Indiana Jones and the Dial of Destiny (2023)

Den största överraskningen med den nya Indiana Jones-filmen var kanske att den inte var sämre än det här. Men annars var filmen utan surprisens honung. Tryggt, säkert och tråkigt. Filmen puttrar på i ett behagligt tempo och gör allt den kan för att göra alla fans nöjda. Harrison Ford ser rejält gammal ut. Heck, han är gammal, och varje gång han gör något i scenen spelad Indys theme i musiken. Att filmteamet inte insåg att den grejen kan man endast köra ett fåtal gånger för att den ska funka är trist.

Filmen är alldeles för lång och jag hinner bli ganska uttråkad under dess gång. Ändock lir det lite bättre i slutet när Indy och tjejen och ungen reser tillbaka i tiden till romartiden. Det hade varit ett bra slut om Indy fått bli kvar där, bland figurer som han ägnad sitt liv åt att studera som arkeolog. Men istället fick vi ett sött slut med Marion. Det går också bra.

Vi kan väl konstatera att Indiana Jones hade sin tid på 80-talet. Det känns som att hans tid är över och detta är nog så bra en ny Indiana Jones-film kan bli, för att fortfarande vara barntillåten, ofarlig, gullig och oförargligt. Men det blir inte så spännande eller upphetsande längre. Dessutom var inte filmen speciellt rolig eller fyndig. Det blir lite tråkigt helt enkelt.

Betyg: 2/5

Raiders of the Lost Ark (1981)

Säsongspremiär på Cinemateket och Johan förslog en promenad längs nostalgins aveny istället för poddning. Sagt och gjort, poddningen sköts på en dag, och vi slöt leden med idel förväntansfulla medelålders dudes för ytterligare en titt på Jakten på den försvunna jakten.

Aj, vilken rush av minnen, en svunnen tid, en yngre version av mig själv satt sig på min axel och såg filmen med mig. Den inledande scenen  är fortfarande lika häftig och spännande och den innehåller så många löften, hela livet ligger framför mig.

När jag färdas hemåt i min droska as stål hade jag hela revyn klar för mig. Ett minne pockade på uppmärksamheten. Såg jag inte om filmen nyligen? Har jag inte just skrivit om den på bloggen till och med? Jovisst, jag skrev om den 2011. Damn, jag hade redan skrivit allt jag tänkte skriva nu. Ok, det betyder i alla fall att filmen inte har utvecklats i någon riktning de senaste sju-åtta åren. Den har stelnat i tiden. Den är Marillion. Den är Simple Minds. Frysta i tiden.

En ny tanke närmade sig lite trevande. Varför reagerar jag inte lika positivt på Indys coola one liners längre? Det känns som att den kvicka dialogen är som när jag var ung och far sa "coola saker" framför mig och mina kompisar. Det kändes mest pinsamt, inte alls lika coolt eller kvickt som det kanske var på pappret. Har Indiana Jones blivit som en gammal släkting ? Är jag så bekant med Indy att jag inte kan skilja på filmen och mina egna minnen längre? Lustiga saker händer med filmer som funnits i ens huvud i snart 40 år.

Filmen är en festlig söndagsmatiné som får ett rejält påslag på grund av nostalgin. Vid denna titt blev det tydligt att andra halvan inte alls är lika stark som första.

Jag ger den fortfarande tre starka ormar av fem.

Betyg: 3+/5