Predestination (2014)

Men va fan, vad hände, hur hände det och vad handlade den egentligen om? Hur kan man glömma en film på två dygn? Får man åka tillbaka i tiden och kolla den igen? Den andra av två Filmspanarfilmen i lördags var den nya australiensiska sci-fi thrillern med Ethan Hawke och Sarah Snook i huvudrollerna. Ny sci-fi med Ethan Hawke? Done. I'll be there.

Hawke spelar någon slags polis som åker omkring i tiden och jagar en lömsk massmördare, en bomb-mördare. Hur var det? Tidsresor upptäcktes 1992? Och man kunder resa 53 år framåt och bakåt från det origo-året. Intressant idé, men varför bara 53 år (eller vad det nu var)? Tidsresehorisonten? Jodå, det fanns en hel del typiska sci-fi-filosofiska saker att fundera på i denna film.

Look och feel påminner en hel del om Star Wars-mannen Rian Johnson's Looper. I Predestination hoppar man tillbaka till 50- och 60-talen och vi får en extremt lång och riktigt seg set up av hela filmen. Den berättas som en story över en bardisk. Känns inte helt ok att halva filmen går åt för en karaktär att berätta "sin historia".

Vissa delar av inledningen (cool första scen) och slutet (en filosofisk twist som inte går av hackor) var ganska bra, men däremellan var det allmän förvirring. Inte speciellt bra. Ethan Hawke är mer cool som person och filmman än jättebra skådespelare, och i denna film var han ganska blek. Den nya Sarah Snook var helt ok i en "showig" roll. Jag blev dock inte bedårad av skådespeleriet. Inte heller om människans öde. Inte heller av tidsresenärselementen. Allt var mjäkigt men inte uselt. Lagom. Som året 1992 ungefär, om det nu var det året som var origo.

Jag ger Predestination två karriärsval av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Efter att vi sett den underbara men skräpiga Död snö 2 valde vi detta sömnpiller till gemensam film. Vad tror du att de övriga filmspanarna tyckte om filmen? Igår, idag, imorgon, 1992?
Har du inte sett den? podd
Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
The nerd bird
Har du inte sett den? blog
The velvet café

Död Snö 2 (2014)

Död snö 2 tar vid exakt där Död snö slutar. Detta gäller både i handlingen och i stilen. Död snö från 2009 var en frejdig film som var överraskande för den inte ont anande publiken. Kunde norrmännen göra sådana filmer? Den var dock ganska ojämn i stilen. Dess första halva var spänning och påminner mest om de skräckisar den blinkar till och hyllar. Under andra halvan av filmen blir det mer splatterhumor. Den delen är den man bäst kommer ihåg från första filmen. Han som sågar av sig sin arm osv.

Jag hade lägre förväntningar på Död snö 2 än vad jag hade på ettan. Det är ju alltid bra. Filmen är en komedi från första filmrutan. Nu är det splatterkomedi som påminner om  saker från Peter Jackson, Monty Python och inte minst edgar Wright's Shaun of the dead. Att få se denna film i en salong fylld med fans av genren som garvade läppen av sig var en extra krydda som gjorde att visningen blev mycket kul.

I denna uppföljare fortsätter Martin att kämpa mot Herzog och hans nazizombier. Denna gång får han både amerikanska Zombie Squad och ryska zombies till sin hjälp.

Folket bakom filmen har denna gång helt skippat att försöka ge spänning och gått "all in" med humorn och jag älskar det beslutet. Detta är nog en mycket omtittningsbar film. Jag gillade den onda armen, de amerikanska ungdomarna Daniel, Blake och Monica (kan inte köpa vapen i detta land), introduktionen av Glenn (tidningsscenen) samt den olycklige Sidekick Zombie (han som bara kvider och snyftar).

Detta var inte den bästa zombiekomedin jag sett, men den var ett stort steg framåt jämfört med första filmen. I sitt Monsters of Film-festivalsammanhang var den mycket bra! Synd bara att den stora slagsmålsscenen i slutet aldrig riktigt ville ta slut. Den blev lite långdragen.

Fripp funderar: såg alla jag gick på filmen med att man återanvänt en skådespelare från första Död snö i en helt ny roll i uppföljaren??

Jag ger Död snö 2 tre zombies av fem möjliga. Starka sådana!

Betyg: 3+/5

Mina följeslagare på filmen verkar på gott humör och det var en gladlynt skara som strömmade ut ur biografen efter zombieslakten. Kolla in vad de övriga tyckte:
Fiffi
Jojjenito
Jimmy
Har du inte sett den? blog, Johan och Carl
Sofia
Har du inte sett den? podd, Erik och Markus

Den Ultimata Årsbästalistan - 2011

Stockholms Filmfestival 2011 var riktigt vasst. Flera av filmerna från festivalen hamnade på min egen årsbästalista och sedan på den Ultimata ÅrsBästaListan för året. UÅBL innehåller både svenskt, franskt, brittiskt och amerikansk. Den innehåller komedi, tunga dramer, sportdrama, cancerfilm och en sorts actionfilm.

Denna lista bygger på sju filmspanares personliga listor: Fiffis Filmtajm, Movies-Noir, Jojjenito, Filmitch, Except fear, Flmr samt undertecknad.

Som vanligt får en etta tio poäng, en andraplacerad får nio poäng osv. Sedan listar jag en sammanslagen totallista. Flest poäng vinner. Vid lika många poäng avgör antalet listor före bästa topplacering.

Totalt är 38 filmer med på de sju listorna.

1. Drive (Winding Refn) 44 poäng (sex listor, tre förstaplaceringar)
2. Midnight in Paris (Allen) 35 poäng (fem listor, en förstaplacering)
3. Moneyball (Miller) 32 poäng (fem listor, två andraplaceringar)
4. Take shelter (Nichols) 28 poäng (fem listor, en tredjeplacering)
5. Shame (McQueen) 19 poäng (tre listor, en förstaplacering)
6. We need to talk about Kevin (Ramsay) 16 poäng (tre listor, en förstaplacering)
7. 50/50 (Levine) 16 poäng (två listor, en andraplacering)
8. Play (Östlund) 15 poäng (tre listor, en tredjeplacering)
9. Intouchables (Nakache, Toledano) 14 poäng (tre listor, en andraplacering)
10. Martha Marcy May Marlene (Durkin) 14 poäng (två listor, en tredjeplacering)

Klicka på (alla) länkarna ovan, och nedan, för underbar filmkärlek från de deltagande bloggarna.

Listan skapad den 12:e oktober 2014.

Övriga filmer som var med på listorna (i rankad ordning): A separation, The artist, The descendants (en förstaplacering), The skin I live in, Tinker tailor soldier sky, The tree of life, Sleeping beauty, The woman, The raid, The innkeepers, Paradise lost 3: Purgatory, Killer Joe, Tyrannosaur, The cabin in the woods, En enkel till Antibes, Melancholia, The divide, Mission impossible: Ghost protocol, Project Nim, Carnage, Huvudjägarna, Another Earth, Snowtown, Margin call, Red state, Between 2 fires, Paul och The girl with the dragon tattoo.

För lista av tidigare Ultimate ÅrsBästaListor se här.

L'enlèvement de Michel Houellebecq (2014)

Kidnappningen av Michel Houellebecq är en fransk dramakomedi som jag närmast kan beskriva som absurde cinema. Den visar vad som kunde ha hänt om författaren Michel Houellebecq kidnappats. En tänk om-film av och med den tanige, lille farbrorn.

Michel spelar sig själv, känd men åldrande och kedjerökande författare i Paris. Han är cynisk och ganska livstrött som det verkar. Filmen inleds med en dokumentär känsla där vi får följa Michel under några vanliga och tämligen tråkiga dagar. Sedan tar filmen fart då han helt sonika blir kidnappad av tre snubbar och förd ut på vischan. Resten av filmen är mer som en traditionell dramakomedi. Michel lär känna sina kidnappare och värdparet. De bor alla i en av killarnas föräldrars hus ute på landet.

Filmen är lika delar torr och lite tråkig och lika delar hysteriskt rolig. Den bygger på en händelse som beskriv så här på wikipedia:

The film was inspired by a rumour which occurred while Houllebecq was promoting his novel The Map and the Territory. For some time, he appeared to give no signs of life, which made newspapers in France speculate that he had been kidnapped. In reality he only had some trouble with his Internet connection.

Michel engagerar sina kidnappare i filosofiska debatter, de lär mer om varandras innersta och utvecklas till en ganska härlig grupp som spenderar några veckor på landet. En av kidnapparna lär Michel MMA fighting. En annan ger Michel en stund med en prostituerad tjej som födelsedagspresent. Tonen i filmen absurd mest hela tiden. Michel uttrycker till exempel oro i början över att kidnapparna inte bär masker. Han konstaterar torrt att det brukar vara ett dåligt tecken, men en av kidnapparna föreslår att Michel kan ju låtsas att de hade masker på sig. Haha.

Ok, kan jag rekommendera denna film? Jo men visst, den är ganska rolig på sina ställen. Den växer under hela dess speltid. Inledningen är klart svagast så det finns risk att folk hemma i stugorna som råkar testa denna stänger av för tidigt. På visningen ner i Malmö var det ganska välbesökt och folk satt och skrattade högt i raderna. Men det lustiga var att vi alla skrattade på olika ställen. Absurd humor slår igenom på olika sätt hos olika åskådare.

Jag gillade denna lite skaviga och udda komedi. Jag ger Kidnappningen av Michel Houellebecq tre cigarettändare av fem möjliga.

Betyg: 3/5

     

Tusk (2014)

Premiärfilm på Monsters of film. En yster skara filmspanare på plats. Hej Markus! Kevin Smiths nya film Tusk. Förväntningar och spänning i luften. Finns det något Kevin Smith fanboy i salongen? Jaaaaaaaa. Jag har alltid gillat hans filmer. De brukar pendla mellan treor och starka fyror. Hög lägstanivå. Nya filmen Tusk har en story som Kevin Smith och Scott Mosier kommit på under ett av deras SModcast-avsnitt. Jag gick in till filmvisningen med ett stort och stabilt förtroende för Kevin Smith. Förtroende för hans känsla för humor, stora hjärta och filmiska bedömningsförmåga.

Det var då det. Förtroendet som jag hade FT, Före Tusk. Detta var fan det mest bisarra jag sett på länge. Jag gillar bisarrt lika mycket som vilken filmnörd som helst, men inte denna typ av skymf mot mig som åskådare. Det är som att Kevin Smith givit mig fingret. "Fuck you, Mr Henke, best regards, Mr Smith..."

Första halvan av filmen är riktigt bra. Skön Kevin Smith-dialog med en massa kul skämt om podcasts och amerikanarnas syn på Kanada. Justin Long är en favorit och Michael Parks var ju suverän i Smith's senaste film Red State. En bit in i filmen har de två några bra scener där jag framför allt gillade Parks minspel då han pendlar mellan snäll farbror, galen maniac och elakare än döden. Han har tex svårt att hålla sig för skratt när Wallace (Long) upptäcker att hans ben blivit amputerat. En hel del roliga scener.

Men sedan ballar filmen ur rejält. Men vad kunde man vänta sig när man går på en film som handlar om en massmördare som bygger om sina offer till valrossar...? Nåväl, filmen kunde fortfarande ha haft sina poänger med roliga scener och bra skådespeleri. Filmen hade ännu inte brutit mot sina egna logiska lagar. Ni vet det där som jag ibland tar upp... att en film måste förhålla sig till det ramverk av lagar och logik som den etablerat. Tusk är en cinema absurde och det är ok. Men tyvärr faller botten ur filmen och dess historia med det otroligt dåliga slutet.

Det finns en scen som innehåller ett blänkande shot gun i händerna på den lustiga gubben med lösnäsa och rolig dialekt. Där fanns en vägval och Smith valde fel väg. Med detta fåniga slut var det som att Smith gav oss fingret. Han hade lyckas få med oss, alla sina fans, på resan ända in i mål. Han hade lyckats få oss att acceptera valrossen! Men sedan vänder han oss ryggen. Han överger oss i och med detta slut. Fuck you, audience. You made a mistake to trust me.

Nä, sorry, jag litar inte på Kevin Smith längre. Han är dock fortfarande rejält rolig!

Pappa Kevins dotter och Pappa Johnnys dotter:

Döttrarna

Detta var ett slag i ansiktet och jag tycker att Smith har slösat sina resurser och sin kreativa talang på fel projekt. Jag ger Tusk två besvikelser av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Känner du igen honom?

Blev någon av mina vänner omvandlade av filmen?

Fiffis Filmtajm

Har du inte sett den?-Johan
Jojjenito

The Skeleton Twins (2014)

Om en vecka släpps programmet till Stockholms Filmfestival och om en månad kommer festivalen vara i full gång. Den kommer tidigt i år. Den sektion jag älskar allra mest i festivalen heter American Independent och nu har en film premiär på svensk biografer som skulle passat mycket väl från just den sektionen. För alla er som likt jag älskar American Independent har vi The skeleton twins. För er som inte fallit för genren än kan den kanske vara en film värd att testa?

Min kompis Plymschen som jag varit bundis med ändå från Skövde-tiden hänger ibland med på festivalen och vi brukar gilla AI-sektionen. Efter några år på festivalen kunde vi sammanfatta tre grundelement som vi tyckte återkom ofta. Det är självmord medelst rakblad, homosexualitet och knarkande. Hehe, det är mest på skämt då vi säger att "alla " AI innehåller dessa tre element, men ofta är det faktiskt bara två av dessa som täcks in! Anledningen till att jag kommer att tänka på detta nu är att The skeleton twins har alla tre elementen! Genial!

Varför går då denna varma, mörka, sorgliga, förhoppningsfulla dramakomedi upp på bio kan man undra. Varför vågar det pengahungrande distributionsbolaget skicka ut just denna AI på turné? De brukar ju inte alltid gå upp på biograferna så att säga. Det kan vara på grund av kända skådespelare. Kristen Wiig från Bridesmaids och Bill Hader från Forgetting Sarah Marshall spelar tvillingarna och Luke Wilson från Home fries spelar en av de största birollerna. Alla AI-älskare ser också genast att filmen är producerad av bröderna Duplass. Tunga namn inom AI...

Nåväl, filmen handlar om två tvillingar, Milo och Maggie,som inte sett varandra på många år efter en incident när de var unga. Samma dag, dagen då filmen startar, funderar de båda på att ta livet av sig. Detta leder till att Milo flyttar hem till Maggie och hennes fästman som bor kvar i barndomsstaden. Sedan sker en massa härliga möten, dialoger och underfundiga situationer i god AI-anda. För oss åskådare blir det en resa med smärtsamt påträngande ingenkänningskänslor, leenden åt livets tokigheter, gapflabb åt huvudpersonernas underbara personkemi och komiska tajming samt en välkomnad tagg i hjärtat där det så erbjuds.

The skeleton twins är en mycket bra American Independent. Om du vet att du gillar genren ska du söka upp denna film. Om inte får du fan skärpa dig och tänka om.

Jag ger The skeleton twins fyra förväntningar av fem möjliga.

Betyg: 4+/5

Jag listar en bra AI från varje år jag besökt SFF:
The anniversary party (2001)
Love Liza (2002)
The shape of things (2003)
The beautiful country (2004)
Thumbsucker (2005)
Little miss Sunshine (2006)
Waitress (2007)
The brothers Bloom (2008)
Adam (2009)
happythankyoumoreplease (2010)
50/50 (2011)
Hello I must be going (2012)
Enough said (2013)


Jag kommer inte ihåg om någon av mina medresenärer såg denna film nere i Malmö, men om det dyker upp revyer på filmen länkar jag till dem här:

Hallonbåtsflyktingen (2014)

Hej igen. Låt oss återvända till sensommaren trevliga resa till Malmö Filmdagar. På fredag har tre filmer premiär som jag såg förhandsvisningar av där nere i Skåne. Idag skriver jag om den nya svenska romantiska komedin Hallonbåtsflyktingen, imorgon blir det American independen-dramakomedin The skeleton twins och på lördag blir det fransk cinema absurde...

Hallonbåtsflyktingen är Jonas Karlsson och Josephine Bornebusch's nya romantiska komedi. Karlsson spelar finnen Mikko som under hela sitt liv velat vara svensk. Han får chansen att byta identitet med Mikael, en deprimerad svensk man. Väl på plats i Sverige måste han försöka övertyga Mikaels syster (Bornebusch) och gamla mor (Suzanne Reuter) om att han är Mikael. Något sånt var det tror jag.

Suck, detta var som förväntat. Det var ett bra tag sedan jag såg filmen nu men jag kommer i alla fall ihåg vad jag tyckte om skådespelarnas insatser. Nu var nog alla inblandade skådespelare av tämligen hög kaliber så jag tror att mycket av skulden till denna films svagheter bör läggas på manuskriptet.

För det första har vi en farsartad historia som är så hejdlöst over the top osannolik att den inte inte ens är värd att kritisera. Kvar blir då en meningslös historia som endast kan räddas av skådespelarnas förmåga att göra roliga, dramatiska eller känslosamma sketcher. Tyvärr är det glest mellan dem också. Det finns några roliga scener från Mikkos uppväxt i Finland om den lille pojken som emot sin fars vilja hejjar på Sverige i hockeyn och så vidare.

I filmens nutid inleder Mikko en krystad kärlekshistoria med Frida Hallgrens karaktär Lotta. Den gav mig inte mycket heller. Alla scener med Jonas Karlsson slaktas av hans försök att spela finne som försöker spela svensk. Japp, hans försök till lustig dialekt förstör allt nöje av hans annars avsevärda talang inom humorområdet.

Den enda som klarar sig med hedern i behåll är Josephine Bornebusch som faktiskt tar med oss på en antydan till resa där hennes karaktär utvecklas och lär sig något. Hon har dessutom en otroligt bra tajming i humorsketcherna. Bra jobbat där.

Suzanne Reuter spelar gamla modern med dålig hörsel och vass tunga. Hon borde hållit sig borta från detta projekt.

Handlingen i övrigt? Sorry guys, jag kommer knappt ihåg något från handlingen i filmen. Jag väntade för länge med att skriva denna text.

Josephine är alltid fin på duken, det måste jag erkänna, och jag ger därmed Hallonbåtsflyktingen två njurar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Övriga filmspanare som skrivit om filmen:
Fiffi
Jojjenito

Please Give (2010)

Ohh no. No no no no  no. NO! Inte Kalifornien längre? Nooo.

Tredje filmen på tre dagar från Nicole Holofcener och nu har hon flyttat från det varma och soliga Kalifornien till ett New York City under hösten. Miljöerna och livet i Kalifornien var några av de starkaste delarna i Holofcener's övriga filmer. Nu är ju i och för sig New York City inte en dålig plats för en film precis, men det ger den en liten annorlunda vibb i alla fall.

Detta är Holofceners fjärde film och för hennes övriga tre filmer har trenden varit desto yngre film desto bättre och Please give hamnar lydigt exakt på rätt plats! Det vill säga, denna film var bättre än de två jag sett nyligen men den kommer inte alls upp i hennes senaste alster Enough said. Och nu säger jag inget mer om det...

Förutom detta. Vad är då skillnaderna mellan de tidigare och enligt mig lite svagare filmerna och de två yngre? För det första är handlingen mer fokuserad på ett fåtal personer, speciellt i Enough said. Det gör att vi får lära känna karaktärerna så mycket bättre. Även i Please give är handlingen mer fokuserad på något sätt. Denna film handlar om Catherine Keener's mamma och de två systrarna i grannlägenheten spelade av Rebecca Hall och Amanda Peet. Resten är biroller; mannen, dottern, den gamla gumman med den vassa tungan.

Den andra stora skillnaden är att i de två förra filmerna hängdes handlingen upp på olika nojjor, utseendefixering respektive pengar. I denna film är det jämna plågor så att säga. Allt möjligt avhandlas. Rädsla för döden, rädsla för att bli äldre och mindre attraktiv, äldre människor, hur svårt det är med en femtonåring (för alla), otrohet, antikviteter samt om man ska ge en peng till en tiggare eller ej (ej om "tiggaren" är en svart man som står och väntar på att få sitt bord på restaurangen...)

Jag antar att ni alla med Fiffi i spetsen förfärats över mina nedklankanden om icke naturliga karaktärer i de två tidigare filmerna? Det problemet känner jag inte alls av i denna film. Jag köper dem med hull och hår. Även i denna film har karaktärerna sina "issues" (minst sagt) men jag upplever inte lika påtagligt att det är konstigheter för konstigheternas skull.

Jag gillar denna film förbehållslöst. Typ. För den har fortfarande ett långt kliv upp till nivån med Enough said. I mina ögon söker Holofcener fortfarande efter sin ton i denna film. Ofta kan filmer som handlar om vanliga människor mitt i livet inte behöva så mycket handling, men i detta fall hade jag gärna sett en sammanhållen historia. Karaktärerna klarade sig inte riktigt på egen hand helt utan handling. Vi får bara öppna slut på de små trådarna som spinns. Här bör jag kanske tillägga att jag kan älska öppna slut när de används på rätt ställe och på rätt sätt. Denna lilla film hade dock mått bra av en handling. Så tycker jag. Yuck.

Please give. Varför hette den så? Planschen visar Cathy böja sig ner och skänka en peng till en uteliggare. Detta hände i filmen men hade det en så central betydelse som antyds av planschen? Har jag missat något här eller är det bara ett förvirrat produktionsbolag som tagit första bästa bild? Ge mer av sig själv och sin kärlek? Ge mer av sina pengar? Mer troligt det första vilket skulle passa in i handlingen, tex hur systrarna behandlade sin mormor. Men varför den bilden då?

Jag velade länge, det vore ju så symmetriskt att ge den fjärde filmen en fyra, men... Japp, det är klart att Please give är värd fyra höstlöv av fem möjliga! De är ju så vackra. Höstlöven, alltså...

Betyg: 4/5

PS, Oliver Platt var bra som mannen och Kevin från American pie-filmerna har vuxit upp till en riktig snygging (men han är för kort!). Den gamla tanten var helfestlig. Bra barnskådespelare också, tyckte jag kände igen henne men verkar varit falskt alarm.