Inför denna månads Filmspanarträff hade jag inte en aning om vilken typ av film vi skulle se. De förhärskande makterna hade valt en svensk film med namnet Äta sova dö som just hade haft premiär. Jag är inte överdrivet förtjust i svensk film. Det kommer ut alldeles för många dåliga komedier och polisfilmer från vår egen filmfabrik. Men ibland händer det att en eller annan film slinker ut som är riktigt bra. Tänk Låt den rätte komma in eller Fucking Åmål, och nu har Fiffi tydligen hittat en ny bra svensk film, se här.Hade jag bara läst på lite mer om Äta sova dö hade jag inte varit lika lättlurad till biografen. I filmtidningen som jag bläddrade i under reklam och traliers inför filmens start nämndes två regissörer som jag inte alls gillar, Ken Loach och bröderna Dardenne från Belgien. Jag gav ju de belgiska bröderna en etta för deras Pojken med cykel från förra året. Usch vad den var trist, även om den kvinnliga huvudrollsinnehavaren gjorde mycket bra ifrån sig. Oroväckande nog skrev de i filmtidningen också att Äta sova dö var "angelägen". Tusan också, vad är för film vi ska se nu undrade jag, fortfarande helt ovetandes om att en lång socialrealistisk politiskt vinklad propagandafilm snart skulle börja.
Hur tycker ni? Ska man bedöma en film efter hur man gillar den, eller ska man bedöma filmen efter hur behjärtansvärd den är för verkliga eller påhittade människor i det verkliga samhället? Jag kan inte annat än "rösta med hjärtat" som de säger på Robinson-ön (kort efter de förått någon av sina kamrater).
Det "angelägna" som det hänvisas till i filmtidningen är att filmen behandlar arbetslöshetsproblem och avfolkning på glesbygden, i detta fall Skåne. Det kan också handla om invandrares situation i Sverige. Alla har väl rätt att göra den film de vill, men alla vi åskådare har väl lika stor rätt att tycka vad vi vill om resultatet?
Filmen har det mest tråkiga utseende jag sett på länge. Det är de där urvattnade färgerna som du ser i svenska filmer från 70-talet. Det händer egentligen inget i hela filmen, vilket inte behöver vara dåligt, men det gör inte heller filmen bra per automatik. Filmens huvudperson förlorar ju jobbet och den stora dramatiska arcen hon tvingas leva sig igenom är att hon måste flytta till Malmö för att få jobb. Det finns inga jobb för en 21-åring som slutat skolan efter nian i den by hon bor i. Jag tycker det verkade ganska bra att flytta dit hon kunde få jobb, fasen, jag tycker att hon skulle ta sitt pick och pack och flytta till Luleå om det var så att det var där jobb fanns för henne.
Jag la märke till att många, många scener i filmen var i extrema närbilder eller avklippta bilder, dvs man såg inte hela personen, rummet eller scenen. I efterhand insåg jag att detta passade bra in då filmen bara visade en sida av av "verkligheten", en vinklad sådan. Den sidan där den lokale distriktsläkaren är ond för att han inte förtidspensionerar pappan. Veckan före samma papp åker iväg och jobbar som hantverkare i Norge! Den sidan där arbetsförmedlingen är ond. Nåja, det är den ju i och för sig från vilken sida man än ser den från. Ingen människa kan bevara sin värdighet eller sitt förnuft om hon hamnar i klorna på den svenska arbetsförmedlingen. Det är kanske det som är filmens budskap? Bra i så fall.
Åter till min personliga upplevelse av filmen och min helt subjektiva bedömning. Filmen var helt enkelt väldigt tråkig. Jag har ingen lust över huvud taget att se om den och jag kommer nog aldrig ta fram den för att visa den för goda vänner hemma i filmrummet. Då tar jag istället fram någon härlig favoritfilm.
Jag ger Äta sova dö en gymnasieutbildning (!?) av fem möjliga.
Betyg: 1/5
Mina fina och empatiska Filmspanarvänner har säkert uppskattat filmen mycket mer än jag. Kolla själv:
Fiffi på Fiffis Filmtajm
Sofia på Rörliga Bilder och Tryckta Ord
Jojje på Jojjenito - om film
Jessica på The Velvet Café
Markus och Erik på Har du inte sett den? - podcasten alla pratar om...
