Visar inlägg med etikett John Vernon. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett John Vernon. Visa alla inlägg

fredag 3 oktober 2025

Brannigan (1975)



Brannigan är en polisthriller lite i samma andra som Clintans Dirty Harry. Denna gång är det the Duke - John Wayne som spelar en resultatinriktad polis från Chicago som åker till London för att frakta hem en mobster som polisen haffat. 

John Wayne är perfekt i rollen som den fyrkantiga amerikanen vars metoder inte alls funkar i sjuttiotalets London. Bara en sådan sak som att polischefen beordrar Brannigan att inte bära vapen! Upprörande enligt Wayne. Han verkade inte heller helt nöjd med att han får en lokal kvinnlig polis som kontaktperson och vägvisare. För övrigt samma dynamik som vi får se i den tredje Dirty Harry-filmen The Enforcer från året efter, 1976.

Filmen är ganska spännande och underhållande med två bra insatser från Wayne och Judy Geeson (The Eagle Has Landed). Mesta humorn ligger i karaktärshumor och situationsdrivna lustigheter, dvs "fish out of water" grejen. 

Polischefen Swann spelas bra av veteranen Richard Attenbourough (Jurassic Park). Dynamiken mellan hans engelska snobb och Waynes burdusa cowboy fick mig att småle igenkännande flera gånger om.

Andra notabla skådisar är Mel Ferrer (Falcon Crest), John Vernon (Animal House), Ralph Meeker (Paths Of Glory) och Daniel Pilon (Dallas). 

Jag såg filmen på en red-eye till Denver,  och som lättsam förströelse på flyget när man är lite sliten var den perfekt. Samtidigt är filmen långt från ett oumbärligt inlägg i vår gemensamma filmskatt. Det blir en tvåa.

Betyg: 2/5  

onsdag 2 juni 2021

Topaz (1969)


Några korta ord om veckans Hitchcock. Denna gång tar Shinypodden oss tillbaka till 1969 och spiondramat Topaz. Det är som att Hitchcock försöker återskapa magin från förr i de sista filmerna i karriären. Här får vi en saftig McGuffin i form av spionringen Topaz som det pratas om men som vi knappt får se.

Filmen är ett stort steg i rätt riktning jämför med förra veckans debacle Torn Curtain, men ändå långt från lika bra som klassikers i genren. Frans teori var att filmen kanske följt bokens struktur för slaviskt, och som vi alla vet angående konsten att adaptera en bok till film, man ska inte filma allt som händer i boken. Man måste välja vilka delar man vill fokusera på och göra en tajt bra story som passar filmformatet. Detta tycker jag Hitch inte riktigt lyckats med i denna film.

Inledningen är närmast helt överflödig och slutet är närmast förhastat. Däremellan fanns några bra sekvenser var för sig som tyvärr har varierande tonalitet. Thriller-scenen i Harlem var bäst medan sekvensen med Devereaux och hans älskarinna på Kuba var innerlig, men det romantiska triangeldramat om hans otrohet kändes som en annan film. Slutet i Paris var som en blekare spionroman från John Le Carré.

Bondfantast som jag är, ja, jag tänker att jag kan kalla mig det efter en hel säsong om Bond inom Shinypodden, la jag märke till att Karin Dor som spelade Helga Brandt i You only live twice spelade Devereauxs flamma på Kuba. Värt att notera.

Jag gillade bitarna med spionhistorien mest och hade hellre spenderat mer tid när Devereaux jagade mullvaden i den franska underrättelsetjänsten. Scenen när Devereaux bjuder alla sina kollegor på lunch för att "röka ut" den skyldige var lockande men det blev ganska lite av den jakten till slut. Eller för kort i alla fall.

En notabel detalj är att det finns olika versioner eller klippningar av filmen, och det föreföll som att vi alla tre i podden sett olika versioner. Lyssna på veckans avsnitt av podden här och jämför med vilken version ni sett.

I summering blir domen en helt ok och kapabel film, men långt från riktigt minnesvärd, en klockren tvåa i min skala helt enkelt.

Betyg: 2/5

söndag 1 oktober 2017

Dirty Harry (1971)


Clintan är Clintan. Och Clintan är bra. Här i den första Dirty Harry-filmen är han lugn och sansad, till och med realistisk. Jo du, han får till och med stryk i denna film. Hans Harry har ännu inte blivit en karikatyr av sig själv. I senare filmer i serien vränger de till Harry mer och mer. Han blir grinigare och hårdare samtidigt som han oavbrutet ligger i fejd med polischeferna. I denna premiär slipper vi all självrefererande repetition.

I denna film är Harry istället en i gänget av alla detektiver. Han är en del av polisen, inte en legend inom densamma. Däremot kör han redan här med sina egna brutala metoder. Han är inte mycket för förhandling. Istället skjuter han fem eller sex kulor från sin Magnum 45. Do you feel lucky, punk?



Filmens skurk är en seriemördare med låg smärttröskel. Lika kallhjärtad han är när han skjuter oskyldiga med gevär från långa avstånd, lika fjompig är han när Harry kör med hårdhandskarna. Hans skrikande och bedjande om nåd när Harry fångat honom på planen är en klassiker.

Detta är en stabil inledning på serien som skulle komma att bli hela fem filmer. Den är kanske inte lika stark som trean men klart bättre än tvåan i alla fall, och tillräckligt bra för att man ska önska att Harry inte ska hitta tvålen och tvätta sig ren i första taget.

Jag ger Dirty Harry tre kikarskikten av fem möjliga.

Betyg: 3/5





fredag 22 april 2016

The Outlaw Josey Wales (1976)


The outlaw Josey Wales kommer ofta upp om man läser om hyllade westernfilmer. Clintan spelar huvudrollen och har också regisserat och den är som en föraning inför kommande mästerverk (jag tänker då på Unforgiven). Josey Wales är en mycket bister men bra film som är uppdelad i två halvor. Första halvan, som är klart bäst, påminner mig om förra årets The Revenant. Det ser ut som att man endast filmat med naturligt ljus och intrycken är mycket karga. När det är kallt och smutsigt ser det kallt och smutsigt ut. Kall våt gyttja får man i massor. Kommer att tänka på McCabe & Mrs. Miller också. Dessutom är handlingen i Josey Wales allt annat än mysig och feelgood. Efter att fått sin fru och barn slaktade av nordstatarna ansluter sig Josey till ett band sydstatare under slutet av inbördeskriget. När kriget tagit slut jagas han av samma avskum som mördade hans familj eftersom han numera definieras som en "outlaw". Kargt.


När Josey's familj blir överfallna sliter han på åkern en bit bort. Han hinner inte hem i tid för att hinna rädda sin lille son ur det brinnande huset och det sista han hör innan han blir klubbad medvetslös är fruns desperata skrik på hjälp under högen av råbusar. Senare när han vaknar till liv och allt har tystnat gräver han fram ett gammalt hölster ur askan och knäpper det runt midjan. Vi får inte veta mycket om Joseys historik mer än genom hans handlingar. Jag känner att han är en föregångare till Bill Munny. Samma skrot och korn och bad ass-mentalitet.


Andra delen av filmen påminner mig mer om John Waynes klassiker The Searchers. Josey får sällskap av en ung soldat, senare en gammal indianhövding. Sen tillkommer en ung squaw, en hund och till slut några missionärer. Den brokiga skaran söker sig till Texas och en möjlig fristad. Under färden utforskar filmen sorg, hämnd, förlåtelse och hopp. Filmen påminner här om The Searchers inte så mycket på grund av handlingen utan mer för den långa färden, den fantastiska naturen och något med känslan i filmen. Tyvärr tycker jag att filmen tappar under denna andra halva. Den ger mig en mindre hyperrealistisk känsla och den är inte lika engagerande från och med att missionärerna dyker upp. Filmen behandlar dock flera komplexa känslor under slutfasen och det är möjligt att detta kan vara en film som blir bättre efter att man tänkt på den länge. Hur lyckades han rädda sin själ till exempel...


Clintan är bra på sitt vanliga lågmälda sätt. Som många av hans filmer framkommer ett tydligt antikrig och antivåld-budskap  mitt bland kriget och våldet på duken.  Det är svårt att känna filmen som en favoritfilm i formen "varm and fuzzy feelings". Men filmen är väl värd vår högsta respekt. Den är med rätta en klassiker som det var kul att se och ha sett.

Jag ger The outlaw Josey Wales tre jordbrukare av fem möjliga.

Betyg: 3/5