lördag 23 april 2011

The Warriors (1979)


Caaaan you dig it?

När Kitty var och hjälsade på häromveckan såg vi två filmer. Den sena visningen blev den gamla klassikern "The Warriors" från 1979. Det är Walter Hill's kultförklarade film om ett gäng som för att ta sig hem, måste fajta sig genom New York City, från från norra Bronx till Coney Island i sydligaste Brooklyn. Detta då stans alla gäng är ute efter dem. Filmen bygger på Sol Yurick's bok med samma namn som i sin tur löst bygger på den grekiske soldaten Xenophon's öden en så där 400 BC.

Det kan vara sårt att sätta betyg på gamla filmer som man såg när man var liten. Det är intressant att utvärdera hur de klarat sig genom åren. Det är dock mycket svårt att ge en gammal film ett rättfärdigt betyg då vi blandar in nostalgiska känslor. "The Warriors" är en film som jag inte kan se utan nostalgi-brillorna på. Den är och förblir en favorit från min ungdom.

Filmen blev kontroversiell efter sin release då slagsmål och till och med mord tillskrevs den. Även filminspelning, "on location" i New York City, var dramatisk då lokala gäng inte kunde acceptera de påhittade gängens "colors" och en del strul uppstod. Lustigt som attans.

Walter Hill har releasat en nyare version på dvd. Han ville att filmen skulle delas in som en serietidning och de olika kapitlen startar med en "strip" som kommer till liv. Detta fanns inte med på orginalversionen. Jag tänkte gå igenom filmen på samma sätt och dela in revyn i kapitel.

Spoilervarning!

1. Förtexter och det stora mötet i Van Cortland Park.
Filmen har bra musik och förtexterna då the Warriors far upp till the Bronx är väldigt effektivt. Vi får i korta skurar möta de nio hjältarna och samtidigt sätts handlingen upp. Mötet i parken är en bra scen. Luther, ledare i the Rouges skjuter Riffs ledare Cyrus. Cleon är the Warriors tuffe warlord. Här kommer en väldigt stor överraskning då Cleon blir dödad i första scenen. Som om det vore Joss Whedon som gjort filmen! Mycket effektivt. Bra scen.

2. Gatuloppet till T-banan mot Turnbull AC's.
Efter Cleons borgång tar Swan över gruppen, även om filmens bästa karaktär Ajax försöker sätta sig upp lite. Efter att Rembrandt har sprejat stora W på några gravstenar beger sig gänget hemåt. De springer till t-banan jagade av skinheads på en lastbil, inklusive en svart skinhead längst fram på taket. Cool start. 

3. Konfrontation med the Orphans.
Efter att t-banan stoppas av en eld på spåret konfronteras the Warriors med det lilla mesiga gänget the Orphans. Detta är en av filmens svagare sekvenser, men vi får en ny karaktär i den lite lätt irriterande Mercy.

4. Fox går ner.
Framme vid 96th and Broadway stöter de ihop med polisen. Gänget splittras och en polis kastar ner Fox på spåret precis framför ett tåg.

5. Splittringen.
Vermin, Cochise och Rembrandt hinner med ett tåg mot Union Square. Fox, Ajax, Snow och Cowboy springer ut ur t-banestationen och rakt in i händerna på the Baseball Furies. Detta är en av filmens bästa scener då våra hjältar jagas in i en park. The Warriors tröttnar på att springar och fajtas istället. Vinnare. Senare i scenen låter Ajax sig styras av det lilla huvudet igen, och han åker fast av en civilklädd kvinnlig polis och hennes femtioelva kollegor.

6. Ur askan i elden.
Samtidigt har Vermin plus två anlänt till Union Square och där de träffar tjejgänget the Lizzies. De låter sig förföras och förfäras då de förstår att alla tror att the Warriors har skjutit Cyrus. Killarna klarar sig undan med bara något skärsår.

7. Tillsammans igen.
De sju kvarvarande Warriors sammanstrålar igen på Union Square där de konfronteras av the Punks. De tar fajten inne på en herrtoalett, kanske filmens bästa fajtscen. The Warriors är ett tag i underläge men de övervinner även dessa motståndare och vinner fajten.

8. Home.
Hemma på Coney Island.
Luther: Warriors, come out to play-i-ay.
Konfrontation med the Rouges och Riffs. Slut.

Detta är nostalgi till max. Jag antar att filmen inte skulle upplevts så väldigt bra om jag såg den för första gången som vuxen. Dialogen är lite fyrkantig och handlingen är befriande enkel. Jag älskar filmen, en av de bästa att sätta på sent på natten under efterfesten. Det är en bra film att dricka grogg till.

Masai: You Warriors are good. Real Good.
Swan: The best.

Jag ger "The Warriors" fyra lädervästar av fem möjliga.

Betyg: 4+/5


4 kommentarer:

  1. Jag minns att vi satt och gapskrattade när vi såg filmen på VHS för första gången. Allt var så överdrivet men filmen är underhållande och lite av en klassiker. jag gillar den på ett lite kalkonaktigt vis.

    SvaraRadera
  2. Ja, har man inga nostalgivibbar att ta av lutar den väl farligt nära kalkonhållet, men ändå finns där en riktigt bra stämning.

    http://bilderord.wordpress.com/2010/08/10/the-warriors-1979/

    Om du inte har läst boken av Sol Yurick kan jag rekommendera den, stämningen där är väldigt annorlunda trots att ramhistorien är densamma.

    SvaraRadera
  3. filmitch: Jovisst, kalkonaktig fast på ett bra sätt. Jag skulle vilja kalla den "guilty pleasure". Underhållning på hög nivå. :-)

    SvaraRadera
  4. Sofia: Trots att du inte såg den genom nostalgibrillorna gav du ju den en varm och positiv revy. Häli!

    SvaraRadera