måndag 11 april 2016

Den Ultimata Årsbästalistan 1991



Sådär, låt oss nu se hur vi röstat fram de bästa filmerna från 1991. Det stod snart klart att detta skulle handla om två filmer. Den ena hade lite, lite högre medelpoäng MEN föll på att den helt saknades på en lista och då tappade den allt för mycket mark i kampen om förstaplatsen. Vinnare blev nu en film som återfinns på alla åtta topplistor som ligger till grund för denna sammanställning. Hatten av för Schwarzenegger, Hamilton och Cameron.

Följande listknåpande bloggare har bidragit till denna lista; Fiffi, filmitch, flmr, Jimmy, Jojjenito,
Movies-Noir, Sofia och undertecknad.


UÅBL 1991


1. Terminator 2: Judgement Day (Cameron) 65 poäng (åtta listor, två förstaplaceringar)
2. The silence of the lambs (Demme) 61 poäng (sju listor, tre förstaplaceringar)
3. The fisher king (Gilliam) 27 poäng (fem listor, en förstaplacering)
4. JFK (Stone) 25 poäng (fyra listor, en andraplacering)
5. Cape fear (Scorsese) 23 poäng (fyra listor, en tredjeplacering)
6. Beauty and the beast (Trousdale and Wise) 23 poäng (tre listor, två tredjeplaceringar)
7. Barton Fink (The Coen brothers) 22 poäng (fyra listor, en tredjeplacering)
8. Thelma & Louise (Scott) 21 poäng (fem listor, en andraplacering)
9. Frankie and Johnny (Marshall) 20 poäng (fyra listor, tre femteplaceringar)
10. What about Bob? (Oz) 17 poäng (tre listor, två fjärdeplaceringar)

Listan skapades söndagen den tionde april 2016.

Totalt sett nämndes bara 34 filmer på listorna. Resterande filmer som fanns med i poängordning; The indian runner, Delicatessen, Father of the bride, Fried green tomatoes, Backdraft, L. A. story, An American tail: Fivel goes West, Closet land, The man in the moon, La double vie de Véronique, The last boy scout, Rock-A-Doodle, Hearts of darkness: A filmmaker's apocalypse, Point break, Jungle fever, Hot shots!, 29th Street, City slickers, The Commitments, Star Trek VI: The undiscovered country, Europa, Proof, Drop dead Fred, Grand Canyon.










fredag 8 april 2016

10 Cloverfield Lane (2016)


Jag älskar filmen Cloverfield och har sett den minst tre gånger. När jag hörde att det kommit ut en "sort of"-uppföljare med namn 10 Cloverfield Lane blev jag nyfiken. Det är inte en renodlad uppföljare om samma karaktärer, men det är en film som kan utspelas i samma "universum". Kompisen Jojjenito frågade om vi skulle se filmen och jag hakade på.

Detta är en film som är bättre om man ser den så ospoilad som möjligt och den är därtill näst intill omöjlig att skriva om utan spoilage, så jag kommer här varna de som inte vill bli spoilade att avstå att läsa nedan för jag kommer prata om filmen spoilerfullt.



SPOILERS BELOW - BEWARE!

Ok, nu antar jag att det bara är ni som antingen redan har sett filmen eller inte avser se den alls som är kvar och läser denna text?

Jag gillar 10 Cloverfield Lane. Ok, den är långt från lika bra som Cloverfield, men den gör en del ganska häftiga saker ändå. Filmen är som uppdelad i tre delar. Under den första delen, låt oss kalla den "Psycho-delen" är filmen en spännande thriller med ett mysterieinslag. Michelle råkar ut för bilolyckan och vaknar upp inlåst i ett skyddsrum. Spänningen är påtaglig och filmen vrålar på med storslagen och hotfull musik.

Under filmens andra del får vi följa vardagen med Michelle, Howard och Emmett. Låt oss kalla den delen "Room-delen". Den pågår lite för länge tycker jag. Här ska man antagligen tveka om vad som hänt ovan jord. Finns där något farligt eller är allt i Howards huvud bara? Personligen var jag hela tiden övertygad om att det skulle finnas monster eller aliens ovan jord. det var ju trots allt någon form av "spiritual successor" till Cloverfield enligt J. J. Abrams. Jag fann alltså mittdelen allt för lång och var faktiskt på gränsen till uttråkad under denna del. Lite otåligt väntade jag på att få se vad de hittat på för filmens avslut...


Den sista delen, låt oss kalla den "Cloverfield/War of the worlds-delen" var otroligt spänstig. Klart underhållande, både spännande och lite tänkvärd med tanke på hur mycket Michelle utvecklats under filmen. I mina ögon gick hon från en tjej som flydde så snart det blev problem till en härdad veteran som lärt (sig själv) hur man tar ner ett av utomjordingarnas flygfarkoster. Jag vet inte om hon fick inspiration från Pretty in pink eller om kanske Independence Day fanns med i Howards filmsamling.

Om man hade önskat sig att hela filmen handlat om psykologin runt kidnappningsoffer och hennes förövare så förstår jag att den sista kvarten kunde bli outhärdlig, men jag längtade tills hon skulle ta sig upp ur bunkern. Jag var nyfiken på vad de hitta på helt enkelt.

Filmen tar chanser som det brukar heta i filmanalyser. Den stora grejen berör John Goodmans Howard. Under första och andra delarna av filmen undrar vi i publiken om han är ett creep som kidnappar och mördar eller om han är en galen konspirationsteoretiker som till slut fått rätt. Man undrar var man har Howard. Det påminner lite om hur man undrar var man har pappan i filmen Take shelter. Det som är så himla coolt med 10 Cloverfield Lane är att Howard är både och. Det är alltid kul när filmer öppnar nya dörrar för oss i publiken. Det vanliga, och det jag förväntade mig, var att Howard skulle vara "antingen eller", men här är han "både och". Teamet bakom filmen tar oss på en åktur med denna mind fuck. Kul idé som funkade bra denna gång.

Michelles bakgrund med en allt annat bra pappa är en intressant del som är viktig för att förstå hur hon fungerar. I klorna på Howard utan att veta vad hans motiv var (skaffa sig en ny dotter eller skaffa ny flickvän?) var hon tvungen att slå sig fri, men efter fajten mot aliens och det nyvunna självförtroendet fick hon för andra gången i filmen välja väg. Antingen fly eller stanna och fajtas tillbaka. I slutändan valde hon fajten. Good for her.


Generellt sett tyckte jag att alla de tre skådespelarna Mary Elizabeth Winstead, John Goodman och John Gallagher Jr klarade sig bra. Alla tre karaktärerna känns fylliga och väl presenterade, men Winstead var den som lyste klarast för mig. Tyvärr tycker jag dock att karaktärerna var lite för tråkigt skrivna för att filmen skulle bli en riktig höjdare. Det var den svagare mittdelen som hade behövt bättre, och framför allt mer underhållande, karaktärer. För detta är en underhållningsfilm, gott folk. Inget annat. Det fanns en del svart humor men allt för lite för mitt tycke och smak. Även där var Cloverfield bättre än sin efterföljare.

Som helhet var filmen dock klart sevärd för alla som gillar thriller-mysterie-sci-fi-skräckisar. Jag ger den tre livsavgörande förhastade vägval av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Kände sig mina filmkompisar inlåsta på biografen och längtade de ut till friheten utanför dörrarna?
Jojjenito (publicerade igår)
Movies-Noir


onsdag 6 april 2016

Top 10 films of 1991


Neil Youngs Smell the Horse-turné startade i januari 1991 ungefär samtidigt som Operation Desert Storm inleddes. Kriget mellan de allierade och Irak för att befria Kuwait föranledde Neil att helt ändra sin set list under turnén. De låtar han och bandet repeterat in och framfört under vintern i uppvärmingskonserten på The Catalyst, Santa Cruz, valdes bort till förmån av ett antal antikrigslåtar.

Billy Crystal ledde oscarsgalan för filmåret 1991 och Silence of the lambs firade stora triumfer med vinster av bästa film, bästa regi, bästa kvinnliga huvudroll, bästa manliga huvudroll (!) och bästa manus på annan förlaga.

Personligen har jag sett ett trettiotal filmer från året som jag anser vara habilt men inte spektakulärt.




Topp 10 filmer från 1991






10. Thelma & Louise


En film jag inte blev blown away av när jag såg den första gången (på vhs hemma i studentrummet). Men var gång jag tänker på filmen känns den bättre och bättre. Jag tror nu att detta antagligen är en av Ridley Scotts bra filmer, ni vet, han är annars lite on/off det vill säga hälften bra och hälften dåliga. Detta är en film jag borde se om.





9. The Commitments


Åhh vad bra den var när den kom. Damn, vilket ös. Vi ville alla vara irländare, och svarta, för en dag. Alan Parker gillar uppenbarligen musik och film i härlig symbios. Men jag skulle kunna svära på att den inte håller lika bra idag. Eller?





8. La double vie de Véronique


Härlig och konstnärlig film från auteuren Krzysztof Kieslowski. Jag gillade den skarpt när jag såg den, långt efter den var ny. Men den känns också lite åt det pretentiösa hållet. Jag är kluven... Klart den ska vara med på topp 10 men den får nöja sig med denna lite mer blygsamma plats just nu.





7. Barton Fink


Bröderna Coen är alltid stabila. Inte en av mina absoluta favoriter men den har ändå sina partier där den är extremt lustig. En film att sitta och småmysa och småle till.





6. Father of the bride


Steve Martin och Diane Keaton i högform, men det är Martin Short som stjäl showen. En underbart varm och lustig komedi. Kanske inte världens mest tunga arty-farty film, kanske en guilty pleasure. Men det måste inte vara konstigt och tråkigt för att vara bra, eller hur?





5. The fisher king


Terry Gilliams underliga film. Jag var lite blown away av hur annorlunda den var. En film som jag inte har en aning om hur den stått sig över de senaste 25 åren. Placerar den här på grund av hur jag kände för den för länge sedan.





4. What about Bob?


Skrattfest utan dess like. Jag skrattade så att jag kiknade och tårarna rann. Bill Murray som enveten psykpatient och en suverän Richard Dreyfuss som tärd psykiater på semester.





3. The silence of the lambs


Spänning utan dess like. Årets snackisfilm och vilken payoff det var att se den på bio. Nervigt värre. Bra skådespeleri av Jodie Foster och Anthony Hopkins i sitt livs roll. Allt från manus och skådespelare till regi och produktion är otroligt stabilt. En riktig film-film.





2. Terminator 2: Judgement day


Årets mest emotsedda sequel. Arnold tillbaka som terminatorn, men denna gång som a good guy. James Cameron hade fortfarande känslan och tajmingen och det ledde till denna suveräna sci-fi-actionrulle i en dystopisk framtid. Jag och kompisen Per såg filmen under premiärveckan i Los Angeles vilket inte direkt minskade upplevelsen.






1. L.A. story


Steve Martins underbara romantiska komedi som är så mycket mer än bara en romantisk komedi. Det är också en kärleksfull satir över livet i Los Angeles. Den ligger högt upp på min topplista över alla filmer, alla kategorier.





Självklart har jag några bubblare, fyra stycken närmare bestämt

  • Doc Hollywood - Michael J Fox i skön romatntisk komedi
  • Slacker - Richard Linklater's säregna film i en enda lång tagning (typ)...
  • The last boy scout - Bruce Willis är bad ass i actionkomedi
  • Hot shots! - kul drift med actiongenren
  • Grand Canyon - multi thread formatet och en en bra Steve Martin-film, hans tredje film från året




Notabla filmer som jag inte sett än är Shadow and fog, The hard way, True colors och Man in the moon.



Årets besvikelse för mig var JFK, en film som jag såg för första gången nyligen. Den är svinlång och väldigt speciellt tråkig mest hela tiden.



Årets sämsta film kan jag inte utse, men den sämsta jag såg från 1991 är

Highlander II: The Quickening



Gissningsleken fortsätter! Låt mig gissa på vilka filmer mina filmspanarkompisar valt för sina listor. Jag adderar svårighetsgraden att jag inte får välja filmer som jag själv har med! Jag matchar Jojjenito med Boyz n the hood, filmitch med Beauty and the beast, Fiffi med Naked lunch, Sofia med Delicatessen, Christian med Cape fear och Flmr med Hook.

Låt oss kolla vad som stämmer in mer med verkligheten:
Jojjenito
filmitch
Fiffi
Sofia
Movies-Noir
flmr

måndag 4 april 2016

Buffypodden avsnitt 16: Is he evil?



I avsnitt 16 av Buffypodden välkomnar vi Sofia från Rörliga Bilder och Tryckta Ord välkommen som veckans gäst.

Sofia körde sitt stora vampyrfilmstema i oktober-november 2015 och vi hinner med att prata om vampyrer på en generell nivå innan vi går in på serien.

Veckans avsnitt är 13-16 från säsong 3 av serien.

Ni finner avsnittet på Buffypodden.


torsdag 31 mars 2016

Topp 100: The Player (1992)


Top 100
Placering: 4
Genre: Drama, comedy, satire, mystery

Woman: What took you so long?
Man: Traffic was a bitch.


Griffin Mill beskriver vad en film behöver innehålla för att den ska kunna bli framgångsrikt marknadsförd; "Suspense, laughter, violence... hope, heart... nudity, sex... happy endings. Mainly happy endings." The player har allt det där, och det är bra, men den främsta anledningen jag gillar filmen är dess manus, dess briljanta manus.


Det är ett smart manus, ett manus som gör att jag som tittare känner mig smart när jag ser filmen. Givetvis måste allt annat också vara rätt för att en film ska bli så bra som denna. Filmen är regisserad av mästaren Robert Altman under hans kreativa höjdpunkt (tidigt 90-tal). Skådespelarna måste också göra sitt och här får vi en radda med lysande skådespelarinsatser med Tim Robbins och Greta Scacchi i huvudrollerna. Dessutom passerar ett hundratal filmstjärnor och branschfolk revy i cameos, allt från John Cusack till Jeff Goldblum, från Angelica Huston till Andie McDowell.


Med filmer som Desperado och Fletch på min topplista över bästa filmer kan jag inte anklagas för att bara gilla pratiga och "smarta" filmer, men detta är helt klart en sådan film. Det är en vass och mörk satir över filmindustrin i Hollywood. Och precis som en film som The wolf of Wall Street har den en distans från ämnet och en lekfullhet som jag älskar. Filmen inleds med en nästan åtta minuter lång obruten scen vilken innehåller en dialog om klassiska långa obrutna inledningsscener från filmhistorien. Redan här inser jag att detta är en film för mig. Sedan spelas ett mysterium upp. En arg manusförfattare hotar Griffin Mill (Tim Robbins). Samtidigt pågår ett maktspel i toppen av bolaget. Jag får känslan av att detta maktspel aldrig tar slut. Vem är på väg in, vem är på väg ut? Sen adderas lager på lager av handling. Filmen har ett flow där scener och handling glider in i varandra och överlappar varandra. Det är ett under av filmiskt koordination, helt enkelt bra regisserad och producerat.

The Player är absolut inte en komedi. Men den har flera underfundigt roliga scener. Där finns också en del konstiga och förvirrande scener. Jag tänker i första hand på scenen när Griffin besöker polisen och de börjar skratta som om de vore crazy (Whoopie Goldberg med flera). Den scenen skaver rejält och samtidigt känns den drömlik. Antagligen ska den reflektera Griffins state of mind.


Greta Scacchi i rollen som June Gudmundsdottir var en upptäckt för mig. Hon är superläcker i sina vita kläder. Bland birollerna finner man som vanligt en del guldkorn. Peter Gallagher, Brion James (Leon i Blade runner) och Sydney Pollack är alla bra men allra bäst är Richard E. Grant som den innerlige manusförfattaren som pitchar sin film Habeas Corpus. Han stjäl varje scen han är med i.

Jag älskar alla filmreferenser, alla cameos, mysteriefeelingen, alla sorters vatten på flaska som Griffin beställer, isdrottningen, scenen när Griffin dumpar Bonnie och framför allt det ironiska lyckliga slutet. En perfekt film.

Filmens styrkor
Smart manus
Skön stämning
Perfekt regi

Filmen förblir en favorit och dess plats på topp 10 känns ohotad.

Betyg: 5/5



Intressant artikel om filmens manus finner du här.




onsdag 30 mars 2016

Con Man - Season 1 (2015)


Con Man är en crowd fundad humorserie som hittas på Vimeo. Alan Tudyk har skrivit och regisserat alla 13 episoderna som är mellan 12-20 minuter vardera. Med som producent är bland annat Nathan Fillion och 46.000 fans.

Serien handlar om Wray Nerely, en avdankad före detta stjärna i den kortlivade sci-fi serien Spectrum. Nereley spelade piloten i serien. Hans karriär efter Spectrum har varit allt annat än lyckosam och åker han omkring på diverse conventions (Con man) och autograf-signeringar. Nereley hatar Spectrum. Humorn i denna serie påminner mig om humorn i filmen Galaxy Quest med Sigourney weaver och Alan Rickman.


Först trodde jag att Spectrum helt enkelt representerade Firefly. Alan Tudyk spelade ju piloten Wash i den serien. Nathan Fillion spelade kapten Mal Reynolds i Firefly och här är han Jack Moore, kaptenen i Spectrum. Men så dök ännu en Firefly-alumni upp i ett av de första avsnitten - Sean Maher (Dr Simon Tam i Firefly). Maher spelar sig själv och han pratar om Firefly. Så i detta universum finns två älskade kort sci-fi serier som blev cancellerade i förtid.

Denna serie är hysteriskt rolig i vissa partier. Den kan nästan efterliknas korta webbisoder, men om man ser fler avsnitt i rad blir man helt insugen i Wrays eländiga liv. Hans före detta kollega Jack Moore (Nathan Fillion) har haft en lysande karriär efter Spectrum och han lever i sus och dus. Mycket av humorn kommer från skillnaden mellan vännerna. Nereley har också en ofantligt jobbig manager/convention booker som dyker upp i tid och otid. Hon spelas förträffligt av Mindy Sterling. Jag kände inte igen henne men hon har spelat en hel del biroller.


Däremot kände jag igen eller kände till en hel uppsjö av skådisar som gästspelar i serien, framför allt från Joss Whedons serier. Eller vad sägs om denna lista:
Alan Tudyk - Wash i Firefly
Nathan Fillion - Malcolm Reynolds i Firefly
Sean Maher - Dr. Simon Tam i Firefly
Jewel State - Kaylee i Firefly
Summer Glau - River Tam i Firefly
Gina Torres - Zoe i Firefly
Joss Whedon showrunner Buffy, Angel, Firefly, Dollhouse
Seth Green - Oz i Buffy the Vampire Slayer
Felicia Day från Buffy the Vampire Slayer, Dollhouse och Dr Horrible's sing-along blog
Amy Acker från Angel och Dollhouse
Liza Lapira från Dollhouse

Övriga notabla gästskådisar ur den långa listan:
Sean Astin från Sagan om ringen
Tricia Helfer från Battlestar Galactica
Will Wheaton - nerdgud
Milo Ventimiglia från Heroes
Henry Rollins
James Gunn regissör av Guardians of the Galaxy

Som helhet var detta mycket underhållande för alla nördar och vi som älskar popkulturella referenser.

Betyg: 4/5


Alan Tudyk och Sean Maher
Nathan Fillion
Nathan Fillion, Summer Glau och Joss Whedon
Gina Torres
Jewel Staite
Seth Green och Alan Tudyk 
Amy Acker
Joss
Henry Rollins