Morning Glory (2010)

She slept until I woke her up with my African rain stick.

Mitt i allt flyttstök kände jag att jag behövde ta en paus och se en kul och uppiggande komedi. Jag valde en film som Frans nämnt flera gånger - "Morning glory". Harrison Ford är ju ganska kul och dessutom var Diane Keaton och Jeff Goldblum med i filmen.

Ibland är det svårt att veta vad man kan förvänta sig av en komedi som någon kompis rekommenderat. Komedier är ju så subjektivt och så beroende på dagshumör. Men jag var i rätt stämning och förväntansfull inför denna film.

Huvudrollen spelas av Rachel McAdams. Hon är charmig och söt och inte helt oäven som comedienne. Hennes Becky Fuller är totalt komittad till sitt jobb. Hon gör allt för att lyckas och en dag får hon ett break som producent på ett av de stora bolagens morgontv-program "Daybreak". Det visar sig snart att "Daybreak" har problem i form av fallande tittarsiffror och en oengagerad personal.

Harrison Ford han spelar här den ärrade veteranen, Mike Pomeroy, en politisk journalist med näsan i vädret. Han känner sig för fin för att syssla med morgon-tv. Diane Keaton's Colleen Peck är en Malou-liknande morgonvärd som önskar mer av programmet. Becky får händerna fulla med att få ordning på showen och all bångstyriga personal.

Detta är en komedi som långsamt, långsamt byggs upp. Det blir roligare och roligare. Men den går inte för långt så att det ballar ur. Jag skrattade lite i början, sen skrattade jag så att jag fick andnöd och till slut skrattade jag så häftigt att skrattet blev helt ljudlöst. Det finns en väderman på showen som är mycket lustig och han får utstå en hel del. Jag tänker genast på Steve Carell i "Anchorman".

"Morning glory" bjuder inte på några konstnärliga överraskningar. Inga överraskningar i handlingen heller, förutom avsaknaden av ett morgonstånd. Men den är överraskande charmig och kul. En helt perfekt film för situationen.

Till sist har jag en stilla undran över hur Becky lyckas springa så fort i hennes tajta kjolar och höga klackar, det såg både svårt och vådligt ut.

Jag ger "Morning glory" fyra frittata av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Top TV-Series

Nathan Fillion i tv-serien Firefly

I aim to misbehave.

I kommentarerna till mitt inlägg om filmen "Shaun of the dead" utbytte jag och ExceptFear-Jimmy lite åsikter om tv-seriens för- och nackdelar. Jag blev inspirerad av ämnet och började fundera över vilka tv-serier jag gillar allra mest. Vilka tv-serier är värda att se, trots att de tar lång tid? Och vilka tv-serier tänker jag se i framtiden.

När någon frågar mig om mina favoriter bland tv-serier brukar jag alltid nämna Firefly först av alla. Det var den kortlivade sci-fi-western-serien skapad av Joss Whedon som gick på FOX hösten 2002. När jag såg den på dvd förändrades mitt liv med avseende på film- och tv-tittande. Andra serier jag brukar nämna är Dexter och Californication. Men hur står sig dessa serier mot allt annat jag sett?

En bra tv-serie är som en bra bok. Karaktärer och handling hinner utvecklas och växa i ett långsammare tempo än i en normallång film. Men precis som hänt med mitt läsande har mitt tv-serietittande ändrats under det senaste decenniet. Förr i tiden följde man tv-serier slaviskt på någon kanal (SVT) och då såg man avsnitten när de visades på tv'n. Detta händer ALDRIG längre. Nu för tiden ser jag tv-serier via dvd-boxar så att jag kan se dem i egenvald och oftare snabbare takt. Därför skiljer jag på gamla "nostalgi-tv-serier" som sågs förr, och nya eller nysedda serier.

Top-10 serier från förr (nostalgi):
10. Mot alla vindar (Against the wind)
9. V
8. Par i brott (Moonlightning)
7. Pang i bygget (Fawlty Towers)
6. En röst i natten (Midnight caller)
5. Remington Steele
4. Spanarna på Hill Street (Hill Street Blues)
3. Familjen Macahan (How the west was won)
2. Dallas
1. Miami Vice

5 notabla serier från förr som jag INTE såg (nostalgi):
5. Blackadder
4. Baywatch
3. Melrose Place
2. Cheers
1. Cityakuten (E.R.)

Nu till lite mer moderna serier (för det mesta) och serier som jag sett/ser på à la mode.

Top-10 Serier (komedi):
10. Coupling
9. Ed
8. The Office (UK och US)
7. How I met your mother
6. M.A.S.H.
5. Curb your enthusiasm
4. Spin City (med Michael J Fox)
3. Scrubs
2. Seinfeld
1. Frasier

Top-10 Serier (icke komedi):
10. Heroes
9. Boston legal
8. Veronica Mars
7. 24
6. Sherlock
5. Twin Peaks
4. Friday night lights
3. Californication
2. Dexter
1. The West Wing

Top-5 Joss Whedon-serier:
5. Dollhouse
4. Dr. Horrible's Sing-along blog
3. Angel
2. Buffy the vampire slayer
1. Firefly

Ok, så det finns en hel del serier som jag inte sett än. Här kommer två listor till, dels min önskelista, dels de serier jag inte tänker se...

Top-10 serier jag vill se:
10. Mad men
9. Arrested development
8. Freaks and geeks
7. The X-files
6. Six feet under
5. Castle
4. 30 Rock
3. Battlestar Galactica
2. The wire
1. The Sopranos

Top-10 serier jag är totalt osugen på:
10. Friends
9. Family guy
8. Babylon 5
7. Dr Who
6. Fringe
5. Cheers
4. The Simpsons
3. Desperate housewives
2. Alias
1. Star Trek (alla varianter)

Det var listorna som det blev idag. Kan uppdateras närsomhelst. Nu ser jag fram emot era kommentarer. Vilka serier är dina favoriter?

Ursprunglig dialog med Jimmy finner du här.

We Are Marshall (2006)

Nate: Coach, that... was my team. They left it in my hands.
Coach: No... no, they did not. They just left.

Den första gången jag hörde om Marshall Thundering Herd var när college-laget i American Football skulle möte ärkefienden West Virginia i september 2010. Det var det tionde mötet sen 1911 mellan lagen och Marshall hade aldrig vunnit mot storebror. Just denna dag var enligt kommentatorerna första gången som Mary Jane Tolley, änkan till lagets coach under säsongen 1970, såg Marshall spela igen. Huruvida det är sant eller ej vet jag inte, men Marshall gjorde en mycket bra match trots allt. Till slut förlorade de på övertid med 21-24. Nu för tiden möts lagen varje år och inför höstens möte står det 11-0 i matcher genom tiderna för WVU.

Vad var det då som hade hänt 1970? I princip hela laget och de flesta coacher dog i en flygplanscrash på väg hem från en match i Greenville, NC. Marshall University förlorade i ett slag hela sitt fotbolls-lag och det tog mycket möda och några svåra beslut för skolan att bygga upp laget igen.

Filmen We are Marshall bygger på denna sanna historia. Den inleds med den sorgliga crashen och vi får följa flera av människorna i och runt laget under det första året efter olyckan. Mathew McGonnalloollogollyy spelar den nya coachen Jack Lengyel och Lost-stjärnan Matthew Fox spelar en av de överlevande coacherna som fortsatte arbeta för laget. I rollen som skolans rektor (president) ses den mycket respektabla karaktärsskådespelaren David Strathairn.

Filmer från och om sportens värld kan vara hur bra som helst, eller hur dåliga som helst. Eftersom filmen bygger på verkliga händelser (precis som 2009 års The blind side) förväntade jag mig starka känslor. Jag var lite orolig för att det skulle bli allt för kletigt sentimentalt. I och för sig såg jag fram emot att se Matthew McConaughey spela huvudrollen, han brukar vara intressant att se.

Resultatet blev en ganska intetsägande film. Den var inte överdrivet sentimental, men den var inte heller speciellt engagerande. Skådespelarna gjorde ett ok jobb, men ingen stack ut i mängden. David Strathairn var mer eller mindre fel-castad. Matthew Fox mer eller mindre osynlig och Matthew McConaughey spelade sin Jack helt "normalt". För folk med särintresse i amerikansk college-fotboll är detta ett måste, och för dem som älskar BOATS-filmer om sport är den ett alternativ om inget bättre finns att hyra. Men det stora flertalet av filmälskare kan lugnt skippa denna.

Jag ger We are Marshall två Young thundering herds av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Avalon (2011)

Har du städat?

Jag och min gamle filmkompis Johan gick och såg den svenska filmen Avalon häromveckan. Det var Johan som var mest sugen på att se filmen då den fått bra kritik (högsta betyg i DN?), samt vunnit pris på filmfestivalen i Toronto. Själv är jag numera ganska skeptiskt inställd till svenska filmer, men det är alltid välkommet med positiva överraskningar.

Efter filmen var slut, när Johan och jag gick ut ur salongen hade vi båda lite lätt förvildade ansiktsuttryck. Vad var detta? Såg det ut som att Johan tänkte. Jag var villrådig själv. Eftersom annorlunda per definition är intressant och experimentlusta alltid är väl värt att hyllas måste Avalon lyftas fram. Filmen var bra men minst sagt lite annorlunda. På den efterföljande fikastunden förstod jag att Johan uppfattat filmen annorlunda än jag och vice versa.

Johannes Brost spelar huvudrollen som Janne, en avdankad festfixare och stekare som med snabba steg närmar sig pensionsåldern. Janne, hans syster Jackie (Leonore Ekstrand) och kompisen Klas (Peter Carlberg) är nere i Båstad för att starta upp en nygammal nattklubb. All tre primära skådespelare gör ett riktigt bra jobb. Handlingen är dock väldigt grumlig. Jag lyfte förvånat på ena ögonbrynet när Johan berättade för mig att Janne och Jackie var syskon. Det hade jag lyckats missa helt. Relationen mellan Janne och Klas var också mycket underligt beskriven. I början av filmen verkade de endast vara flyktiga affärsbekanta, men under resten av filmen verkade det som att de var bästa vänner. Någon form av monetär skuld omnämndes i alla fall flera gånger under filmens gång, och de olika parterna runt nattklubben verkade försöka blåsa varandra under filmens gång.

Avalons egentliga handling är dock inte nattklubben och eventuella ekonomiska oegentligheter. Tidigt i filmen sker en olycka vilket ställer saker på sin spets. Filmen är en studie i skuld, förlorade drömmar, vanmakt, åldrande och moral. Johannes Brost gör ett starkt porträtt av en man som kämpar med många av dessa känslor. Ibland tror man att han kommer ta livet av sig, ibland tror man att han tagit livet av någon annan. Alla filmens huvudpersoner är på många sätt svaga och äckliga människor utan moral som lever i sina egna nostalgiska minnen från en "bättre" tid, en vulgär tid. Inget visas i klartext och det är nog meningen med filmen. Mycket är höjt in dunkel, det enda som är helt säkert är dekadensen.

Filmen är mycket vacker, den har ett vackert och stilrent foto. Det är inte ett glassigt Båstad man får se utan en mer karg blå svensk sommar. Filmens bästa scen är när Janne jagad av sina inre demoner flyr ner till nattklubbens källare och ensam dansar till Roxy Music's Avalon. Det var en riktigt, riktigt bra Johannes Brost och filmscen.

Jag gillar normalt sett filmer med öppna slut. Jag gillar normalt sett filmer där man måste tänka till och lista ut vad som egentligen hände i filmen. Vad jag inte gillar är när filmmakarna har konstiga handlingar med öppet slut bara för att. När det inte finns en "smart" idé bakom galenskapen så att säga.

Var på skalan står Avalon? Det är svårt att säga. Både jag och Johan gillade filmen ganska mycket och vi skulle nog båda kunna rekommendera den med rent samvete. Men är filmen värd ett högsta betyg och vinster på festivaler? Svårt att säga, men antagligen nej.

Jag blev positivt överraskad av Avalon, den var helt klart intressant, och trots, eller på grund av, att jag inte är klar med efterbehandlingen av filmen ger jag den i denna stund tre baltiska offer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Dag - Season 2 (2011)

Nei, det er verden og det har ingenting her å gøre.

Första säsongen av Dag var en fräsch och överraskande mörk komedi från vårt grannland i väster. Eftersom säsong ett var så bra blev förväntningarna på säsong 2 ganska högt ställda. Tyvärr uppfylldes inte dessa förväntningar alls. Säsongen inleddes med några riktigt deprimerande avsnitt där bara det mörka var kvar, men inget av komedin. Lite senare under säsongen hämtade det sig lite, men serien nådde aldrig upp till samma nivå som den första säsongen.

Benedikt (Anders Baasmo Christiansen) är en favoritkaraktär hos flera av seriens fans. Jag finner honom ganska underhållande titt som tätt. Han är något av en norsk version av Hank Moody då han är som bäst. Tyvärr har de skruvat till Benedikts karaktär så mycket under S2 att han inte är kul längre.

Tuva Novotnys Eva är fortfarande seriens hjärta och röda tråd men hon försvinner lite i allt kaos. Atle Antonsen i huvudrollen som Dag är stabil, men varken hans spel eller Dag som karaktär utvecklades under säsongen. Det var bättre förr helt enkelt (säsong 1).

Säsongens överraskning var väl att Rolf Lassgård var med i en ganska stor roll som Benedikts svenska styvfar Ernst. Även om jag brukar gilla Lassgård var han inte helt klockren i denna roll. Jag tyckte att det skavde ganska rejält hela tiden.

Säsongen avslutades på ett spektakulärt sätt som får en att misstänka att en tredje säsong redan är planerad. Jag kanske kommer ge den en chans, men samtidigt kanske inte.

Betyg: 2/5

A Life In Music - 1981

Den 1:a augusti 1981 startade tv-kanalen MTV. Musikvideons gyllene ålder inleddes och musikbranschens villkor började ändras. Unplugged-konceptet kom också via MTV. The Cure gjorde redan 1991 en riktigt kul unplugged, där de spelade med leksaksinstrument i plast.

Här kommer en sen uppdatering (21/4-12). Jag lyckades på något förargligt sätt glömma av en av de mest spelade och älskade skivorna från detta år - Neil Young's Reactor. Det är en rockplatta med en massa distade gitarrer och några mycket bra låtar. Southern pacific är kanske den låt som ger mest belöning på kort sikt, men T-Bone är den mest klassiska låten från skivan. Got mashed potatoes. Ain't got no T-Bone. 

Tio år tidigare var Cure fortfarande mitt inne i sin allra mest deppiga period. Skivan Faith är en av de mörkaste skivor jag har i samlingarna med låtar som The drowning man, The funeral party, Doubt och All cats are grey. Titelspåret är magiskt bra i den långa liveversionen, Faith (live).

1981 släppte Simple Minds LP'n Sons and fascination. Första pressningen innehöll också bonus-LP'n Sister feelings call. Detta är ett otroligt starkt dubbelalbum som inte innehåller en enda svag låt. Jim Kerr hade här förädlat sin sångstil och han började få till den grymt sköna sångrösten som jag blev så förtjust i som ung. Simple Minds skulle efter detta bara göra en bra skiva till. Dubbelalbumets mest kända låtar är Love song och The American, men det finns fler tunga låtar... Inledningen är extra bra In trance as mission.

Ok, här kommer en bekännelse. Jag var inte så förtjust i Depeche Mode när jag växte upp. Jag har dock helt ändrat mig när det gäller dem och nu gillar jag Depeche precis som alla andra. Från deras första skiva väljer jag den låt som vi dansade till som galningar på min 35-årsfest. Svågern Pappa-Per hade specialbeställt låten och den fick en prominent plats i min partyblandning. Det rör sig om Photographic.

Årets musikvideo: Just can't get enough. Kolla Daves klassiskt tunna mic, och kolla den hysteriska tjejen som dansar i bakgrunden. :-)

 

Ibland dyker det upp låtar som överbryggar alla gränser. En av min kompis Plymens favoritartister var Phil Collins. Jag gillade hans trumspel men var väl inte överförtjust i hans lite smetiga och softa solomaterial. Men han har en låt som måste anses tillhöra musikhistoriens största låtar. Det är den låt han körde både i London och i Philadelphia på Live Aid 1985. Kommer ni ihåg att han flög Concorde mellan London och Philadelphia för att hinna? Jag tänker givetvis på In the air tonight. Otroligt skön låt. Helt fantastisk till och med!

80-talets viktigaste tv-serie var Miami Vice. Det var alltid mycket bra och suggestiv musik i serien och ett av de starkaste minnena jag har var just med In the air tonight från pilotavsnittet. Phil Collins var till och med som gästskådespelare vid något tillfälle, episoden Phil the Shill.

Och för er som väntar på historien bakom låten, den där om drunkningsolyckan, så måste jag tyvärr meddela att den är bara en urban legend.

Nästa gång blir det 1982 och mera Cure och Simple Minds, men också två nya, helt olika artister. Ha de!

A Life In Music - 1980

Mark Chapman mördade John Lennon på öppengata i New York den 8:e december 1980.  Dog musiken den dagen? Ja, en liten del av musiken dog den dagen. Mycket beklagligt. Tänk er att himlen inte finns... Tänk er att människor lever i fred. Tänk er att det inte finns religion...

Nu hoppas jag att stämningen inte blev helt sänkt av inledningstexten ovan där. Stämningen kommer dock inte höjas med den första skivan som presenteras för 1980. The Cures Seventeen seconds är en depprockskiva rätt och slätt, utan krusiduller. Vackra men melankoliska låtar inlindade i en ljudmatta av synthar, bas och gitarr. Den ultimata Cure-låten kommer från denna skiva. Det är den enskilda låt som kanske bäst kan konkurrera med Comfortably numb om att vara den låt jag hört flest gånger i mitt liv. Låten som också är något av The Cures signaturmelodi är A forest. Antal again? 21.

Drottningens har en brokig och ganska sparsam skivproduktion.1980 kom den tredje skivan ut, Never for ever. Vad är det som är aldrig för evigt? Allt? Inget? Kates spröda stämma sköljer över dig som daggen en tidig sommarmorgon. Jag lottade vilken låt jag skulle välja och det blev: Babooshka.

Detta år kom Bowie tillbaka med en mycket härlig skiva. Scary Monsters är inte riktigt lika stark som hans skivor från första halvan av 70-talet, men med låtar som Up the hill backwards, Scary monsters och Fashion har den topparna som motiverar dess plats på denna lista. Bowies teatraliska ådra gör sig gällande på låten jag valt: Ashes to ashes.

The Police kom detta år ut med sin tredje plattan på lika många år. Skivans namn har förundrat mig genom åren. Vad betyder Zenyatta Mondatta egentligen? Skivan håller jämn hög klass med toppar som Don't stand so close to me, Driven to tears, When the world is running down, you make the best of what's still around. Jag väljer samma låt som Sting gjorde en re-make av på hans första soloplatta, Shadows in the rain.

1980 kom också den femte och sista Uggla-skivan som jag lyssnat på mycket, mycket som ung. Den ljusnande framtiden är vår är på många sätt Ugglas bästa skiva. Han nådde här den musikaliska och kreativa toppen. Nästa studioalbum kom tre år senare och då hade han ändrat stil och blivit en refrängdriven karamelodiktfjäskande allsångsartist. Monotona låtar med samtidsobserverande texter blev Ugglas lott. Den ljusnande framtiden var inte hans. Men nuet var hans. Första sidan är mycket bra med låtar som Skandal bjotis, Centrumhets och Trendit, trendit. Andra sidan innehåller Ugglas "största" låt? Panik.
För dem som hellre njuter av live-versionen: Panik (live).

Simple Minds var bra 1979-1982. Då var de riktigt bra. Sen var de mindre bra och sen vad de inget bra alls. Men ett tag var de bra. De började bli mindre och mindre intressanta kort före sångaren Jim Kerr gifte sig med Chrissie Hynde. Var hon Simple Minds version av Yoko Ono tro? Kanske, kanske inte. Eller var det så att Simple Minds började bli tråkiga när Jim Kerr självsäkert förkunnade på konsert efter konsert att de var världens bästa live-band? Detta är stora, viktiga frågor. Eller hur? Albumet Empires and dance. Låten I travel. En andra låt: Fear of gods.

1981 kommer vi möta ett nytt band, ett stort band med många fans, och kanske få en bonuslåt från en oväntad artist! Ha de!

A Life In Music - 1979

1979 släppte Sony Corporation sin första Walkman. Produkten som av någon outgrundlig anledning kallades för freestyle i Sverige. Mycket av den musik jag lyssnat på genom åren har strömmat genom min Walkman DDII. Det var ett av de bästa elektronikköpen jag gjort i hela mitt liv. Jag har kvar den någonstans i gömmorna än idag. 1979 var också ett mycket starkt musikår. 

1979 var också året då Pink Floyd släppte sin kanske mest kändas skiva, The Wall. Detta är Roger Waters mycket personliga rockopera om en liten pojke som växer upp och blir rockstjärna, men pga av olika skäl börjar fjärma sig från sin omgivning. Han bygger upp den omtalade muren runt sig. Skivan ackompanjerades av en film och en svindyr live-show. Konserterna var så kostsamma att Pink Floyd bara hade råd att sätta upp den i fyra städer under turnén 1980-1981 (Los Angeles, New York, Dortmund och London). Waters har skrivit alla texter och de flesta av låtarna. Legendariske gitarristen David Gilmour har dock bidragit med några centrala låtar på skivan; Young lust, Run like hell och den monumentala Comfortably numb. Enligt sägnen satte Gilmour det långa solot på Comfortably numb i första tagningen när de spelade in låten. Utan att ha bevis för mitt påstående skulle jag tro att just Comfortably numb är den låt jag hört på flest gånger i mitt liv. Andra solot när gitarren kommer "i takt" med trummorna är alltid en höjdpunkt och jag får då ett belåtet leende på läpparna. Gilmour rules! Comfortably numb.

Den andra skivan jag listar från detta år är Neil Youngs Rust never sleeps. Detta är också en LP jag har lyssnat väldigt mycket på. Skivan spelades in live under 1978-turnén. Den ena sidan innehåller akustiska låtar, och den andra "elektriska" låtar med compbandet Crazy Horse. Ett av Neils signum är de intressanta texterna, ofta drömlika och svårtydda. Två av de tre mest omdiskuterade låttexterna återfinns på denna skiva i låtarna Powderfinger och Thrasher. Den tredje låten som diskuteras är Cowgirl. Den låt jag väljer att hylla här är en av Neilans allra bästa: Thrasher.

Nu har vi kommit fram till introduktionen av The Cure, ett av två band som definierade 80-talet för mig. Robert Smith, Lol Tolhurst och Simon Gallup var kärnan i bandet under den tidiga fasen. Men egentligen är sångaren och låtskrivaren Robert Smith lika med The Cure. Han sparkar och återtar medlemmar i bandet efter eget huvud. Debutplattan kom alltså 1979, mitt under punkvågen. The Cure, Simple Minds och några andra band var nog lite influerade av punken, men de tog istället den brittiska musiken in på ett spår som skulle leda oss fram till depprocken. Från debutalbumet Three imaginary boys väljer jag en av mina personliga favoriter: Object.

 

På tal om Simple Minds så släppte de deras andra skiva, Real to real cacophony, i november 1979 bara ett drygt halvår efter debuten. Simple Minds var tidigt i deras karriär tuffare och lite mer kantiga än vad de skulle utvecklas till bara 2-3 år senare. Simple Minds med Jim Kerr i spetsen var under en period ett favoritband för mig. Men efter ett tag tappade jag intresset i takt med att de släppte mesigare musik, en tråkig stadium-rock som passade deras bombastiska live-framträdanden. Att bandet också tog på sig rollen som världsfrälsare var heller inte så positivt i mina ögon (de var inte det enda bandet/artisten som gjorde det..) De första skivorna innehåller en del riktigt bra låtar i vilket fall. Här kommer den tunga Premonition.

 

1979 var också året då The Police kom ut med andra skivan, Regatta de blanc. Skivan producerades tydligen i all hast för att följa upp den lyckade debuten från året före. Skivan är därmed också ganska ojämn, men några riktiga höjdarlåtar finns som; Message in a bottle, Walking on the moon och The bed's too big without you. Skivans bästa låt är dock: Bring on the night.

Nu har jag pratat nog om bra låtar, så nu ska jag ta med några nostalgiska också. Jag och mina kompisar, Sverker, Lottie, Ulrika, Marika och de andra lyssnade ju en hel del på Uggla, men 1979 kom Noice med deras lysande debut-LP, Tonårsdrömmar. Skivan blev snabbt en favorit och den spelades om och om igen. De känd låtarna är givetvis I natt é hela stan vår och En kväll i t-banan, men hela skivan är bra. När jag nu för tiden lyssnar på skivan drabbas jag av flashbacks från en svunnen tid, men jag inser också att det är helt andra låtar som jag nu gillar bäst. Skivans avslutande spår står sig bra och de sprudlar av en ungdomlig frenesi som jag bara kan drömma om idag; Din tid kommer också, Nu bryter jag upp.

Bonuslåt: Bästa låten från svenska musikfestivalen 1979? Låten som kom sist: Johnny the Rucker.

Nästa gång ger vi oss in i 1980-talet och neonfärgade jumprar, benvärmare och axelvaddar. Ha de!

Spellista för Henkes A Life In Music - The 70's.

Hot Fuzz (2007)

Want anything from the shop?

Den tredje och sista brittiska komedin i mitt minimarathon är Edgar Wrights uppföljare till "Shaun of the dead" buddy cop-komedin "Hot fuzz". Vapendragarna Simon Pegg och Nick Frost spelar återigen huvudrollerna, och denna gång har Wright, Pegg och Frost siktat in sig på polisfilmsvärlden med coola kommentarer, gula pilotglasögon och tandpetare i mungipan. Man kanske skulle kunna gissa att jag inte skulle gilla denna film så mycket eftersom den allmänt anses vara ett snäpp svagare än "Shaun of the dead". Men döm om min förvåning då jag uppskattade denna film en hel del.

"Hot fuzz" handlar om den hypereffektive Londonpolisen Nicholas Angel (Simon Pegg) som skickas ut på landbygden av "the top management" för att han får de övriga poliserna i London att se ineffektiva ut. Väl framme i den lilla byn Sanford möts Angel av en fridfull och sömnig stad som inte har haft ett allvarligt brott på många, många år. Staden är så välartad att den till och med slåss om utmärkelsen som "bästa by i England" eller något sådant. Staden har en liten polisstyrka där varje individ givetvis har en säregen karaktär. Angel får polischefens son Danny Butterman (Nick Frost) som ny partner. Danny är en ganska omogen polis vars erfarenheter mest spirar ur amerikanska actionfilmer som Die Hard, Point break, Leathal weapon och Bad Boys 2.

Nu visar det sig givetvis att landsbygden inte är så lugn som det först verkade. Som alla vet kan det vara farligt att bo i småstäder på den engelska landsbygden, tänk bara på grevskapet Midsomer!

I denna film tycker jag att de får till en bra mix av karaktärer och humor, respektive långsökt historia med en radda pigga skådespelarinhopp för birollsfigurerna. Simon Pegg och Nick Frost är båda roliga att se, de har en bra personkemi och humoristisk tajming. I biroller ser vi skådespelare som Steve Coogan, Bill Nighy, Martin Freeman, Jim Broadbent, Paddy Considine och ingen mindre än ex-007 Timothy Dalton.

"Hot fuzz" är en skön komedi i en mycket brittisk miljö. Denna gång funkar det för mig lite bättre och jag ger "Hot fuzz" tre cornettos av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Shaun Of The Dead (2004)

You've got red on you.

Jag missade "tåget" när "Shaun of the dead" var i ropet och alla pratade om den. Dels kan man ju inte se alla filmer som kommer ut. Väl? Dels är skräckfilm i allmänhet och zoombie-filmer i synnerhet inte min kopp av té. Men när jag hörde från min kompis Danne att denna film var bra komedi, blev jag nyfiken och satte upp den på "listan".

Några år senare såg jag den otroligt roliga filmen "Scott Pilgrim vs. The world", en av 2010 års bästa filmer. Jag lärde mig snabbt av internet att filmens regissör Edgar Wright var mannen bakom "Shaun of the dead" också. Häromdan råkade jag då till slut se "Shaun" som en del av min lilla mini-marathon på brittiska komedier.

Jag kan verkligen förstå varför "Shaun of the dead" blev så populär då den kom ut, men jag fann den tyvärr ganska tråkig. Även om jag inte sett så många "riktiga" zoombie-filmer kan jag se referenserna och tror mig uppfatta de flesta skämten. Detta är ju inte en spoof-film lik "Hot shots" eller "The naked gun", det är mer en genreöverbryggande komedi som behandlar zoombie-genren på ett kärleksfullt sätt. Det är väl inte några direkta fel på filmen, eller egentligen har den flera fel, men mer om det nedan. Jag tror helt enkelt att jag har lite svårt med den brittiska humorn. Nu är det kanske på sin plats att göra en liten bekännelse. Jag är inte ett stort Monty Python-fan. Jag finner dem tröttsamma och föråldrade. "Shaun of the dead" lever på den torra brittiska humorn, med underdrifter och små uttryck. Det är helt klart att jag gillade Edgar Wrights amerikanska serietidningsadaption bättre. Där visade han mig att han inte bara kan "brittisk" humor.

Jag tror att "Shaun of the dead" har många fans och ni undrar säkert nu vad jag menade med att filmen har flera "fel". För mig är det viktigt i alla filmer att karaktärerna känns "äkta", oavsett hur orealistiska, påhittade eller fantasifulla de är. Bra filmer får man bara genom en bra historia och helgjutna karaktärer. Det finns säkert några få undantag men den regeln gäller för det mesta. Flera av karaktärerna i "Shaun of the dead" skavde rejält i mina ögon. Ta till exempel Nick Frosts karaktär Ed som skulle vara den egocentriska slackern som var Shauns motpol. Jag tyckte att zoombiesarna var med verklighetstrogna än Ed! Filmmakarna drog skämtet att Ed var "blind" för vad som hände i omgivningen för långt. De borde ha kunnat utveckla hans karaktär mycket, mycket mer. Samma sak med David, Shauns antagonist och rival om Liz. Han var också helt platt och torftig som karaktär. Historien haltade också på flera punkter, även om jag förstår att den inte var av central betydelse för denna film (filmens enda syfte var att få in ett antal skämt och roliga scener). Men Edgar Wright slarvade trots allt bort sidohistorien om att David var ihop med Dianne endast för att han var sugen på Liz.

När jag såg filmen satt jag mest och väntade på att det braiga skulle börja och det är inget bra tecken. Filmen var lite smårolig här och där. Den återkommande repliken om att Shaun hade rött på sig var kul. Scenen då de kastade vinylskivor på zoombisarna var lysande. Men de oändliga skämten (?) om att gå till puben var däremot tröttande och mycket brittiska.

I slutändan blev jag lika besviken på Shaun som Liz. Därför ger jag "Shaun of the dead" endast två pubbesök av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Trip (2010)

What kind of illness?

Mitt bland alla musikinlägg kommer här några filmrevyer! Jag har gett mig in i ett minimarathon om tre brittiska komedier. Det började med att jag blev tipsad om en film av min gode vän Sir Per. Han hade sett komedin "The trip" med Steve Coogan och Rob Brydon i huvudrollerna. Michael Winterbottom har regisserat och här återförenas han med Coogan och Brydon från filmer som "24 hour party people" och "Tristram Shandy: A Cock and Bull story".

"The trip" är en mat-rese-reportage-komedi. Den välkända genren! Steve Coogan och Rob Brydon spelar sig själva. Coogan har fått i uppdrag av en brittisk tidning att recensera ett antal lyx-restauranger i norra Storbritannien och han bjuder med Rob för att få sällskap på resan. Resan inleds som en bombastisk kulinarisk exposé som senare utvecklas till en psykologisk thriller. Steve och Rob är gamla vänner men de kan inte undvika att försöka övertrumfa den andre med imitationer av kända skådespelare. Samtidigt pågår ett spel mellan de såta vännerna där de lyfter upp och analyserar den andres svagheter och egenheter.

Ursprungligen är detta en 6-delars tv-serie som har klippts ihop till en långfilm. Jag har inte sett tv-serien men jag antar att den är mustigare och låter karaktärer och händelser "andas" lite mer, och den är antagligen ännu roligare. Dialogen är i princip helt improviserad och vissa av scenerna känns lite för korta och rumphuggna som det är nu. Jag kan rekommendera de som blir sugna på "The trip" att överväga tv-serien.

Filmen kan ses som ett renodlat matreportage och då står den sig väl. Det är helt fantastiska maträtter de prövar på och jag blir otroligt sugen att åka i deras fotspår. Jag trodde inte att England hade så schyssta restauranger ute på vischan.

Men filmen ska nog ses som en mycket pratig komedi. Som med alla bra komedier finns det en stor portion allvar i grunden här. Rob är lyckligt gift med ett litet barn där hemma. Steve är den notoriske kvinnokarlen med ett brustet äktenskap i bagaget, och som nyligen brutit upp med sin senaste flickvän. Båda två både kritiserar och känner avundsjuka gentemot den andre.

Steve Coogan är mycket bra som Steve Coogan. Det är nästan så att man tror att han är sin karaktär. Han gör ett bra porträtt av en man mitt i 40-årskrisen som funderar över och ångrar sina val i livet. Rob Brydon är inte lika övertygande som Rob Brydon. De har dock ett tajt samspel och de improviserade konversationerna är en delikatess om du som åskådare är på rätt humör.

Filmens svaghet är att den är nedkortad och att vissa scener känns avklippta. Välj tv-serien om du har möjlighet. Jag kan i vilket fall rekommendera filmen och ger den tre stjärnor i Guide Rouge av fem möjliga.

Betyg: 3/5

A Life In Music - 1978

1978 kom en liten, liten musikal ut på film. Grease gjorde John Travolta till stor stjärna. You're the one that I want har sjungits på både en och annan möhippa och svensexa, eller hur Pillan och Mattias? Vi har videobevis! John Travolta och Olivia Newton-John blev älskade för att de var snygga, kunde sjunga och för att de dansade så häftigt.

Men varför älskar man en artist? Vad är det jag uppskattar hos en artist? Det jag vill komma till är Varför älskar jag Kate Bush? Musiken, texterna eller personligheten? I Kates fall är det musiken och personligheten. Hon är egensinnig och speciell, kvalitéter som jag alltid sätter högt. Hon har en stil och personlighet som inte har matchats tills en viss ung svenska äntrade scenen för några år sedan. Kate Bush blev upptäckt av ingen mindre än Pink Floyds gitarrist och sångare David Gilmour. Hon har inte släppt så många skivor, men hon har inspirerat och influerat en hel generation av unga kvinnliga artister. Kudos. Första skivan heter The kick inside och den innehåller Wuthering heights.

Ååhhh vilket härligt trummlir. Stewart Copeland måste vara världens bästa trummis! Sting var kändisen och den som lade ner kvinnor i sängen, men det är Stewarts spel som förhäxar mig. The Police hade en kort men mycket intensiv och fullständigt lysande karriär som resulterade i fem studioalbum. Detta är ett av de band jag väljer då jag ska köra bil långt. Jag kan inte få nog av Copelands komplexa jazzinfluerade trummande. Put on the red light! Vilka låtar ska jag hylla? Ösiga Next to you eller den lite lugnare So lonely? Eller har jag redan hyllat skivans bästa låt?

Om The Police är symboliserade av ett gudabenådat trummande i min hjärna, är Dire Straits i mitt huvud lika med ett varmt och runt gitarrsound. Gitarristen heter Mark Knopfler och han är bättre på gitarren än på sången. Han gör egna låtar också. Dire Straits självbetitlade debutalbum är en bra och jämn platta. Den har dock en låt som sticker ut, den låt som är något av Dire Straits signaturmelodi... Sultans of swing.

Trots tre stolta premiärer i Henkes musikaliska resa måste jag också ta med Ugglas Vittring i detta inlägg. Det är makalöst vad Uggla har ändra stil under karriären. Eller hur? Det var väl efter femte skivan som han började fokusera mer på allsångsvänligt trallande och underfundiga texter. Nu för tiden verkar han inte bry sig om musiken alls, bara "kuliga" texter. Men på Vittring från 1978 gjorde Uggla fortfarande "riktiga" låtar. En personlig favorit har alltid varit Nugen. En liten lektion i hur spelet mellan pojke och flicka kan gå till. Den som är mest nugen är den som blir dumpad. Men annars är ju givetvis titellåten den mest kända låten: Vittring.

Nästa gång avslutar vi 70-talet med ett sprudlande extralångt inlägg. Det finns mycket att avhandla från 1979. Ha de!

A Life In Music - 1977

Elvis Aaron Presley dog den 16 augusti 1977. En av de största musiklegenderna världen skådat försvann in i dimman, eller till en hamburgerrestaurang i västra Texas. Elvis är stor nog för att tillägnas ett inlägg för sig. Jag nöjer mig med att nämna några av hans bästa låtar; Suspicious minds, In the ghetto, Can't help falling in love. Som en hyllning till Elvis avslutar jag med den berömda skratt-versionen av Are you lonesome tonight?. Länge leve kungen.

Peter Gabriel hoppade av från att vara frontfigur för ett Genesis som höll på att bli riktigt stora. Istället slog han sig in på en mycket mer osäker solokarriär. 1977 kom Peter Gabriel ut. Skivan kallas också Peter Gabriel 1 eller Peter Gabriel Car. Skivan är ganska ojämn och vek, men den innehåller två monsterlåtar. Dels den smärtsamt vackra Here comes the flood, dels hans kanske mest älskade, bom-bom-bom-låt, Solsbury Hill.

När jag, Mr. Magic, Zigge och några fler var och såg Bowie live på Eriksbergsvarvet i Göteborg sommaren 1987 var vi speciellt imponerade av förbandet. Det var Bowies gamle vapendragare Iggy Pop i egen hög person. En senig och utmärglad galning som hade en sådan energi att man trodde att han tagit något! Iggy kom ut med två plattor 1977, båda producerade av Bowie, och det var egentligen den andra skivan som jag ägde, The idiot. Den innehåller låtar som Sister Midnight, Nightclubbing och China girl. Men jag väljer här att lyfta upp den andra skivan från samma år, Lust for life. Från den skivan kör vi en av de bästa fylle-låtarna jag vet, desto fullare, desto bättre: The passenger. Skruva upp volymen. Dansa vilt, dansa med armarna ut.

Varför ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt? Kloka ord kan tyckas då man är ung och lättpåverkad. Jag och klasskompisen Martin åkte ner till Götet och såg Uggla på Scandinavium efter Välkommen till folkhemmet-skivan. Konsertens höjdpunkt var, som vanligt, Jag skiter. Som sagt lättpåverkad! Tyvärr blev vår väska stulen i samband med konserten och vi förlorade en Lacoste-tröja och en kvarting Renat. Det var tider det. Skivan då? Mycket bra. De låtar som jag inte alls gillade som ung är klart bäst nu, två bra exempel Ja just du ska va gla och Dörrslusk. Partylåten nummer ett är givetvis Varning på stan, men skivans mest spelade låt bör nog ändå va Varit kär...

Nästa gång ska vi ta oss an 1978 och möta tre nya artister, ett band med världens bästa trummis, ett band med en mjuk gitarrist, och så musikhistoriens coolaste tjej. Och det kan kanske bli en Uggla-låt till också. Ha de!

A Life In Music - 1976

Sommarolympiaden 1976 hölls i Montreal, Kanada. "Kolibrin från Onesti", den 14-åriga Nadia Comaneci blev den första gymnasten i den olympiska historien att få 10,0 i en gren. Hon lämnade olympiaden med tre guld, ett silver och ett brons. Bra gjort.

Under det sena 70-talet och några år in på 80-talet lyssnade jag väldigt mycket på Magnus af Uggla. Jag och min kompis Sverker gillade Uggla mer än andra samtida svenska artister, läs Gyllene Tider. Ugglas andra skiva är hans mest experimentella och den dryper av influenser från glamrock i allmänhet och Bowie i synnerhet. Hela andra sidan av LP'n är ett enda långt teatralisk stycke som står sig än idag. Mitt val blir inte Glittrande Sune utan jag väljer skivans "hit": Sommartid. Asch, lyssna du på Livets teater också!

På tal om influenser från Bowie så var Bowie själv inte så influerad av sig detta år. Han intog kopiösa mängder kokain och hade tagit en ny karaktär som The thin white Duke. De musikaliska influenserna var synthar och band som Kraftwerk och Neu! Bowie, privatpersonen, hade just spelat huvudrollen i sci-fi rullen The man who fell to Earth (nä, jag har inte sett den). Station to Station är en av Bowies bästa skivor. Titellåten är en lång böljande tågresan vars tempo stiger till ett crescendo var det lider. På skivan avslutningslåt sjunger han otroligt bra, kanske hans bästa sånginsats i karriären: Wild is the wind.

Låt mig nu introducera en ny grupp, tyska Tangerine Dream. De är mycket sköna. Rent syntetisk musik. Instrumental musik, påminner lite om den samtida Jean-Michel Jarre. Jag har valt en skiva och låt som jag drömt mig bort till mången gång. Varsågod, dröm dig bort i Stratosfear.

Det blir några bonuslåtar i denna post också. Dels vill jag ta med en av 70-talets bästa låtar. Ett band som jag inte alls lyssnar på i annat fall, Eagles med Hotel California.

Jag gillar väl Kiss lite som man gör utan att var ett stort fan. Det var säker kul att se dem live, och om man var en sugen tjej var det kanske spännande att få delta på "efterfesterna". Denna låt är Kiss personifierade för mig och en attans bra rocklåt, Detroit Rock City.

Snart fortsätter vi med 1977 och då ska vi gå solo och få möta en gänglig och senig man. Ha de!

A Life In Music - 1975

FN benämnde 1975 som Interntionella kvinnoåret och Time Magazine's Person of the year blev "Women". Sen detta år har kvinnodagen firats den 8:e mars. Det är lite oklart för denna bloggare när man firar mansdagen. Alla de övriga dagarna? Nåväl, nu är detta inte en politisk blogg utan en film- och ibland en musikblogg.


Min allra första idol var Magnus Uggla. Den 168 cm korta adliga revolutionären från Östermalm var min första "husgud". Jag och Sverker mötte Magnus på hotellet i Vemdalsskalet runt 1979-1980. Vi stod och spelade flipperspel när Magnus och hans polare kom fram och snackade. Jag bjöd honom på en läkeroltablett och han berättade om apelsin med socker i. Det var stort. Ugglas fem första skivor var otroliga och jag spelade sönder mina vinyler hemma i radhuset på Ädelstensvägen i Ulveket. På somrarna spelades Uggla både på de obligatoriska tältningarna och på festerna några år senare (framåt 80-talet). Hans första skiva Om Bobbo Viking har många bra låtar som Hallå, John Silver och Bobbo Viking, men jag väljer Riddarna av mörkret.

Samma år släppte Pink Floyd Wish you were here. Detta är min absoluta favoritskiva från kvartetten. De stod på sin kreativa höjdpunkt här. Även om de tre efterföljande skivorna är fantastiska, kom de från ett sönderfallande band. Slutet av Floyd-eran började närma sig redan åtta år före Roger Waters stängde butiken. Wish you were here inleds och avslutas med Shine on you crazy diamond, en låt de skrev till Syd Barrett's ära. Live är Shine on helt magisk, jag har sett den live fyra gånger! Köpenhamn 1988, Globen två dagar i rad 1989 och Ullevi 1994. Låten som annars bör väljas från denna skiva är titellåten Wish you were here.

Jag har inte glömt Bowie. I detta inlägg har jag fått med mina tre första favoritartister; Uggla, Bowie och till sist Floyd. Kul! Nåväl, Bowie släppte Young American och han hade då bytt stil, något han skulle göra flera gånger det närmaste decenniet. Här får vi en slags skön soul-pop med tydliga amerikanska influenser. Låten? Young Americans.

Jag har med bonuslåtar även i detta inlägg. En låt tillägnad Sir Per. Hans favoritband Queen släppte detta år Bohemian rhapsody. Wayne's World-clip.

Svenska bidraget till musiktävlingen var Lasse Berghagen med Jennie, Jennie.

Under 1976 fortsätter vi föreställningen i livets teater. Vi kommer också möta ett nytt band på resan från station till station. Ha de!