är så humanistisk (och har en fantastiskt komplex handling för att vara en stumfilm).
Not: Vinnare av en oscar för: "Best Unique and Artistic Quality of Production", en kategori som endast fanns det året (1928).
Not 2: Placerad som nummer 5 på senaste Sight & Sound listan 2012.

City lights (1931)

För att Charlie Chaplin är ett geni.

The thin man (1934)

För att Nick och Nora var så härliga ihop.

Laura (1944)

För att den var så förförisk.

Brief encounter (1945)

För att den var så romantisk. Och bitterljuv.

Some like it hot (1959)

För att Marilyn var så rolig. Och Curtis. Och Lemmon.

Anatomy of a murder (1959)

För att rättegångsfilmer kan vara så här bra.

Persona (1966)

För att Bergman överraskade mig så.

The graduate (1967)

För Elaine, Ben och Mrs. Robinson.

Paper moon (1973)

För att far och dotter kickade some serious butt.

Grave of the fireflies (1988)

För att den var så sorglig, och så äkta.

My neighbor Totoro (1988)

För att grannen var så cool. Och tre stycken.

Three couleurs bleu (1993)

För dess innerliga blå känslor.

Whisper of the heart (1995)

För att den var så fin.

Requiem for a dream (2000)

För att den var så ful.

Lite data...

Totalt sett såg jag 150 filmer.
4 filmer fick betyget 1/5 (usel) (My fair lady, American graffiti, Goodfellas samt Ong-bak)
51 filmer fick betyget 2/5 (helt ok -> med tvekan godkänd)
51 filmer fick betyget 3/5 (med beröm godkänd -> bra)
39 filmer fick betyget 4/5 (jättebra)
5 filmer fick betyget 5/5 (suverän) (City lights, The Scarlet Pimpernel, Brief encounter, Persona samt Grave of the fireflies)

Medelbetyg 2,93


Mina Decennierbröder Christian och Jojjenito sammanfattar också detta gigantiska projekt idag.

Kolla också in min samlingssida för hela projektet, via länk överst på webbsidan eller här.

Kingsman: The Secret Service (2014)

Tog mig an Kingsman: The Secret Service som första film efter Decennier i maj. Jag hade hört bra om den och Matthew Vaughn som gjorde Kick-Ass låg bakom filmen. Lite humor, lite agent-spoof men ändå en ny fräsch tagning på ämnet var min förväntning.

Jaha, detta var väl trevligt. Inte världens bästa film att skriva hem om. Det var något av en "young adult"-film visade det sig. Junioragenter som slåss mot en läspande Samuel L Jackson och hans vassa assistent. Är detta en ny franchise som följer i spåren efter Twilight, Hunger Games och Divergent?

Humorn var där, men jag blev inte alls lika betuttad av stämningen i denna films om jag blev av Kick-Ass. Mest gillade jag att de drev med Bond-franschisen. Agenthistorien är för fånig för att det skulle bli riktigt bra.

Det största problemet var kanske att jag hoppades på något som skulle få mig att lyfta på ögonbrynen. Något som Kick-Ass och till exempel Scott Pilgrim vs The World båda lyckades göra. Nej, samtidigt som jag var underhållen under titten var jag farligt nära att bli uttråkad lite titt som tätt. Colin Firth har aldrig varit en stor favorit och Jacksons läspande var till slut störande och irriterande.Jag hade helt enkelt väntat mig något mer brutalt från Vaughn. Nu kändes filmen fasligt barntillåten.

Det var ändå några scener som stod ut... Colin Firth är bad ass i en fajtscen på en pub. Det lite överraskande slutet på scenen när en Kingsman blev kluven mitt i tu. Trevlig Bond-villain-lair där. Samt scenen när de hoppar fallskärm och en av de sex inte har fått med sig fallskärmen. Ganska spännande faktiskt.

Kyrkoscenen hade jag redan lyckats glömma. Tills jag letade upp bilder att lägga in i revyn. Ja just det den scenen var också kul.

Kungsmannen får en "helt ok"-tvåa. Jag ger den två svenska prinsessor av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Den Ultimata Årsbästalistan - 1987

1987 var ett mångfacetterat år då det gäller topplistor. För många var det en maffigt nostalgifyllt årtal med många kandidater, medan andra hade lite svårt att ens få ihop en topplista. Underlaget för denna sammanställning blev dock ungefär lika stort som för de flesta övriga gamla årgångar från åttiotalet. I sammanställningen kan man hitta alla sorters filmer; komedier, dramer, äventyrsfilm och action. Att åttiotalet tillhörde Arnold Schwarzenegger råder inget tvivel om.

Vi hade bra uppslutning som brukligt är numera. Följande nio bloggars topplistor från 1987 ligger till grund för sammanställningen; Filmitch, Flmr, We could watch movies, Spel och film, Jojjenito - om film, Rörliga bilder och tryckta ord, Movies-Noir, Fiffis Filmtajm samt undertecknad.

Jag har delat ut poäng, adderat, summerat, ordnat, kontrollräknat och sammanställt. Lön för mödan är ännu en UÅBL.

Här har ni resultatet:

1. Predator (John McTiernan) 49 poäng (sex listor, en förstaplacering)
2. Planes, trains & automobiles (John Hughes) 34 poäng (fem listor, två förstaplaceringar)
3. RoboCop (Paul Veerhoven) 33 poäng (sex listor, en andraplacering)
4. The princess bride (Rob Reiner) 32 poäng (fyra listor, två förstaplaceringar)
5. Full metal jacket (Stanley Kubrick) 25 poäng (tre listor, en förstaplacering)
6. Raising Arizona (Coen brothers) 24 poäng (fem listor, två tredjeplaceringar)
7. Au revoir les enfants (Louis Malle) 24 poäng (tre listor, en förstaplacering)
8. The untocuhables (Brian de Palma) 20 poäng (fyra listor, en andraplacering)
9. Radio days (Woody Allen) 19 poäng (tre listor, en förstaplacering)
10. Fatal attraction (Adrian Lyne) 18 poäng (fyra listor, en andraplacering)

Listan skapad den 20:e juni 2015.

Total sett nämndes 45 filmer på de nio listorna. Kommer här i poängordning; No way out (3 listor), The prince of darkness (2), Angel Heart (2), Dirty dancing (2), The running man (2), Innerspace (2), Stakeout (2), Himmel över Berlin, Broadcast news, Good morning Vietnam (2), The hidden, Some kind of wonderful, Wall Street (3), Less than zero, Pelle Erövraren, Blind date, Bagdad Café, Beverly Hills cop II (2), Over the top, Hope & Glory, Hellraiser, Maurice, Adventures in babysitting, Hamlet i affärsvärlden, Lethal weapon, Spaceballs, The living daylights, Family viewing, Withnail and I, 84 Charing Cross Road, La famiglia, Someone to watch over me, La ley del Deseo, House of games, The lost boys.