Profondo Rosso (1975)

Deep Red eller Profondo Rosso i original är den andra Dario Argento filmen jag har sett, båda ur Giallo genren. Jag gillar stilen, färgerna och stämningen i hans filmer. Det är en slasher och seriemördarfilm men den kan knappast anses som ryslig eller ens äcklig om man inte har en osedvanligt klen mage.

Vi får följa pianospelaren Marcus som tillsammans med journalisten Gianna försöker få tag på en kvinnomördare. David Hemmings, som för övrigt i vissa scener påminner en hel del om en samtida Paul McCartney, ger ett splittrat intryck men i slutändan är han bra i rollen som Marcus. 

Tyvärr kom den inte upp i samma nivå som Suspiria som hade en ännu bättre stämning och dessutom bjöd på häxor! 

Denna film bjöd istället på flera lustiga scener och den kan vara ett bra exempel på hur genrer blandas på ett bra sätt.  Vi har scenerna med Giannas lilla bil där passagerarsätet är sönder, det säte Marcus får sitta i. Slapstick som Argento återupprepar om och om igen. Men det är inte den enda scenen som får mig att sitta och le och mysa.

Vi har den glada mannen med den gigantiska italienska flaggan som springandes ropar "Heja Italien". Vi har telefonkiosken inne på caféet som står precis bredvid den tjutande espressomaskinen, vilket gör konversationer per telefon omöjliga. Och så har vi har den egensinniga coca-colamaskinen som vägra lämna ut en enda flaska till polischefen. Det finns säkert fler hysteriska scener som dessa. 

Ibland undrar jag om det är skräckis eller Monty Python jag tittar på. Men för att vara ärlig kan jag hålla med om att inlednigsscenen med en "flashback" till någons barndom är mycket bra, den är weird på ett obehagligt sätt och den sätter upp mysteriet bra. Sen tycker jag att vissa scener i det övergivna slottet är effektiva. Kalla kårar längst ryggen!

Betyg: 3/5

Night Moves (1975)

Night Moves är en riktigt bra film noirig deckare i bästa Raymond Chandler-stil. Gene Hackman spelar en före detta amerikansk fotbollsspelare som arbetar som en privatdetektiv. Han får i uppdrag att leta reda på en ung dam. Detta är ju i princip samma synopsis som Against All Odds från 1984, ni vet Taylor Hackfords film med Jeff Bridges, Rachel Ward och James Woods? Den filmen är några snäpp bättre men Night Moves har också sina stunder.

Filmen är helt klart njutbar under första delen, men dess guld kommer när den tar sig till ett svettigt och hett Florida. Jag gillar den tropiska miljön och havet som får en central del i upplösningen av sagan. Filmen växer desto längre in i handlingen vi kommer och slutet är spännande, oroväckande, ganska weird och rejält mörkt. De var inte rädda för att ta ut svängarna på sjuttiotalet.

Filmen är ihågkommen som en av de första rollerna för en ung Melanie Griffith som måste varit endast 17 år när de spelade in filmen vilket gör att hennes nakenscener känns lite apart. Det var andra tider "back in the days..."

Vid sidan av Hackman och den unga Griffith ser vi Jennifer Warren, Harris Yulin och James Woods i några av rollerna.

Klart bra film från 1975 och en som tog sig in på min nyligen uppdaterade lista (kommer publiceras efter poddavsnitten).

Betyg: 3+/5

Slow Horses - Season 5 (2025)

Slow Horses är en riktigt bra serie och antagligen min favorit bland de som fortfarande pågår. Nu har vi kommit till femte säsongen och detta var överraskande nog en av de starkaste säsongernna hittills. Serien har inte alls tappat säsong efter säsong som många gör.

Den höga kvaliteten kan rent generellt sett vara på grund av att detta är adaptioner av Nick Herrons spionromaner. Men specifikt för denna S5 handlar det nog mest om vilka karaktärer säsongen fokuserar på! Vi får nämligen mycket mer på Jackson Lamb än normalt, samt en stor dos av Roddy Ho, Shirley Dander och den nya favoriten J.K Coe med sin vrånga stil. Det visade sig att serien mådde riktigt bra av att River och hans senila farfar Cartwright fick stiga åt sidan.

Men som alltid är Gary Oldman den största anledningen för mig att kolla på Slow Horses. Han är superb i rollen som Lamb och självklart den karaktär från denna serie som lättast kunde ha fått plats i en John Le Carré. Kristin Scott Thomas är riktigt bra som Diana Taverner. Jag gillade också den fånige Claude Whelan aka "First Desk" ypperligt spelad av James Callis.

Säsong 5 var en höjdare! Och efter eftertexterna av sista avsnittet såg vi en trailer för säsong 6. Tider det!

Betyg: 4/5 

Shinypodden Special Extra - Bästa albumen från 1981, del 2

Niklas och Henke gästas av Anders för en tio rundors albumdraft på tre personer. Detta är avsnitt två av två.

Vilka är era favoriter från 1981 och tror ni att de kommer med i draften?

Hoppa över till Patreon och följ Shinypodden (det är gratis!). Ni kan lyssna på musikpoddarna där. 

Kommentarer på avsnittet mottages i detta inlägg.

Vi ses på Patreon!

Shinypodden Special Extra - Bästa albumen från 1981, del 1

Niklas och Henke gästas av Anders för en tio rundors albumdraft på tre personer. Vilka är era favoriter från 1981 och tror ni att de kommer med i draften?

Hoppa över till Patreon och följ Shinypodden (det är gratis!). Ni kan lyssna på musikpoddarna där. 

Kommentarer på avsnittet mottages i detta inlägg.

Andra delen kommer nästa måndag.

Vi ses på Patreon!

Only Murders in the Building - Season 5 (2025)

Shown har nu kommit till femte säsongen och det innebär att mordeplottarna av naturliga skäl blivit mer och mer vrickade. Det är svårt att hålla nivån helt enkelt. Så på ett sätt suger showen, men å andra sidan är trion Steve Martin, Martin Short och Selena Gomez så charmiga att den ändå funkar. Det är en mysig häng-serie helt enkelt.

Denna säsong erbjuder mer av Olivers narcissism, Charles nyfunna kåthet och Mabels förföriska basröst. Mabel är för övrigt som vanligt trions enda vuxna i rummet. 

Till våra tre hjältar återkommer Michael Cyril Creighton som Howard, och Meryl Streep som Loretta. Howard är en favorit, även om hans romans med serviceroboten inte var det roligaste spåret man kunde tänka sig. Vad Meryl Streep gör i showen känns mer luddigt.

Säsongens kända gästskådespelare är Téa Leoni, Bobby Cannavale, Dianne Wiest, Keegan-Michael Key, Christoph Waltz och Renée Zellweger bland andra. Av dessa är det Bobby Cannavale som död mafioso och Christoph Waltz som den vrickade mångmiljadären med oklar ålder, en travesti på AI-gurus som Elon Musk klart mest underhållande. När det kommer till gästskådisar föredrar jag nog de överdrivet galna inslagen. Dianne Wiests deprimerade och arga änka var inte lika roande, to say the least. Seriens drama får trion stå för, det räcker så.

Mordmysteriet är inte det roligaste, det är onödigt rörigt och ger inget extra bling. Behållningen av säsongen är däremot charmen, humorn och trions varma hjärtan. Sammanfattningsvis säger jag: inte så bra, men mysigt!

Betyg: 2/5

A Genius, Two Friends, and an Idiot (1975)

 

"En film, två tittningar och en besvikelse" skulle dagens film kunna kallas. 

En spagetti-western med Terence Hill, Klaus Kinski och Miou-Miou, musik av Ennio Morrecone och foto av Giuseppe Ruzzolini som fotat för Leone. Jag hade ganska höga förväntningar på filmen, men jag var helt klart förberedd på att de antagligen var allt för högt ställda. Och det vad de.

Det tog inte bara två tittningar för att ta mig igenom filmen, utan flera. Den är över två timmar lång och känns som flera filmer i en. Handlingen är ryckig och innehåller flera sub-plottar som drar iväg lite hit och dit. På så sätt påminner den om förebilden "Den onde, den gode och den fule". Tonaliteten är också svajjig. Är det en komedi? Western? Fars? Drama? Oklart.

Terence Hill kommer jag ihåg från barndomens hyrda movieboxar och VHS-banden. Han brukade ha med sig kompisen Bud Spencer, den välvuxne. Jag roades av filmerna som ung, oklart hur de skulle stå sig idag. Kan det vara så att Hill i denna film hade för få vettiga skådisar att spela med/mot?

Den kvinnliga huvudpersonen spelas av Miou-Miou. Hon verkar ha varit en spännande person. Vet inte så mycket om henne dock. Klaus Kinski syns i en liten roll. Han är alltid spännande oavsett vad man vet om honom.

En udda detalj är att den amerikanska titeln på IMDB är "A Genius, Twp Partners, and a Dupe". Men på de flesta sajter kallas den enligt ovan. Originaltiteln är dock "Un genio, due compari, un pollo" som på svenska blev "Ett geni, två polare och en höna" samt "Mitt namn är forfarande Nobody". Två svenska namn. Härliga tider för oss som gillar de svenska översättningarna.

Färdig!

Betyg: 2/5

Marillion – Misplaced Childhood (1985)

A leap of faith

I found “Misplaced Childhood” in a used records bin at Camden Market in London in 1985. I was stricken with the LP-cover right away. It seemed to talk to me, and I somehow knew the album would be great. The hit single “Kayleigh” would be known to most within a year, but I had never heard about Marillion at that point. It was a leap of faith. Something I hardly ever did or do.

Marillion became one of my favourite bands. It was a glorious era with Fish at the helm. When the band kicked him out in 1988 I felt personally betrayed. I gave the new singer one chance, but it didn’t work out between us, and I am not listening to new Marillion at all. It’s hard to explain, sometimes a vocie just don’t mesh with your inner sensibilities. Let’s file it under “it’s not you, it’s me”.

Luckily, the four albums with the original band have been re-released with extra content as well as numerous live recordings from the early years. I have something like fourteen live shows released and counting from the Fish era.

“Misplaced Childhood” is a concept album loosely based on Fish’s childhood experiences. It’s a magnificent album that in my eyes stands up to Floyd’s “The Dark Side of the Moon”. It’s a pity that (old) Marillion never got around to making a double album like Floyd’s “The Wall” or Genesis’ “The Lamb Lies Down on Broadway”. How glorious it would have been.

The intro of “Pseudo Silk Kimono” by a wall of synthesizers is forever connected to our living room in my childhood home in Skövde. When I got home from London I put the album on my father’s old Dual turntable. The sound was unlike anything I had heard. The melancholic intro is soon followed by two hit singles, “Kayleigh” and “Lavender”. They are great, but “Kayleigh” was somewhat over-played on radio and on a gazillion 80s compilation albums. Now, many years later when the fatigue has subsided, it is again a killer song.

The fourth song “Bitter Suite” is one of two long medleys on the album, we get one treat per side of the LP. The symphonic rock elements of Marillion shines here. Drum, guitar, bass and keyboard in beautiful concert. All the players are great, but my favourites are Steve Rothery on the guitar and Ian Mosley on drums, one of the best drummers I know.

The first side of the LP is closing with the third single, “Heart of Lothian”. It is a perfect live song with Pete Trewavas’ pumping bass and Ian Mosley’s drums backing Mark Kelly’s synthesizer and Steve Rothery’s guitar. Fish’s singing is as heartfelt as all over this album. The song is often sung with full lungs by the audiences.

The second side starts with the menacing “Waterhole (Expresso Bongo)” and all too soon it jumps into the brief “Lords of the backstage”. Suddenly, it’s only the fantastic ending of the album remaining. It starts with “Blind Curve” that clocks in at nearly 10 minutes. The drums are in the front. Fish’s voice is clear and his heart if full of longing. It is so eighties and so not eighties at the same time. Rothery treats us with a guitar solo as if they were a hard rock band with long fluffy hair.

Then the album gets even better. Twice! “Childhoods End?” is only not the best song because “White feather” is following it up. What a majestic finish to a superb album! Drums and guitar play heroes again. It’s classic Marillion, and solo Fish, to end with the best song. “Let’s end with a banger”. It’s often the most fan-friendly song that is at its best live. “White feather” has the peace message that is so typical of Fish’s lyrics. It has always been a very sweet song in my mind.

I can’t rate “Misplaced Childhood” without the nostalgic feelings from my own childhood, the years my taste in music was formed. To me it is a core building stone of the soundtrack to who I was, and am. It is just so hard to separate music and memories with an album like this. I won’t do it!

Rating: 10/10

Side A:
1. Pseudo Silk Kimono
2. Kayleigh
3. Lavender
4. Bitter Suite
5. Heart of Lothian

Side B:
1. Waterhole (Expresso Bongo)
2. Lords of the Backstage
3. Blind Curve
4. Childhoods End?
5. White Feather

Best songs: all songs are the best but some of my current favourites are “White Feather”, “Bitter Suite”, “Blind Curve”

Produced by: Chris Kimsey

Released: June 17, 1985

Media: 
Gatefold, vinyl, Germany, 1985
2-CD, Remastered, EU, 1998