The Last Picture Show (1971)

Västra Texas under en tynande ekonomi 1951-1952. Invånarna i den lilla staden blickar bakåt, aldrig framåt. Precis då som nu. Make America great again. Den enda musiken som spelas i radion är gammal countrymusik från 30- och 40-talen, ingen ny rockabilly. Filmen har för övrigt ingen traditionell filmmusik. Allt är bare bone. De få som vunnit i lotteriet om olja, precis som under guldrushen, blir stenrika och betydelsefulla. De övriga 99 procenten blir alkoholister och får arbeta som servitris resten av livet.



Filmen är till och med filmad i svartvitt som om den söker en svunnen tid. Allt är melankoliskt och den påminner mig något otroligt om den makalösa tv-serien Friday Night Lights. Filmen är dock något mindre fokuserad på den lokala skolans fotbollslag. Istället får vi följa de två vännerna Sonny och Duane spelade av Timothy Bottoms och Jeff Bridges. Den vidriga och förföriska maran spelas av Cybill Shepherd i hennes debutroll på vita duken. Oscarsvinnande Ben Johnson spelar den gamle vise mannen Sam the Lion och tillika oscarsvinnande Cloris Leachman spelar Ruth Popper. Filmen nominerades till ytterligare sex oscars. Inte för att det betyder speciellt mycket. Ungefär lika avgörande som Billys sopande av gatan under sandstormarna...



Nej, det händer inte mycket i filmen, det måste erkännas. Värdena ligger i känslan och den nakna humanismen som genomsyrar filmen. Detta är så nära på riktigt det kan bli känns det som i flera scener. Man känner ibland igen sig eller så känner man intuitivt att det är äkta. Det finns inte många falska toner i filmen. Jag fann livsödena mycket gripande. Jag grät för Ruth, hejade på Sonny, kände Sam the Lions vemod, förstod Duane trots hans svaghet. Och så "the queen bitch" Jacy, henne stod jag inte ut med.

I slutet tar Duane värvning och skeppas av till kriget i Korea. Ännu en skrämmande likhet med idag. Vem vet, de unga männen utan hopp för framtiden i västra Texas av idag får kanske snart ta värvning och skeppas av mot Korea de också. Jag tror vi alla önskar att Duane undvek att bli skjuten och kom hem igen...

Jag ger The last picture show fyra nedlagda biografer av fem möjliga.

Betyg: 4/5

PS, var inte Duane extremt lik Riley Finn ändå?

The Heartbreak Kid (1972)

Här har vi en film, debutfilmen av Elaine May, som jag för mitt liv inte förstår mig på. Den gäckar mig på ett sätt så att jag fascineras inför den. Nyinspelningen från 2007 med Ben Stiller och Malin Åkerman är en renodlad komedi, och en rolig sådan. Originalfilmen som vi nu ska syna i sömmarna är allt annat än en komedi. Vad den är kan man still undra. En satir och tragedi med svart galghumor kanske? Jag vet inte en om May driver med karaktärerna eller om hon står på deras sida...

Filmen är extremt elak tycker jag. Det är väl en sak att folk kan ändra sig efter de gift sig även om det känns långsökt att det skulle ske efter fyra dagar. Men skälen som anges i denna film är alltså att bruden Lila sjunger dåligt, slabbar när hon äter och vill prata snuskigt när hon har sex med sin man på deras smekmånad. Samt att hon solar sig utan att ta på solskydd. Jag kan inte annat än tycka att Lenny är ett stort asshole. Charles Grodin spelar honom suveränt. Den för mig okände Jennie Berlin är också ljuvlig i sin roll som white-trashiga Lila. Lila är en "Janice" tjugofem år tidigare och roligare. Men trots det är det något med tonen i filmen, och hur Lenny behandlar Lila som stör mig. Den reaktionen fick jag inte när jag såg den enklare men också roligare nyinspelningen.

Källan till Lennys nyfunna intresse till frihet från äktenskapets bojor är klart bättre, starkare, i denna filmen där den undersköna Cybill Shepherd spelar Kelly. Damn... Damn, vad vacker hon var här. Jag lärde känna henne som många andra i den mycket underhållande actionkomediserien 'Par i brott' där hon spelar mot ett annat nytt ansikte - Bruce Willis. Då var hon vacker javisst, men i denna film är hon som Bo Derek skulle vara i den där filmen ni vet? "10p".

Filmen har ett enigmatiskt slut. Helt orimligt efter hur andra delen av filmen utspelats. Så överraskande att det måste ha någon smart betydelse som jag ännu inte kan skönja. Filmen avslutas också med en bild på ett gåtfullt ansiktsuttryck. En scen som får mig att koppla till The Graduate. Detta är som anti-filmen mot The Graduate. I Dustin Hoffmans film andas en livslust och optimism medan i The Heartbreak Kid andas vanmakt, galenskap och negativism. Och båda filmerna avslutas med ett "?".



Jag kan inte säga att The Heartbreak Kid är dålig för det är den sannerligen inte. Däremot gillade jag inte filmen och dess tonalitet. Scenen i hotellrummet när Lenny drar sina ljug om bilkraschen gjorde mig galen och scenen på restaurangen när han gör slut gjorde mig nästan illamående. Jag antar att det är som med Johan S och hans inställning till The shape of things? Det är i alla fall mycket bättre med en film som gör mig intresserad och nyfiket frågande än en film som bara gör mig blasé.

Jag ger The Heartbreak Kid tre pecan pies av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Min revy på The Graduate