torsdag 29 augusti 2019

Strange Days (1995)


Jag trodde att jag redan hade sett Strange days men det visade sig att jag blandade ihop den med Dark City från 1998. Så då var det dags att se Kathryn Bigelows Strange days på manus av James Cameron, ni vet han som gjorde True lies?

Strange days är en sci-fi från en nära framtid. Polisen är korrupt, världens undergång är nära, det är apokalyptiska kravaller på gatorna och man har en ny teknik som gör att man kan spela in människors synintryck och känslor via en kräftliknande manick som man sätter på huvudet. Coolt helt enkelt.

Huvudpersonen är Lenny Nero och han spelas av Ralp Fiennes som är förvillande lik Bradley Cooper. Jag ser bara Cooper under stora delar av filmen trots att jag vet att det är Fiennes, Voldemort himself.

Jag hade mycket hellre sett Cooper i denna roll då han är klart bättre än den känslige Fiennes. Tyvärr kryllar det av skådespelare som jag inte har så mycket till övers för i denna film. Juliette Lewis har aldrig varit en favorit. Hon spelar samma typ varenda gång man ser henne. I denna film spelar hon en sångerska och hennes liveframträdanden är de klart bästa scenerna med henne. Överlag är musiken bra i denna film.

Angela Bassett som Mace är en annan skådis som jag blir helt kall inför. Hon spelar en bad ass chaufför som av oförklarliga skäl helt plötsligt är en kung fu mästare. Michael Wincott i rollen som Philo Gant ser bara helt sjuk ut. Kanske passande för rollen här dock.

Det var lite kul att se Tom Sizemore som Max. Han spelar den snälle bästa kompisen till Ne(r)o. Iklädd i en peruk ser han ut som Killer Bob från Twin Peaks.

Storyn är ok, musiken är stark, miljöerna är överlag bra. Tyvärr är filmen alldeles för lång. När det närmade sig sitt slut visade det sig att det var 45 minuter kvar och filmen fick ett andra liv. Det kändes mycket onödigt. De hade vunnit på att skala ner alla invecklade vändningar i handlingen. De flesta klassiska filmer i denna genre har faktiskt mycket enkla grundstories! Tänk The Terminator, Blade runner, Alien/s.

Filmens sista del förvandlas från en "who dunnit"-thriller till ett "social justice"-drama. Detta är en film om "black lives matter" cirka 20 år före det begreppet blev känt. Hatten av för Bigelow och Camerons sociala patos, men tyvärr känns det lite som att de försökte trycka ner två filmer i en.

Men filmen är helt ok ändå, det känns som att det blev övervikt på det svaga i min text. Filmen är helt klart sevärt om man gillar genren; lite sci-fi, lite apokalyptisk känsla, lite rock'n'roll.

Jag ger den en trea.

Betyg: 3/5




9 kommentarer:

  1. En film jag sett kanske tre gånger. Inte för att det är en favorit, men den tål att ses om. Kan väl inte heller påstå att det skulle vara en film fylld med favoritskådisar. Juliette Lewis håller jag t.ex. med om. Har annars inget emot de övriga och tycker den bjuder på god underhållning och action, även om den är för utdragen som du är inne på, synd.

    En film som hamnar mellan en stark trea och svag fyra.

    http://moviesnoir.blogspot.com/2014/10/strange-days.html

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sett tre gånger? Nej, det är för mycket! ;-)

      Synd att den är så lång och spretig i berättelsen för det är en spännande premiss. :)

      Radera
  2. Gillar filmen och den tål att ses om men jag håller med att den är lite för lång. Inga fel på Ralph han är en bra skådis.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nejdå, det är inget fel på Ralph. Han är en fin människa. :)

      Radera
  3. Jag gillar den noiriga storyn men framför allt att det finns så mycket brus i bakgrunden, i form av nedräkning till millennieskiftet och bubblande Rodney King-missnöje. Det är frustrerande att det finns skavanker (i casting och ovilja att avsluta filmen, där är vi eniga) som gör att det inte är det mästerverk det borde vara. Ändå min favorit från Bigelow.

    SvaraRadera
  4. Oklart varför jag identifierade mig som Unknown...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, du brukar ju uppskatta "brus i bakgrunden". Det finns mycket av den varan i denna film. Filmens "världsbygge" är dess starkaste sida!

      Den absoluta favorit? Wow, det var starka ord. Min favorit är Zero dark thirty.

      Radera
  5. Även jag har Strange Days som min Bigelow-favorit. Plats 2 på årsbästalistan för 1995!

    Sizemore påminner även lite om Miicke Persbrandt i Tre solar:

    https://jojjenito.files.wordpress.com/2018/04/persbrandt.jpg

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe, vad söt han är Persbrandt. Gulle. :)

      Strange days efter Zero dark thirty som du konstaterade i Kathryn Bigelow-inlägget. Det är rimligt.

      Radera