Filmen skämtar hejdlöst och ofta brutalt om rasism. Huvudpersonen är en svart sheriff i en stad med bara vita invånare. Detta är en starkt ironisk film. Westernmiljön passar perfekt för alla de skämt Brooks öser på med. Det är dock långt från en "smart" pratig och intellektuell komedi. Brooks slår oss i huvudet med farsartade skämt som ofta är fysiska och allt som oftast under bältet. En handfull skämt är väldigt roliga, speciellt om man ser dem som enskilda sketcher. Mycket av roligheterna är dock inte riktigt i min smak. Det är det vansinnigt farsartade som jag inte finner så roligt längre (om jag nu någonsin gillat det). Detta är "slap stick" heaven...
Ett resultat av att filmen mest fokuserar på satir och politisk humor är att karaktärerna i filmen fyller mer funktion för skämten än för handlingen. Som film är den direkt svag med få karaktärer att gilla. Av alla skådisar i filmen är det Gene Wilders stillsamma pistolman som jag gillar mest. Jag har alltid trott att han endast var en pajas, men här är han en av få allvarliga karaktärer. Jag tycker också att Claeson Little klarar sig bra i huvudrollen.
Filmen är full av anakronismer och karaktärer som bryter den fjärde muren och tilltalar oss i publiken. Jag vet inte hur vanligt dessa grepp var 1974. Var kanske Brooks tidig med dessa grepp? Filmen avslutas i alla fall med att kameran zoomar ut från den uppbyggda westernstaden och vi befinner oss i en Hollywoodstudio. I nästa sound stage pågår en inspelning av ett magnifikt dansnummer med en massa män i en fontän. Det blir till slut en scen som faktiskt gör att jag blir än mer sugen på att se om bröderna Coens "Hail, Caesar!". Filmens skurk försöker undfly sitt öde genom att kliva ut i verkligheten men hjältarna får tag på honom. Woody Allen gjorde denna grej bättre i "The purple Rose of Cairo".
Blazing saddles var en frejdig komedi med vissa höga toppar men som helhet var den bara helt ok. Jag ger Blazing saddles två Schnitzengruben av fem möjliga.
Betyg: 2/5
