Andor - Season 2 (2025)

Jag har inte varit ett större fan av Disneys hantering av Star Wars. Deras live action tv-series har inte varit speciellt bra. Jag lägger skulden på ledningen av Disney Star Wars.

När det gäller filmerna under Kathleen Kennedys horribla ledning har det mestadels varit svårartat uselt med ett undantag som heter Rogue One: A Star Wars Story från 2016.

Det är mest för koppling mellan Andor och just rogue One som gjorde att jag drog av plåstret och kollade på andra säsongen av Andor. Jag hade också hört att den skulle vara bra, ta i trä.

Ok, ja detta var kanske det bästa bland tv-serierna. Jag såg första Mandalorian och tyckte det var milt spännande att se världen komma till liv. Den enskilt bästa delen av Mandalorian var avslutningen av andra säsongen. Säsong tre tror jag att jag inte ens brytt mig se.

Första Andor då? Den var hyllad men jag fann den ganska tråkig. Jag hoppades på bättre i S2.

Problemet med Andor är att Cassian, Bix och Wilmon är tråkiga platta figurer som jag inte bryr mig om. Samma sak med det onda laget; Syril, Dedra och alla deras chefer, jag finner aldrig någon anledning att bry mig om dem mer än att de är device för att skapa stämning.

Andor och speciellt säsong 2 lever i mitt huvud på i princip tre karaktärer vilka jag skulle velat se så mycket mer av; seriens "Scarlet Pimpernel" Luthen (Stellan Skarsgård), den stenhårda och spännande Kleya (Elizabeth Dulau) samt politikern som riskerar allt för rebellerna Mon Mothma (Genevieve O'Reilly). Jag skulle velat se en säsong som fokuserade på dessa tre och deras gärningar och där Cassian och de andra endast dyker upp lite då och då. Nu är säsongen balanserad helt tvärtom. Jag fann aldrig Cassians moraliska beslut eller actioninriktade stordåd som speciellt gripande. De övriga figurerna vi får följa var än mer menlösa. Men Luthen, Kley och Mon de gjorde allt det "roliga" under denna fas av motstånden mot Palpatine. Det är de som är de riktiga hjältarna!

Säsongen inleds BBY 4 och vi får tre avsnitt per år. Ett kul grepp att stega ner mot starten av Rogue One, men också något av en antalogi vilket innebär tre årslånga hopp i berättelsem. Momentum stoppas om och om igen.

Den sista fjärdedelen fokusera äntligen mer på Luthen och Kleya än Cass och Bix. De tre avsnitten var det bästa av denna serie och det bästa Star Wars tv-serie jag sett, vid sidan av sista avsnittet av Mandalorian S2.

Första delen, BBY 4, är mer eller mindre redan glömd förutom en härlig scen i slutet av Ep 3 under bröllopet när Mon efter ett kort ödesdigert samtal med Luthen inte vet vad hon kan göra mer än att dansa. Tyvärr är den så starka scenen korsklippt med något meningslöst från en jordbruksplanet. 

Andra delen, BBY 3, är episoder 4-6 och de är också trista förutom en scen i slutet av sjätte avsnittet när Kleya skulle ta bort avlyssningsapparaten från ett antikt föremål samtidigt som fienden är i rummet. Upproret på Ghorman som taget ur en film om den franska motståndsrörelsen under andra världskriget var kanske väl menat men usch så icke spännande det var. Till sist fick Bix sin hämnd mot elak man som torterat henne. Varför de klippt ner den sekvensen så förtvivlat fattar jag inte. Med tanke på hur svag historien varit under de första sex avsnitten kunde man tänkt sig att de gjort en större sak av detta. Vi kunde fått en mycket längre och mer spännande berättelse om hur Bix och Cassian kunde bli ensamma med honom, en lång scen med en obruten konversation mellan Bix och monstret, förväntningen inför slutet är spänningen (!) och inte minst att vi kunde fått se lite mer av hämnden...

Den tredje delen, BBY 2, är lite lite bättre. Dels gör Alan Tudyk entré och det är pluspoäng såklart. Allt om Ghorman är olidligt, men Mon Mothmas eldiga politiska tal och efterföljande flykt där Cassian räddar henne var spännande på riktigt. Tyvärr orkade showen inte fullfölja med en komplett fritagning. Just när det såg som mörkast ut så var de helt plötsigt ute på trappan ner till plazan långt från soldaterna. Jaha, det gick ju smidigt...

Ok, så kommer vi till den fjärde och sista delen, BBY 1, tre bra avsnitt och den del av säsongen som jag faktiskt fick lite, lite old school feeling som om detta vore riktiga Star Wars. Ep 10-11 med Luthens död, Kleyas origin story och hennes uppoffring är magnifik. Döm om min förvåning! Showen kan ju när de bara väljer att fokusera på rätt saker. Men too little too late i mina ögon.

Tyvärr fick jag inte min lilla förhoppning uppfylld om att Andor S2 skulle knyt an direkt in i Rogue One (så som Rogue One gör in i Episode IV). Men den kommer ganska nära, och precis som Patrik förutspådde var jag tvungen att se om Rogue One direkt efter jag avslutat säsongen. Så, javisst det finns något här. Tre riktigt bra avsnitt och spridda bra delmoment ur avsnitten 3, 6 och 9. Man får vara nöjd med det lilla man får.

Betyg: 2/5 

Shinypodden Special Extra - Bästa albumen från 1982, del 1

 

Niklas och Henke lyssnar på feedbacken från västkusten och vi kör åter den klassiska nedräkningen av våra topp 10-listor. 1982 är i fokus. Året Michael Jackson släppte storsäljaren Thriller. Men kommer Shinypodden ha med den på någon topp 10? 

Lyssna på musikpodden via Patreon! 

The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring (2001)

Jag har älskat Sagan om ringen-trilogin sedan den kom ut. Att få se Tolkiens värld komma till liv på bio var en dröm som gick i uppfyllelse. I tider där vi vadar till midjan i usla adaptioner är Peter Jacksons adaption av Tolkiens älskade trilogi ett ljus i mörkret.

Av de tre håller jag den första filmen som klart starkast. Berättelsen är tajtast, misstagen hålls till ett minimum och trots att hoberna och de andra går hela tiden är filmen aldrig tråkig. Till detta tycker jag musiken är ännu bättre i ettan relativt de övriga två.

Filmen brukar ses runt jul men i år blev det lite tidigare då systersonen Jonas med flickvän Vanja kom på besök. Vi såg the Extended Edition vilket rekommenderas av kännarna. Efter Elrond's Council blev det paus med middag, hemmagjord pizza modell vegetarisk.

Filmen kan delas in i ett antal kapitel. Vi inleder med Bilbos 111:e fördelsedag och hans avsked. Denna del är 100% nostalgi, mysig med de fridfulla hoberna och deras pipor men också spännande med en lite nervig Gandalf och hans mumlande om ringar. En perfekt inledning på sagan.

Därefter har vi hobernas flykt från The Shire. Jag har alltid älskat spänningen, speciellt när de tar in på The Prancing Pony i Bree och där träffar på Aragorn. En scen jag inte gillar är när hoberna gömmer sig under en rot vid skogsvägen och en svart ryttare stannar precis vid dem. Förstår inte hur ryttaren kunde missa ringen när den är så nära honom. Kastar ut frågan till läsarna, hur tolkar ni den scenen? Scenerna på den mörka vägen återanvändes för övrigt av Robert Jordan och vi känner igen oss i det första kapitlet av The Eye of the World, första boken av The Wheel of Time. Jordan gjorde ingen hemlighet av att hans första bok var en homage till Tolkien och The Lord of the Rings.

Tredje kapitlet är Aragorn och hoberna ute i vildmarken, "second breakfast" och hobernas förtjusning i stekta tomater med bacon med efterföljande ödesdigra kamp på Weathertop. Den andra halvan av scenen är en av filmens svagare. Även om det är förståeligt att byta ut Glorfindel till Arwen, hade det för oss alla som läst Silmarillion varit underbart att få se Glorfindel i dessa scener. Istället får vi Arwen och en dåligt iscensatt hästkapplöpning mot the Nazgûl. Rida zick-zack i en julgransodling?

Efter de räddat sig från the Nazgûl och nått Rivendell stannar filmen upp. En välbehövlig paus som kulminerar med Elrond's Council. Scenerna är helt ok och rådslaget är en höjdpunkt. Filmens dramatiska slutscener sätts noggrant upp här i mitten av filmen.

Pizza time!

Andra halvan domineras av två stora "battle scenes".

Det inleds med att Gandalf försöker ta the Fellowship över bergen, men den numera onde Sauroman stoppar dem med global nedkylning. Okaraktäristiskt nog lägger Gandalf ansvaret på Frodo att bestämma vägval och Frodo följer Gimlis råd om vägen under berget, via Morias gruvor. Detta känns som ett avsteg från boken, men det var så lång tid sedan jag läste den (dags för att återbesöka boken för övrigt). Om någon kommer ihåg huruvida detta stämmer med boken får ni gärna upplysa mig i kommentarerna. Det jag inte gillar med scenen är att Frodo på detta vis blir direkt ansvarig för Gandalfs fall. Men, men... inte en jättegrej och om det är detaljer som detta som är adaptionens mest iögonfallande problem så kan jag sova lugnt om natten.

Moria-sekvensen är otroliga. "We cannot get out. We cannot get out. They have taken the bridge and second hall. ...We cannot get out. The end comes… drums, drums in the deep. They are coming..."

Filmen hämtar sedan andan hos Galadriel och Celeborn. Det är fina och lite kusliga scener. The Extended Edition adderar inte så många säregna och viktiga scener generellt sett, men den förlängda scenen om Galadriels gåvor är guldet i denna version. Ytterligare en känslosam scen och något som vi läsare ville se på film.

Filmens sista sekvens gjorde att båda mina gäster i filmrummet satt som på nålar. Dramat och fajten vid Parth Galen är magisk. Boromirs död är som taget från sagornas värld. Det är här The Fellowship bryts sönder och det är här första filmen slutar.

En magisk fantasy-film helt enkelt.

Betyg: 5/5

Peur sur la ville (1975)

Sista filmen av 1975:orna för nu. En hård fransk polisthriller med Jean-Paul Belmondo som en annan Tom Cruise, dvs att han gör sina egna stunts i filmen. 

Nu var det ett tag sedan jag såg filmen och jag kommer inte ihåg speciellt mycket av handlingen. Det var något med en brottsling som Belmondos Letellier jagade i någon slags vendetta plus ett case med en seriemördare som dödade kvinnor som levde "orena" liv. Det är en sådan där seriemördare som skickar meddelanden till polisen och tidningarna för att leka med dem Zodiac Killer style.

Filmen var hyfsat bra och klart bättre än The French Connection II från samma år. Men den var samtidigt lättglömd. Tror att Belmondo svingade sig ner från en helikopter i slutet. Farligt såklart men gör det en actionscen så himlans mycket bättre egentligen?

Ok, så vad heter den då? Peur sur la ville på franska blev Fear Over the City på engelska Wikipedia och En stad i skräck på svenska. Men den känns vid namnet The Night Caller i UK, US och på IMDB. Lite väl många namn på en film som ändå inte är speciellt bra.

Betyg: 2/5

Shinypodden Special - Filmåret 1975, del 2

Andra delen av Specialen om det gamla goda filmåret 1975. Vi firar Carl 50 år med denna djupdykning i filmåret fyllt med långsamt berättade konspirrationsthrillers, italiensk giallo, hårda kriminalare, hemmafruar, hårprodukter, vägvisare, speglar och en massa annat smått och gott.

I detta avsnitt tar vi oss an våra gemensamma konsensuspick och vi stegar oss obevekligt ner till toppen, vår gemensamma etta från 1975. Kan du gissa vilken film det blir?

Shinypodden hittas på Spotify och där poddar finns rent allmänt.

The Ballad of Wallis Island (2025)

Ibland dyker det upp filmer som träffa mitt i sweet spotten för just dig. The Ballad of Wallis Island är en sådan film för mig. 

Detta är en ljuvlig liten brittisk film, två huvudpersoner som står för både fantastisk skådespeleri och manus. Till det några starka birollsskådisar med exekutiv producent Carey Mulligan i spetsen.

Comedy, Drama, Music. Javisst den är allt i ett. Ett drama förklätt som komedi.

En otroligt bra Tim Key spelar George som bjuder in den berömda men sedan länge splittrade folkmusikduon McGwyer and Mortimer för en konsert på ön Wallis Island utanför den walesiska kusten.

Herb McGwyer (Tom Basden) når destinationen nyvaket och kulturkrocken med "mega fan" George är hilarious. Det är underfundigt, pinsamt, hejdlöst roligt, weird och skämskudde all på samma gång. 

Vem var beroende av vem? Vem var och är autentisk, vem är ärlig mot sig själv ovh vem är en "sell out", allt ställs på sitt huvud. 

Filmens musik är underbar. Den får några få ögonblick stå i första rummet men mest är den kontexten, i form av bakgrundsmusik. Filmen handlar om relationen mellan artister och fans och om karriärer som slarvades bort. Men den handlar om så mycket mer om sorg, att orka gå vidare och om hur musiken stärker minnen och om dess magiskt helande kraft.

Tim Key spelar George med en exakthet som man knappast uppfattar förrän långt in i filmen. Han lyckas med bedriften att göra sin Geroge irriterande, fånig, lycklig, flamsig, i sjunde himlen, tafatt och besvärad och samtidigt i varenda scen vara precis på gränsen att bryta ihop av sorgen. Makalöst och så hjärtskärande att jag också nästan inte orkade hålla ihop det under titten.

En ljuvligt film med ett öppen och fint slut.

Betyg: 5/5

The Man Who Would Be King (1975)

En film från 1975 som har både Michael Caine och Sean Connery i huvudrollerna kan man inte missa. The Man Who Would Be King var en given förstatitt inför poddningen. Filmen bygger på en novell av kände författaren Rudyard Kipling publicerad 1888. 

Vi har här två skojare ur brittiska armén i Indien på 1880-talet. De får för sig att resa till Kafiristan (nuvarande Afganistan) för att bli kungar över infödingarna, endast utrustade med 20 moderna gevär och en överdriven självtillit. 

Trots skådespelare som jag normalt gillar var detta en tråkig film som aldrig engagerade mig speciellt mycket. Jag har lite svårt att lockas av denna påhittade rövarhistoria. Vissa filmer är ren äventyr och gör inga andra anspråk, ett typexempel är Raiders of the Lost Ark (Jakten på den försvunna skatten). 

Tyvärr gör Huston denna film som om det var en historisk händelse, men ack, så kul ska vi inte ha det. Detta är rent hittepå. Den är av typen "om det inte är sant, är det en för otrolig historia för att det ska bli intressant...". Det är som med en sportfilm som beskriver ett sportsligt under som kan bli fantastiskt, tänk när de amerikanska collegepojkarna besegrade den sovjetiska maskinen i os-hockeyn, men om det bara är hittepå blir det långt ifrån samma nerv.

Filmen är som många filmer från 1975 extremt långsam och med en löptid på över två timmar blir det för tråkigt helt enkelt. Det är kompetent filmskapande, men inte min kopp av té.

Betyg: 2/5

Shinypodden Special - Filmåret 1975, del 1

Specialen är åter med ett "filmår". Under hösten bjuder jag in Carl, Jojje och Niklas för att prata om ett äldre år. Denna gång valde vi att fira filmerna från 1975 och deras 50 år. Vi valde också ett "birth year" för en av mina gäster så det blev att fira en av herrarna i studion 50 år också.

Vad har vi på 1975? Hajen! Men vad mera? Första delen idag och avslutningen om en vecka.

Shinypodden hittas på Spotify och där poddar finns rent allmänt.