fredag 14 februari 2014

Limelight (1952)



Calvero: Life is a desire, not a meaning.

Jag messade till Jojje precis före han skulle slå sig ner och se Limelight att detta är "minor Chaplin" och det är precis vad det är. Det är som att det ligger och gömmer sig en mycket bra Chaplin-film under ytan på denna film. Den bra versionen bryter dock bara igenom vid några få tillfällen.

Chaplin hade vid detta laget gått över till talad film, men han verkar fortfarande vara nostalgisk över stumfilmseran. Han har nämligen förlagt filmens handling till London 1914. Därmed kan han utan att skämmas köra med en hel del stumfilmsestetik och han har till och med ett antal show- och dansnummer utan dialog med i filmen.


Chaplin spelar Calvero en gammal hyllad komedigubbe som nu blivit gammal och inte längre rolig, eftersom han inte dricker sig full inför sina framträdanden längre. Det är så extremt tydligt att Calvero är Chaplins alter ego och att filmen egentligen handlar om Chaplins eget fall från berömmelsens euforiska topp och sötma. Om man varit störst i världen och välden inte längre vill ha en, hur förhåller man sig inför det? Calvero upplever precis samma sak som Chaplin upplevde under denna fas i sin karriär.


Som vanligt har Chaplin en ung vacker tjej som motspelerska. Det som skiljer sig från den vanliga historien som vi sett i filmer som Modern times och The great dictator är att denna gång har Chaplin bara ett platoniskt förhållande med den unga tjejen. När denna filmspelades in hade Charlie sedan många år tillbaka redan träffat den kvinnan han kom att leva med resten av sitt liv, Oona O'Neill. Jag har fått för mig att Chaplin ofta hamnade i säng med sina kvinnliga huvudrollsinnehavare, både i filmerna och i verkliga livet. Inte så denna gång. Han hade till slut blivit trogen sin partner. Han kallade också Oona "the love of my life". Jag väljer att se på det som gulligt, inte äckligt.


Limelight handlar om Calvero som gammal och på drift räddar den unga balletdansösen Thereza från att ta livet av sig. Calvero får i ett slag en nytändning och fokus i livet. Han hjälper Thereza på fötter och coachar henne till framgång i livet. De kämpar sida vid sida med att försöka lyckas inom den ack så hårda show businessen. Thereza säger att hon älskar Calvero men han inser det omöjliga i relationen, betänk att han hade Oona vid denna tidpunkt.  Han kan inte gå med på att gifta sig med henne, trots att han kanske egentligen vill. Calvero själv pendlar hejdlöst i humöret, mellan ett oroligt sökande efter publikens godkännande och den gamle mannens visa ord om livets sanningar. Thereza har sina egna problem, att gå, och även om hon har lyckan inom räckhåll är det alltid något som håller henne tillbaka och hon tror att hon endast är värd olycka.


Filmen är förbannat lång, allt för lång för dess innehåll. Den är småputtrig på gränsen till tråkig i mitten men mot slutet tar den sig och i slutscenerna blev det lite dammigt i rummet (igen!).

Detta var inte en av Chaplins bästa filmer, nej lång därifrån, men karln har en hög lägstanivå och jag kan rekommendera den till de som vill se mer av den gamle gode Charlie.

Missa inte den fina scenen mot slutet där Buster Keaton spelar Calveros kompanjon i ett pantomimnummer. Enda gången de var på filmduken tillsammans.

Jag ger Limelight tre clowner av fem.

Edit samma dag som artikeln publicerades: eftertankens kranka blekhet och allt det där. Filmen har redan falnat i mitt sinne och jag inser att jag inte kan ge de mer än godkänd=helt ok. Jag korrigerar betyget till en tvåa!

Betyg: 2/5

Solar sig Christian och Jojje i rampljusets varma strålar eller sitter de i skuggan och fryser?

8 kommentarer:

  1. Du verkar ändå vara den som är minst missnöjd med Limelight av er tre? Själv är jag inte heller så förtjust i den, men det bitterljuva är kanske inte min grej?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag kanske var det. Samtidigt måste jag fråga mig om jag gav den ett betyg för högt bara för att det var Chaplin? Den var kanske en tvåa? Jo, det var den ju. Ändrar genast!

      Tack för tillrättavisningen!

      Radera
    2. Ouch, sorry Charlie... ;)

      Radera
    3. LOL, jag tror nog att det inte gör så mycket för den gode Charlie om jag sänker betyget... Men man vet ju aldrig!

      Radera
  2. Jag kände aldrig under filmens gång att det var mer än en tvåa, tyvärr. Den är för lång. Den är aldrig rolig. Den är aldrig romantisk. Den försöker, men den här stilen passade inte Chaplin i mina ögon. Att tycka synd om sig själv gick helt enkelt inte hem.

    SvaraRadera
    Svar
    1. För lång, helt klart. Rolig tror jag inte att den var meningen att vara.

      Jag tror inte heller att den skulle vara romantisk av den sorten som vi är vana att se i Chaplins filmer. Jag såg deras relation mer som far-dotter, eller kanske än mer mentor-lärling. Kemin som du saknade, fanns faktiskt inte inskrivet i manus heller, såvitt jag kan bedöma.

      Nej, detta var nog till stor del en "tycka synd om mig"-projekt och jag håller med att det inte håller!

      Radera
  3. Mm, du har nog rätt där, att det handlade om ett far-dotter-förhållande men att sen Bloom "tror" hon är kär i Calvero. Men det är ju tydligt att han vill att hon ska få ihop det med den amerikanske musikern.

    Ska den vara rolig eller ej? Svårt att säga. Återblicksscenerna då vi får Calvero uppträda är ju ganska ostiga. Loppcirkus? Nja. Tillsammans med Keaton i slutet får vi lite lite lite roligt, kanske.

    Intressant att den sjönk ett steg. Hoppas inte Christian och jag påverkade dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har svårt att se att några av de scenerna du nämner ska vara roliga, i så fall den sista scenen med Keaton. Som också var lite smårolig i alla fall.

      Njae, ni kan nog ha påverkat lite, men framför allt gjorde jag en kalibrering av betygen, det har ju varit lite snack om betygsskalan på sista tiden, så mest berodde sänkningen på mig själv.

      Radera