Silver Linings Playbook (2012)

Pat: Nikki's waiting for me to get in shape and get my life back together. Then we're going to be together.

Vad är det jag gillar så mycket med denna film? Trots att det är en jättebra film tog det några veckor för mig att skriva denna revy. Jag kom inte på vad jag skulle skriva om filmen. Under vilken vinkel skulle jag angripa filmen? Till slut blev det den mest basala av alla frågor för en filmbloggare. Varför gillar jag filmen?

Först och främst älskar jag miljöerna och stämningen i filmen. Jag älskar tanken på att bo och leva i ett USA som det är i filmen, miljön och livet runt omkring. Det skadar ju inte heller att familjen vi följer är galna i amerikansk fotboll och i deras fall Philadelphia Eagles. Jag älskar NFL men mitt lag är Denver Broncos.

För det andra älskade jag storyn. Egentligen är det de två huvudkaraktärerna som jag gillar. De är båda galna men underbara i sitt samspel. Jag vill inte gå in på analys av deras mentala hälsa och filmen är självklart en romantisering av en situation som verkliga personer lever i. Men som en romantisk saga var de perfekta för varandra och jag lapade i mig av den romantiska såsen.

Inledningen av filmen skulle kunna jämföras lite med en annan favoritfilm (och bok), High fidelity, där storyn börjar med att huvudpersonen Rob Gordon blivit lämnad av sin sambo och han smider planer för att få henne tillbaka. Storyn i Silver lining playbook tar en helt annan rutt än den i High fidelity, men de har båda en rejäl stänk av bitterljuvlighet i sig.

Till sist måste jag givetvis nämna skådespeleriet. Det kan inte vara så vanligt att en och samma film blir nominerad i alla fyra skådespelarkategorierna men det blev ju faktiskt denna film. Jag tycker alla fyra var bra. Robert De Niro gör mig sällan besviken. Hans samspel med Bradley Cooper var mycket bra i en speciellt intensiv scen. Jacki Weaver som spelade mamman var väl ok men för mig var det ofattbart att hon nominerades till en oscar. Belöning för lång och trogen tjänst?

Både Jennifer Lawrence och Bradley Cooper var däremot mycket bra i sina respektive roller. Och om någon av dem skulle vinna en statyett för bästa skådis skulle det i mina ögon vara Jennifer. Nu gick hon och vann också och jag kan inte annat än applådera. Jag skulle i och för sig vilja ge henne priset både för denna roll och för hennes insats i Winter's bone. Bradley var överraskande bra i denna dramatisk roll. Han behöver kanske visa framfötterna några gånger till innan han skakat av sig stämpeln som komedikillen med de extremt blå ögonen. Men om han klarar av att göra mer bra drama kan akademin säkert vilja premiera honom i framtiden. Alla gamla filmstjärnor har ju varit unga och blåögda någon gång i tiden.

Som ni ser fanns det inte någon speciell vinkel för mig att angripa denna film utmed. Det fick räcka med att bara skriva varför jag gillar den så mycket.

Jag ger Silver linings playbook fyra bipolära personligheter av fem möjliga.

Betyg: 4/5