The Falcon and the Winter Soldier - miniseries (2021)

 

Vad var det bästa med MCU's tv-serie The Falcon and The Winter Soldier egentligen? 

Det måste varit att mina förväntningar på kommande serier togs ner ett rejält steg (bra!), samt insikten att jag inte gillar all de släpper ut helt okritiskt (skönt!). Men tyvärr var detta den sämsta tv-seriesäsongen alla kategorier jag sett på mycket länge.

Till att börja med handlar den om två av de minst intressanta från Avengers-gänget. Jag hade hoppats att serien skulle visa varför de kunde vara intressanta men icke, men det blev snarare tvärt om. 

Efter att WandaVision gjort mig förundrad, nyfiken och eggad av leken med formen och stilen blev The Falcon and The Winter Soldier en stor besvikelse. Istället för nya former blev det en ointressant, torr, blasé smörja där Feige och ekonomerna försöker tjäna pengar på de viktiga frågor som behandlas i samhället i vår samtid. Men de gjorde inte frågorna rättvisa genom att erbjuda något nytt, varken i format eller innehåll. 

Actioninnehållet var uselt mestadels. De flesta scener var dåligt genomförda där scenerna kändes mer kaosartade än snyggt filmade bad ass action. Orimligheter som att Sam Wilson slogs mot super soldiers som om han vore lika stark. Hur funkade det egentligen? Kontinuitetsproblem med vad skölden gör och inte gör. Skulle inte den absorbera all kraft som trycks in i den och "ge tillbaka"? Verkar funka olika i denna serie jämfört med filmerna i alla fall. Hur funkade det egentligen? 

En massa frågor om oväsentligheter rumlar runt i mitt huvud istället för att serien drar in mig i världen som spelas upp.

Men sämst av allt var ändå handlingen. Den ytterst trista och menlösa skurken Karlis syften och motiv var så grumliga att alla försök att skapa en dynamisk och komplex situation där Sam både besegrar och sympatiserar med henne blev till pannkaka. Vet inte om man ska skratta eller gråta men i efterbehandling om serien med ett annat fan visade det sig att vi hade uppfattat Karlis politiska mål helt olika. Det är uselt berättande, mina vänner. Sen fann jag Sams "fina" tal i sista avsnittet vara så smärtsamt övertydligt och patetiskt att skämskudden kom fram.

Serien var överhopad med ointressanta karaktärer. Lustigt nog fann jag endast några biroller vagt roande. Helmut Zemo i Daniel Brühs skepnad var ganska festlig i sin stora vinterrock. Han påminde om en överdriven main villain från Bondvärlden och jag gillade Brühls överspel. 

Julia Louis-Dreyfus som Valentina Allegra de Fontaine spelade på samma sätt över och gav mig några leenden i alla fall. Mer av henne vill jag ha. 

John Walker, som spelas av Wyatt Russell, var inte en favorit egentligen, men hans karaktär gav i alla fall något tuggmotstånd. Det fanns något intressant i en karaktär som vill göra rätt, men som inte klarar av det. 

Slutgiltigen kändes Emily VanCamp först bara som en cameo för att roa fansen, men den lilla post credit scenen efter sista avsnittet öppnade upp för något spännande. Vad vet jag inte.

Och till slut kokade säsongen ner till att The Winter Soldier gick i terapi, och Sam Wilson våndades i fem avsnitt över att ta på sig ansvaret som Captain America. Tyvärr var det inte speciellt intressant att se honom vela fram och tillbaka.

Kan inte undgå att tänka på hur kort tid det tog för Tony Stark att bestämma sig att "bli" Iron Man...

Men så är ju Robert Downey Jr liiiite mer karismatisk än Anthony Mackie också, eller hur va? 

Fan, bra film det där. Första Iron Man! Dags att se om filmserien än?

Betyg: 1/5

North by Northwest (1959)

North by Northwest var ju den allra bästa Hitchcock-filmen! Det var vad jag trodde när jag och Frans gick in i den första säsongen av Hitchcockpodden i alla fall. Men nu inser jag att mitt minne av den led av hål stora som i schweizisk ost. Jag kom nog bara ihåg de bra bitarna.

Visst, filmen är fortfarande en underhållande äventyrsfilm, men långt från Hitch bästa. Cary Grant är som alltid charmig och filmen har flera ikoniska scener.

Vad som slår mig denna gång är att filmen kan ses som en ren föregångare till Bondfilmerna, men att detta skulle vara den första Bondfilmen med en kvinnlig Bond. Eva Marie Saints Eve Kendall är en agent i bästa Bondstil och Cary Grants Roger är en manlig bimbo som bjuds på en oförväntad resa in i agenter och spionernas spännande värld. Jag ser många av de saker som blev så vanligt i Bondilmerna bara en handfull år senare. Tågscenerna, matvagnen, överslafen i kupén, en elak main villan med sin villains lair, en farlig henchman osv. Filmen slutar med den obligatoriska scenen där Bond förför bimbon.  

Mittendelen är klart starkast med scenerna på tåget samt de med en övergiven Cary Grant ute i majsfältet. Cary Grant, Eva Marie Saint och Martin Landau var alla bra.

Inledningen är lite väl seg och slutet är hyfsat spännande utan att mätaren går i taket. De största svagheterna med filmen är dock James Mason som main villain och en påträngande musik.

Betyg: 3+/5

Idag får jag sällskap av Sofia som också har sett filmen. Hoppa nu över till henne och läs hennes förträffliga text.

När ni är klara med det kan ni hitta avsnittet när jag, Joel och den store Frans pratar om filmen i Shinypodden.

Veckans låt

Nej, men nu får fan vintern vara slut snart!

Jag vill ha solen. Jag vill ha sommaren. Jag vill ha havets blå vågor. 

Denna vecka väljer jag en gammal orkester från England. De höll på som mest under sextiotalet.

Vertigo (1958)

 

Detta var nog andra gången jag såg filmen, men det kan ha varit tredje gången gillt också. Nu föll i alla fall polletten ner fullständigt. Vilken fantastiskt spännande film. De psykologiska förvecklingar som James Stewarts karaktär Scottie och Kim Novaks karaktärer snärjs in i är mycket tilltalande. 

Filmen är både obekväm som attans och mysig på ett sätt. Det obekväma är den blåsning Scottie råkar ut för, hur han och Judy faller för varandra utan möjlighet till lyckligt slut. Konsekvenserna av hennes medhjälp till mord är inte det lättaste att skaka av sig. Filmen är inte ens en moralkaka, men denna typ av brott tendera komma upp till ytan... Samtidigt har filmen en skön stämning och under första halvan är den drömsk till en grad som får mig att nästan tro att den har element av magisk realism.

Filmen lovordas med rätta av både recensenter och branschfolk och vi pratar oss också varma om filmens förträfflighet i veckans avsnitt av Shinypodden. Vi sjunger med i hyllningskören trots att vi faktiskt lyckas ha en hel del olika tolkningar av vad som händer i filmen, mestadels på det psykologiska planet. Det handlar om Scottie, Madeleine/Judy och Midge, samt relationerna dem emellan. Lyssna på avsnittet för bövelen.

Efter första titten var jag avvaktande positiv men inte blown away, men denna gång uppskattade jag den fullt ut och jag kund med glädje möta mina poddbröder i det högsta betyget.

Betyg: 5/5

Les diaboliques (1955)

 

Som en del av förberedelserna inför poddningen om Vertigo gav Joel oss i uppgift att se Les diaboliques. Franske regissören Henri-Georges Clouzot lyckades knäppa Hitchcock på näsan och landa rättigheterna till boken som ligger till grund för filmen. Hitch hämtade sig och köpte rättigheterna till författarnas efterföljande bok och på gjorde Vertigo.

Jag hade hört talas om filmen då den finns med i Criterion Collection och då vet man att den anses som något av en klassiker, men det är långt från helt säkert att filmen är bra, i alla fall i mina ögon. Men denna gång föll det mycket bra ut. Detta var en mycket positiv överraskning! Tack Joel för extrauppgiften.

Filmen är en thriller och som sådan mycket nervpirrande. Det finns några scener i filmen som gjorde att jag glömde att andas när jag såg dem. Det var inte långt från hjärtinfarkt några gånger där. 

Utan att gå in på filmens handling kan jag bara konstatera att den är superintressant. Det känns som att den franske regissören kunnat ta sig något större friheter än vad Hitchcock antagligen skule kunnat gjort inom studiosystemet i Hollywood. 

Skådespelarna är överlag mycket bra med fokus på de två kvinnliga huvudrollsinnehavarna, Simone Signoret och Véra Clouzot. Den olyckliga frun i filmen spelas den senare och hon var också gift med regissören i verkliga livet. Hon var sjuk under inspelningen och dog fem år senare. Quelle tristess.

Filmen känns fräsch för sin ålder. Den går i partier lite långsamt men i mitt huvud känns den modern, kraftfull på gränsen till djurisk. En film som jag kan rekommendera helhjärtat.

Betyg: 4/5

Veckan låt

Denna vecka går i besatthetens tecken. Om ni undrar vad jag menar ber jag er hoppa över och lyssna på veckans avsnitt av Shinypodden.

Lykke Li är en artist som precis missade min topp 10 lista. Lite kort karriär kanske (än så länge) eller avsaknaden av ny skiva på ett tag nu kan ha legat henne i fatet. 

Men om man pratar om "obsession" kan jag räkna in henne alla dagar i veckan. Hon är brutalt bra. Jag har sannerligen känt mig besatt av henne och hennes aura flera gånger... Jag vill att hon ska ha på sig just den där grå dräkten...

Jag slänger in en skön låt från senaste skivan "so sad so sexy" som kom ut 2018. Låten jag råkade välja heter "sex money feelings die". Spela den högt som fan. Dansa! 

Agatha Christie's Poirot - Series 10 (2006)

 

Så har jag betat av den tionde säsongen av denna supermysiga serie. Efter att säsong 9 var så bra hade jag ganska höga förväntningar som delvis uppfylldes.

Serien är så mysig att det knappt har betydelse exakt hur intressanta de fyra filmerna är. Miljöerna är ofantligt mysiga, speciellt när det utspelas på 30-talet. Sir David Suchet är som sagt fantastisk som Poirot. Jag väljer att se serien i lagom takt. Det ska vara en lugn och trivsam sittning, gärna med ett glas portvin i handen. Det är så jag jobbar.

Under säsongen ser man några mycket kända och flera vagt kända skådespelare dyka upp vilket är ett resultat av större budget och en starkare produktion. De mest kända från denna säsong torde vara Elliot Gould och Michael Fassbinder. Sedan ser jag flera brittiska karaktärsskådespelare som jag ofta inte kan namnet på.

Första filmen är "The mystery of the Blue Train" vilken jag tyckte var lite otydlig och mest kändes som en tidig version av något som senare skulle bli "Mordet på Orientexpressen". Vi har samma visa med tåg, ond bråd död och Poirot i sitt esse.

"Cards on the table", säsongens andra film var mycket stimulerande. I denna film bjuder en stenrik och excentrisk man in åtta personer, dels fyra som han tror har begått mord och kommit undan, dels fyra "sleuths", dvs detektiver. Vi har Poirot, en polisman, en Secret Service-snubbe samt Adriane Oliver, den mycket lustiga författarinnan av kriminalromaner. Ms Oliver är givetvis Agatha Christies alter ego, n'est-ce pas? 

De fyra potentiella mördarna spelar bridge i ett rum och kriminalarna spelar i ett annat rum. Sent om natten bringas värden om livet. Det är kul för en bridgspelare att se att själva mysteriet delvis löses med hjälp av hur partierna spelades. 

Båda de två återstående filmerna, "After the funeral" och "Taken at the flood" påminner starkt om Rian Johnsons "Knives out". Eller tvärtom såklart. De handlar om efterdyningarna av en rik person som dött och hur de efterlevande härjar för att vinna så mycket som möjligt. "After the funeral" var sinnrik och ganska roande, medan "Taken at the flood" som utspelas 1946 hade en mycket mer allvarlig och ödesdiger stämning. 

Av de två var "Taken at the Flood" klart bäst. Inledningen var lite lätt förvillande då regin var annorlunda. Jag fick en känsla att regissören försökte vara lite för konstnärlig, men allt eftersom historien utvecklades blev jag mer och mer indragen. Detta är ett mörker i alla fall inte jag är van vid från Agatha Christies värld. Efterkrigstiden i England var dock en mycket mörk tid, något vi i Sverige kanske inte riktigt kan förstå. Hela landet i ruiner. Friheten för Europa hade ett högt pris på sina platser. Slutet av filmen är ett av de starkaste i Poirot-serien jag upplevt. Jag har aldrig sett Poirot så arg! Jag älskade hans intensitet och medmänskliga patos. Mördaren hade gjort helt oförlåtliga synder enligt Hercule och jag kan inte annat än hålla med honom. Trots att jag är ateist. Moral handlar inte om religion som jag brukar säga.

Mycket njutbart som alltid, men en viss range mellan filmerna under säsongen.

Betyg: 3+/5

Cards on the table

 

The Wrong Man (1956)

 

Shinypodden tuffar på och denna vecka var det "The wrong man" som avhandlades. Detta är en superseriös och tämligen deprimerande film. Hitchcock har för en gång skull valt att gör en nästan dokumentär film. Den handlar ju om en oskyldig man som kastas i fängelset, en miserabel situation som närmast är kafkaliknande. Detta är också en av Alfreds stora ångestframkallande situationer så det är inte överraskande att han kände starkt för historien. Han ville inte ens riskera att åskådarna skulle tappa fokus på filmen med att leta efter hans cameo så han skippade det och valde istället att presentera filmen och då nämna att den bygger på en verklig händelse.

Så kommer vi till Sofias frågor.

Skulle jag rekommendera filmen till någon? Absolut JA. 

Den är mycket välgjord. Produktion, foto och regi är mycket bra. Skådespelarna gör ett bra jobb med Henry Fonda i spetsen. Han spelar Manny, en mild och vag, ja i högsta grad alldaglig medborgare som bor i Queens. Hans hustru Rose spelas av Vera Miles och hon är mycket bra i de få scener hon är med i. Jag gillar Vera Miles än mer än Fonda i denna film. Mitt öga blöder för hennes öde. 

Är jag sugen på att se om den? Sannerligen NEJ. 

Jag fann den allt för övertydlig och jag saknade något form av moraliskt dilemma att brottas med. Det filmen beskriver är en olycklig situation och en usel hantering av polis och myndigheter. Men när jag väl insett detta (tidigt i filmen) ger den ingen mer. Resten av filmen är en rak linje tills vi får en liten hemsk överraskning, helt oannonserat, att Rose blivit permanent sjuk. Jag väljer att bortse från den fåniga skylten i slutet av filmen. Men slutscenen med olyckliga Rose hänger inte ihop med filmen i övrigt. Detta är inte en speciellt lyckad twist, snarare en blixt från klar himmel.

Jag hade gärna sett filmen ur Roses synvinkel istället. Det är hon som tar mest stryk av den felaktiga arresteringen av hennes man. Om jag ska vara brutalt ärlig tycker jag att Manny verkar vara lika menlös i slutet av filmen som i inledningen, så jag saknar helt en utveckling av den karaktären. Rose är den intressanta, jämför henne från inledningen av filmen med slutscenerna och där har vi en mycket spännande "resa". Tyvärr får vi inte se speciellt mycket av den resan.

Samtidigt får man inte glömma hantverket i filmen så jag vill poängtera att den inte är dålig. Den första tredjedelen, allt fram till att Manny åker i finkan är riktig vass och det ligger en tät spänning i filmen. Den delen är fin.

Det är kanske så att dagens filmpublik, i detta fall jag, inte nöjer sig med en så simpel handling som denna film har? Vi vill kanske ha någon form av twist eller överraskning för att anrättningen ska kännas komplett? Och samtidigt finns det långsamma och lågmälda filmer helt utan twistar eller överraskningar... som helt klart är överraskande bra. Så, tja, jag vet inte.

Betyg: 2/5

PS, lyssna på poddavsnittet när jag, Frans och Joel snackar om filmen. Vi har en stor variation i åsikter och betyg! Ni hittar hemsidan för poddavsnittet här.

Veckans låt

Nej, men nu är det väl dags för Drotting Kate igen? 

Här kommer en mycket trevlig filmisk låt från senaste skivan "50 words for snow". Kate gör duett med Sir Elton Hercules John, en sångare Kate hade önskat få sjunga duett med länge.

"Snowed in at Wheeler Street".

Låten har en text som får mig att se scener för mitt inre. Musiken inleds med en avvaktande lågmäld takt och bygger upp till små crescendos när trummorna kickar in när de tu sjunger huvudbudskapet.

Vi får följa två själar som gjorda för varandra, som föds om och om igen för att söka och finna varandras famnar.

Första scenen jag ser framför mig är från den 24:e augusti år 410 e.kr. när västgoterna under Alarik intog Rom.

When we got on top of the hill
We saw Rome burning
I just let you walk away
I've never forgiven myself

När den andra scenen utspelas är mycket otydligt, jag tänker mig att den kanske är från 1800-talet.

Den tredje scenen är från Andra världskriget 1942. Hon gömde honom under sin säng men de kom och tog honom...

Then we met in '42
But we were on different sides
I hid you under my bed
But they took you away

Fjärde tänker jag är från 50-talet i ett noirigt London med rök och dimma...

Femte scenen är från den elfte september 2001. Sorgset, Kate behöver inte säga mer än datumet.

9/11 in New York
I took your photograph
I still have your smiling face in a heart-shaped frame

Texten och musiken målar upp små filmsekvenser. Jag kan inte undvika att tänka på Birgitte Trahelion och Gaidal Cain som återföds om och om igen och oftast finner varandra till slut. 

Det finns tyvärr ingen officiell video för låten, men flera hemmagjorda. Några exempel; The Fountain, The Winterhaven Chronicles, Doctor Who

The Man Who Knew Too Much (1956)

Ja, men det är ju alltid kul att se Jimmy Stewart. Så är det. Kalla mig gammalmodig eller enkelspårig, men jag gillar honom. Scenen när han och frun sätter sig i sofforna på restaurangen i Marrakesh var helfestlig. Stewarts ben, knän och fötter var alldeles får långa för att han skulle kunna sitta avslappnat och benen fick inte ens plats under bordet. Simpel men befriande humor i en film som saknade den lättsamma humor som Hitchcock ändå ibland bjuder på. Något han strösslade med i den första, brittiska versionen av samma film från 1934. 

Men som helhet kände jag mig uttråkad och oengagerad i paret McKennas problem och äventyr. Och om filmen inte tilltalar en med sin grundpremiss, sin genre eller karaktärerna hjälper det inte att filmen är bra gjord. Trots ett tvärsäkert hantverk från Hitch, Stewarts persona och en vilt kämpande Doris Day blir det helt enkelt tråkigt med vardagsbänk à la 1950-talet. 

Filmen föll platt för mig, men "even-Steven" gällde och Joel föll hårt för den istället. Han blev till och med blown away! Och Frans? Han hade sett filmen så många gånger att han nästan inte kunde förhålla sig till den. 

Lyssna på vårt samtal om filmen i Shinypodden, avsnittet hittar ni här. Där reder vi ut allt man behöver veta om Rotten Tomatoes också.

Jag såg filmens tekniska finess men den tilltalade mig icke och jag ger den en enkel tvåa. Jag längtar tillbaka till den vermontska naturen istället... Vem kunde ha trott det?

Betyg: 2/5

Veckans låt

Förra veckan en Veckans låt om och med Chris Cornell. En annan sångare som gått ur tiden är Layne Staley. Sångaren i Alice in chains med grungescenens kanske mest säregna röst. Detta är ett band som kanske borde varit med på min topp 10, de är bubblare och tyvärr blev det inte så många skivor med Layne...

De är tunga som fan men deras lugnare låtar går inte av för hackor heller.

Från konserten som användes i filmen Singles (1992):

Nu något lugnare... Jag tar en av mina favoriter, låten Nutshell från MTV Unplugged (1996). Det är den där lugna låten med den så sorgliga texten..

And yet I find
Repeating in my head
If I can't be my own
I'd feel better dead

The Trouble with Harry (1955)

Det var andra gången jag såg filmen nu. Efter första titten för cirka 15 år sedan såg jag bara den onaturliga dialogen, karaktärernas absurda val och dess tonalitet av fars. Jag var inte ett stort fan av denna komedi. Min åsikt om att Hitchcock inte var bra komedi grundade sig kanske med denna film...

Efter denna titt var jag dock mildare i mina omdömen. Visst inledningen är en chock, allt i filmen är surrealistiskt. Dialogen är teatralisk och som uppläst av skådespelarna. Inget i filmen känns naturligt. Men samtidigt fann jag de fyra huvudpersonerna ganska trevliga att umgås med denna gång. Så snart jag vant mig med allt det bisarra och justerat mina reglar känner jag mig hemma och nästan till rätt i miljön.

Detta var Shirley MacLaines första filmroll och hon är ljuvlig. Edmund Gween såg vi tidigare i Hitchcock-podden då han spelade en av huvudrollerna i The skin game från 1931. John Forsythe som de affärsmässigt handikappade målaren var trivsam och Mildred Natwick som den äldre ungmön Ivy var kanske filmens stora behållning.

Allt som allt en mycket annorlunda Hitchcock-film. Jag tror nog att den unge regissören borde hålla sig till psykologiska dramer och thrillers. Hans svarta humor passar i de miljöerna men i en renodla komedi känner jag att han kanske är ute på för tunn is.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinyppoden där jag, Joel och den store Frans försöker förstå vad som var problemet med Harry. Var han för glad?