En låt, två versioner. Två duos, samma sångerska. Inte ett öga torrt. Rest in peace, Chris.
Toni Cornell & Ziggy Marley "Redemption song" från "Chris Cornell Tribute Concert", 18:e januari 2019:
Toni Cornell & Chris Cornell "Redemption song" från The Beacon Theatre, NYC, 19:e oktober 2015:
Filmen dök upp på tv och som det händer ibland fastnade jag framför filmen. Var jättetrött men orkade inte gå och lägga mig.
Detta är en film som jag tidigare har antagit är jättedålig. Dess rykte byggdes av elaka kommentarer av alla dess slag, om regin, skådespelarnas insatser, uselt manus och så vidare.
Och ja, detta är inte en bra film, nej, den är riktigt dålig. Detta trots att vi får aliens med fantasifull teknik som kickar ass med militära styrkor på Jorden. Jag kan gilla denna typ av film, det är sci-fi blandat med krigsfilm. Klassiker i genren är såklart "Aliens" med Filmitchs favorit Private Hudson och "Independence Day" med Will Smith, Bill Pullman, Jeff Goldblum och Randy Quaid.
Ett nyare alster i genren som dessutom påminner jättemycket om handlingen i dagens film är "Battle: Los Angeles" från 2011 med Aaron Eckhart, Michael Peña, Michelle Rodriguez och Michelle Moynahan. Det är nästan så att vi har en duo "twin films" likt "Armageddon" och "Deep impact", "Tombstone" och "Wyatt Earp" eller varför inte "Dante's Peak" och "Volcano"!
"Battleship" ståtar med namn som Liam Neeson och vår egen Alexander Skarsgård. Men de egentliga huvudrollerna bärs av Taylor Kitsch och Jesse Plemons. Man anar ett samband när filmen regisseras av Peter Berg som gjorde den fantastiska tv-serien "Friday Night Lights" där de båda hade framträdande roller. I tv-serien ser vi att de två klarar dramatiska roller utan problem. Istället sänks skeppen i detta spel... eh, film av en absurd dialog och en mycket svag personregi från herr Berg.
Inledningen av filmen, när Taylor Kitschs karaktär Alex introduceras tar jag fram skämskudden om och om igen. Han spelar en oansvarig pellejöns med fysiska och till slut mentala "skills" att besegra en överlägsen alien-motståndare. Men inledningsvis är det så pajigt att man bara kan skaka på huvudet och skratta så att popcornen sprutar ur munnen.
Samspelet mellan Kitsch och Alexander Skarsgård är också svagt då det ser ut som att de spelar i olika filmer. Senare får vi mer av Jesse Plemons och han är som oftast bra. Här ska han spela en räddhågsen typ. I filmen dyker också sångerskan Rihanna upp i rollen som en bad assig och skjutglad soldat. Jag vet inte riktigt vad hon gör i filmen, hon är kanske kompis med Peter Berg?
Men filmen är sablans underhållande ändå och i slutändan var jag ganska belåten. Det blev ju lite pang-pang vilket ofta piffar upp.
Betyg: 1/5
Detta var den tredje Hitchcock-filmen i rad med Grace Kelly i den kvinnliga huvudrollen. To catch a thief är en lättsam romantisk komedi vilket inte hört till det vanligaste från Hitch. Jag tycker att detta var den näst bästa av de tre och att Kellys insats var näst bäst också.
Motspelaren i denna film är ingen mindre än Cary Grant, dåtidens George Clooney som man så vill. De har samma aura tycker jag i alla fall. Han är äldre än motspelerksan och det brukar ju kunna kännas tokigt men i denna film passar det in i handling och hur relationen spelas upp. Ibland övervinner icke rationella känslor vad som på pappret är "rätt".
Filmen har flera styrkor där miljöerna från den franska Rivieran är top notch. Dessutom är dialogen mycket lustig under delar av filmen, tänker mest på scenerna mellan Grant och John Williams, som den äldre gentlemannen som representerar försäkringsbolaget, samt dem mellan Grant och Jessie Royce Landis som spelar Grace Kellys mamma. Framför allt gillar jag den långa scenen i mitten av filmen då Grace tar med Cary Grant på en biltur och picnic. Hon går på offensiven och utmanar honom om att han är den aktive juveltjuven som filmen snurrar runt. Hon är så frejdig att jag satt upp med rak rygg och hejade på henne och jag hoppades att hon skulle förbli den dominante i parets relation. Men ack detta föll tillbaka något mot slutet. Till sist gillade jag avslutningen under den stora maskeradbalen.
Samtidigt är filmen en lättviktare, "bara" en skön matinéfilm. Svårrankad film i relation till de mer seriösa filmerna Hitch gjort. Gissar att denna film kan växa med tiden. Just nu ger jag den en riktigt stark trea.
Betyg: 3+/5
Lyssna på när den store Frans, The Burmeister och jag analyserar våra känslor om filmen i Shinypodden.
Den tionde artisten som råkade få plats på min topp 10 just nu är svenska Sophie Zelmani. Hon är en enigmatisk och skygg singer songwriter som trots scenskräcken dyker upp på en konsertscen nära dig allt som oftast. Hon slog igenom med debutalbummet "Sophie Zelmani" från 1995. Låten "I'll remember you" användes i avsnittet "Angel" i första säsongen av Buffy.
Hon skriver all sin musik själv och samarbetar musikaliskt med gitarristen och låtarrangören Lars Halapi som också är den musikaliska ledaren för hennes band. Det är soft musik vi pratar om här. En del låtar är lite ösigare men de flesta är introverta och fragila.
Jag kommer inte ihåg hur jag upptäckte henne, men det var i och med hennes andra album "Precious burden" från 1998 i alla fall. Och jag har lyssnat på hennes musik kopiöst mycket sedan dess! Perfekt musik för natten eller långa road trips bland annat.
Sophie är blyg men hon spelar ofta live och jag har sett henne minst sju gånger. Det är inte helt ovanligt att hon och Lars kommer ut och pratar med publiken och signerar album efter showerna. Senast var tillsammans med David nere i Norrköping våren 2019, före apokalypsen. Det var då Sophie lånade min mobiltelefon för att läsa texten på en av hennes mer obskyra låtar som någon i publiken hade önskat sig... Happier times.
Jag väljer en låt från "Precious burden" och en av de första som satt sig i hjärnan på mig, den ack så sköna "So long".
Ojoj, himla kul att MCU har startat med tv-serier. Det jag gillar mest med WandaVision är hur MCU har använt tv-serieformatet för att bygga en brygga till Phase 4. De har också använt serien för att bredda sitt universum. Nu har vi fått en origin story för Scarlet Witch men också att häxor nu har en etablerad plats vid bordet i MCU.
Så, ja, jag är en av dem som verkligen gillade serien. Den har uppenbarligen tagits emot på olika sätt av den galna hop av fans som suttit ner och tittat på serien.
Jag har alltid gillat Wanda och Elizabeth Olsen så jag gick in till serien med positiv grundkänsla. Jag menar, hur kan jag inte älska Wanda, hon är det närmaste en Aes Sedai jag har sett på film eller tv... Än så länge.
Och detta är trots att hon alltid varit butter och allt annat än en glad gamäng. Wanda har helt enkelt varit deprimerad om man ska prata i klartext. Det är naturligt på grund av allt hon upplevt under sin barndom, uppväxt och inte minst vad som hände i Age of Ultron.
Vid sidan av Wanda fick vi se mycket av Vision. Jag tycker att Paul Bettany växte under serien och mot slutet gillade jag hans insats som Vision mycket.
Jag tyckte showen var modig som drog ut på grejen de gjorde i de inledande avsnitten. Före vi kom ut utanför hexagonen fattade jag inte vad som hände riktigt. Däremot tyckte jag att det var spännande och spekulationerna om var showen skulle ta vägen spirade. Jag gillade deras balls att dra ut på det i tre hela avsnitt. Coolt. Förväntningarna var stora på vad allt detta kunde leda till. Mer om hur förväntningarna uppfylldes nedan.
Jag gillade att showen gjorde hommage till gamla sit coms från 50-talet och framåt. Det gjordes med finess. Det intressanta var att de första avsnitten var mer mystiska än roliga. Showen blev inte lustig förrän Darcy och Jimmy Woo äntrade scenen. Efter lite funderande kom jag på att det måste varit per design. Varför var inte de tre första avsnitten speciellt roliga? Som vi får se i avsnitt 8 "Previously on" ser vi att Wandas pappa köpte piratkopierade tv-serier när hon var ung. Det är samma serier som WandaVision gjorde hommage till. Anledningen att dessa humorserier inte var roliga i WandaVision måste ju vara på grund av att det var Wanda som skapade WandaVision och att hon inte är en muntergök direkt. Hennes minnen från serierna färgades nog mer av hennes barndom med stråk av sorg och nostalgi än av humor. Men senare när serien tar oss utanför hexagonen får vi se en del av den vanliga mixen av humor och allvar som MCU är känd för.
Som fan av MCU välkomnade jag de karaktärer från filmerna som vi fick besök av här. Darcy Lewis i Kat Dennings skepnad från Thor-filmerna. Dennings är jättekul. Sen har vi Jimmy Woo spelad av Randall Park, från Ant Man-filmerna. Till sist Monica Rambeau som spelades av Teyonah Parris. Henne har vi mött som liten flicka i Captain Marvel.
Att Wandas bror kom tillbaka och att han spelades av "den andre" Quicksilver, Evan Peters, var helt crazy. I slutet skohornade showen in en förklaring om hur det hängde ihop, men jag ser det mest som ett practical joke mot publiken. Meta så det förslår.
Seriens big bad? Det saknades va? För Agatha Harkness var knappast hin håle... Det känns som att hon var opportunistisk och mest en annoyanace för Wanda. Och SWORD-chefen Taylor Hayward var inte heller mer än en annoyance.
Personligen hade jag gärna sett att Emma Caufield hade haft en större roll. Det känns som att hon skulle kunnat spela en demon på ett extremt bra sätt! Med tanke på hur lite hon var med känns hon endast som ett elakt villospår från showen. Varför ens ha med henne om hon inte fick göra mer?
Slutet av serien var en mixad bag. Jag fann sista avsnittet lite underwhelming först. Enligt the internets skulle det varit längre med en större kamp om den farliga boken The Darkhold. Monica Rambeau, Ralph Bohner, tvillingarna, Darcy och Jimmy Woo skulle tydligen försökt hindra Agatha Harkness få tag på boken, men misslyckats. Detta content övergavs på grund av reserestriktioner under pandemin då Kat Dennings inte kunde ansluta till inspelningen samt ont om tid för post production. Mycket trist.
Dessutom skulle Benedict Cumberbatch ha gjort en cameo, en mycket väntad länk till den kommande Doctor Strange-filmen, men han var fast i Nya Zeeland och kunde heller inte ansluta. Ännu mer trist.
Vad sista avsnittet däremot hade mycket av var känslor. Scenerna när Wanda insett sitt vansinne och tog farväl till tvillingarna och sedan Vision var totalt hjärtskärande.
Summa summarum så gillade jag verkligen att de var så kreativa med formatet. Nu har mina förväntningar inför kommande serier inom MCU stigit rejält. Enligt Kevin Feige kommer de variera formaten på tv-serierna allt eftersom. Någon serie kommer vara som en lång MCU-film uppdelad i kapitel, någon kommer vara som WandaVision som bara kunde berättats i tv-serieformatet. Jag hoppas nu att den kommande The Falcon and The Winter Soldier tar fasta på det som gjorde filmen så kul, avancerad action och en svettig och nervpirrande känsla av 70-talets konspirationsteorithrillers...
Betyg: 4/5
Tredje gången gillt och denna gång kände jag mycket varmt för filmen. Den klarast lysande stjärnan var Grace Kelly och hennes porträtt av Lisa Carol Fremont. Som den andra filmen i den tredje och sista säsongen med Hitchcock inom Shinypodden gick jag in till filmtitten med modesta förhoppningar. Tidigare hade jag funnit filmen småputtrig men den hade inte riktigt fallit på plats som en höjdarfilm.
James Stewart spelar huvudrollen Jeffries. Han är alltid bra men här spelar han en egocentrisk och ganska vedervärdig person som verkar sakna självinsikt, men som delvis redeemas mot slutet. Grace Kelly är däremot helt bedårande och jag faller pladask.
Filmen är ytterligare en favorit bland Hitchcock-filmer som utspelas på en begränsad yta, som Lifeboat, Rope och Dial M for murder. Denna är helt kart den bästa av de fyra. Filmen handlar likt Robert Altmans magnifika Shor Cuts om människor vars öden till synes slumpvis påverkar varandra utan inbördes relation. I denna film är det såklart alla de boende i lägenheterna runt innegården. Jeff är vår ställföreträdare som en "Peeping Tom". Via honom studerar vi de små dockhusen med Miss Torso, Miss Lonelyhearts, den olycklige pianisten, det nygifta paret, konstnärinnan, det äldre paret med hunden och så klart mördaren Mr Lars Thorwald.
Filmen är så sablans mysig och det var en fröjd att återbesöka den nu för andra gången. En riktig snuttefilt i apokalypsens tidevarv.
I andra avsnittet av säsong nio av Shinypodden snackar jag, Frans och Joel om filmen. Klicka på spelaren på sidan eller ladda ner poddavsnittet och lyssna för en mer djupgående analys samt en jämförelse med S05E19 The life of others av tv-serien Castle.
Betyg: 4/5
Sofia, en av våra mest aktiva lyssnare av podden, skriver också om filmen idag. Hoppa över och kolla in vad hon har fått med sig från filmen.
Ok, bara två återstående artister på topp tio och båda dessa är svenska artister!
Jag inleder med Opeth, det progressiva metalbandet från Stockholm under ledning av det musikaliska geniet Mikael Åkerfeldt.
Det var via Johan jag fick nys om bandet då jag fick skivan "Ghost Reveries" på vinyl. Vilken fin gåva! Tack till Johan <3.
Efter några lyssningar började jag vänja mig med att Mikael growlar i partier och började höra den fantastiska musiken och alla deras progressiva element. Det var som att lyssna på tidiga Genesis fast en hel del hårdare. Nu för tiden har Mikael gått över till att bara sjunga clean för den som räds screams. Dessutom gillar jag Mikaels screams mer än andra sångare då hans teknik är djupare och långsammare vilket gör att man hör sångtexten. Nja, ibland i alla fall! :-)
Mitt låtval blir "Harlequin forest" vilken är en av låtarna från den första skivan jag utsattes för. Låten handlar om en person som flyr från demoner i virrvarret (skogen) i hans psyke. Eller en person som flyr från demoner inne i en djup skog lite mer bokstavligen... Som jag uppfattar musiken, representeras ofta demoner av Mikaels screams medan låtarnas huvudperson sjungs med clean singing.
Musiken är komplex, böljande, tajt, utmanande men mycket givande som progressiv musik ofta är. Detta är inte en trallvänlig trudelutt som är catchy vid första lyssningen...
Och japp, detta ska spelas på hög ljudnivå. Och japp, de 2-3 sista minuterna är bäst...
På tal om "första lyssningen". Det är ibland kul att kolla på "reaction" videos på youtube då folk med alla möjliga musikaliska bakgrunder kollar in Opeth. Här kommer en av de första jag såg. Trivsamt och lärorikt med vocal coach Beth Roars.
Gutted! Vad är de säger i England när de sett något hjärtskärande? Gutted är det va? Det uttrycket poppar upp i mitt huvud när jag sett klart "The silent child", en kortfilm från 2017.
Skriven av skådespelerskan Rachel Shenton och regisserad av hennes sambo Chris Overton. Filmen vann en Oscar för bästa "Live Action Short Film" för 2017. En film som begåvats med en hel drös andra priser också, typ var än den dykt upp på filmfestivaler.
Kommer du ihåg hur orolig du var inför första dagen i skolan?
Ibland är det lätt att blanda ihop ett viktigt budskap med hur bra en film är. Denna film kan sorteras in i kategorin "viktig film". Den belyser hur fel det är att inte ge barn som föds döva vederbörlig hjälp, inte minst i skolgången. Filmens sista bild på den lilla flickan är totalt hjärtskärande. Gutted.
Filmen är bra på många sätt. Den får fram sitt budskap tydligt, check, och både Shenton själv som socialarbetaren Sue och Maisie Sly som spelar den lilla flickan Libby var mycket bra.
Personligen fann jag Libbys föräldrar och familj på gränsen till osannolika. Manus där känns inte helt klockrent och personerna runt Libby känns artificiella. I och för sig kan det mycket väl vara så ett barn som lever i tystnad upplever sin omgivning. Men så kan väl inte folk hantera sina barn, väl...?
...tills jag läste Shentons budskap efter sista scenen... Som sagt hjärtskärande.
Superbt att den vann en Oscar då filmen får mer spridning och jag tror att det kan vara en långfilm på g. Hoppas bara att de utvidgar idén så att de fyller en hel långfilm i så fall.
Filmen ligger på youtube.
Betyget då? I slutändan kan jag inte bortse från hur det kändes i hjärtat och magen när filmen tagit slut. Det har trots allt värde.
Betyg: 4/5
Så startar vi den tredje omgången av bloggande och poddande om Hitchcocks filmer. Shinypodden säsong 9 är också tredje av tre säsonger om Hitch.
Först ut är "Dial M for Murder" från 1954. Detta är en thriller med Grace Kelly, Ray Milland och Robert Cummings. Detta är en av många filmer av de återstående femton filmerna som jag inte sett tidigare. Jag har sett sex filmer förr (Rear window, The trouble with Harry, The man who knew too much, Vertigo, North by Nortwest samt Frenzy).
Ja men jag blev ganska positivt överraskad ändå. Filmen utspelas nästan uteslutande i ett rum i en liten lägenhet. Och precis som med "Lifeboat" och "Rope", tidigare filmer med liknande koncept, tyckte jag att den var bra.
Filmen består av tre delar. Första delen är när Tony (Ray Milland) planerar och beställer mordet på sin fru. Lustigt att "Professor Dent" från "Dr. No" dök upp som den skumme Charles Swann (Anthony Dawson). Jag fattade direkt att han var skurkaktig!
Den andra delen är överfallet på Margot (Grace Kelly) och allt som händer fram till rättegången. Tony snärjer sin fru i ett lömskt nät så att hon ska åka dit och fällas för mord. Med hjälp av myndigheterna och det faktum att mördare dömdes till döden skulle fixa hans ekonomiska problem.
Den tredje delen är när älskaren Mark (Robert Cummings) och den farbroderliga polismannen Chief Inspector Hubbard (John Williams) löser mysteriet.
Filmen tuffade länge på i en ganska maklig takt. Inte att det var segt, men jag fann den inte superintressant. Däremot kunde Hitchcocks fäbless för kameravinklar och inramning av vad som är viktigt i scenerna lätt kännas igen.
Filmen tar fart när Margot i några snabba klipp ställs inför rätt och döms till döden för mordet. Jag var ganska förvånad, inte minst med tanke på att jag trodde mig känna till storyn hyfsat väl. Den sista tredjedelen var mycket underhållande. Jag fann storyn intressant och engagerande. Jag visste inte riktigt hur de skulle avslöja den falska komplotten mot den olyckliga Margot. Den sliskige Tony måste bli avslöjad! Spänningen var olidlig! Men till slut gick det bra, det är ändå en Hitchcock-film.
Skådespeleriet var helt ok, men jag måste erkänna att jag inte blev överdrivet förälskad i någon av karaktärerna eller skådespelarna. Hitchcocks regi var däremot tajt. Han verkar vara lockad av konceptet med den begränsade ytan pjäsen utspelas på och han vet hur han vill hantera kameran. Hans personregi var nog ok, men ingen av skådespelarna gjorde ett superstort intryck.
Ok så filmen var nöjsam.
Jag blev fascinerad av hur lik Ray Milland var favoriten James Stewart i vissa vinklar. Milland var kanske lite rundare runt kinderna men överlag en slående likhet. Någon annan som ser det?
Filmen fick en tämligen känd re-make från 1998 med Michael Douglas, Gwyneth Paltrow och Viggo Mortensen med namnet "A perfect murder". Jag har sett den filmen och den var tämligen spännande. Man kan nu konstatera att filmen från 1998 avviker rejält från handlingen i denna film. Det är så stora skillnader att jag till och med inte riktigt håller med om att det är en re-make. En "loosely based on" skulle passa bättre. En annan tanke är att "A perfect murder" skulle varit ännu bättre om de behållit det ursprungliga slutet, vilket man kan se som extramaterial på DVD och BR-utgåvor. Och då hade till och med filmens titel makat mer sense...
Betyg: 3/5
Lyssna gärna på Shinypodden där jag, Frans och Joel diskuterar filmen. Nästa film i podden är "Rear window". Najs!
Ska inte hålla er på halster längre. Såklart att husguden Neil Young är med på min lista över tio favoritartister. "Veckans låt" kommer inte i rankad ordning! Skulle Neilan vara nummer åtta? LOL.
Det känns som att jag upptäckte Neil via supergruppen Crosby, Stills, Nash & Young. Det kan ha varit Buffalo Springfields låt "For what it's worth" som jag upptäckte först. Det är Stephen Stills som skrivit låten för gruppen som både han och Neil Young var medlemmar i. Kort därefter köpte jag liveplattan "4 way street" med CSN&Y och där hade vi låten med stort L... "Cowgirl in the sand". Neil Young ensam på scenen med en gitarr. Done deal, a lifelong love created on the spot.
Efter att både Neil och Stills lämnat Buffalo Springfield klumpade Stills ihop sig med Graham Nash från The Hollies och David Crosby från The Byrds och bildade Crosby, Stills & Nash. Ibland spelade Neil Young med dem. Lustigt nog gillade jag Stills och Nash mest av de fyra inledningsvis. Idag lyssnar jag nästan bara på Neil och David Crosby av de fyra. Livet...
Vilken låt spelar man på första "Veckans låt"? Någon av de mest kända låtarna som "Heart of gold, "Like a hurricane" eller "Rockin' in the free world"? Nej, för vanliga, spelade nästan till uttråkning...
Någon av den enigmatiska trion med låttexter som fansen har analyserat och diskuterat i decennier, "Cowgirl in the sand", "Powderfinger" eller "Thrasher"? Nej, de kräver nog en egen "Veckans låt".
Nej istället väljer jag en låt från det nyligen släppta livealbumet "Way down in the rust bucket". Inspelad med kompbandet Crazy Horse på en liten bar i Santa Cruz, CA, den trettonde november 1990. Konserten var länge en av dyrgriparna bland bootlegs. Konserten var en "one off", en uppvärmningsshow inför den stora turnén 1991.
Jag väljer "Country home", inte för att den kommer omvända speciellt många icke-fans utan bara för att jag var sugen på att lyssna på den denna morgon. Den har en så skön text. Detta är Neil, dreamer of pictures.
Country home (Neil Young)
I don't like to go down to the flats
'Cause I can't park on a hill
Instead getting a rolling start
I have to pay the bill
I guess I need that city life
It sure has lots of style
But pretty soon it wears me out
And I have to think to smile
I'm thankful for my country home
It gives me peace of mind
Somewhere I can walk alone
And leave myself behind
Detta var en Pixar-film jag skippade när den kom ut då jag uppfattade att den inte fått så bra kritik. Nu är den sedd och den vita fläcken på Pixar-kartan är utsuddad. Men ack, tyvärr stämde min initiala bild av filmen. Denna är klart sämre än sin föregångare, "Monsters, Inc.".
Det var först lite svårt att sätta fingret på vad som saknas filmen. Min allmänna känsla var att filmen var lite tråkig och inte speciellt enagerande. Dels tror jag att nyhetens behag med världsbygget har falnat, dels saknas de sköna relationerna mellan Mike och Sulley respektive Sulley och Boo.
Men efter lite vidare funderande har jag börjat bena ut vad det är som inte funkar i filmen. Jag tycker att manus är klart svagare och då främst själva grundidén, inte dialogen. Idén kanske skulle räckt för en kortfilm egentligen, men en hel film? Allt för mycket tid och fokus läggs på tävlingen vilket drar ner på samma sätt som det ivriga tävlandet drar ner den fjärde Harry Potter-filmen, för övrigt.
Filmen saknar också en tydlig "villain". Jag antar att Johnny, ledaren för den coola studentföreningen, skulle vara den onde. Det är i och för sig förtjusande att höra Nathan Fillions välbekanta stämma i filmen. Den bästa Reynolds kan man aldrig för för mycket av. Men som main villain var karaktären blek. I första filmen var Randy en perfekt antagonist. Och den filmen hade höga insatser... High stakes! Och det är nog där vi har det. Vad denna film saknar är stakes!
Vi vet ju redan var Mike, Sullivan och Randy till slut kommer att hamna, och vi vet hur deras relationer kommer se ut senare. Därför blir det tämligen tråkigt att följa deras irrfärder hur de kommer dit, speciellt då manus inte erbjuder några andra stakes i filmen.
Med tanke på hur glimrande Pixars manus ibland är, ställer jag omedvetet höga krav. Jag tycker att de helt missat chansen att berätta en överraskande historia som leker med det faktum att vi vet var karaktärerna kommer hamna i framtiden, både karaktärerna själva och deras inbördes relationer. Denna historia är nästan fri från lek med åskådarnas förväntningar. Vi erbjuds en liten scen inledningsvis då det visar sig att Randy var en trevlig prick från början. Kul! Men annars väldigt lite av den varan. Jag tycker till och med att filmen gör ett dåligt jobb med att motivera varför Randy hatade Sulley så mycket senare i livet. En missad chans och ett stort "fail" på manus totalt sett.
Med det sagt var filmen ändå lite smårolig här och där. Att Mike alltid kommer på sniskan när det fotas var en välkomnad blinkning till den första filmen till exempel. Nathan Fillion och Helen Mirren var bra nytillskott och Billy Crystal och John Goodman var kul igen. Men totalt sett "minor Pixar".
Betyg: 2-/5
Den gode filmkonnässören Jojjenito var "the main villain" i verkligheten då hans projekt "tvingade" mig att se denna film... Hoppas bara nu att han hade mer nöje av filmen! ;-)
 |
| Nathan Fillion |
 |
| Helen Mirren |
 |
| Billy Crystal |
Ojojoj, denna gamla rackaren? Javisst. Jag blev så himla sugen på att se filmen på självaste nyårsafton. Ensam i lägenheten på grund av pandemins tvingande begränsningar ville jag fly verkligheten med svärdfäktning, överdådiga kostymer och den mest grundläggande av banala känslor - hämnd.
Historien om Edmond som blir kungligt fuckad av trion Mondego, Villefort och Danglars är en av litteraturens stora historier. Boken är såklart skriven av Alexandre Dumas. Creme de la creme av äventyr i historisk tidsera, även om jag gillar de glada historierna om de tre, fyra musketörerna från samme författare ännu mer.
Filmen är mustig och som sådan lever den mycket på sina skådespelare och här har man lyckats ganska bra. Jim Caviezel spelar huvudrollen innerligt och bland hans antagonister ser vi en sliskig Guy Pearce och en bra castad James Frain.
Edmonds käresta Mercedes spelas av den vackra men för mig helt okända polskan Dagmara Dominczyk. Intressant nog dyker en mycket ung Henry Cavill i rollen som Albert. Lite jarring. Geralt of Rivia ju!
Till sist spelas Edmonds kompisar Abbe Faria och Jacopo av Richard Harris och Luis Guzmán, båda gör sina roller till full belåtenhet.
Denna film är över två timmar lång och en stor del av tiden läggs på fängelseön. Oskönt! Jag hade helt klart hellre sett mer av hur Edmond konstruerar sin hämnd på de tre banemännen. Det är den delen av historien som är mest fängslande. Det jag saknar är mer av planering och genomförande av hämnderna, samt reaction shots på de olyckliga när de inser att Edmond har återgäldat sveket med ränta.
Filmen fyllde sin uppgift och resan mot ett nytt och förhoppningsvis bättre år upplevdes som kortare.
Betyg: 3/5
Midnight Choir är en grymt bra norsk grupp. De släppte fem album mellan 1994 och 2003 plus några samlingsalbum. Det var ledsamt när de la av men de har gjort några återföreningskonserter under senare år, före pandemin. Kanske, kanske att de kan återförenas och släppa mer musik? Hoppas!
De spelar en modern långsam "americana". Svårbeskrivet, men det borde inte överraska någon om att de spelade in skivorna i Nashville. Fast det är inte ren country utan modernare och mellow. Jag vet inte ens var de spelat in skivorna, det bara spirar Nashville-vajb över musiken!
Utan att veta allt för mycket om bandet, det finns inte så mycket info, känns det som att det är något av en Lennon/McCartney-situation här. Sångaren Paal Flaata är en av de bästa sångarna jag hört och Al Deloner skriver låtarna. Jag har lyssnat på lite av de båda herrarnas musik som soloartister och inget kommer upp i magin de skapar när de spelar ihop. Lite trist liksom. Jag skulle gärna se dem återförenas och göra fler skivor ihop.
Min egenkomponerade "best of"-lista av deras bästa sånger kan vara den mest spelade spellistan jag har. Perfekt musik om natten med låtar som "The ballad of Emma DeLoner", "Jeff Bridges", "Snow in Berlin" och många fler.
Hur tusan upptäckte jag detta band nu då? Jo via att jag hörde deras "Mercy of Maria" på SR någon gång under 1998. Inte den vanligaste källan till nya favoritartister på topp 10. Låten kommer från den fantastiska tredje skivan "Amsterdam stranded". Även tvåan "Olsen's lot" är magnifik.
Eftersom jag inte hittar någon officiell musikvideo för låten väljer jag en som nån annan tjomme satt ihop. Låten släpptes som singel så hade väntat mig en video från bandet.
