Murder! (1930)

I femte avsnittet av Shinypodden S4 tittar vi på Hitchcocks "Murder!" Från 1930. I och med denna film etableras att Hitchcock är som bäst i spänningsfilmer. Filmen inleds med en rättegång med ett till synes givet domslut som utvecklas till en mordutredning med ett spännande slut.

Först trodde jag att detta var en tidig variant av 12 angry men. Scenerna med juryn som diskuterar huruvida Diana Baring är skyldig eller ej påminner mig i alla fall om klassikern. Herbert Marshall som spelar Sir John är dessutom mycket lik Henry Fonda. Frans och jag funderar på likheterna i vårt samtal i podden.

Vi kan också konstatera att detta är en ”who dunnit”-thriller vilket är ovanligt för Hitchcock. Han håller fortfarande på att finna sin stil antar jag. Senare under karriären får vi åskådare ofta veta vem som är ”the villain” tidigt under filmerna och Hitchcock skapar spänning runt andra saker.

Hitchs handlag med kameran visas flera gånger, inte minst i scenen då Sir John besöker Diana i fängelset. Både scenen med deras möte och scenen med en ensam Diana tillbaka i cellen är riktigt snyggt filmade. Vi pratar om detta mer i detalj i podden.

Vi noterar också de skrikande barnen som invaderar Sir Johns sovrum på morgonen och spekulerar i att Hitchcock drog växlar av egen erfarenhet med hans och Almas lilla dotter. Åtminstone en av oss la också märke till cameon som sker efter cirka 60 minuter av filmen då Hitch går förbi framför kameran när Sir John och hans följeslagare just kommit ut från huset där mordet skett.

Till sist diskuterar vi beskrivningen av mördaren. Han är både halvblod och gay varav det första nämns öppet men det andra antagligen är det som diskuteras under ytan i filmen. Klart intressant hur den karaktären hanteras.

Filmen utspelas i teatermiljö och hela filmen avrundas på ett snyggt sätt med en scen från teatern. Är det också hur det slutade för Sir John och Diana? Man gissar det men vi kan aldrig veta med den gode Hitch. Denna film är klart sevärd.

Jag ger Murder! tre konstgjorda ben av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Gå in på shinypodden.se och lyssna, kommentera och ladda ner avsnitt, från denna säsong och tidigare.

Hitchcock's cameo

The Girl in the Spider's Web (2018)

Jag har inte läst David Lagercrantzs bok om Lisbeth Salander "Det som inte dödar oss". Däremot fascinerades jag över alla som fick panikångest över att någon annan författare fick skriva historier om Lisbeth. Som om hon vore någon slags nationell klenod som ingen får röra. Jag har likt många läst Milleniumtrilogin, men samtidigt som jag fann den spännande och en riktig bladvändare var den rent språkligt mer likt den taffliga Tom Clancy än någon riktigt bra författare. Millenium är skräp, men spännande skräp. Precis som med James Bond där man ger olika författare i uppdrag att skriva nya historier om gentlemannaagenten, borde det vara fritt fram att skriva nya stories om Salander.

Frågan är dock om det blir så bra. Jag har nu sett den nya filmen och det var en salig röra. Manus var inte filmens styrka. Det jag mest satt och roade mig med var hur mycket filmen påminner om en Bondfilm och specifikt Skyfall. Vi har här fått en svensk kvinnlig James Bond! Nice!

Men istället för härliga varma och snygga inspelningsplatser runt om i världen så får vi en grått och vintrigt kallt Stockholm. Denna film är smutsgrå från första rutan till sista. Det är så himla tröttsamt att det nästan alltid ska se skabbigt och sunkigt ut när det kommer till svensk film. Nu när amerikanarna kommer hit och gör film blir det precis likadant. Trist!

Istället för den underbara mixen mellan humor och action, eller i Daniel Craigs fall i alla fall en coolhet med glimten i ögat kombinerat med action, får vi i The girl in the spiders web en blandning av socialrealism och action. Byt en skön stajl i glittrande kasinomiljö med pedofili och betonggråa förortsmiljöer. Bra byte... Not!

A dark guardian angel?

Men många saker återkommer rakt av. Lisbeth är James, javisst, är inte Salander Bond? Bond kör den häftigaste sportbilen producenterna kan hitta. Salander kör ett vidunder från Italien (?). Bond har en del, men inte för mycket, hjälp av Felix Leiter från CIA. Salander får också hjälp, en del, men inte för mycket, av NSA-agenten Needham. Bond har mer eller mindre kufiska medhjälpare i Q och andra, Salander har Plague. Bond tvingas åka hem till sitt barndomshem och möta sina demoner i Skyfall, Salander likaså. Skyfall brinner, gissa en gång vad Salander gör med sitt barndomshem i slutet av filmen (spoiler alert!). Filmens villain är viktig. Bond brukar kämpa mot "larger than life villains", samma sak får Salander med "kvinnan i rött". Listan kan kanske göras ännu längre...

Efter att ha sett den fantastiska First Man var jag mycket nyfiken på vad den intressanta Claire Foy kunde göra i rollen som Bond... eh Salander. Tyvärr vet jag knappt hur hennes "acting chops" var i denna film då insatsen totalt överskuggas av hennes bisarra "svenska" brytning. Hon bryter inte på svenska, det är en odefinierad fejkad östeuropeisk sådan. Hon pratar dessutom med en ljus barnröst vilket gör att hon hela tiden känns på gränsen till komisk. Det är ett generellt problem i filmen hur karaktärerna pratar engelska. Dialekterna är "all over the place". Alla verkar ha valt själva, en del utan och en del med egendomliga och misslyckade försök till svensk brytning. Suck, att en så simpel sak ska kunna stjälpa en film som denna.

En mer central svaghet i en thriller som denna, en thriller som verkar ha ambitioner att säga något om vår samtid och om verkliga och hemska problem, är karaktärsutveckling och manus. I slutet ger filmen oss en potentiellt sett mycket stark scen mellan två kvinnliga karaktärer. Tyvärr kände jag mycket lite av scenen. Hjärta och smärta måste förtjänas och denna film misslyckas med det. Dessutom är den fylld av fullständigt ologiska händelser och utvecklingar, vilket gör att min gräns för vad jag kan acceptera utan att bli utdragen ur filmens magiska värld passeras flera gånger om.

Men det måste väl finnas något bra med filmen tänker jag för mig själv när jag skriver detta. Jovars, det var ändå en ganska trivsam visning och jag fann Lakeith Stanfield bra i rollen som Needham och Stephen Merchant och Sverrir var bra som vanligt. Sveriges superskådespelare Mikael Persbrandt var till och med med i en liten men central roll. Han lyckades förmedla en ren och iskall ondska med underbart små medel. Bra förmedlat!

Därmed ger jag ändå The girl in the spider's web två, om än mycket svaga, häftapparater av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Filmen sågs med Carl från Har du inte sett den? Läs vad han tyckte via länken.

Jurassic World: Fallen Kingdom (2018)

Är det så viktigt att underhållningsfilm har något vettigt innehåll egentligen? Intressant fråga om man tänker till lite. Jag tänker att nej det är det antagligen inte, men det gör med stor sannolikhet att filmen blir bättre.

Science fictionfilmer som både är underhållande och innehåller tänkvärda funderingar om intressanta ämnen, som till exempel genmanipulation av djur och människor, är den bästa sorten. Tänk Ex machina om AI, Arrival om hur vi skulle hantera besök från andra världar eller varför inte den första Jurassic park där frågan om moral och etik åtminstone fick en liten plats.

Filmerna blir lite fylligare om de har några tankar i botten. Ett annat sätt att göra filmer likt Jurassic Work: Fallen Kingdom till något mer intressant vore att fylla filmen med välutvecklade karaktärer som man känner något för. Det var Steven Spielbergs signum förr i tiden, jag tänker på Jaws, E. T eller varför inte den där om Dr Jones? Nu verkar han helt tappat stinget. Vad är Jurassic World-filmerna för något förresten? Science fiction eller fantasy? Och är Spielberg ens med i processen? Han regisserar inte denna film, men han är producent och det är hans bolag Amblin Entertainment som gjort filmen.

Detta är en ganska tråkig underhållningsfilm som endast verkar har som ambition att locka så mycket publik som det går till biograferna under första helgen i USA. Filmen känns som ett kärl där häftiga scener till trailern kan skopas upp ur. Den verkar, ta mig tusan, inte ha några andra ambitioner över huvud taget.

Det vore mer ok om det var en uttalad b-film, men den har stor budget, rika filmstjärnor i casten och borde ha större ambitioner än en b-film. Tyvärr är karaktärerna tunna som asplöv och handlingen som skriven av en naiv nybörjare. Allt som planteras visas övertydligt och karaktärer är antingen helt goda eller helt onda och det finns aldrig någon som helst risk att man kan tveka om vilken sida de är på.

Handlingen är slapp på gränsen till plagiat. Är inte detta precis samma story som en tidigare film i serien? Att de onda männen fraktar hem dinosar till fastlandet för att de där ska säljas och bli utsatta för grymma vapenexperiment?



Naiviteten kombinerat med en ängslighet gör att filmen blir helt tandlös. Teamet bakom filmen har uppenbarligen tagit åt sig av kritiken att Bryce Dallas karaktär Claire trippade omkring i djungeln i högklackat i förra filmen. Undrar hur länge de funderade över hur de ska "besvara" den kritiken. "Vilken smart och cool grej kan vi göra åt det?" Nej, blev typ inget. Istället zoomar de in och nästan fryser bilden på hennes högklackade skor i stadsmiljö och zoomar in och nästan fryser bilden på hennes boots när hon åker till djungeln. Är ni sex år och vill ha en klapp på huvudet eller? 150 miljoner US dollars i budget! LOL.

Ibland kan dock humorn rädda denna typ av meningslösa filmer. Chris Pratt är ändå den tredje bästa Chris och han kan få till det ibland, det får man ge honom. Bryce Dallas Howard tycker jag inte heller kan klandras. Hon kämpar och klampar på vare sig det är i högklackat eller boots. Men deras jargong känns pinsamt krystad. Tyvärr.

Däremot var den nervöse datakillen Franklin i Justice Smiths skepnad vagt roande. Hans oro för T-Rex var bitvis kul. Han blev tyvärr dock bortplockad under stora delar av filmen. Isabella Sermon i rollen som den lilla flickan Maisie var nog filmens behållning. Den "fina" relationen mellan Owen och Blue var det sannerligen inte i alla fall. Den sagan förblev outvecklad, drunknad i de många revideringarna av manuset kan man tänka.

Jag såg filmen hemmavid och det är inte idealiskt då annat kan pocka på uppmärksamheten. Filmen var bitvis så tråkig att jag hade svårt att slutföra tittningen under en enda kväll.

Lite fundersam på betyget. Hantverket och specialeffekterna med dinosaurierna var ändock bra gjort. För det var väl specialeffekter? Det finns väl inga dinosaurier på riktigt?

Jag ger Jurassic World: Fallen Kingdom två svaga dussinfilmer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Blackmail (1929)

Denna veckas film i Shinypodden säsong 4 är Blackmail, Hitchcock’s första talfilm. Filmen spelades egentligen in som en stumfilm men i mitten av produktionen bytte de till talfilm. Filmen är av detta skäl intressant som ett historiskt dokument. Jag och Frans roas av att vissa scener är helt tysta, vissa har tal och vissa har enstaka ljudinslag, som en i övrigt tyst scen från en trafikerad gata där det helt plötsligt tutas med ett horn.

Blackmail är en ganska bra film. En crime och thriller. Anna Ondra spelar Alice, en ung kvinna som råkar ha ihjäl en man som försöker våldta henne. Efter dråpet får hennes fästman polisen i uppdrag att söka mördaren och han döljer bevisen han hittar som pekar på henne. De båda blir utpressade av en skojare som vet vad som hänt.

Hitchcock hade tänkt sig ett mycket bra men olyckligt slut. Vi diskuterar om originalslutet skulle varit bättre än nuvarande slut. Frans har dessutom en annan tolkning om huruvida slutet i filmen ens var lyckligt eller ej.

Vi nämner också vissa filmtekniska aspekter som känns igen från Hitch. Kameravinkeln från översta våningen ner i en trapphall, zoomningar med kameran, dråpscenen som kanske påminner om mordet i Psycho samt att ännu en oskyldig man jagas av polisen!

Filmens bästa scen är den från morgonen efter dråpet inne på tobakshandel som Alices pappa driver. Mycket spännande! Jag tror att detta var en av de filmer i vilka Hitchcock upptäckte sin fallenhet för spänningsscener.

Cameon: Hitch sitter och läser en bok och blir störd av en liten pojke cirka 10:30 in i filmen. En humoristisk scen.

Jag ger Blackmail två Gordon’s London Gin av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Gå in på shinypodden.se och lyssna, ladda ner, läs show notes eller kommentera avsnittet.

Brit Floyd, Stockholm (2013 och 2018)

Highlights: kliniskt, opersonlig, behovet av ett bra koncept för sk tribute band

Jag antar att det kanske låg i luften... Efter tre helt fantastiska konsertupplevelser under hösten råkade vi ut för en sämre variant. Vanilla, opersonligt och själlöst.

Det var lite överraskande för senast vi såg Brit Floyd, detta Pink Floyd tribute band var det en mycket häftig konsert. Vi hade därmed relativt höga förväntningar inför konserten på Cirkus. På väg till Djurgården undrade Sveko vilket tema eller koncept de skulle köra på denna turné. Ingen av oss hade kollat upp information om vilka låtar de skulle köra. Sveko förkunnade insiktsfullt att han hoppades att det inte bara skulle bli en kavalkad av hits. Tyvärr blev hans, och min, förhoppningar inte uppfyllda.

Vi två såg dem, Brit Floyd, på Annexet 2013 och jag kollade efter min revy av konserten men det verkar som jag glömt skriva om den konserten. Låt mig därför skriva några korta ord om den showen först.

Brit Floyd, Annexet, Globen, Stockholm, måndagen den 30:e september 2013

Konserten var mycket häftig. Bandet är tajta och bra musikaliskt och de framför Pink Floyds låtar på ett träffsäkert och igenkännbart sätt. De kör också med film projicerat på stor duk och till det en sprakande ljusshow, som ibland påminner om de spektakel Pink Floyd själva brukar bjuda sin publik på.

Under denna konsert hade de ett otroligt häftigt koncept. De spelade mestadels LP-sidor från olika kända Floyd-albums. Bad ass! Mellan sektionerna fick man se film med en man som sitter i sitt vardagsrum om natten och dricker whisky och lyssnar på musik. Vi får se honom går fram till hyllan, välja ut ett album och lägga vinylskivan på spelaren och lyfta fram pick up:en. Sedan speladede  just den sidan av den LP-skivan live. Så fränt!

De spelade tre LP-sidor sedan var det paus. Andra halvan bestod av två LP-sidor plus en drös blandade låtar i slutet. De LP-sidor vi fick höra var i ordning: The Wall sida A, Wish you were here sida A, The dark side of the moon sida B, Animals sida A samt The division bell sida B. set list underst i detta inlägg.

Brit Floyd, Cirkus, Stockholm, måndagen den 15:e oktober 2018

Efter att ha sett två livs levande medlemmar från Pink Floyd i konserter under hösten, Roger Waters i augusti och Nick Mason i september, krävdes något extra från "wanna be" tribute bandet Brit Floyd. Alla planscher och tour-memorabilia från årets turné "The Eclipse World Tour 2018" andades The Dark Side of the Moon. Jag såg det som helt givet att de skulle spela skivan i sin helhet och det kunde bli ganska bra tänkte jag. Men jag hoppades att de skulle ha tänkt ut ett innovativt koncept även denna gång. Minnena från 2013 var fortfarande mestadels positiva. Men ack det vi bjöds på var en kavalkad av hits. Som anpassat för de mest "vanilla fans" som finns. Det känns som att jag är elitistisk här, men när publiken jublade när Another brick in the wall part 2 eller Wish you were here startade suckade jag högljutt.

Bandet är duktiga, ingen tveksamhet där. Det är nog svårt att spela riktiga Floyds låtar på ett trovärdigt sätt. Problemet är att de trots allt spelar alla låtarna lite, lite sämre och helt utan personlighet. De visar filmer tagna från olika turnéer från Pink Floyd, men vänta nu! Det är inte de autentiska filmerna! Alla Pink Floyds filmer, varav många är animationer av Gerald Scarfe, är återskapade i ett 3D animationsprogram. Det är extremt sunkigt gjort som om någon suttit hemma på kammaren och gjort egna filmer. Javisst, jag känner igen motiven men detta suger. Mycket bättre att bara visa ljusshowen eller ha med egna filmer, som de hade 2013, men att ha med usla kopior av originalen är värdelöst.

På många sätt var de usla filmerna symptomatiska för hela kvällen. Sången och musiken var bra men tillräckligt mycket sämre än originalet för att bli oengagerande. Och i övrigt är bandet väldigt okarismatiskt. Brit Floyds stora "fail" var dock att inte ha en egen vinkel, ett eget koncept. Nu blev det en "best of"-konsert med sämre musiker än i Pink Floyd. Konserten saknade själ och hjärta! Vad var deras idé? vad tänkte de att de bidrar med med sin show?

Kvällens höjdpunkt nummer ett blev när en av körtjejerna "nailade" The great gig in the sky, den utmanande sången för de kvinnliga sångerskorna som alltid är med när den ska framföras. Den andra höjdpunkten var de två låtarna från skivan The Final Cut. Mestadels för att de framfördes innerligt, men också för att jag sällan hört låtar från det albumet live.

Tyvärr blev Brit Floyd anno 2018 ingen hit för mig. Jag var uttråkad mest hela tiden och satt och drömde mig bort och tänkte på andra saker. Det blev som en kväll av meditation samtidigt som några brittiska snubbar stod och spelad Floyd lite halvdåligt en bit bort. Jag tror att Sveko upplevde samma sak. När Comfortably numb klingade ut i en personligt tolkad gitarrorgie kollade jag snabbt upp vilka låtar som skulle spelas under extranumret... Jag menar jag ville kolla så det inte skulle spela Echoes eller något sådant. Men ack nej, åter igen det helt förväntade och uttjatade, så vi enades snabbt om att skippa extranumret för att slippa köa och komma ut ur arenan obehindrat för en snabbare hemfärd...

Setlist Brit Floyd, Cirkus, 2018:

1. Shine on you crazy diamond (Parts I-V)
2. Arnold Layne
3. High hopes
4. Another brick in the wall, part 2
5. Mother
6. Sorrow
7. Money
8. Pigs (three different ones)

Intermezzo

9. Speak to me
10. Breathe
11. Time
12. Breathe (reprise)
13. The great gig in the sky
14. Take it back
15. A great day for freedom
16. The dogs of war
17. Have a cigar
18. Wish you were here
19. One of these days
20. Southampton Dock
21. The final cut
22. Comfortably numb

Encore:

23. Brain damage
24. Eclipse
25. Run like hell

Setlist Brit Floyd, Annextet, Globen, 2013:

The Wall, side A
1. In the flesh?
2. The thin ice
3. Another brick in the wall, part 1
4. The happiest days of our lives
5. Another brick in the wall, part 2
6. Mother

Wish you were here, side A:
7. Shine on you crazy diamond (Parts I-V)
8. Welcome to the machine

The dark side of the moon, side B
9. Money
10. Us and them
11. Any colour you like
12. Brain damage
13. Eclipse

Intermezzo

Animals, side A:
14. Pigs on the wing (Part 1)
15. Dogs

The division bell, side B
16: Take it back
17: Coming back to life
18. Keep talking
19. High hopes

Blandad kompott:
20. Time
21. The great gig in the sky
22. Wish you were here
23. One of these days
24. Comfortably numb

Encore:

25: Run like hell

The Manxman (1929)

Veckans andra film i podden. The Manxman är den första filmen sedan The Lodger som känns som en bra film, en intressant film. Detta är inte en komedi, vilket är bra för det verkar ändå inte vara Hitchcocks starkaste sida. Vi får ett seriöst romantiskt triangeldrama. Den handlar om två barndomsvänner och en kvinna i mitten. Filmen är ett rejält kliv uppåt jämfört med de tidigare farserna men även bättre jämfört med The ring.

Hitchcock sätter känslan för miljön och karaktärerna från första början. Historien är tajt berättad, filmen har ett ett driv och effektivitet som jag hoppas få se i fler filmer från mästarens hand. Denna film är endast 80 minuter och den känns precis så lång som den borde vara.

Det är kul med flera olika tidsmarkörer som att det var olagligt att begå självmord i England på den tiden och att ett löfte till synes sagt utan större eftertanke kan påverkas hela livet för en man och kvinna då det gäller trohet, giftermål och skam om man bryter löftet.

Pete spelas av Carl Brisson som vi såg i The ring, Phil spelas av Malcolm Keen som vi såg i The Lodger och Katie spelas av Anny Ondra som vi kommer se i nästa film Blackmail! Hon omtalas som Hitchcocks första favoritblondin.

Detta var ett klart fall framåt! Nu är vi redo att ta oss an hans första talfilm Blackmail vilket kommer ske i nästa veckas podd från Shinypodden.se.

Jag ger The Manxman två triangeldramer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Champagne (1928)

Champagne är den första av två filmer i veckans poddavsnitt. Men vänta nu, vad är detta? Ännu en klämkäck romantisk komedi? Jag som trodde Hitchcock gjorde thrillers!!

Här i början av karriären styrdes han enligt utsago mer av filmstudion än av egna artistiska instinkter. Han ville göra ett tragiskt drama om en kvinna från landet som arbetade i champagneindustrin som beger sig till Paris för att se folket som dricker drycken hon sålde. Det går illa för kvinnan, hon hamnar på samhällets botten, prostitution sker och hon vänder åter till hembyn och återgår till sitt gamla liv. Det låter som en helt klart intressantare historia än den vi nu fick. Studion krävde att han skulle återupprepa framgången med The farmer’s wife. Hehe, ni kommer ihåg filmen från förra veckan som jag gav betyget 1/5?

Nu får vi en knasig historia om en rikemansdottern som vill gifta sig med en fattig man och hur hennes far lägger krokben för dem. Dottern lyckas dock till slut få sin fars medgivande och sin älskades hand så alla lyckliga i slutet. Jag halvsov mig igenom denna film. Mycket dålig.

Men dålig film behöver inte per automatik betyda tråkigt poddavsnitt.

Jag ger Champagne en överskattad dryck av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Gå in på Shinypodden.se och lyssna på avsnittet eller hitta äldre avsnitt att avnjuta.

Fish, Stockholm (2018)

Fish, Fryshuset Klubb, Stockholm, söndagen den 7:e oktober 2018

Highlights: nostalgi, en ny typ av kroppslig reaktion, tajt band

Jag har aldrig gråtit på en konsert förut. Men när Fish inledde konserten med Slàinte mhath blev jag helt tårögd och när jag lite senare tillsammans med de flesta ur publiken sjöng (vrålade ut) "warm wet circles" strömmade tårarna ner för kinderna...

Men låt mig först ge dig den bakomliggande kontexten.

Pink Floyd's The Wall kan vara den skiva som jag lyssnat flest gånger på i mitt liv. Men det är inte helt säkert att det är så. Två skivor som skulle kunna konkurrera om det är Marillion's tredje och fjärde skivor, Misplaced childhood och Clutching at straws.

Sångaren Fish fick sparken från Marillion 1988 efter fyra studioalbum. Jag har sedan dess sett honom live under solokarriären en fyra-fem gånger. Senaste gången jag såg Fish var när jag och Sveko såg honom på Tiana Prog-Rock 2005 i en liten by uppe i bergen utanför Barcelona. Han var på turné där han framförde hela konceptskivan Misplaced childhood från 1985 och vi tog en road trip. Före konserten träffade vi på bandet på tavernan och bytte några ord med Fish. Han var trött och vresig och verkade närmast irriterad över att vi kommit från Stockholm för att se honom spela. Det var som att han äcklades av hur lojala vi var hans musik från Marillion-eran. Som om han projicerade sin egen frustration över att bara hans gamla skivor dög. Och som för att strö salt i såren var bandet extremt otajt under spelningen. Skivan slaktades under framförandet och vi var förtvivlade. Senare släpptes en live-platta från turnén som blivit tillfixad i studion i efterhand. Fish har inte alltid haft med sig de bästa musikerna under sina solo-turnéerna. Det infernaliska är att i gamla Marillion fick man det bästa av två världar; musiken skriven och framförd av musikgenierna i Marillion (Steve Rothery, Mark Kelly, Pete Trewavas och Ian Mosley) plus Fish's sångtexter och sångrösten. Var för sig är de svagare än de var ihop. Synd bara att de inte kunde samarbeta längre...

Sedan debaclet i Spanien har jag alltså inte sett honom live igen. Men nu när kan kom till Fryshuset för att bland annat framföra hela Clutching at straws från 1987 kunde vi inte hålla oss borta. Jag hade dock mycket låga förväntningar. Damn, vilken överraskning det blev! En bitande kall söndagskväll och vi erbjöds en helt fantastisk konsert!



Mera kontext... Kommer till tårarna snart!

När jag och Sveko såg Roger Waters framföra The Wall i sin fantastiska helhet på Globen 2011 fick jag rysningar längs armarna under tre av de fyra första låtarna. Det kom över mig helt oannonserat, nostalgin vällde över mig, det var som en tidsresa tillbaka till början av åttiotalet. Hela konserten blev färgad av den oväntade fysiska reaktionen jag upplevde under inledningen av konserten.

Åter till konserten med Fish. Den kalla söndagskvällen i oktober. Publiken på Fryshuset Klubb var medelålders och mycket högljudd. Det var slutsålt men stället är riktigt litet. I de gamla låtarna sjöng alla med för glatta livet. Jag också. Helt utan att tänka fann jag mig sjungandes för fulla muggar. Det visade det sig att jag kunde alla texter utantill. Jag sjöng så att jag höll på att spricka. Betänk nu att jag ALDRIG sjunger. Never. Never! Jag har alltid har fått lära mig att jag har en dålig sångröst. Och det är fine. Men nu när jag gav mig hän hände något. Som hög av endorfiner sjöng jag som om mitt liv hängde på det, och då hände det, lyckotårar började rinna ner för kinderna. Det sved i ögonen efter ett tag. Det torkade in, fylldes på, sved, torkade. Det var mörkt och anonymt i salen. Lika bra det.

Fish har också tagit ett otroligt bra beslut för denna turné. Konserten består endast av låtar från Clutching at straws plus fyra nya låtar från hans kommande album. Det blev rent! Clean! Om han hade blandat in en massa äldre sololåtar hade bara kvalitén på konserten gått ner. Jag hade iofs aldrig sagt nej till några fler Marillion-klassikers som Fugazi eller Market square heroes, men som kvällen blev tyckte jag att det var perfekt. Crisp and clean!

De nya låtarna var överraskande bra och passade in i feelingen under kvällen. Men fokus var såklart på Clutching at straws och det var sagolikt. Bandet var supertajt och spelade låtarna mestadels väldigt likt hur gamla Marillion spelade dem live. Men visst är Fish gammal och kanske lite trött, och hans sångröst håller inte lika bra som förr. Och visst är bandet inte lika bra som killarna i Marillion men det var ljusår bättre än i Spanien 2005. De flesta framförandena var tipp topp.

Den låt som stack ut mest negativt var Sugar mice där Fish inte kunde gå upp i sången och istället oade sig igenom de höga partierna och som lök på laxen spelades både trummorna och gitarren olika mot Marillions liveversioner. Jag har hört på dem så många gånger att minsta skillnad direkt sticker ut. Jag välkomnar när originalmusiker tar sig friheter med sina egna låtar (Neil är typexemplet) men inte när kompisar till Fish med halvsunkig kompetens ska visa sig på styva linan... Men det var bara ett problem under en enda låt under en konsert som höll på drygt två timmar!

Dessutom lyckades Fish få oss alla att grabba tag i varandra och dansa vals mitt under en av de nya sångerna. En bisarr upplevelse. Fish skrattade gott med oss, åt oss?

Jag svävade som på moln när vi åkte hemåt i bilen. Terrific evening!

Still drowning!

Setlist

Alla låtar från albumet Clutching at straws om inget annat anges:
1. Slàinte mhath
2. Man with a stick (ny låt 2018)
3. Hotel hobbies
4. Warm wet circles
5. That time of the night (The short straw)
6. Little man what now (ny låt 2018)
7. Torch song
8. White Russian
9. Just for the record
10. C song (ny låt 2018)
11. Going under
12. Sugar mice
13. Waverly steps (ny låt 2018)
14. The last straw
encore:
15. Tux on (b-sida till Sugar mice)
16. Incommunicado


Videos från Fryshuset:
Slàinte mhath
Hotel hobbies/Warm wet circles/That time of the night (The short straw)

Video från en konsert i Polen, samma turné
Sugar mice
The last straw
Tux on
Incommunicado