onsdag 13 mars 2013

Bond, James Bond: Live And Let Die (1973)



Bond nr 8: Live and let die

Utgivningsår: 1973
Regissör: Guy Hamilton
Locations: New York City, New Orleans, San Monique, London

Plot: Bond utreder morden på tre brittiska agenter och ställs mot Dr Kananga, knarklangning och voodoo.

Cast
James Bond - Roger Moore
Solitaire - Jane Seymour
Dr. Kananga - Yaphet Kotto
Tee Hee - Julius Harris
Baron Samedi - Geoffrey Holder
Miss Caruso - Madeleine Smith
Miss Moneypenny - Lois Maxwell
M - Bernard Lee
Quarrel Jr - Roy Stewart
Felix Leiter - David Gedison
Rosie Carver - Gloria Hendry
Sheriff J. W. Pepper - Clifton James


Revy
På besök hos den store Frans över helgen hade vi bokat in två bondfilmer. Frans valde film och den första blev passande nog ännu en film där vi introduceras till en ny skådespelare i huvudrollen. I detta fall heter skådespelaren Roger Moore och filmen såklart Live and let die. Passande därför att de två senaste filmerna var Daltons debut i The living daylight och Brosnans debut i GoldenEye. Eftersom vi redan gjort Dr. No, som var Connerys debut, har vi nu klarat av fyra debuter av sex.

Opassande nog såg vi dock filmen på den internationella kvinnodagen. Denna film klarar som väntat inte Bechdel testet. Snarare tvärt om. Bond utnyttjar Solitaire tämligen hänsynslöst och han fördärvar hennes krafter genom sitt ingrepp. Jag vet inte om filmen speglar tidsandan från tidigt sjuttiotal, men nu är det 2013 och jag kände för Solitaire på ett sätt som inte var smickrande för Bond eller filmmakarna. Connerys Bond var alltid hårdare och tuffare mot kvinnor, Moore blev mer en gentleman, men i denna film verkar manus skrivet för en Bond som Connery spelar honom. Roger Moore klarar inte av att spela den rollen lika bra, han är stabbig och stolpig i de mest delikata scenerna. Det är svårt att säga om det är manusets fel eller Moores leverans av repliker, men hans one liners känns inte alls lika naturliga som Connerys dito. Karaktären "Bond" måste förtjäna sin coolhet och sina roliga kommentarer. Connery backar upp sin karaktär med karaktär, Moore levererar bara sina lines rakt ut i intet.



Prologen: 1

Detta måste vara den sämsta prologen i hela serien, kanske med undantaget Dr. No som inte ens hade någon prolog. Trots att Live and let die var Roger Moore's första film som Bond är han inte med i prologen alls. Istället får man se tre ganska trista mord på brittiska agenterna. Nej, tala om missed opportunities. Eller hur? Vad tycker ni, var det bra att INTE visa Bond i prologen?



Bondlåten + Titelsekvensen: 6

Paul McCartney sjunger den ikonsika bondlåten Live and let die. Det är svårt att avgöra om det är en bra bondlåt eller inte, den är för känd! Paulle brukar köra den live och den är spektakulär, ett flödande nästan symfonrockigt stycke. Egentligen är det en passande bombastisk bondlåt men jag känner den mer på sina egna meriter och har därmed lite svårt att känna den som filmmusik. Titelsekvensen bidrar inte med något nämnvärt, det är mest voodookvinnor i siluett och dödskallar mot en psykedelisk bakgrund.



Storyn: 4

Det stora hotet är en knarkliga, vilket inte är så jättefräsigt. I och för sig dödar Kananga och hans män tre brittiska agenter så det är ju bra att Bond röjer runt lite bland buset. Vi hoppar mellan New York, New Orleans och den påhittade bananrepubliken San Monique i Västindien. Scenerna från New York är klart bäst. De flådiga bilarna är underbara tidsmarkörer. Samma sak med kläder och de miljöer Bond besöker. Filmen känns i vissa delar som en polisdeckare från NYC och filmen har en go 70-talsstämning i dessa delar. Filmmakarna har uppenbarligen tagit intryck av den pågående så kallade "Blaxploitation"-genren och 70-talets B-filmsestetik. Men är detta verkligen passande för en bondfilm?


Bondskurkarna: 4

Dr. Kananga är en svag huvudskurk, men omtyckt i vissa kretsar. Han drivs endast av en simpel åtrå till pengar, och tyvärr har han inga lustiga manér eller roliga uttryck. Tråkig helt enkelt. Jag är mer intresserad av relationen mellan Kananga och Solitaire. Han pratar om Solitaires mor som en ägodel och att hon förlorade sin förmåga att se in i framtiden efter hon förlorat oskulden. Ska man ta det som att Kananga är Solitaires far och samtidigt hennes framtida älskare? Nej, det verkar långsökt. Däremot är det uppenbart att Kananga odlar henne för senare bestigning. Komplext och höjt i dunklet. Finns denna story med i någon av Flemmings böcker tro?



Kanangas stoväxte hejduk Tee Hee är roligare med sin metallklo som högerhand. Sådana små detaljer förhöjer alltid anrättningen avsevärt. Tyvärr har man inte vågat krydda nämnd anrättning tillräckligt mycket. Filmens näst mest udda inslag är den andlige illusionisten Baron Samedi. Han var kanske den bästa skurken av de tre, men jag hade kanske hoppats på något mer av hans figur, nu försvann ur stora delar av filmen...
Clip.


Egentligen var kanske Whisper den lustige av alla skurkarna!


Bondbruden: 9

Jag kommer ihåg Solitaire från min ungdom. Hon var en av de tre hetaste bondbrudarna, en underskön och exotisk kvinna med ljuvliga bröst. Och nu kan jag bara hålla med mig. Jane Seymour i rollen som den unga spåkvinnan Solitaire är magisk.


Kul att hon fick en efterföljande karriär också. Det har väl varit lite si och så med det för en del bondbrudar såvitt jag förstår. Generellt sett passar det inte med övernaturliga ting i bondfilmerna och i denna film tangerar man gränsen för vad som funkar. Ska man tänka att Solitaire hade förmågan att se in i framtiden, eller ska man ta det som ett uttryck för vidskeplighet? Jag väjer det senare helt klart.



Medhjälparna: 3

I den första scenen vi möter den nye Bond ligger han i sängen med den heta italienska kollegan Miss Caruso. När M och Moneypenny dyker upp hemma hos Bond får vi filmens enda scen då två kvinnor pratar med varandra då Moneypenny hyschar på Caruso så att M inte ska upptäcka att en kvinna gömmer sig i Bonds garderob.


Senare dyker en Quarrel Jr upp. Han måste rimligen vara sonen till Quarrel från Dr. No. Samme man som Bond sa åt att allt skulle bli bra, precis innan mannen blev bränd till döds av en eldkastare... Bond utnyttjar kollegor, kvinnor och löst hängande medhjälpare lika urskillningslöst i alla fall.

Filmens comic releif står den extremt udda figuren Sheriff J. W. Pepper för. Scenerna med honom andas lite Smokey and the bandit. Jag pendlar mellan att skratta med Pepper och att skratta och vrida mig i obehag åt honom. Det är ett sådant överspel att hans karaktär knappast kan varit annat än ett skämt.




Actionscenerna: 4

Filmens bästa delar är de från New York med biljakt, skuggningar och slagsmål på bakgata i Harlem. Det mesta på San Monique är tafatt inklusive scenerna med Bond och Rosie Carver. De är direkt dåliga i scenografi, skådespeleri och spänning lyser med sin frånvaro.


Filmen har två ikoniska scener. Dels är det scenen då Bond räddar sig från krokodilerna genom att springa på dem. Clip.

Dels är det inför avslutningen då Bond och Solitaire blir fastbundna i en korg ovanför hungriga hajar. Varför ska det alltid vara hajar? Bond tar sig dock ur knipan med hjälp av sin klocka som också är en såg. Detta är de scener jag kommer ihåg som mest från min ungdom.



Under filmens andra halva kör de en lång actionsekvens där Bond jagas av fulingar på flodbåtar. Det är här den bisarre Sheriff Pepper introduceras. Scenen är för lång, för fånig och för lik svenska Göta Kanal. Scener som denna är återkommande under Moores era, om jag inte missminner mig, men även om de ibland kan var nog så lustiga tar de en ur filmens spänning allt som oftast.


Bond har som vanligt ihjäl de onda. Kanangas död är trist, en luftpatron i munnen och sedan en Monty Python-liknanade försvälld gubbe. Slutfajten med Tee Hee är något mer spännande, speciellt hur hans mekaniska klo på högerarmen kommer med i spel. Detta är inte första filmen Bond tvingas slåss i ett tåg. Sista fulingen är Baron Samedi som Bond först skjuter men då är det en atrapp (illusion?), sedan får Bond död på honom genom att kasta ner honom i en kista full med giftormar. I slutscenen lever dock Baronen igen, han sitter i grillen på tåget.


Gadgets: 4

Bonds fantastiska klocka med magnetfunktion och inbyggd såg. Kul grejjer. Lite men kul.



Quotes: 5

En del bra citat, men många lite för konstruerade. Måste säga att jag blev överraskad av några av de mer ekivoka citaten. Har jag blivit gammal?

Första scenen med Bond och Miss Caruso.
Miss Caruso: One more time again? Non é possible, mon amore.

Snubbe som följer efter Bond i Harlem:
Strutter: Can't miss him. It's like following a cue ball. 

Bonds första möte med Rosie Carver
Rosie: I'm going to be completely useless to you.
Bond: I'm sure we'll be able to lick you into shape.

Bond har förklarat de två första "lovers lessons" för Solitaire
Solitaire: Is there time before we leave, for Lesson number 3? 
James Bond: Of course. There's no sense going out half-cocked. 

Sheriff Pepper över radion när han jagar Bond och hans förföljare
Pepper: Now you listen to me, trooper boy! We got a swamp full of Black Russians drivin' boats to beat the band down here. 


Sista scenen: 1

Om du blinkar missar du den. Efter Bond disarmat Tee Hee fäller han ned väggsängen och släpper ut Solitaire som fastnat där under fajten. Sedan klipper de till en skrattande Baron Samedi i grillen på tåget. Njae, kunde varit mer, bättre, längre.



Under besöket hos Frans pratade vi en hel del om Bond. I våra irrfärder till samtal hamnade vi till slut i upptäckten av en ny kategori! Bond jagar eller jagas i besynnerliga farkoster. Sagt och gjort, jag kommer härmed att lista udda jaktfordon i filmerna... De tidigare revyerna kommer uppdateras.

Jakt i udda fordon
I denna film är det en jakt med flodmotorbåtar, inklusive ett hopp med båt över polisbil.


Sammanfattning

Från att ha varit en stor fantast av Roger Moore som ung har mitt tålamod med den engelske gentlemannen vittrat. Det kommer bli en hjärtskärande men intressant resa att se resten av hans bondfilmer. Live and let die är av den gamla typen av bondfilm, en enkel, ja nästan simpel historia som bygger på dess karaktärer. I denna film får vi en spännande bondbrud, men Bonds relation med henne och hans eventuella övergrepp lämnar en bitter bismak i munnen. Skurkarna är tyvärr inte så karismatiska de kan vara heller. Filmen får ändå klart godkänt.


Totalsumma: 41

Betyg: 2+/5


Trailer
Music video

15 kommentarer:

  1. Snygg revy som vanligt!
    Själv har jag alltid kommit ihåg den som en vass pjäs, men vid sista omtitten fick jag dessvärre anledning att skriva ned den lite jag också...

    Men en fin tidsmarkör för en gammal Bondstil är det ju! På Bond-Listan vet vi ju nu att den knöar in sig på en 13:e plats. Ganska mycket i mellanskiktet mao...

    :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tackar för de vänliga orden, Steffo.

      Filmen kan mycket väl hamna i mellanskiktet, eller i nedre delen av det. Vi får se hur den står sig bland övriga Moore-filmer.

      Radera
  2. Inte min favorit-Bond, men inte heller någon att klaga allt för mycket på. Den tillhör nog mellanskiktet.

    Bondlåten - Tycker det är en klassisk Bondlåt och jag som inte har någon direkt koppling till PM eller Beatles förknippar alltid låten med just Bond.

    Bondskurkarna - Här håller jag inte riktigt med. Tycker Kananga och Tee Hee är bäst medan Samedi är klart svagast. Yaphet Kotto (som Kananga) är en favorit och jag tycker han ger skurken lite mer tyngd än många andra i Bondserien. Så skurkarna är klart lyckade, åtminstone Kananga och Tee Hee.

    Bondbruden - Hmm, räknas inte Rosie Carver som Bondbrud också? Iofs kanske hon är lika mycket medhjälpare? Hon är hur som helst dålig vad hon är klassas som. Däremot håller jag fullständigt med dig om Solitaire. En av de bättre Bondbrudarna, trots att hon egentligen är ganska svag som person. Det är sällan det funkar, men här gör det det. Så jag håller helt klart med dig här.

    Medhjälpare - Förutom Rosie Carver så är det helt klart Pepper som sticker ut. Ja, han kan bli lite för mycket, men man får ta det för vad det är. Hellre Pepper än många andra mycket jobbigare karaktärer i senare filmer (bl.a. Brosnan-filmer).

    Actionscenerna - Tycker de håller bra klass, inte mycket att klaga på här. Några bra stunts också som inte går av för hackor.

    Betyget då? Jag tycker Live and Let Die är en stark trea. På rak arm skulle jag säga att den är runt mitten, men snarare på övre än undre halvan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Rosie Carver tyckte jag var så dålig att jag inte ens tog med henne. Hon är helt klart en medhjälpare enligt mitt sätt att se det.

      Actionscener. Även gamla filmer kan ha bra action, det beror mer på handlingen och vad actionscenen är än tekniken och stuntsen. I denna film görs actionscenerna, inklusive motorbåtsjakten mer skämtsamt. Publiken förväntas skratta, vilket jag inte tycker är så älskvärt.

      Radera
  3. Hå hå en av tio i topp hos mig.
    Man hade en öppningsscen med Bond först där han klantar sig och har ihjäl den person han ska rädda så vi kan nog vara glada över att de valde bort den. Personligen gillar jag denna öppning, Live and let die har ett mystiskt skimmer över sig och är nästan lite obehaglig på sina ställen.
    Låten är bra men jag har svårt för tempoväxlingarna.
    Bondbrud bra.
    Skurkgänget hör till seriens starkaste gillar hela kvartetten :)
    Båtjakten är en höjdpunkt i serien och jag gillar de flesta actionscenerna men visst Kanangas död är lite väl överdriven.
    Handlingen jovars men både Skyfall, QoS samt Casino Royale har haft lite mer lågmälda hot så jag har inga krav på att en Bondfilm måste innebära jordens undergång.
    Som du ser håller jag inte riktigt med dig men som sagt smaken är delad.
    Har inte läst boken men där rör det sig om en sjörövarskatt och SMERSH vad jag förstår.
    Mina tankar om filmen:
    http://filmitch.wordpress.com/2011/02/07/bondtema-live-and-let-die-1973-storbrit/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ojdå, jag läste just din revy och det var ingen dålig hyllning till filmen. Jag kom ihåg denna film från min barndom som en av de bästa bondfilmerna, men på den tiden njöt jag mer av Moores actionkomedistuk. Nu för tiden gillar jag de mer hårda Bond; Connery, Craig och kanske Lazenby. Vi får se.

      Jag hade gärna sett mer av Solitaire och hennes historia kunde varit intressant.

      Jag kräver inte heller jordens undergång som hot, speciellt i de seriösa filmerna där personlig hämnd eller vendetta är perfekt. Men i de farsartade actionkoedierna med Moore föredrar jag vansinniga skurkar med orimliga mål i livet...

      Radera
  4. Nog för att jag gillar Roger, men den här är verkligen inte perfekt. Av ren nostalgi får den 3/5, men nja. Och den där förbannade Smokey and the Bandit-sheriffen (bra liknelse).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, den är stark i genren nostalgi! Jag håller med! :-)

      Radera
  5. Nu ska jag uppdatera de tidigare revyerna med "Jakt i udda fordon". Häng med!

    SvaraRadera
  6. Denna film är ju lite som The Living Daylight, spår av den tidigare eran och samtidigt ett försök att hitta en ny identitet som skall passa Moore och hans humor.
    Ibland funkar det - ibland blir det bara väldigt platt.

    Och Henke; det är ingen att blanda in Bechdel i Bondfilmerna, ingen av dessa klarar testet.
    Bond är i extremt fokus i dessa filmer - och så skall det vara. Eller?



    Jag har inga som helst problem med att Bond inte är med i prologen; så vitt jag vet så var anledningen till att de ville vänta lite med att introducera den nya Bond. Hålla lite på spänningen så att säga.
    Att sedan sekvensen i övrigt inte är speciellt bra är en annan historia.


    Jag, precis som 'Movies - Noir', förknippar också låten med Bond främst och The Wings/PM sen.
    Men det beror väl lite på var man hörde den först.
    Det är en bra Bondlåt.


    Jag gillar Mr Big/Kananga! Yaphet Kotto gör rollen riktigt bra. Fast han får ingen värdig död. Ser riktigt fånigt ut.
    TeeHee funkar också rätt bra, Whisper är OK - med Baron Samedi är ingen favorit.


    Jane Seymour. Oj, oj, oj.
    Hon är på min topp tre lista över vackraste Bondbrudar. Hennes karaktär är också intressant, men skämskudden kommer upp då Bond hänsynslöst utnyttjar henne för att klara sitt uppdrag.
    Samtidigt tycker jag att Bond skall agera så här - för honom går uppdraget före allt annat.


    Rosie Carver däremot, hennes karaktär har jag aldrig gillat. Eller...det kanske inte är rollen jag inte gillar? Kanske är det bara Gloria Hendry usla skådespeleri.


    Eftersom filmerna gjordes i omvänd ordning jämfört med böckerna så var ju Quarrel redan död - därför blev producenterna tvungna att lägga till ett "Jr".
    Jag antar att han skall föreställa sonen.


    Sheriff J. W. Pepper. Usch.
    Inte min humor (men jag tror att jag gillade honom mer när jag var mindre - all humor klarar inte tidens tand).
    Men han blev väldigt populär då filmen släpptes och därför skrevs hans karaktär hastigt och lustigt(?) in i nästa film; 'The Man with the Golden Gun'.
    Där var han ännu sämre...


    Sammanfattningsvis ligger väl denna film i mitten av Moores Bondfilmer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe, nej jag tror inte att speciellt många bondfilmer klarar Bechdeltestet, men nästa film är fasiken på gränsen. tror till och med att den klarar det!

      Intressant det där med hur filmer blir oharmoniska när de hamnar i gränslandet mellan två skådespelare.

      Också intressant att inse att man som ung gillade de tokroliga actionkomedierna så mycket mer. Nu lär man väl inte våga se om filmer som Dödligt vapen antar jag, de var ju precis så...

      Pepper och Carver var rent ut sagt dåliga. Kan inte fatta hur jag en gång i tiden tyckte att Pepper var så rolig?

      Kananga verkar de flesta gilla, men poletten föll inte ner där.

      Men Hi5 på Solitaire. Häli.

      Jag trodde till sist att du skulle kommentera att de inte är stringenta mellan filmerna map längre story arc; dry martini mot Burboun, ingen Q, M ger Bond uppdraget i hans privata lägenhet osv.

      Nästa upp blir något kärvänligt från Ryssland.

      Radera
    2. Vill inte ens fundera på att se om "Den Nakna Pistolen"-filmerna. De tyckte jag var riktigt roliga då de kom. Tvivlar på att de håller måttet idag.

      Bond dricker mer än bara Dry:an - så det är inga problem!
      Man kan ju inte bara hålla sig till en sort, eller hur? Man vill ju gärna ha lite variation. :)
      Som du vet är jag inget jättefan av gadjets så att Q inte dök har jag heller inga problem med.
      Och i böckerna är han i sin lägenhet rätt ofta så det är lugnt - detta är för övrigt enda gången man får se Bonds lägenhet i filmerna. =)


      Ser fram emot nästa revy! Den filmen innehåller ju ytterligare en kvinna från min topp 3-lista. :)

      Radera
  7. Nog måste man kunna göra en prolog utan Bond, men den kräver nog en del manusmässigt för att kittla nyfikenheten.

    Yaphet är cool, men jag som har svårt för både Moores Bond och alldeles särskilt sheriff Pepper har aldrig varit jätteförtjust i den här. Dock är voodoo-handlingen något som gör att den inte bara rörs ihop med de andra filmerna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Efter närmare eftertanke håller jag med dig. Prologen kan bli bra även utan att vi får se Bond. Men det kräver en mycket smartare lösning! Och att introduktionen av Bond efter titelsekvensen görs på ett bra sätt. Båda dessa parametrar misslyckas de med katastrofalt i denna film. Prologen visar endast de tre morden, men det gör inte med finess eller någon som helst idé. För handlingen skull skulle man kunde lika gärna visa dessa tre mord i en kort sekvens eller till och med bara nämna dem. Varför vänta med Bond? Jo, kanske för att hans entré skulle förstärkas? Men sedan får vi en ganska ordinär scen där Bond ligger till sängs med Miss Caruso. Nej, det blev inget bra av denna inledning, därav mitt lägsta betyg.

      Voodoo-handlingen gör filmen helt klart egen, så är det, men det övernaturliga passar inte in i en bondfilm så jag ser det som en negativ särprägel.

      Radera