Chef (2014)

Chef är Jon Favreau's film helt och hållet. Han har skrivit manus, han har regisserat och han spelar huvudrollen. Detta var den ena filmen av två som jag och Jojje såg som handlar om matlagning och kockar där nere i Malmö (som känns så avlägset nu i höstmörkret).

Den andra filmen, den om stegen mellan Bombay och Paris var en film som passar hela familjen, regisserad av Lasse Hallström - tja du förstår vad jag menar. Den har underbart vackra scener från den franska landsbygden och fantastiska matkreationer. Chef däremot är en mer svettig latino-street-food-matkultur-film. Feelingen mellan filmerna skiljer sig. 100 steg från Bombay till Paris är reserverad och har finess, Chef är mer personlig, mera American Independent och helt enkelt mera salsa, samba och merengue.

Chef har två distinkta delar. Första delen utspelas i Los Angeles där Jon Favreau's Carl Casper är en hyllad chef. Denna del av filmen är ljuvligt bra, inte minst för att den behandlar problematiken för en man som arbetar i en bransch som lever på kundernas omdömen. Sociala medier, bloggar och twitter togs upp på ett mycket vederkvickande sätt. Låt oss säga som så att lika bra på att laga mat lika naiv är Casper över vad som händer om man ger sig in i ett twitter-krig med sin nemesis bland recensenter Ramsey Michel (Oliver Platt).

Andra halvan av filmen är en road movie och "finna sig själv och vad man egentligen vill göra med sitt liv"-film. Den halvan är också mysig men ändock snäppet lägre. Under hela filmen lagar Jon härlig mat. Vi såg filmen precis före vi skulle gå på onsdagsminglet och jag blev hungrigare och hungrigare allt eftersom filmen rullade på. Det måste vara ett gott tecken om något, att man blir hungrig när man ser en matfilm!

Jon Favreau är ju något av en innefigur i Hollywood och han har sannerligen samlat en känd skara skådespelare runt sig. Vad sägs om best buddy Robert Downey Jr, den lustfyllda Scarlett Johansson, åldersmannen Dustin Hoffman, the cool cat Dobby Cannavale och det perfekta klotet Oliver Platt? Till detta kommer en barnskådespelare som gjorde bra från sig, Emjay Anthony, en latinsk hottie som jag aldrig sett tidigare, Sofía Vergara samt en latinokille som jag trodde varit med i Six feet under fast det inte var han tydligen, John Leguizamo.

Chef är en mustig och köttig film. Den är den bättre av de två bra matfilmerna från Malmö. Jag ger Chef fyra spagetti med olja och vitlök av fem möjliga. Recept ovan.

Betyg: 4/5

Detta var sista filmen från årets Malmö Filmdagar. Precis som förra året var det helt underbara dagar då jag och ett antal av mina filmspanarkompisar och tillika filmbloggare levde i sus och dus i en egen liten filmbubbla. Länkar till övrigas revyer kommer nedan när de finns. Jag såg filmen tillsammans med kumpanen Jojjenito. Blev han lika läskad av alla maträtter som jag?
Jojjenito
Fiffis Filmtajm

The Other Woman (2014)

Kate King: Can we keep her?

Här har vi ett ypperligt exempel på när en perfekt castad film blir så mycket bättre än en slött castad dito. Detta är egentligen en tretton på dussinet komedi. Tre bedragna kvinnor i centrum cirkulerande en het kille i sina bästa år som inte kan regla sin Petter Niklasson i kallingen. Med fel skådespelare hade filmen kunnat bli ett magplask. Men plasket blir till ett svanhopp med hjälp av fyra mycket lyckade skådisar. Plasket kommer först precis i slutet av filmen men då har jag redan skrattat så mycket att kinderna är stela av träningsvärk.

Cameron Diaz spelar Carly (välansad), en smart advokat i storstan som börjat tröttna på datingkarusellen och som tror sig hittat sin drömman i Mark (Nikolaj Coster-Waldau här med båda händerna i behåll). Leslie Mann spelar Kate (vildvuxen buske) ,hemmafrun som tappat stinget och sig själv i skuggan av sin man. Till sist har vi godingen Kate Upton som spelar Amber (sköndoftande som svettig), den nyaste flickvännen av många. Det lär inte kunna vara någon större spoiler att tjejerna till slut kommer på den pilske Mark och därefter har vi en hämndfilm att vänta.

Filmen är mycket rolig i vissa delar. Inledningen är bäst som så ofta i filmer som denna. Men den håller faktiskt måtten ovanligt länge. Det skadar inte att Upton gör entré under andra halvan och piggar upp anrättningen. Endast allra sista slutet av filmen blir over the top och därmed pajjigt.

Caeron Diaz är perfekt som den cyniska och luttrade Manhattan-bruden. Hon vet hur en rakhyvel ska dras och vilka kläder som gäller. Hennes behandling av Leslie Manns karaktär är lika elak som uppfriskande. Mann i sin tur har fått den otacksamma rollen att spela "losern". Hemmafrun som blivit bedragen och "vaknar" upp till en ny värld med en hotfull framtid fylld av dejting. Hennes humörsvängningar får mig att tänka på... en tjej. Men hon är rolig och gör rollen med bravur! It was only a blurp!

Dansken Nikolaj Coster-Waldau har nått framgångar efter hans framfart i Game of Thrones. Här är han tillräckligt härlig i inledningen för att funka som den slemmige casanovan. Han är inte lika lysande som tjejerna men han funkar som katalysator som får igång roligheterna. Filmens stiligaste man är istället den gamle och goe Donne Johnson.

Till sist har vi Kate Upton som Amber. Holy baloney! Vilken underbar varelse! Jag har inga som helst problem att tro på att hennes svett doftar gott. Scenerna mellan henne och Mann är top notch. Yes sir!

Det hela blir en rolig film. Ordinär handling men en hel massa sköna scener, bra skådespelare och en bitvis mycket underhållande och "raunchy" dialog. Jag ger The other woman tre scornade kvinnor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Spring breakers??

Meningen med livet, Cirkus, Stockholm (2014)

Meningen med livet med Alex Schulman och Sigge Eklund, Cirkus tisdagen den 21:a oktober 2014.

Som hängiven lyssnare av Alex och Sigges podcast var det ganska givet att gå och se deras scenshow på Cirkus också. Lika givet var det att gå med filmspanarkompisen Fiffi på showen. Hon är den av mina vänner som är lika om inte mer hängiven podden än jag.

Mina förväntningar var låga och höga. Låga för att sedan jag såg Schyfferts The 90's har ingen liknande show kommit upp i den nivån; Filip och Fredriks Jakten på den försvunna staden, Fredrik Lindströms show om den svenska själen eller Alex Schulmans Älska mig hade alla varit klart svagare än nestorns alster. Men samtidigt var förväntningarna ändå ganska höga eftersom Alex och Sigge har en så bra personkemi och då Sigge har en del kort i skjortärmen som jag trodde kunde komma fram i detta nya format (för duon ihop).

Det blev något mitt emellan. Showen var mycket trevlig och bitvis mycket underhållande. Höjdpunkterna var en kortfilm där Alex gick till psykologen och blev kvitt sina barndomsminnen (lilla Alex - no more), några förväntade stabs mot Katrin S och avslutningen av showen med dans och kramar.

Däremot var inledningen av showen inte så stark. Jag fann det udda och krystat att de skulle spendera så mycket tid och energi åt att dissa varandra. Jag kan givetvis inse det drdramaturgiska greppet att de startar med en sådan feeling för att få maximal utdelning av slutet, men det skavde. Via deras pod vet vi att de inte tycker så om varandra och då blev det helt fel i mina ögon. De hade kunnat göra något smartare och bättre för att få till en inledning som funkar både för oss som hör på podden och de som aldrig hört densamma.

Den andra stora svagheten showen hade, speciellt om man jämför med The 90's, var att den saknade en tydlig röd tråd och att svaret på frågan som ställs i showens titel inte besvarades tydligt. Inte ens att det inte finns något svar på frågan klargjordes tydligt. Det blev grumligt och därmed orent. Inte så slick.

Allt som alles var det dock en helt ok show och en mycket trevlig kväll. Vi träffade dessutom Johan B och hans sambo i foajén där på Cirkus. Happy times.

Community - Season 2 (2010-2011)

Några korta ord om andra säsongen av Community. Detta är en komediserie med så där härligt korta och distinkta 21-minutersavsnitt. Varje avsnitt avnjutes som små noveller. Serien blinkar ofta mot popkulturella företeelser, filmer eller andra serier. Ibland kan hela avsnitt gå i en stil som lånats från förebilderna. Det var väl under denna säsong ett helt avsnitt spelades med små dockor i stop motion (Ep11, Abed's uncontrollable Christmas). Kul idé men inte lika roligt som det kanske ser ut på pappret.

Karaktärernas roller i gruppen har nu förtydligats. Jeff Winger är seriens Jerry Seinfeld, Ted Mosby eller Leonard Hofstadter. Jeff funkar bra som gruppens "normale" kille, den centralfigur serien kretsar kring. Jag tycker Jeff spelad av Joel McHale har vuxit under säsong 2. Han är varken roligast eller konstigast, men en viktig bit i pusslet.

Seriens galne figur, dess Kramer, Sheldon Cooper eller Barney Stinson är såklart Abed Nadir (Danny Pudi). Och han är givetvis en av favoriterna, men min största favorit, den karaktär som ger utrymme för allra mest karaktärsdriven humor är de underbara Annie Edison, spelad av Alison Brie. Hon är säsongens vinnare om du frågar mig. Shirley står för en hel del roliga inslag. Chevy Chase är en udda figur i serien. Behövs han ens? Jag är inte säker på det. Han är inte speciellt rolig i de flesta avsnitten. Självklart gör Community en grej av det och under slutet av säsong 2 och inledningen av säsong 3 undrar gruppen detsamma - behövs Pierce? Britta, Troy och Ben Chang är kul ibland men inga stora favoriter. Bland birollerna älskar jag givetvis Dean Pelton (Jim Rash). Professor Duncan är också en kul prick.

Community växer och tillhör numera en av mina favoritkomediserier. Säsong 3 har redan påbörjats, om än i lagom takt.

Några av säsongens bästa avsnitt:
Ep6 Epidemiology. Den med ett Halloween-party där alla blir zombies

Ep10 Mixology certification. Den där Troy fyller 21, gänget går ut på bar och alla blir fulla. Annie superlustig som slutty storstadstjej!

Ep14 Advanced Dungeons and Dragons: Den med Fat Neil

Ep16 Intermediate documentary filmmaking: Den där den obligatoriska referensen till Firefly... "the unjust cancellation of Firefly..."

Ep21 Paradigms of Humam memory: den där gänget tänker tillbaka på tidigare episoder, varav vi knappt känner igen en enda scen! LOL. (nya scener, inte alls en standard-titta-tillbaka-på-bästa-klippen)

Ep23 A fistful of paintballs och Ep24 For a few paintballs more: Dubbelavsnittet som avslutar andra säsongen med ett gigantiskt paintballkrig där allt från klassiska westerns, Battle royale och Star Wars refereras till. Paintball-krig igen! Precis som avslutningen av säsong 1. Hahaha, galet bra.

Betyg: 4/5

Muren (2014)

Muren är den första filmen från Palestina som jag sett och bara det var ju lite spännande. Den handlar om den eviga konflikten mellan palestinierna och israelerna. Terrorister, antiterrorister, livsdrömmar, kärlek och svek blandas i en mortel och gnuggas ihop till en stor geggaa. Filmen handlar om Omar, en ung palestinier som är medlem i en terrorcell vars mål verkar vara att stiga i graderna inom sin "genre". Det som är mest annorlunda med filmen är att det är terroristens perspektiv vi får följa. I de flesta västerländska filmerna är det poliser eller andra man får lära känna, inte terroristerna. Denna gång är det the bad guy som är the good guy... Fast jag "hejjade" inte en sekund på Omar eller hans kompisar vilket skapar vissa problem med hur filmen faller på plats hos mig.

En annan sak som gjorde mig kraftigt alienerad till filmens huvudpersoner och deras liv var kärlekshistorien i filmen. Kärlekshistorier kan vara mycket bra, men här spelas den upp i ett samhälle där kvinnor ses som ägodelar och närmast hanteras som boskap. Männen bestämmer vem som ska gifta sig med vem och om en tjej har haft sex men en annan man är hon så nedsmutsad att de "rakryggade" männen aldrig mer kan se på henne, och än mindre vara med henne.

Detta var en film där åskådaren antagligen skulle känna vilken svår situation Omar befann sig i. Både då han blir jagad av den israeliska säkerhetspolisen och då han kämpar med starka känslor för sin käresta och livsavgörande svek från någon i omgivningen. Jag kände inte detta och antingen betyder det att filmen inte var så bra eller så betyder det att jag var helt fel publik för denna film.

Var tog Omars framtidsdrömmar vägen? Det är en fråga som ligger i luften vid filmens slut. Jag undrar var den unge israeliska soldatens framtidsdrömmarna tog vägen? Han, den unge soldaten som Omar och hans kompanjoner mördade på ett fegt och totalt meningslöst sätt...

Filmen, som heter Omar internationellt, är bra gjord, det är det inget fel på. Men den saknar helt kritiska ögon på den människosyn och samhälle som underbygger den situation som Omar tvingas utstå. Och då menar jag inte det israeliska samhällets svagheter...

Jag ger Muren en svag tvåa.

Betyg: 2/5

Filmen sågs på Malmö filmdagar och den har premiär på vanlig bio idag. Vi får väl se om det dyker upp några fler revyer på denna film. Jag såg den med Jojjenito i vilket fall. Lyckades han ta sig över till andra sidan, eller var muren för hög för honom också?
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord

Den Ultimata Årsbästalistan - 2006

Jag håller filmåret 2006 för ganska svagt, men det kan givetvis diskuteras. Sådana saker är ju väldigt subjektiva. Någon påpekade dessutom att det var ett svagt år för komedier och där håller jag också med. Istället var det flera mörka och tunga filmer som gjorde succé bland listorna. Till och med Bond blev allvarlig. Någon smartare än mig får ta och analysera varför filmåret 2006 var som det var.

Som grund för denna sammanställning ligger sju filmbloggares högst personliga topplistor över filmåret. Jag har räknat ihop poängen, tio för en förstaplacering, nio för en andraplacering och så vidare. Jag har brutit likalägen med att räkna hur många topplistor filmerna legat på i första hand och sedan vilken högstaplacering de hade. Googly, googly. Sedan har jag summerat ihop hela rasket. Det blev en jämn fajt mellan två lika fantastiska som dystopiska filmer.

Att dela med sig av sina topplistor är vackert på ett nästan intimt sätt. De ärliga och generösa sju äro: Sofia, Fiffi, Jojje, Johan, Christian, Steffo och jag.

Man kan kanske säga att mexikanerna dominerade filmåret 2006. Tre av topp fem kommer från landet söder om det stora landet i väst. De andra två bland topp 5 är en nyzeeländare och en västtysk. Bland de resterande fem har vi två britter, en indier, en holländare och en enda jänkare... Och det får vi tacka en kazakstanier för!

Mina kungligheter, mina damer och herrar - Den Ultima ÅrsBästaListan 2006:

1. El labertino del fauno (del Toro) 39 poäng (fem listor, två förstaplaceringar)
2. Children of men (Cuarón) 36 poäng (fyra listor, två förstaplaceringar)
3. Casino Royale (Campbell) 27 poäng (tre listor, tre andraplaceringar)
4. Das leben der anderen (Henckel von Donnersmarck) 26 poäng (fyra listor, en förstaplacering)
5. Babel (Iñárritu) 24 poäng (tre listor, en förstaplacering)
6. The prestige (Nolan) 20 poäng (fyra listor, en fjärdeplacering)
7. Borat (Charles) 18 poäng (tre listor, en andraplacering)
8. Zwartboek (Verhoeven) 16 poäng (tre listor, en andraplacering)
9. Red road (Arnold) 16 poäng (två listor, två tredjeplaceringar)
10. The fall (Singh) 14 poäng (två listor, en förstaplacering)

Klicka på länkarna så hittar du kanske små trevliga texter om filmerna i fråga.

Listan skapad den 20:e oktober 2014.

Totalt sett fann jag 37 filmer nämnda i de sju listorna. Många fina filmtips finns där nere.

Listan av alla nämnda filmer i fallande poängordning: Little miss Sunshine, United 93, Berätta inte för någon, Stranger than fiction, Apocalypto, This is England, Rocky Balboa, The last King of Scotland, The Queen, The fountain, The pursuit if happyness, The hills have eyes, Cocaine cowby, Fritt vilt, Notes on a scandal, A dirty carnival, The host, Friends with money, Marie Antoinette, Letters from Iwo Jima, Renaissance, The holiday, Over the hedge, The departed, Talldega nights, Little children, Farväl till Falkenberg.

Andra topplistor och UÅBL:or för en massa år finner du här.

Non-Stop (2014)

Hehe, har biggus-dikkus Liam Neeson blivit helt type castad på senaste tid eller? I Non-stop spelar han i princip samma karaktär som han spelade i A walk among the tombstone. Det är en alkad polis som står på menyn.  Liam Neeson vår tid nye action-anti-hjälte?

Non-stop var precis som fredagens film inte så mycket att ha. Helt ok underhållning för stunden men lättglömt och snarare dumt och ologiskt än vederkvickande. Den är så mjäkig att det inte ens är värt att hetsa upp sig över dess svagheter.

Gillar jag ens Neeson? Han är i alla fall inte en personlig favvis. Han var ganska bra i The grey och han funkar i Taken (ettan), men det är inte en skådespelare som jag väljer film efter. Det andra kända namnet i filmen är Julianne Moore. Henne gillade jag mer förr, nu kan man undra varför hon tog denna roll. Hon ville kanske få chansen att lära känna Liam lite närmare under pauserna mellan tagningarna?

Moores roll är inte bra. Hennes karaktärs motiv är höljt i dunkel som om det vore något mystiskt med henne men det rinner ut i sanden. Filmens skurkar är inte heller speciellt bra. Hans Gruber kom tillbaka! Skurkarnas plan och skälet till deras tilltag är skrattretande tunt. Med det målet finns det väl minst tusen sätt att enklare komma fram med sitt budskap?

En liten positiv sak var att få återse Peter Russo från House of card i en av birollerna. Han är kul att se.

Nej, detta var inget vidare. Det finns ganska många risiga action-thrillers som slåss om de lägsta betygen och denna kämpar sig upp till en svag tvåa.

Jag ger Non-stop två sluta nu av fem möjliga.

Betyg: 2/5

A Walk Among The Tombstones (2014)

A walk among the tombstones var en av filmerna vi såg på Malmö Filmdagar. Det var också en av två filmer som hade "embargo", dvs vi fick inte blogga eller twittra om filmen förrän ett visst datum (USA premiären?). Detta ledde till att vi genast började omnämna filmen med ett kodnamn - Taken 3. Japp vi har här en hårdkokt hämndfilm med biggus dickus Liam Neeson i huvudrollen.

Neeson spelar en före detta polis som är lite avdankad och sliten. Han jobbar som privatdeckare. En dag får han i uppdrag att hitta kidnapparna som mördat och bestialiskt styckat frun till en rik man. Uppdragsgivaren visar sig vara en knarkkung så uppdraget blir lite moraliskt känsligt för den förre polisen, men när han börjar inse att det antagligen handlar om två seriemördare som varit i farten igen åtar han sig uppdraget. Typ så.

Filmen är en helt ok thriller. Inte speciellt våldsam, ej heller unik eller extraordinär till innehåll eller stil. Egentligen är filmen ungefär som ett långt och bra avsnitt av CSI eller något sådant. Minus en massa karaktärer som känns igen (jag följer iofs inte CSI så det var kanske en dålig liknelse). Inom ett område stack denna film ut lite och det var att bovarna, seriemördarna, var ytterst elaka. Tillvägagångssättet de hade när de mördade kvinnorna var groteskt.

Taken 3 når inte upp i samma nivå som en Prisoners eller ens Taken (dess första tre fjärdedelar är ju riktigt bra!). Nej, den är en film man kan slötitta på en söndagskväll om man vill välja bort en generisk svensk kriminalare som Bläck, Wallanders, Van Vristuvlven och allt vad de nu heter.

Filmen har svensk premiär idag.

Jag ger A walk among the tombstones två helt ok små klockor av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Very bad men...

Malmö, Malmö. Denna film såg tillsammans med några av filmspanarna som var på plats där nere. Klicka på bloggnamnen så får du se vad de andra fann mellan gravstenarna:
Fiffis Filmtajm
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
The velvet café