Filmspanarna Tema #4: Mat i film

Här bjuds det på fest

Filmspanartema igen. Denna gång är temat "Mat", vilket jag snabbt tolkar som "Mat i film". Som brukligt är ska jag ta tillfället i akt och ge er en lista, jag är ju en listnörd ut i fingerspetsarna. Det blir inte en lista med de tio bästa filmerna som har någon mat-scen i sig, nej, det blir en lista med de tio bästa matscenerna från filmer om eller med mat. Eller är det de mest nostalgiska scenerna? 10 scener bara? Nåja, man får väl fuska lite ibland? Jag slänger in några bonusar också.

När jag under middagen (entrecôte med potatisgratäng och sallad) satt och funderade på lämpliga filmer för denna lista kändes det som att det finns ganska få filmer som verkligen, uttryckligen handlar om mat. Eller så är det bara jag som har missat dem. Men det finns desto fler bra filmer där mat eller matscener finns med på en prominent plats. Det är de scenerna jag försöker fånga i denna lista. Jag har en vid definition av mat, där ingår nog en och annan dryck också, men detta är inte en topp-lista över scener som innehåller konsumtion av alkohol... Det är en helt annan lista. Låt oss börja med något riktigt sliskigt...

10. Oldboy (2003)

Kan man äta levande mat? Chan-wook Park chockade oss på många sätt med denna film, inte minst med denna scen. Clip.
Jag har ätit orm, strimlade stekta maneter och styckade, men inte fileade, paddor i "landet" Asien, men aldrig levande bläckfisk. Bläh.


9. L. A. Story (1991)

Hur man beställer en kaffe efter maten! Los Angeles hjälper Harris tre gånger. Ironisk betraktelse av drömmarnas stad - Los Angeles. Clip.
Jag tar en Caffè Macchiato... Med en twist av citron.


8. Snow White and the seven dwarfs (1937)

Hmm, ska du verkligen äta av det där äpplet? Clip.
Jag har ätit ett rött äpple, men aldrig blivit kysst av en prins.


7. Nine 1/2 weeks (1986)

Mat kan vara sexigt och kladdigt och sexigt. En av de första filmerna jag tänkte på när vi nämnt temat "Mat". Clip.
Hmm, har jag haft sex med mat någon gång. Kanske det, kanske det. Det får vi nog prata om någon annan gång...


6. The Trip (2010)

Matresan som är ett komiskt mästerverk, miniserie på TV i England blev omklippt till en film. Ett måste ses för er som gillar kvick dialog. Clip. Clip.
Jag har ätit mat i England på restaurang, men aldrig så bra mat som det ser ut att Steve och Rob äter. Jag undrar jag om dessa guldkrogar verkligen finns? Jag har däremot ätit helt makalöst fantastisk mat hemma hos Frans. Speciellt hans pastarätter är sensationella!


5. Lady and the tramp (1955)

Är det julafton redan? Clip.
Jag har ätit spagetti och frikadeller, och jag har kysst en lady.


4. When Harry met Sally (1989)

Fejkat var det här. Har Sally rätt? Clip.
Jag har sannerligen ätit en sandwich med coleslaw på en amerikansk diner. Har jag råkat ut för en fejkad O? Tja, vad vet jag... Kanske? Troligen?


3. Julie & Julia (2009)

Kokbokens guldålder är nu. Meryl Streep är en ganska bra skådespelare. Kom ihåg det, jag sa det först...! What?
Clip från filmen.
Clip från verkligheten.
Jag har sannerligen inte ätit allt från Julia Child's Mastering the art of French cooking, men jag har prövat Boeuf Bourguignon. Det var gott. Hemligheten för att lyckas med det franska köket? Smör, smör och smör.


2. Babettes gaestabud (1987)

En fantastisk film som som matfilm är i princip oöverträffad. Magnifik, makalös och majestätisk avslutning på filmen. Clip.
Café Anglais. 10.000 francs.


1. The gold rush (1925)

Den givna ettan på denna lista? Det tog ett tag innan filmen kom till mig, men då var förstaplatsen helt given. Clip.
Jag har varit med under guldrushen och jag har varit urfattig därefter, men jag har aldrig tvingats äta min känga!


Som bonus kan jag inte hålla mig från att lägga med några klipp från den tv-serie som mest av alla kretsade kring mat...
Clip 1.
Clip 2. Clip 2b.
Clip 3.


Mera bonusfilmer med mat...

5. Sideways

Handlar väl mer om en vin än en mat, men vin är ju också mat! Clip.

4. No reservations

Catherine Zeta-Jones och Aaron Eckhart najsar i restaurangmiljö. Jobbiga kunder är jobbiga. Clip.

3. The silence of the lambs

Tala om levande mat. Uppföljaren gör det på ett allt för grisigt sätt. Detta görs med klass och finess. Clip.
Underbar sista replik!

2. Annie Hall

I Woodys banbrytande och underbara romantiska komedi åskådliggörs kärnan i filmen med två scener där levande humrar har en central betydelse. Här kommer scenen som visar den bra relationen. Länge leve Annie. Clip.

1. Pulp fiction

Quentin Tarantino's mästerverk. Här pratas det europeisk mat. Clip.


Saknade ingredienser...
Det finns många bra matfilmer som jag inte sett (än). De mest omtalade kan vara Big night, Chocolat, Delicatessen, My dinner with Andre, Food, inc., Supersize me, Charlie and the chocolate factory, Eat drink man woman eller Tampopo? Men låt dig inte deprimeras, kanske finner du din favoritscen i detta collage: Clip.

Vilken är din favorit bland film med mat? Skriv i kommentarerna nedan!


Brad Pitt äter alltid i sin filmer.
Till sist undrar du säkert var Brad Pitt och hans ätande tagit vägen? Nej då, jag har inte glömt honom. Du får inget klipp men väl en hel artikel att njuta av.


Glöm nu inte att kommentera lidelsefullt och kila sedan över och kolla in vad de övriga i Filmspanarna har hittat på runt detta tema!
Samlingsinlägget där alla inlägg hittas.
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmmedia.se
Mode + Film
The Velvet Café
Har du inte sett den?
Jojjenito - om film
Filmitch's Blogg
ExceptFear
Flmr - En sorts filmblogg

First Aid Kit - Cirkus, Stockholm (2012)

First Aid Kit, Cirkus, Stockholm, söndagen den 28:e oktober 2012

När vi gick mot konserten begrundade Lars-Ola den kommande upplevelsen. Kommer konserten överträffa förväntningarna, eller kommer den bli en besvikelse, eller kommer den bara bli "sisådär"? Vi hade verkligen ingen aning. Vi hade inte ens några förväntningar på förväntningarna. Desto fler konserter man har sett genom åren, desto svårare blir det att "drabbas" av ett framträdande som man gjorde när man var yngre och mer lättpåverkad. Det var länge sedan jag fick rysningar på armarna. Svar: Roger Waters The Wall på Globen häromåret.

Men ack, livet är för härligt. Det går att överraskas! Vilken höjdarkonsert gott folk. First Aid Kit skulle egentligen inte kunna existera. Det är ju helt absurt. De spelar den mest underbara country jag hört på länge, länge, alltid. De ser inte ut som ärrade gamla män med livserfarenhet i överflöd från Nashville eller västra Texas. De ser inte heller ut som tjejerna som prisas på Country Music Awards. Men First Aid Kit existerar. De är klädda i färgglada kläder, den ena i en svart klänning med en lång väst i klara (!) färger i rött och guld. Den andra i en guld-grön byxdress som tagen från Twiggys sextiotal. De existerar och det ska vi vara tacksamma för.

Systrarna gör allt man kan göra trots, eller är det på grund av, små medel. Längst fram står lillasyster Klara med gitarr och hon sjunger lead voice. Till vänster står storasyster Johanna och gungar bakom sin synth, hon sjunger med. Ofta är de helt ensamma på scen, ibland är trummisen med. Ibland är en fjärde musiker med, också han trummis. Det är helt crazy för det låter helt perfekt, det är så det ska vara. Trummorna är i de bästa partierna riktigt tunga och de skulle gärna fått vara ännu tyngre. Jag har kanske blivit så präglad av Lykke's konserter att jag alltid vill hänföras av trummor nu för tiden?

De spelar ca 75 minuter men det kändes som att de höll på längre för det var så intensivt hela tiden. Jag och L-O stod långt fram. Jag fotograferade med min mobil och bilderna blev helt ok tycker jag.

Som tredje låt kom en av mina favoriter Hard believer från första skivan. Klara tillägnade den till Richard Dawkins och jag kunde bara jubla och le med hela ansiktet. Här ett klipp av låten live med en liten intervju före: Hard believer.

Tre sånger senare plockade Johanna upp ett instrument som jag inte har en aning om vad det är. Hon kramade det ömt och spelade på strängar och tangenter. Klaras sång var förtvivlande bra i New year's eve.

Direkt efter den upplevelsen drog Klara ut sladden ur gitarren och de båda gick fram till scenkanten och sjöng Ghost Town helt urpluggat. Vi som stod långt fram fick se dem på ännu närmare håll. Jag antar att de som stod längre bak också fick se dem på närmare håll. Klara och Johanna sjöng lika vackert som killen bredvid mig sjöng dåligt. Uppmana inte pöbeln i publiken att sjunga med i ett sådant framförande! Ghost Town i Boston i våras.

Sen kom de igång med lite "ösigare" låtar. En av låtarna som passade bra med två trummor var den nya låten Wolf. En annan av konsertens höjdpunkter var deras cover av Fever Ray's When I grow up. Otroligt bra.

De sjunger väldigt synkat, och de sjunger för fulla lungor. Det är så skönt att höra. De går verkligen "all in" och jag låter sången strömma in i huvudet. Det är jakten på magiska ögonblick som gör alla mindre bra livekonserter värda, det gäller att söka upplevelser här i livet. Små som stora upplevelser. Igår var upplevelsen av "main event"-ordningen. Mot slutet av showen slängde de in sina hittar, Emmylou, The lion's roar, I met up with the king med Klaras brutna röst som är så underbar i slutet av den låten.

Som extranummer körde de Simon & Garfunkels America, The New Jersey Turnpike! Den ösiga Sailor song där det helt plötsligt blev till en head banging-fest. Som sista låt körde de nya skivans avslutning, den Dixie Chicks inspirerade King of the world och åtminstone jag blev lite överraskad då Howlin' Pelle Almqvist äntrade scenen och sjöng den sista versen som ska sjungas av en karl.

Efter konserten dök systrarna upp och signerade skivor, t-shirts, vinyler och annat. Älskvärt.

Jag fick kärlek av systrarna på mer än ett sätt denna kväll. Tack för en höjdarkonsert. Vi ses igen!

Så här tror jag att setlistan var men det är helt inofficiellt och allt annat än konfirmerat:

In the morning
Blue
Hard believer
Our own pretty ways
Marianne's son
This old routine
New Year's Eve
Ghost Town
To a poet
Wolf
When I grow up
Emmylou
I met up with the king
The lion's roar
---
America
Sailor song
King of the world

Bästa låten just nu: 2 - Winter is all over you

Ikväll ska jag och Lars-Ola gå och se First Aid Kit på Cirkus. Den låt som fick mig att börja lyssna på systrarna var den flitigt radiospelade Emmylou. Underbar svensk singer-song writer / country. Nu vill jag uppmärksamma er på deras för tillfället bästa låt Winter is all over you från deras första fullängdare The big black and the blue. Låten kan du lyssna på här.

Bästa låten just nu: 1 - Händerna mot himlen

Halloj. Ännu ett nytt musik-projekt. Denna gång ett för alltid pågående projekt med inlägg där jag ropar ut i cyber-rymden att jag hittat en ny låt. Hallo-allo-allo, is there anybody out there?

Ibland poppar det ju upp låtar eller skivor som är så bra att man bara måste dela med sig. Just nu snurrar Petra Marklunds nya singel Händerna mot himlen på radion. Och hemma hos mig. Och i mitt huvud.

Den är så otroligt bra. Jag blir glad att jag fortfarande kan uppskatta nya artister, nya låtar och nya influenser. Livet är kanske inte slut ändå?

Så låt oss fira fredagen med den Jocke Berg-pennade Händerna mot himlen. Njut! Spotify-link här.

Transformers: Revenge Of The Fallen (2009)

Simmons: I'm directly below... the enemy's scrotum.

Av bara farten såg jag den andra Transformers-filmen också. Jag köpte båda på blu-ray vid samma tillfälle. Denna gång får vi se ännu mera explosioner. Det är "snabba båtar i vattnet som exploderar" mest hela tiden. Men tvåan är inte riktigt lika bra som ettan. Den kan inte matcha den spännande inledningen i första filmen. Och även om Sams föräldrar är lite småroligt hispiga (och knarkade) i denna film så är det lite upprepning över det hela.

Däremot hämtade sig John Turturros karaktär Simmonds rejält. I första filmen skulle han var en seriös agent som bara var fånig, vilket inte funkade för mig, men i denna film har hans karaktär utvecklats till en konspirationsteoretiker och då funkar hans crazy guy-persona helt perfekt.

Hela avslutningsscenen, som håller på en så där en halvtimme, är en enda lång stridsscen. Så jag som önskade mig mera av soldaterna från första filmen fick mitt lystmäte, men tyvärr är stridsscenen rörig och ospännande.

Jag hade lite svårt att placera första filmen i lämplig genre. Det var kanske en komedi kom jag fram till. Denna film känns mer lättplacerad - familjeäventyret. Detta är som en modern men andefattigare Indiana Jones-film. Mycket av Spielbergs hantverk skiner igenom, college-miljön, Egypten, pyramiderna, den våta sliskiga sentimentaliteten.

En liten (?) detalj som jag ändå måste nämna är det att Megan Fox för andra gången av två introduceras i en något komprometterande ställning. Hon hade intagit en orimlig arbetsställning för måleri på bensintanken på en hoj. Posen fungerade dock och fångade mitt intresse...

Kameravinkeln och unga fröken Megans jeansshorts fick mig att börja fundera på vem denna film vänder sig till? Barnen (vars leksakerna är på film), tonårspojkar (alla explosioner) eller är det barnens pappor (Megan Fox)? Man kan ju undra varför Michael Bay gör de där scenerna, är det bara gubbslem, eller humor, eller båda? Eller är jag själv svaret på min egen fråga? Suck, jag vet inte, man är ju inte mer än en människa.

Transformers: Revenge of the fallen är vid första anblicken lika potent som sin föregångare, det är skamlös och obönhörlig underhållning, men det är något som fattas för att den helt ska uppsluka mig. Jag hade sannerligen inte långtråkigt, men det var lite väl tunt. Jag ger den två matrixer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Transformers (2007)

Optimus Prime: It's you and me, Megatron.

Detta är en film jag sett förr, men jag kom nästan inte ihåg något från filmen förutom Megan Fox i jeanskjol böjd över bilen. Det var något i den posen som fångade mitt intresse...

Nåväl, jag köpte filmen på blu-ray eftersom den var hyllad som en riktigt bra utgåva och jag hittade den dessutom billigt på Amazon. Jag kan konstatera att bilden och ljudet var sagolikt bra. Som blu-ray utgåva uppfyllde den alla mina förväntningar.

Men filmen då? Först och främst, vilken genre är detta? Michael Bay och producent Steven Spielberg verkar ju inte ha någon respekt alls för karaktärerna, åskådarna eller genren (vilken den än är). Action, familjefilm, sci-fi, äventyr, komedi? Det måste vara en komedi! Bevisen är den Jar Jar Binks-liknande mini decepticon-en. Eller John Turturros clownaktiga karaktär. Men som komedi är inte filmen speciellt lyckad. Den är ju inte så speciellt rolig.

Den första tredjedelen av filmen är riktigt bra. Scenerna med militärerna i öknen är mäktiga och ljudet är enormt. Tänk om de gjort en lite mer allvarlig film som dessutom varit barnförbjuden? Även scenerna när vi introduceras till Sam och hans gula bil var bra, de hade en känsla av Spielberg-anda över sig. Men när filmen tuffar på blir det bara fånigare och fånigare. Jag antar att detta är en familjefilm vars enda existensberättigande är att sälja ännu fler leksaker åt företaget.

Jag brukar tänka att jag inte gillar Shia La Boeuf. Det skrev jag väl bland annat om när jag skrev min revy på den starka filmen Lawless? Det måste komma från hans valpiga och töntiga figur i denna film samt den där Indiana Jones 4-filmen som ingen verkar vilja vetas av längre. Jag tycker att han är absurt felcastad i Transformers. Om Sam ska vara en handlingskraftig nörd (som manus verkar antyda) så borde de castat en nördig typ. Ska han vara en ung actionhjälte, typ en ung Indy, borde de castat en som kan fylla de skorna så att säga.

Den andra huvudrollen spelas av Megan Fox som är het. 'Nuf said.

Filmen är svag som komedi, men den har några riktigt roliga scener och det är dem med Sams förvirrade föräldrar. Där tangerar filmen American pie-humorn helt plötsligt, lite "out if the blue" sådär.

Måste nämna några ord om bilscenerna. Det är ju ändå bilar, de där trasformers. Jag gillade scenerna när de var bilar, men så fort de ställde sig upp blev det mindre kul. Och alla scener när Transformers-arna slogs var trista.

Till sist måste jag kommentera att leksakerna må vara hur genialiska som helst, men är det säkert att det var en bra idé att göra film av dem? Men jag antar att filmerna satt avtryck i populärkulturen. Den bästa wide receivern i NFL, Calvin Johnson har ju fått smeknamnet Megatron.

Oj, vilket betyg då? Grym bild, underbart ljud, hjärndöd action, en gnutta humor, jeanskjolen. Japp. Jag ger Transformers tre AllSparks av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Jeff, Who Lives At Home (2012)

Jeff: Everyone and everything is interconnected in this universe.

Vilken dag är den viktigaste dagen i världshistorien? Den bortgångne pappan till de vuxna bröderna Pat och Jeff hemsöker dem i deras drömmar och ställer frågan. Det är en bra fråga. Jag hörde först om denna film på Filmspotting där de inte verkade helt övertygade. Men sen fastställde Johan från Har du inte sett den? att Jeff, who lives at home var en bra film. Jag litade mer på Johan i detta fall.

Det är en bra film, en mycket bra film till och med. Det är en liten film, men bra. Det är en typisk American Independent och som många ur den kategorin passar den mig perfekt. Den fick mig att längta efter Stockholms Filmfestival ännu mer, nu mindre än en månad bort.

Jeff, who lives at home handlar om tre småtrasiga människor som alla tre saknar något i livet. Pat (Ed Helms) lever i ett olyckligt äktenskap, Sharon (Susan Sarandon) brödernas mor lever ett trist liv som änka, och så har vi Jeff (Jason Segel) som söker sitt öde och lever sitt liv med att hålla utkik efter tecknen som kan leda honom rätt. Klassiskt am indy-upplägg. Filmen är gjord av bröderna Duplass som bland annat gjorde den omtalade Humpday häromåret, en film som jag inte förfördes av lika mycket som en del andra.

Jeff, who lives at home lever och dör på sin skådespelarinsatser. Låt oss sammanfatta. Börjar med Pat och Linda (Judy Greer), det dysfunktionella äktenskapet. Ed Helms är kanske mest känd från Hangover-filmerna där han spelar Stu. Här gör han en mycket intressant roll. Något av ett asshole, en ganska vidrig person. Judy Greer spelar Pats olyckliga fru men kommer lite i skymundan. Hon var bra i alla fall.

Filmens bästa skådespelare är helt klart Susan Sarandon i rollen som brödernas mor, Sharon. Hon är verkligen bra i alla scener. Små ögonkast, antydningar till miner, ett leende, japp helt lysande helt enkelt. Jag har tidigare haft lite svårt för henne, men jag får kanske omvärdera...

Filmens stjärna är däremot helt klart Jason Segel i rollen som Jeff, som bor hemma hos mamma. Detta är hans film. Jason Segel börja torna upp som en favoritskådespelare. Han gör ofta samma roll som jag misstänker är nära hans verkliga personlighet. Men eftersom jag tycker hans vanliga roll är jättehärlig så funkar det fantastiskt bra för mig. Den bästa filmen jag sett honom i än så länge är Forgetting Sarah Marshall, en film som jag älskar.

Jeff, who lives at home ger inte några svar på universums gåtor, den lyfter inte fram något som aldrig visats förr. Men den är varm. Jag kände stora tysta tårar rinna nedför mina kinder i slutet av filmen. Varken glädje eller sorg, bara känslor.

För er alla som väntar på filmfesten och dess sektion American independent kan jag rekommendera denna film utan tvekan.

Jag ger Jeff, who lives at home fyra Kevins av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Äta Sova Dö (2012)

Inför denna månads Filmspanarträff hade jag inte en aning om vilken typ av film vi skulle se. De förhärskande makterna hade valt en svensk film med namnet Äta sova dö som just hade haft premiär. Jag är inte överdrivet förtjust i svensk film. Det kommer ut alldeles för många dåliga komedier och polisfilmer från vår egen filmfabrik. Men ibland händer det att en eller annan film slinker ut som är riktigt bra. Tänk Låt den rätte komma in eller Fucking Åmål, och nu har Fiffi tydligen hittat en ny bra svensk film, se här.


Hade jag bara läst på lite mer om Äta sova dö hade jag inte varit lika lättlurad till biografen. I filmtidningen som jag bläddrade i under reklam och traliers inför filmens start nämndes två regissörer som jag inte alls gillar, Ken Loach och bröderna Dardenne från Belgien. Jag gav ju de belgiska bröderna en etta för deras Pojken med cykel från förra året. Usch vad den var trist, även om den kvinnliga huvudrollsinnehavaren gjorde mycket bra ifrån sig. Oroväckande nog skrev de i filmtidningen också att Äta sova dö var "angelägen". Tusan också, vad är för film vi ska se nu undrade jag, fortfarande helt ovetandes om att en lång socialrealistisk politiskt vinklad propagandafilm snart skulle börja.

Hur tycker ni? Ska man bedöma en film efter hur man gillar den, eller ska man bedöma filmen efter hur behjärtansvärd den är för verkliga eller påhittade människor i det verkliga samhället? Jag kan inte annat än "rösta med hjärtat" som de säger på Robinson-ön (kort efter de förått någon av sina kamrater).

Det "angelägna" som det hänvisas till i filmtidningen är att filmen behandlar arbetslöshetsproblem och avfolkning på glesbygden, i detta fall Skåne. Det kan också handla om invandrares situation i Sverige. Alla har väl rätt att göra den film de vill, men alla vi åskådare har väl lika stor rätt att tycka vad vi vill om resultatet?

Filmen har det mest tråkiga utseende jag sett på länge. Det är de där urvattnade färgerna som du ser i svenska filmer från 70-talet. Det händer egentligen inget i hela filmen, vilket inte behöver vara dåligt, men det gör inte heller filmen bra per automatik. Filmens huvudperson förlorar ju jobbet och den stora dramatiska arcen hon tvingas leva sig igenom är att hon måste flytta till Malmö för att få jobb. Det finns inga jobb för en 21-åring som slutat skolan efter nian i den by hon bor i. Jag tycker det verkade ganska bra att flytta dit hon kunde få jobb, fasen, jag tycker att hon skulle ta sitt pick och pack och flytta till Luleå om det var så att det var där jobb fanns för henne.

Jag la märke till att många, många scener i filmen var i extrema närbilder eller avklippta bilder, dvs man såg inte hela personen, rummet eller scenen. I efterhand insåg jag att detta passade bra in då filmen bara visade en sida av av "verkligheten", en vinklad sådan. Den sidan där den lokale distriktsläkaren är ond för att han inte förtidspensionerar pappan. Veckan före samma papp åker iväg och jobbar som hantverkare i Norge! Den sidan där arbetsförmedlingen är ond. Nåja, det är den ju i och för sig från vilken sida man än ser den från. Ingen människa kan bevara sin värdighet eller sitt förnuft om hon hamnar i klorna på den svenska arbetsförmedlingen. Det är kanske det som är filmens budskap? Bra i så fall.

Åter till min personliga upplevelse av filmen och min helt subjektiva bedömning. Filmen var helt enkelt väldigt tråkig. Jag har ingen lust över huvud taget att se om den och jag kommer nog aldrig ta fram den för att visa den för goda vänner hemma i filmrummet. Då tar jag istället fram någon härlig favoritfilm.

Jag ger Äta sova dö en gymnasieutbildning (!?) av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Mina fina och empatiska Filmspanarvänner har säkert uppskattat filmen mycket mer än jag. Kolla själv:
Fiffi på Fiffis Filmtajm
Sofia på Rörliga Bilder och Tryckta Ord
Jojje på Jojjenito - om film
Jessica på The Velvet Café
Markus och Erik på Har du inte sett den? - podcasten alla pratar om...

The Raven (2012)

Take this kiss upon the brow!

And, in parting from you now

Thus much let me avow

You are not wrong, who deem

...

All that we see or seem

Is but a dream within a dream. 

The Raven skulle väl haft premiär på bio i våras, men så vitt jag förstår gick den aldrig upp på bio, eller så missade jag den helt och hållet. Nu har den släppts på dvd i alla fall. Jag vässade öronen direkt då min man crush John Cusack spelar huvudrollen i filmen. Att den dessutom hade en mycket intressant grundstory skadade ju inte heller.

Cusack spelar Edgar Allan Poe, den amerikanske författaren som skrivit några av litteraturhistoriens mest kända poem, men som också var en föregångare inom genrer som crime, gothic stories och science fiction. Poe föddes i Boston 1809 och dog endast 40 år ung i Baltimore under mycket mystiska omständigheter. Om detta och mycket mer kan du läsa här. 

Filmen The Raven väver en fantastisk spännande historia runt Edgar Allan Poe's sista tid i livet och vad som ledde fram till hans besynnerliga död. Någon sa att detta är Sherlock Holmes möter Seven och det kan jag hålla med om. Poe blir uppsökt av polisen när det uppdagas att den massmördare som härjar i Baltimore kopierar morden i Poes litterära verk. Först blir Poe skrämd och upprörd men snart visar det sig att fallet har en mycket personlig koppling till honom. Och vi åskådare inser snart att Poe har anledning till att bli ännu mycket mer skrämd och upprörd.

Miljöerna i The Raven är skickligt uppbyggda. Filmen är regisserad av James McTeigue, mannen som gav oss V for Vendetta. Denna gång befinner vi oss i Baltimore under första halvan av 1800-talet. Filmen påminner lite om känslan och miljöerna i Guy Ritchie's Shelock Holmes-filmer, fast detta är en thriller som utspelas i en skitigare och fattigare del av samhället. Vi introduceras till Poe då han rumlar runt på en av de mer sjaskiga barerna i stadens mindre fashionabla område. Cusack's Poe är vältalig, berusad, villig till handgemäng, stolt och komisk. Trots mina stora förtjusning över Cusack som skådespelare tvingas jag inse att denna roll skulle passa än mer perfekt för en annan av mina favoriter - Robert Downey Jr. Det tar uppåt en halvtimme innan Cusack har gjort karaktären till sin. Under resten av filmen passar han bättre in, speciellt då karaktären går över till en mer poetisk och romantisk figur. 

Filmen inleds med en text som kort beskriver Poe's sista dagar på denna jord, och den hovrar som olycksalig förbannelse över hela historien. Eftersom man vet slutet, men inte hur man kommer dit, är det upplagt för en spännande resa. Filmen har ett mycket mäktigt slut!

Då jag läser om Poe på länken ovan ser jag att hans nemesis, den konkurrerande litteraturkritikern Rufus Wilmot Griswold gjorde allt för att få Poe att framstå som en depraverad knarkare efter hans död, inklusive rena lögner och förfalskade brev. Den skitstöveln! Låt oss säga att de som gjorde filmen på ett tydligt sätt visar på vems sida i den konflikten de står på. Griswold fick gå ett hemskt öde till möte i denna version. 

Jag gillade The Raven skarpt. Den är stämningsfull, lite otäck, spännande, romantisk och vemodig. John Cusack är (till slut) mycket bra i rollen som Poe. Övriga notabla skådespelare är ganska få men Brendan Gleeson och Luke Evans kan kanske vara kända för några av er? Samtidigt är detta inte "världens bästa" thriller, om ni förstår vad jag menar. Den kommer nog inte upp på någon bästalista över årets filmer eller så. Den är vad den är. Perfekt för en regnig och ruggig fredagskväll, uppkrupen i soffan... 

Jag ger The Raven tre kolsvarta blöta korpar av fem.

Betyg: 3/5

And my soul from out that shadow that lies floating on the floor

Shall be lifted - nevermore!

Nevermore

Dream

12 Angry Men (1957)

Juror #8: I just want to talk. 

Att en film klassas som en klassiker betyder sannerligen inte att den är bra. Just det, du läste rätt, en klassiker som inte är bra! Det finns många bevis på detta. Jag tänker direkt på en film som jag ångrat att jag sett. Men som vanligt är saker och ting inte bara svart eller vitt. Det finns ju många bevis på motsatsen också, det vill säga klassikers som är fantastiskt bra! Som den om en prinsessa på vift, eller den om en rik tjej som skulle gifta sig dagen efter eller varför inte den om killen som var så rädd för höjder, eller den roliga om den gudomliga som har en egen leopard eller den om hertigen som skyddar en hel stad med hjälp av en krympling, en alkoholist och en rockstjärna. Så vi kan konstatera att juryn fortfarande är ute och överlägger över frågan om man kan lita på att en "klassiker" är en bra film.

Så när en klassisk film släpps ut från "att se"-listan och den visar sig vara en bra klassiker är glädjen stor. En befrielse, en funnen skatt, en ny vän, en duckad kula.

Sidney Lumet's debutfilm från 1957 har det något missvisande namnet 12 angry men. Det är en creme de la creme bland filmer som kallas klassikers. Jag hoppas att ni alla känner till denna film, om inte - skäms. Handlingen är smått briljant. Nästan hela filmen utspelas i ett enda rum där vi får följa den tolv man stora juryn i en rättegång. En ung invandrarkille står åtalad för mordet på sin far. Omständigheter och till och med vittnen talar om pojkens skuld. Juryn ska nu ge en fällande eller friande dom, och vid fällande dom kommer dödsstraffet delas ut.

The voice of reason.

Filmen har en mästerlig dialog. Juryn består av tolv vita män. De har olika sociala och kulturella bakgrunder. Några är känslomänniskor, någon är en analytiker, någon är bara rent ut korkad, och alla har en mer eller mindre tydliga fördomar. Henry Fonda spelar juror number 8 den enda i gruppen som inte röstar guilty i första omröstningen. Gruppen upprörs, flera av jurymedlemmarna hade föredragit en enkel och snabb dom. Tänk på att juryn måste vara enig för att kunna ge sin dom. Juror number 8 säger med sin lugna och låga röst:

Juror #8: I'm not trying to change your mind. It's just that... we're talking about somebody's life here. We can't decide it in five minutes. Supposing we're wrong? 

Sen får vi följa hur juryn börjar dissekera bevis efter bevis, och juror efter juror får anledning att ifrågasätta sin syn på målet, pojken, de övriga i juryn och sig själv. Efter ett tag är ställningen 10-2 till förmån för en fällande dom. Lite senare 9-3 och så vidare.

The prejudiced angry man.

Dialogen är superb. Skådespelet är organisk perfektion. Dialogen är inte bara talad, den är ofta framförd via ögonkast, kroppsspråk, miner och uteblivna diton. Fotot är glimrande i all sin svartvithet. Som åskådare befinner du dig inte hemma i filmrummet, du är där i juryrummet mitt bland jurymedlemmarna. Svetten rinner ner mellan skulderbladen. Filmen utspelas under en het eftermiddag i New York City. Staden är belägrad av ett åskoväder och hettan är tryckande och ständigt närvarande, nästan som en trettonde karaktär. Sidney Lumet verkar ha en förkärlek till varma dagar i New York, se hans mycket sevärda film Dog day afternoon. 

Det mest anmärkningsvärda med filmen är ändock dialogen. Denna film innehåller ett citat som slog sig in i toppen av listan över mina favoritcitat alla kategorier. Egentligen har jag ingen sådan lista (än), men om jag hade en skulle det hamna i toppen.

Juror #11: I beg pardon... 
Juror #10: "I beg pardon?" What are you so polite about? 
Juror #11: For the same reason you are not: it's the way I was brought up. 

Man måste se filmen för att förstå citatets storhet, men det är grymt träffande och helt perfekt i sin miljö.

Jubel! Hurra! En klassiker som höll måttet. En klassiker som är värd namnet.  Ni kan lugnt gå och hyra denna film, den har fått Fripp's Cinematic Approval.

Jag ger 12 angry men fem starka argument av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Firefly - Season 1, Episode 7 (2002)

Jaynestown är det sjunde avsnittet i serien. Precis som i Our Mrs. Reynolds tar humorn en stor plats, men vi får också en del drama och vi får se en ny sida av Jayne. Avsnittet innehåller också en av de mest kända sångerna från serien, The Hero of Canton.

Som alltid i denna revyserie varnar jag för spoilers... Så om du inte sett Firefly ber jag dig köpa, hyra eller låna en dvd-box och se serien före du läser dessa revyer.

Lite musik.

Episode 7: Jaynestown

Simon: No, THIS must be what going mad feel like.

Jaynestown är givetvis fokuserat på Jayne Cobb. Lika roligt det är att följa hans berusande bana som hjälte i en crappy town, lika upplysande är det att få en större inblick i den store klumpedunsens inre. Han försökte stjäla och bedra sin väg mot rikedom men allt misslyckades. Som så ofta klarade han sig undan utan en skråma. På köpet blev han hjälte bland arbetarna. Episoden visar också en mildare och reflekterande sida av Jayne. Sista scenen med Mal på bryggan blir rörande på flera plan. Dels för Jaynes ärliga förtvivlan över den döde lergrävaren, men också för att den scenen kommer speglas av en annan sista scen mellan Mal och Jayne, den i slutet av avsnittet War Stories.

Jayne partajar med de lokala lergrävarna

Jayne Cobb är enligt Joss Whedon Fireflys motsvarighet till Cordelia i Buffy/Angel. Han är den karaktär som säger det alla tänker, oavsett om det är passande eller ej. Och precis som med Cordelia blir den karaktären en av mina favoriter. Jayne är och förblir en av de goda.

Kaylee dricker Simon under bordet

Kaylee och Simon. Hela episoden handlar inte bara om Jayne utan vi får en hel del trevlig utveckling i den spirande romansen mellan Kaylee och Simon också. Kaylee retar Simon om hans oförmåga att svära när det passar, dvs när det inte passar. Simon håller benhårt på sin artighet som ett sätt att visa respekt. 

Kaylee: Why are you always being so proper?
Simon: My way of being polite or however it's... well, it's the only way I have of showing you that I like you. Of showing respect. 

Jag känner för Simon i hans famlande efter rätt saker att säga. Han sårar Kaylee om och om igen, men ibland blir det rätt. Trots, eller kanske på grund av, fyllan säger han det enda Kaylee behövde höra i just det ögonblicket.

Simon: You're pretty... pretty.

De är ju som gjorda för varandra. Fattar de inte det?

Äntligen

River och Book. Medan gänget super sig fulla i en av Cantons mest skumma barer pågår en kamp mellan vetenskapens logik och gudstron hemma på Serenity. Book och Zoe passar Serenity och den labila River och det är den senare uppgiften som denna gång visar sig vara mest utmattande. River försöker reda ut alla logiska luckor och felaktigheter i Bibeln. Ron Glass spelar Books många reaktioner och känslor helt perfekt, som den buddist han är i verkliga livet.

River Tam: Bible's broken. Contradictions, false logistics - doesn't make sense.

Book: River, you don't fix the Bible. 
River: It's broken. It doesn't make sense. 
Book: It's not about making sense. It's about believing in something, and letting that belief be real enough to change your life. It's about faith. You don't fix faith, River. It fixes you. 

Låt oss säga att detta ämne kommer återkomma ännu mer poignant i en stor damn film som heter Serenity (2005).

Ben Edlund står som författare till Jaynestown, men vi vet att Joss granskade alla manus och skrev om en hel del scener. Det måste vara Joss som ligger bakom de absurda scenerna när River blev rädd för Books hår och anser att hans hjärna är i fara! Jag tror till och med att de scenerna skrevs på plats under inspelningen. Dessa scener är pure gold.

River: His brains are in terrible danger. Too much hair.

Inara tar sig an en sjugosexårig oskuld, Fess Higgins, magistratens son. Hon är bedårande som vanligt och hennes klänningar överträffar varandra i total awesomeness. Och här finner vi dessutom en riktig favorit som gästskådespelare i rollen som Magistrate Higgins. Det var ingen mindre än Presiden Charles Logan från "24". Good times.

Magistrate Higgins

Favoritscener i avsnittet:

- Kaylee önskar Inara lycka till. Kaylee: Have good sex

- Simons tafatta försök att spela rollen som rik uppköpare. Wash: Who is this diabolical master of disguise?

- När alla tittar på statyn av Jayne och Kaylee tycker att dess ögon följer henne och att den ser arg ut.

- River fixar Book's bibel. River: I tore these out of your symbol, and they turned into paper.

- Hela scenen på baren och barden som sjunger The Hero of Canton. Wash: We gotta go to the crappy town where I'M the hero.

- Books stora hår och River som gömmer sig inne i smugglarhålet. 

- Inaras reaktion när Fess Higgins berättar att The Hero of Canton är Jayne...

- Avsnittets härligaste ögonblick är när Jewel Staite inte kan hålla sig och börjar skratta åt Sean Maher på riktigt när hon/Kaylee lurar honom om att de haft sex... Sådan små ögonblick när skådespelarna skrattar eller gör miner utanför manus är underbara. Kaylee: You really are an easy mark.

Jaynestown är riktigt bra, ett av de åtta bästa avsnitten!. Det är roligt, underhållande, rörande och framåtskridande. Det är också avsnittet före seriens starkaste avsnitt...

Betyg: 4,8/5

Jayne Cobb

The Hero of Canton.

Jayne, the man they call Jayne

He robbed from the rich
And he gave to the poor
Stood up to the man
And gave him what for
Our love for him now
Ain't hard to explain
The hero of Canton
The man they call Jayne

Our Jayne saw the mudders' backs breakin'
He saw the mudders' lament
And he saw the magistrate takin'
Every dollar and leavin' five cents
So he said "you can't do that to my people"
He said "you can't crush them under your heel"
So Jayne strapped on his hat
And in 5 seconds flat
Stole everythin' Boss Higgins had to steal

He robbed from the rich
And he gave to the poor
Stood up to the man
And gave him what for
Our love for him now
Ain't hard to explain
The hero of Canton
The man they call Jayne

Now here is what separates heroes
From common folk like you and I
The man they call Jayne
He turned 'round his plane
And let that money hit sky
He dropped it onto our houses
He dropped it into our yards
The man they called Jayne
He stole away our pain
And headed out for the stars

He robbed from the rich
And he gave to the poor
Stood up to the man
And gave him what for
Our love for him now
Ain't hard to explain
The hero of Canton
The man they call Jayne.