Doctor Who - The End Of Time (Christmas and New Years Specials 2009)

Mellan säsong 4 (2008) och säsong 5 (2010) sändes fem "Specials" vilka blev de sista avsnitten med Russel T Davis som "show runner". De sista två avsnitten med Davis vid rodret blev dubbelavsnittet The End of Time (part 1 and 2). De sändes på juldagen och nyårsdagen vintern 2009-2010. Detta dubbelavsnitt har en blandning av humor, fåniga skurkar, mäktiga scener och hjärtesorg. Visst, de kan inte mäta sig mot dramat i The Waters of Mars som spelas nästan helt utan humor, men det känns väldigt passande att Russell T Davis avslutande avsnitt till fullo representerar hela serien som han skött, inklusive humorn och de fåniga monstren. Det känns riktigt bra till och med.

Avsnitten har verkligen allt som serien har erbjudit under de fyra första säsongerna. "The stakes" är superhöga på pappret, själva tiden riskerar att stanna, men det känns inte speciellt allvarligt. Det är sällan det stora hoten i avsnitten känns hotfulla. Skurken The Master (John Simm) är töntig och alldeles för vek för att han ska kännas farlig eller galen. Jämför man med The Master i Buffy är den i Doctor Who en mes. Han påminner mig lite om den något taffliga och svage Dr. Moriarty i Sherlock (Andrew Scott) för övrigt.

Däremot var de riktiga banditerna i avsnittet Doktorns gamla fränder, the Time Lords med en salivfräsande Timothy Dalton i spetsen. Kul att se den gamle Bondgentlemannen här. Han fungerar bra som galen maktmissbrukare och potentiell förgörare av Universum!

Precis som i The Waters of Mars har Doktorn inte någon riktig companion. Istället blir vi dragandes med Wilfred (Bernard Cribbins), den gapiga donnans morfar. Han är inte en favorit, långt därifrån, men han är trots allt med i några av de mest känslosamma scener vi får se med den tionde Doktorn. Tänker på scenen på fiket samt scenen efter Doktorn räddat Wilfred från det radioaktiva båset.

Vem var kvinnan de zoomade in på bland Time Lorderna? Doktorns mamma?
Det var intressant att se att the Oods hade en större betydelse än vad jag kunde gissat efter tredje avsnittet (i säsong 4), Planet of the Ood.
I sista scenen när Doktorn återföds går ju hela TARDIS sönder ser det ut som. Det såg inget bra ut alls. Vi får hoppas att den nye Doktorn kan laga den.

The End of Time blir bara bättre och bättre ju närmare slutet vi kommer. Första avsnittet är ordinär "campy fun". Det andra blir mer och med vemodigt och de sista tjugo minuterna är otroligt känslosamma. Trots mina svala känslor för säsong 4 och donnan från helvetet och hela hennes familj så gillar jag ju trots allt den tionde Doktorn skarpt.

David Tennant är helt perfekt in i det sista och tårarna strömmade ner för mina kinder när han åkte runt för att ta farväl till alla de som betytt så mycket för honom under tre säsonger; Donna och Wilfred, Captain Jack, Martha och så en otroligt fin sista scen med Rose. Jag gillade inte riktigt hur de hanterade Rose i slutet av säsong 4, som om hon var någon slags Sarah Connor, men här i denna sista scen för alla bitar på plats. Och showen drog i alla känslotrådar som fanns.

När sedan Doktorn levererar sin sista replik fylld av känsla men ändock ljuvligt "understated"... "I don't want to go." Jag lämnas helt förtvivlad. Denna serie lyckas på något lustigt sätt elda på min dödsångest var och varannan dag som det verkar...

Inför säsong 5 tog Steven Moffat över som "show runner". Det är han som kör Sherlock också. Jag är otroligt nyfiken på hur serien ska bli under Moffat. Han har skrivit för Doctor Who under alla de fyra första säsongerna och hans avsnitt har alltid varit bland de bästa eller mest intressanta.

I sista scenen av avsnittet dog Doktorn för att återfödas i en ny kropp, reinkarnation. Och trots att man knappt hann se den nye Doktorn måste jag säga att jag direkt fick positiva vibbar. Jag hoppas så att jag kommer gilla den nye Doktorn. Håller tummarna. Men vem kommer bli companion till honom? Donnan från helvetet gick och gifte sig i The End of Time och enligt Doktorn skulle hon brinna upp om hon någonsin fick tillbaka sina minnen om honom. Kan detta betyda att vi får en ny companion samtidigt med en ny Doktor? Encroyable! Källan sa också något som antydde detta så jag börjar få upp mina förhoppningar!

The End of Time inleddes högst ordinärt men avslutades med några av de bästa scener jag sett i hela serien, nästan lika starka som avslutningen av säsong 2. Den tionde Doktorn och Rose hör ihop, bundna i en tidsloop.

Betyg: 4/5 (första avsnittet 3/5, andra avsnittet 5/5)

Time loop

Doctor Who - Voyage Of The Damned (Christmas Special 2007)

OBS, svåra spoilers för S3 och denna julspecial.

Säsong 3 slutade med att Doktorn flög iväg med sin Tardis och kraschade rakt in i ett stort föremål, Titanic! Quelle spectaculaire! 

Efterföljande julspecial startar med den sista scenen från S3. Jag såg fram emot ett känslosamt avsnitt med Doktorn ombord på HMS Titanic. Nu visar det sig ganska snart att han krockat med ett rymdskepp, en lyxkryssare i en framtid där folk besöker Jorden på lagom avstånd ute i atmosfären. Olycksbådande nog är kryssaren döpt till Titanic och mycket riktigt så får skeppet problem. Doktorn och hans följeslagare är snart indragen i ett vådligt äventyr.

På tal om följeslagare så verkade det som att Martha Jones valde att stanna kvar med sin familj när Doktorn skulle resa vidare på sin desperata jakt på en tid som försvunnit. Kan verkligen Martha sluta efter bara en enda säsong? Var hon inte omtyckt av publiken eller hade hon retat showens producenter? Vad är detta?

I denna julspecial dyker så en ny potentiell companion upp, härliga Astrid Peth. Jag blev mäkta överraskad när det visade sig att hon spelas av Kylie Minogue. Det kändes inte som att jag har hört något om att Kylie spelat Doktorns companion. Jag var vaksam mot att knyta an allt för hårda band med Astrid. "Better safe than heartbroken" som uttrycket heter.

Passagerarna på Titanic studerar de primitiva traditionerna nere på Jorden, speciellt julfirandet. Några bland passagerarna får till och med lyckan att åka ner förklädda som vanliga människor och studera dem på nära håll. Väl tillbaka på skeppet väntar problem som inte ens den gode Doktorn helt kan fixa.

Efter en stor kollision-krasch där de flesta på skeppet dör återstår bara en lite klick med överlevare. Doktorn och Astrid kämpar och kämpar, men en efter en i skaran överlevare dör. Wow, vad är detta? Doctor Who som serie tar här några steg framåt i och med den bistra och överraskande handlingen där förväntat överlevande bi-karaktärer faller av pinn stup i kvarten. Till slut offrar sig till och med Astrid för att rädda Doktorn. Han har en sista chans att återuppliva henne men det funkar inte!

Ganska känslosamt faktiskt trots att vi just hade lärt känna Astrid. Hade hon fått mer tid på sig hade nog ett avslut som detta känts ännu mer.

Detta var som jag bedömer det den klart starkaste av de tre julspecialer jag hittills sett. Och nu undrar jag vem den nya companion kommer bli. Ska Martha komma tillbaka? Men om sanningen ska fram har jag tyvärr redan vid denna texts författande blivit spoilad av internet. Det lilla jag vet om säsong 4 är just en liten information om the companion. Damn, the internet and your spoiling ways!

Ha de!

Betyg: 3/5

Doctor Who - Series 3 (2007)

Doctor Who är en fascinerande tv-serie. Den är komplex och kräver en rejäl investering för att man som åskådare ska komma in i stilen och känslan. Den är i någon mening ogästvänlig och långt ifrån för alla tittare. Jag börjar förstå mer och mer varför den blivit en kultserie med en klick av hårdnackade fans. Den är inte för alla, den är för finsmakaren!

Doctor Who är en serie vars starka sida är karaktärsutveckling och relationsdramat. Om man läser avsnittssammanfattningar (synopsis) beskrivs oftast endast handlingen i berättelsen. Det man då läst är allt som oftast inte alls det som är bra med avsnittet. Det bra ligger under ytan av berättelsen. I mångt och mycket påminner Doctor Who om Buffy i detta avseende. Precis som i Buffy är monstren ofta, men inte alltid, barnsliga och helt oväsentliga för avsnittens kvalitet. Det är små detaljer i relationerna, kommentarer, ansiktsuttryck eller en hand som frenetiskt slår i en glasruta som gör avsnitten bra. Det är dessa små scener, eller fragment av scener, som utgör säsongens höjdpunkter. Summan av delarna är magnifikt mycket större.

Produktionskvalitén är dock högre i Doctor Who än i Buffy. Det är egentligen inget större fel på genomförandet, men flera av monstren eller fienden är så fåniga att det riskerar att förstöra vissa avsnitt. Daleks är ett släkte som jag har svårt för, men jag förstår är att de utgör en nostalgisk del av serien. I första avsnittet kommer en intergalaktisk polis på besök och det är stora buffliga typer med noshörningshuvuden. Påminner lite om soldaterna i Luc Bessons film The fifth element. Där passar det bra men i Doctor Who blir det lite barnsligt.

Än så länge tycks jag uppskatta de avsnitt som är mer orienterade mot klassisk sci-fi och inte så mycket "fantasy"-inriktade. Jag gillade avsnittet 42 som faktiskt påminde mig om Firefly. Avsnittet påminde lite om Danny Boyles Sunshine också.

Jag gillade också dubbelavsnittet Human nature/The Family of Blood där Doktorn gömmer sig genom att anta en mänsklig form och sedan glömmer att han promt vem han är med nästintill katastrofalt resultat. Där slapp vi också allt för tokroliga monster. Zombieliknande fågelskrämmor och människor som blivit övertagna av aliens känns som mer sci-fi än fantasy för mig. I Human nature dyker en referens om Rose upp också, om så bara i form av ett ritat ansikte i en anteckningsbok. Jag älskar Rose!

I will save you!

Hur går det då med den nya följeslagaren Martha Jones då?. Jo men hon är ganska bra ändå. Hon är ingen Rose, men hon är bra. Första gången jag kände den där varma känslan man alltid längtar efter var i avsnittet 42 när hon skjuts iväg i räddningskapseln och slår förtvivlat med händerna mot glaset. Man hör det klickande ljudet från en ring på fingret och det blev plötsligt så intimt och personligt. Serien är som sagt outgrundlig i sitt sätt att ta sig in under huden på en.

Säsongens bästa avsnitt är dock såklart det av Steven Moffat skrivna Blink. Det är ett av de avsnitt som kallas Doctor-lite. I avsnittet deltar inte Doktorn eller följeslagaren speciellt mycket. Istället är det Carey Mulligan i rollen som Sally Sparrow som har den stora huvudrollen. Damn, vad hon är bra! Detta är alltså från två år före jag själv upptäckte henne i filmen An education. Blink är ett rysligt avsnitt, så nära skräck-genren en serie som Doctor Who kan komma kanske. Monstren är änglar, gråtande änglar. Alla änglar är inte goda änglar kan konstateras.

Säsongens avslutande avsnitt hänger ihop i en tre delar lång mini-arc där Doktorn ställs mot en formidabel fiende. Tyvärr var dessa tre en stor besvikelse för mig och jag var varken road av The Master eller speciellt exalterad av att återse Captain Jack Harkness, som jag för övrigt hade glömt.

Chan, den enda roliga nyheten med avsnitten var Chantho, tho.

I slutet av sista avsnittet verkar det som att Martha hoppar av resan. Jag blev lite konfunderad... Efter bara en säsong? Really? Det verkar inte rimligt. Ska bli spännande att se vad som händer med henne...

Mellan series 3 och 4 får vi åter igen en julspecial, Voyage of the damned. Nästa destination på färden!

Sereis 3 var ibland bra, ibland fånigt, men sällan tråkigt. Precis som Doctor Who brukar vara. Suget efter att se mer är i alla fall kvar.

Betyg: 3/5

 

Doctor Who - The Runaway Bride (Christmas Special 2006)

Är det så här det ska vara nu? Ska resan med Doctor Who bestå av uppslitande avsked om och om igen?

Jag reagerade automatiskt med motstånd när de bytte från den nionde till tionde doktorn inför series 2. Jag hade ju just börjat gilla Christopher Eccleston och då tvingades man lära känna David Tennant. Kanske inget fel på honom, men en helt ny bekantskap! Uppförsbacken.

Detta var dock inget i jämfört med förlusten av Rose. Jag förstår att både doktorer och följeslagare kommer bytas ut under seriens gång men det är inte roliga upplevelser. Det är sorgligt, utmattande och det krossar livsuppehållande inre organ. Jag har svårt att tro att doktorn någonsin kommer kunna få en följeslagare som Rose igen. Damn. Billie Piper valde att hoppa av serien. Jag finner det mer eller mindre förödande, jag tar det personligt och detta är den största skandalen i tv-serievärlden efter nedläggningen av Firefly.



Ungefär ett halvår efter det sista hjärtskärande avsnittet av series 2 hade släppts ut i etern kom 2006 års julspecial, The Runaway bride. Detta är den andra julspecialen som kom ut. Ett år tidigare kom bryggan mellan Series 1 och Series 2 ut The Christmas Invasion.

I The Runaway Bride möter doktorn en ny potentiell följeslagare i Donna Noble (Catherine Tate). Det är hennes bröllopsdag med blivande maken Lance Bennet. De båda arbetar för "the Torchwood Institute" och via dem har de blivit indragna i en intergalaktisk plot där "the Empress of Racnoss" vill återskapa sitt rike och förslava jorden och dess befolkning. Doktorn kämpar på och med risk för eget liv räddar han jorden och oss alla, med en hel del hjälp från Donna.

En ny följeslagare?

Lyckligtvis avböjer Donna den gode doktorns invit. Lyckligtvis på grund av att hon är extremt jobbig och skrikig och jobbig. Jag drar en lättnadens suck. Det hade varit vidrigt med Donna som ersättare till den underbara Rose. Och däri ligger själva syftet med denna julspecial.

Ingen ny följeslagare skulle tagits emot med positiva känslor oavsett hur charmig eller härlig hon varit. Ingen kan jämföra sig med Rose! Detta måste "show runner" Russel T Davies insett och han skapade då en motbjudande "brygga" i denna hispiga Donna. Efter och i relation till Donnan från helvetet kommer ju alla tänkbara alternativ till ny följeslagare bli ett lyckat val!

Vi får se under series 3 vem den nya blir. Jag hoppas på bästa möjliga såklart. Men någon ny Rose kommer hon inte bli.

Länge sedan jag såg avsnittet men jag gissar att den fick ungefär en 2:a...

Betyg: 2/5