Mon Pire Cauchemar (2011)

Revyerna från årets filmfest börjar närma sig sitt slut. Bara tre filmer kvar att behandla och två av dem tillhör de allra bästa från årets fest. Men tyvärr är inte denna film en av dem. Lördagen under avslutningshelgen inleddes med den varmt sköna svenska komedin "En gång i Phuket". Kvällen skulle avslutas med det kalla amerikanska dramat "Martha Marcy May Marlene". Däremellan skulle jag se den intressanta dokumentären "Buck" med Johan och Britta. Olyckligtvis fick de förhinder och agile som jag är uppdaterade jag min plan och hängde istället på Vanessa och Nathalie på den franska komedin "Mon pire cauchemar".

Det finns många bra franska filmer och jag hoppades på att detta skulle vara en diamant i smutsen. Det är ofta spännande att hänga med på någon helt okänd film som någon av ens filmfestvänner valt, just för att filmvalet då är som den berömda chokladasken. Jag var dock lite misstänksam eftersom man kunde läsa "denna Woody Alleninspirerade komedi" i festivaltidningen. Hmm? Kan vara bra, men också oroande på ett vagt sätt.

Vanessa ville se filmen för att hennes husgud Isabelle Huppert (tillika årets Lifetime Achievments Award-vinnare) spelade huvudrollen som den iskalla Agathe. Filmen utspelas i Paris i nutid. Agathe lever ett ekonomiskt tryggt liv, men i en kall och död relation med sin man Francois. De har båda avancerade jobb, Agathe är någon sorts chef på ett konstgalleri, och Francois är publicist. De har en ointelligent son. In i deras liv ramlar så den burduse och vulgäre snickaren Patrick och hans intelligenta son. Sönerna är kompisar från skolan. Agathe och Patrick går inte alls ihop.

Med denna premiss skulle man kunna göra en ganska rolig och varm komedi. Men jag fann denna film helt missa det målet. Jag har verkligen inte fått bra utdelning på de fransktalade filmerna i år. Agathe är en vedervärdig karaktär, oavsett hur väl spelad hon är av Isabelle Huppert. Hon är orättvis och elak på jobbet, och vresig och arg hemma. Den "charmige" Patrick är den troligen intellektuelle manusförfattarens överdrivna bild av hur "arbetarna" är. Woody Allen skulle inte ta i den karaktären med en tång. Jag anade ju oråd redan när jag läste filmfestivaltidningen. Det räcker inte att en film ska utspelas i en storstad och handla om folk som har intellektuella jobb för att det ska bli en Woody-film.

För mig definieras Woody Allen av hans karaktärer som man kan känna för och med. Det går allt som oftast att kritisera och förbanna dem, men till slut får Woody oss nästan alltid att känna sympati för dem ändå. Karaktärerna och dialogen gör Woodys filmer till vad de är. "Mon pire cauchemar" är beklagligt nog mycket svag då det gäller båda dessa viktiga ingredienser. Alla tre huvudkaraktärer är överdrivna och jag kände allt annat än sympati för dem. Agathe är vedervärdig som person och hon måste bli full som en tunna för att Patrick ska falla för henne. Patrick i sin tur är totalt egoistisk och feg, man kan inte annat än tycka synd om hans son. Francois är kanske den figur som ligger närmast någon karaktär ur Woodys persongalleri, men han har en mindre roll än de andra två, och vi får inte se in i hans själ över huvud taget. Det som återstår av honom är den trista klichén med en äldre man som tar sig en ny ung flickvän.

Vad var bra då? Egentligen inte så mycket, men filmen var lite småputtrigt lustig i vissa delar. Scenen där Francois och hans unga flickvän är ute på någon slags överlevnadshelg i skogen var mycket underhållande. Jag log lite några gånger i alla fall.

Men till slut, nä, detta var inget bra. Woodys namn har använts skamlöst i marknadsföringen av denna menlösa film. Jag ger "Mon pire cauchemar" två kvinnor i akvarie av fem möjliga.

Betyg: 2/5

En Gång I Phuket (2011)

Kapa trossen.

Om jag ska vara helt ärlig brukar jag oftast välja bort svenska filmer på bion. Är inte svensk film mest polisfilmer där det går tretton på dussinet, samt tokroliga komedier som "går hem i stugorna"? Ibland kommer det givetvis bra svenska filmer. På senare tid är "Låt den rätte komma in" ett mycket bra exempel. Från filmfestivalen kan jag lyfta fram den underbara "Masdjävlar". Så när årets festivalprogram kom ut överraskade jag mig själv med att snabbt boka in Peter Magnussons nya film "En gång i Phuket". Jag har inte ens sett hans första film "Sommaren med Göran", en film jag hört inte ska vara så jättebra.

Nu gick jag och Vanessa på denna komedi (med viss djup och eftertänksamhet). Filmen handlar om Sven (Peter Magnusson) en kille i 40-årsåldern som fastnat i gamla hjulspår. Uttråkad på jobbet, ingen familj och allmänt spottad på av snusförnuftiga systrar, en sarkastisk moder och överlägsna kompisar. Sven när en dröm om att skriva en roman, men han tycks inte få tummen ur den omtalade baken. En dag säger han upp sig, trots att han har fått tjänstebil, och åker till Phuket för att finna sig själv.

Detta är en varm komedi om den ofrånkomliga 40-årskrisen, om hur man ser på livet, vad som är värt och inte. Det är en dramadriven komedi, inte en farsartad "snubbla-på-soffan"-komedi, vilket jag tackar för. Peter Magnusson spelar huvudrollen och har också skrivit manus. 

Ett generaliserat skäl till att jag ofta tycker att svenska filmer är dåliga är att dialogen är såååå dålig. Den låter helt tillgjord, som en teaterpjäs med glada amatörer. Dialogen i den allra första scenen i "En gång i Phuket" är riktigt stolpig, den hade inte en uns av "äkta" i sig. Jag suckade besvärat och såg framför mig en besvikelse trots låga förväntningar. Men som genom ett under rätades skutan snabbt upp och jag fann en otroligt träffande och underhållande film som talade till mig på ett väldigt personligt plan. Skådespelarinsatserna är bra, speciellt David Hellenius som snubben som arrangerar äventysutflykter på plats i Thailand är skön. 

De filmer som bäst påminner om denna är nog Lasse Åbergs sällskapsresan-filmer. Magnussons Sven är inte den karikatyr som Åbergs Stig-Helmer, men samma värme finns här. Det kanske inte är den bästa romantiska komedin jag sett, men för att vara en svensk film var jag mycket, mycket nöjd. Hoppas att denna film kommer gå bra på biograferna, det förtjänar den.

Jag ger "En gång i Phuket" fyra säkerhetsgenomgångar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Sleeping Beauty (2011)

No penetration will occur.

Jag såg "Sleeping beauty" med Vanessa och två tjejer till. Efter filmen tog vi en drink och pratade lite om den. Det skilde ganska mycket mellan hur vi uppfattade Lucy, hur vi tolkade hennes drivkrafter, och vad slutet av filmen egentligen betydde. Detta gör filmen mycket tänkvärd, om än inte nödvändigtvis bra. Det kändes som att detta var en film som mycket väl kan uppfattas helt olika mellan män och kvinnor. Hmmm, interesting!

Jag drar mig till minnes när vi såg "Innocence", 2004 års vinnare av bronshästen. Jag var mycket fascinerad av filmen, men jag fattade inte alls vad den handlade om. På det efterföljande F2F diskuterade den kvinnliga franska regissören Lucile Hadzihalilovic hur filmen mottagits. Hon menade att den publik som förstått filmen bäst var en grupp trettonåriga flickor. För dem hade filmen varit en självklar beskrivning av hur livet är. Så, åskådarens perspektiv är av central betydelse för hur man förstår och upplever komplexa och utmanande filmer.

"Sleeping beauty" handlar om Lucy (Emily Browning), en ung vacker universitetsstuderande som bland många andra tillfälliga extraknäck tar anställning hos en "madame" som driver någon sorts exklusiv "escort service". Lucy ombeds att ta sömnmedel och sedan sova i en stor säng. Kunderna, rika gamla gubbar, spenderar därefter natten med henne. Lucy vet inte vad som försigår under natten, mer än att hon blir lovad att ingen penetration får förekomma. Samtidigt som Lucy inte synligen eller direkt tar skada av aktiviteterna påvekas hon ändå av detta på ett oklart sätt. Hon blir till slut besatt av att få veta vad som händer då hon sover.

I vår diskussion efter filmen kom det fram att vi nog tolkat Lucy på olika sätt, från olika perspektiv måhända. Jag såg Lucy som nyfiken men oförsiktig, hon har en "don't give a shit"-attityd. Hon säger inte nej en enda gång i hela filmen. När en kompis bjuder på droger och hon frågar var det är och får svaret att han inte vet så svarar hon bara "ok" och sväljer snabbt pillret. Samtidigt som hon verkar vara bekymmersfri, på gränsen till sprallig, får vi se en mörkare sida av hennes personlighet då hon besöker en gammal vän som tynar bort i en dödlig sjukdom (AIDS?). Emily Browning som också är med i "Sucker punch" har ett intressant utseende. Hon gör ett distanserat och naket porträtt av Lucy. Jag tror att hon gör ett mycket bra jobb men jag faller inte pladask för det.

Jag vet inte om så många av er kommer se denna film, men det finns en mycket intressant sak med filmen att fundera på. "Sleeping beauty" skulle lätt kunnat gjorts om till en thriller, eller skräckfilm, men i denna form är den inte direkt skrämmande. Detta är ett renodlat drama där hotet ligger under ytan och jag upplevde det inte så tydligt. Ändock i filmens allra sista scen skruvades stämningen helt plötsligt till. Jag fann mig sitta på helspänn, livrädd, jag vill inte spoila här, men vi talar om ett mycket öppet slut och jag skulle vilja få reda på hur den scenen egentligen ska tolkas.

"Sleeping beauty" var en mer intressant än bra film. Filmplanschen är läcker och scenerna i sovrummet är vackra, men i övrigt är filmens foto blekt och obearbetat. Detta känns som en lågbudgetfilm. Karaktärerna är outvecklade eller åtminstone nedtonade. Den nådde inte ända fram till mig.

För bra intentioner och ett delvis lyckat resultat ger jag "Sleeping beauty" tre frågetecken av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Shame (2011)

I don't want you here!

"Shame" är andra filmen på filmfesten med Carey Mulligan i en av huvudrollerna, och precis som jag skrev i inledningen av revyn för "Drive" skriver jag här: Det är inte var dag man ser en ny film med Carey Mulligan! Vilken festival vi hade i år! I denna film, "Shame", spelar hon mot den kanske mest spännande manlige skådespelaren just nu, Michael Fassbender.

Detta är brittiske Steve McQueens andra film, vilket sällsynt filmiskt namn dessa dagar. Hans första film var den allmänt hyllade "Hunger", också den med Fassbender i huvudrollen. "Shame" är ett starkt, starkt drama utspelat i New York City. Trots väldigt höga förväntningar gick jag från visningen bedövat förbryllad. Det var svårt att ta in allt direkt under visningen. Filmen har legat och skvalpat i huvudet på mig i över en vecka nu. Scen efter scen poppar upp i medvetandet, återupplevs, behandlas, tolkas, för att sedan glida ner i det undermedvetna igen. Jag tror att "Shame" inte har premiär i Sverige förrän i vår, men jag väntar redan otåligt på att få se om den.

Filmen är en brutalt ärlig studie av ett gravt och tvångsmässigt beroende, och en djupdykning in i en människas mörkaste vrår. Fassbender är Brandon, en yuppie i NYC som lider av ett svårt sexberoende. Han konsumerar sex och porr, dag och natt, på jobbet, ute på stan, hemma i lägenheten. Han har glidit så långt in i dimman att han inte ens verkar speciellt orolig för upptäckt. Filmen börjar med att Fassbender går omkring helt naken i sin rena men opersonliga våning. Denna scen sätter effektivt nivån på filmen. Lite överraskande med den myckna nakenheten, men med en så "magnifik" "sak" förstår jag att han inte skämdes för de scenerna, Fassbender alltså.

När den andra stora karaktären i filmen introduceras blir jag desto mer överraskad. Brandon kommer hem en dag och finner sin syster i duschen. Det är en spritt språngande naken och blonderad Carey Mulligan i rollen som "Sissy". Givet filmens innehåll och tema var det en passande scen, men jag blev ändå lite förvånad. Om du undrar, nej hon är inte en naturlig blondin.

Brandons liv som redan var på bristningsgränsen blir än mer rörigt med systern på långbesök. Båda syskonen har rejäla problem, men vi får aldrig veta vad de varit med om, men vi anar, spekulerar och oroas. De bråkar mer och mer, men ändå är det så tydligt att de båda är otroligt ensamma, och de har bara varandra i hela världen. I filmens viktigaste scen har McQueen valt att filma dem bakifrån, ett beslut som jag ifrågasätter, men trots att vi inte ser dem helt så sprakar det om scenen. Efter den rämnar tak, väggar och golv för dem båda. Som åskådare känner man Brandons skam på ett nästan fysiskt sätt i filmen slut. Detta är en riktigt djävla bra film.

Careys roll här är som dag och natt jämfört med hennes roll i "Drive". I denna film får hon ta mycket större plats och hon lever ut den spralliga och trasiga "Sissy" till sista blodsdroppen. Detta är hennes främsta framträdan hittills i hennes korta men intensiva karriär. Carey Mulligan har intagit och nu bevisat att hon tillhör crème de la crème.

Michael Fassbender då, ja vad kan man säga? Imponerande och modigt. Han utforskar alla hörn och vrår av Brandons psyke, i scen efter scen. Han är så otroligt varierad i sitt uttryck i filmens olika faser. Fassbender är otroligt bra och han tillhör eliten.

Skådespeleri av yttersta klass och en intressant historia som inte skrivs oss på näsan. Inget är övertydligt, allt går att tolka, både intellektuellt och känslomässigt. Miljöerna är perfekta, vi möter ett New York som erbjuder allt som går att konsumera, det bästa av det bästa och det sämsta av det sämsta. Och Brandon vill ha allt. Filmen kittlar din hjärna, boxar dig i mellangärdet och lägger sig till slut som en våt kall duk över ditt hjärta.

Jag kan inte sluta tänka på denna film, så jag ger "Shame" fem skuldkänslor av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Le Gamin Au Vélo (2011)

Ett av nöjena på filmfesten är att man ser filmer som man normalt sett aldrig hade sökt upp. Det kan vara filmer som någon kompis väljer ut, någon film som det snackas om på festivalen eller en film som helt enkelt passar in i schemat. Ibland vet man inte ens varför filmen valdes. "Le gamin au vélo" eller på svenska "Pojken med cykeln" är en sådan film. Varför valde vi den? Jag trodde det var Johan som valt den, men han trodde det var jag som valt den. Suck.

Filmen är gjord av Dardenne-bröderna och deras film "Barnet" var en av snackisarna under festivalen 2005. Jag tänkte kanske att det skulle kunna vara kul med ett riktigt mustigt drama. Vad kunde vi vänta oss? Kanske en del misär, men förhoppningsvis en strimma hopp också.

Filmen är en lös fortsättning på "Barnet". Den handlar om Cyril, en elvaårig pojke som blivit övergiven av sin far. Cyril bor på ett barnhem, han söker och finner sin far. Är fortfarande övergiven. Knyter kontakt med den vänliga ensamma 40-någoting Samantha som vill adoptera honom. Lite vardag, sedan en antydan till ungdomsbrottslighet. Samantha orolig, men slutet gott.

Obegriplig film. Den är varken tungt miserabel, eller hoppfullt upplyftande. Det finns inget i historien som sticker ut, den är varken mer deprimerande än normalt, eller mer positiv än normalt. Detta är bara en långfilm med en massa kletigt normalt. Vad fick producenten att investera pengar för att göra denna långfilm? Mycket oklart. Bröderna är säkerligen duktiga filmmakare för det fanns inget att klaga på det rent tekniska, men varför? Varför brann de för denna historia?

Den enda vagt intressanta personen i filmen var Samantha, spelad av Cécile De France. Hon fattade tycke för denna lätt odrägliga elvaåring och offrade en hel del för att bygga upp ett liv med honom. Det var kanske det man ska hänga upp filmen på? Då är det än mer konstigt att bröderna Dardennes endast filmade henne bakifrån. Varför inte visa hennes ansikte med känslor och tankar reflekterade?

Nej, gott folk. Jag hade laddat upp med mjuka näsdukar. De fick stanna kvar i fickan. Tårkanalerna blev inte översvämmade. Detta var en stor besvikelse, och ett enda stort: Jaha?

Johan då? Jo, när filmen var slut vände han sig mot mig och började skratta besvärat. Inte ett glatt skratt tyvärr. Jag ger "Le gamin au vélo" en cykel av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Comic-Con Episode Four: A Fan's Hope (2011)

Dokumentärer är en underskattad filmgenre. Jag ser dem aldrig på bio förutom på filmfesten, men där brukar det bli en eller två varje år. Filmer som "Lost in la Mancha", "Grizzly man", "The cove" och "Big river man" har passerat revy under åren. Detta år föll valet på dokumentären med det lustiga namnet "Comic-con Episode four: A fan's hope". Den är regisserad av Morgan Spurlock (Super size me) och producerad av min husgud Joss Whedon (Firefly, Serenity).

Filmen följer ett antal besökare på Comic-con 2010. Mässan hålls i San Diego varje år, på sommaren. Detta är ett gigantiskt möte för alla samlare, fantaster och nördar som är intresserad av fantasy, serietidningshjältar, dataspel, sci-fi och actionfigurer med mera. Över 100.000 besökare samlas i San Diego och en hel liten stad i staden byggs upp. Spurlock har följt en brokig skara besökare. Vi har de aspirerande artisterna som söker anställning på de stora serietidningsbolagen, en amatörkostymör som ställer upp i maskeradtävlingen med en hemmagjord mekaniskt styrd monsterdräkt. Vi får följa den gamle gnetande mannen från serietidningsantikvariatet i Denver som har en förstautgåva av någon obskyr serietidning till salu för 500.000 USD, samt det gulliga paret där killen friar till sin flickvän mitt under Kevin Smith-panelen i den största salen.

Dokumentären är gjord med ett stor hjärta och aldrig under hela filmen fick jag känslan att de drev med, eller hånade, fansen. Det är helt klart att även de som står bakom kameran alla är stora fans av denna sub-kultur. Mellan scenerna med våra "hjältar" ser vi inklippta intervjuer med kändisar i denna värld; Joss Whedon, Kevin Smith, Stan Lee, Guillermo del Toro, Seth Rogen och Kenneth Branagh bland många.

Jag satt med ett stort fånigt leende över ansiktet hela filmen igenom. Allt eftersom jag kände igen mig mer och mer blev jag mer och mer varm och till slut till och med nästan stolt över dessa underbara människor som håller på att samla på konstiga saker, eller bara följer sin dröm och försöker ta sig in i denna värld. Den mest fascinerande personen var Holly som på sin fritid hade samlat ihop ett gäng kompisar för att göra kostymer för figurer i ett dataspel. Hennes dröm var att få jobb som kostymör i Hollywood.

I slutet av filmen fick man se en liten resumé över hur det gick för alla personer dokumentären handlade om. En del lyckades, en del fick åka hem utan att nått ända fram denna gång. Men drömmen lever vidare.

Jag gillade denna dokumentär jättemycket, den talade mer till mitt hjärta än min hjärna, och det var perfekt. En av de intervjuade sa att hon kände sig utanför alla andra dagar på året, men när hon var på Comic-con var alla som hon! Värme.

Jag ger "Comic-con episode four: A fan's hope" fyra förstautgåvor i mint condition av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Damsels In Distress (2011)

Casanova operator move!


"Damsels in distress" är Whit Stillmans fjärde film och alla fyra har tydligen visats på Stockholms Filmfestival, vilket festivalchefen Git Scheynius nämnde i sin presentation före filmen. För mig var detta första filmen jag sett av herr Stillman. Filmen handlar om fyra tjejer på ett amerikanskt college som i en sektliknande konstellation driver ett anti-självmordscenter. Den nya tjejen Lily (Analeigh Tipton) är någorlunda normal, medan ledaren Violet (Greta Gerwig, mumble core-drottningen) är tämligen vrickad. De övriga två fungerar som "hang arounds" till Violet.

Filmens första scener har en onaturlig teaterliknande dialog, och jag börjar förstå att detta kommer bli en annorlunda film. Vad som är speciellt, och uppskattat, med filmfesten är den variation av filmer som man stöter på. När jag dessutom inte kollar på trailers eller läser om filmerna kan överraskningsmomentet av en films stil bli stor. "Damsels in distress" är ett lustspel långt från draman som "50/50" eller "Like crazy", filmer som jag såg tidigare denna dag på festivalen.

Efter ett tag vande jag mig med stilen och lät mig underhållas av den sköna stämningen och flickornas turer i kärlekens labyrint. Stilen påminner litet om Wes Anderson, men detta var i nivå med en "minor Anderson" (referens till "The squid and the whale!).

Efter filmens visning var det F2F med regissören Whit Stillman. Jag ställde en uppföljande fråga om vilka college-filmer som inspirerat honom. Han blev lite ställd men höll till slut med om att han var inspirerad av Andersons "Rushmore", vilket för övrigt är en film som var mycket bättre än denna.

Till slut kan jag nog rekommendera denna film för de bland er som gillar Stillmans stil och tidigare filmer. Jag ger "Damsels in distress" tre ALAs av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Like Crazy (2011)

I thought I understood it. But I didn't. I knew the smudgeness of it. The eagerness of it. The idea of it. Of you and me.

"Like crazy" är ett romantiskt drama. Filmen handlar om brittiska Anna (Felicity Jones) och amerikanske Jacob (Anton Yelchin). Anna träffar Jacob på college i Los Angeles och på grund av deras stormande passion struntar hon i att åka hem till England för att förnya sitt visum. Relationen blir seriös, men då hon efter ett besök hemma vill återvända till sin Jacob kommer hon inte in i landet igen. Ett besvärligt och osäkert långdistansförhållande inleds. Anna och Jacob ansöker förtvivlat efter ett nytt visum. Under tiden pendlar relationen mellan intensiva möten i London och livets obönhörliga gång.

"Like crazy" utforskar vad som händer då romantiken inte följer de vanliga reglerna från Hollywood. De regler som lever efter devisen: Boy meets girl, boy loses girl, by gets girl. "Like crazy" vänder på begreppen och fokuserar helt på de scener som långsamt bryter ner relationen. Filmen utspelas under en lång period, mer än ett år. Vi får inte se vad som händer i Annas eller Jacobs liv utanför deras söndervittrande relation. Andra viktiga saker i karaktärernas liv lämnas utanför och vi får endast se dem indirekt. Både Anna och Jacob har tillfälliga romanser med arbetskollega respektive granne, men filmen fokuserar endast på de scener med Anna och Jacob som tar dem från den perfekta passionerade inledningen till det oundvikliga slutet.

Jag misstänker att en fotfetish har gjort filmen. Kameran följer Annas nakna fötter i scen efter scen, och det är alltid de scener då Anna mår bra och då hennes relation med Jacob är bra. Då är hon barfota och iklädd sköna kläder. I scener då hon är långt från Jacob, geografiskt eller mentalt, är hon klädd i hårda högklackade skor och klädd i exklusiva "fina" kläder. Jag ser en symbolik i detta, men är inte helt klar på vad symboliken betyder. Förutom att det är skönt att sparka av sig elaka skor och ha på sig sköna kläder.

Felicity Jones, som här dykte upp i andra filmen på årets filmfest, hon var lillasyster till Maggie Gyllenhaal i Hysteria också, var överlägsen sin motspelare Anton Yelchin. Hon ser ganska bra ut, men framför allt var hon charmig och dynamisk. Hennes Anna var full med personlighet. Anton Yelchins Jacob var en otroligt trist typ och jag hade ganska svårt att se att Anna, och andra kvinnor, skulle finna honom så oemotståndlig som manus verkar antyda.

Scenen då Anna och Jacob pratar i telefon mellan London och LA, och de låtsas att han kan komma över och hälsa på som om de bodde i samma kvarter var filmens bästa scen, faktiskt hjärtskärande.

Jag ger "Like crazy" tre öppna slut av fem möjliga.

Betyg: 3/5

50/50 (2011)

I look like Voldemort.


Ibland stöter man på filmer som är helt perfekta. Det händer inte så ofta, men belöningen är så grandios att det är värt all möda att fortsätta leta. Den årliga Filmfesten är ett bra ställe att leta på. Nu har ett av dessa guldkorn dykt upp.

"50/50" är en dramakomedi som handlar om Adam, en 27-åring som får cancer på ryggmärgen. Detta förändrar livet för honom och de närmaste runt honom. Det är allt.

Skådespeleriet är superbt i denna film. De som står ut mest är Joseph Gordon-Levitt (Adam), Anna Kendrick (terapeut), Seth Rogen (kompis), Angelica Huston (mamma) och Bryce Dallas Howard (flickvän). Jag blir varm och go av en film som denna, med en ensemble där alla levererar perfekta rolltolkningar. Varenda scen i filmen är helt underbar.

Nu ska vi inte glömma manuset. Det är lika briljant som skådespeleriet. Jag skrattade och fällde tårar om vartannat. Det som imponerade så var att ingen av dessa starka scener var manipulation av oss i publiken, det kändes väldigt äkta. Jag har inte läst så mycket om filmen än, men jag skulle inte blir förvånad om manusförfattaren beskriver egna erfarenheter.

Uppdatering: Filmens manusförfattare, Will Reiser, skriver mycket riktigt om sina egna upplevelser. Hans bästa kompis, i filmen spelad av Seth Rogen, är Seth Rogen! Inte undra på att det känns äkta!

Jag tycker att de fångar relationen mellan Adam och hans föräldrar på ett mycket bra sätt. Den där känslan man har som ung vuxen att jag klarar mig själv, jag behöver ingen hjälp och jag vill helst vara ifred. Sedan när det verkligen gäller, då man verkligen behöver hjälp, det är då det visar sig om blod är tjockare än vatten. En av filmens bästa scener är mellan Adam och hans mor, precis innan han rullas in för operation. Panik, förtvivlan, ömsinthet under en bråkdels sekund. Otroligt bra.

Vi var ett stort gäng som såg filmen tillsammans och alla hade breda, nästan fåniga, leenden i ansiktena när vi gick ut. Gruppen var väldiga nöjd. Jag vill inte prata sönder denna film. Gå och se den, den är underbar, men glöm för all del inte näsdukarna!

Jag ger "50/50" fem stjärnor av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Drive (2011)

If I drive for you, you give me a time and a place. I give you a five-minute window, anything happens in that five minutes and I'm yours no matter what. I don't sit in while you're running it down; I don't carry a gun... I drive.


"Drive" var en av filmfesten mest omtalade och emotsedda filmer. Det är inte var dag man ser en ny film med Carey Mulligan! Här spelar hon mot Ryan Gosling i en modern action-thriller. En tät spänning byggs upp under första halvan där vi lär känna alla viktiga karaktärer och där insatserna till det efterföljande dramat blir tydliga. Tempot är lågt och filmmusiken är framträdande och mestadels bra. Speciellt vissa montage-partier till instrumental 80-talsinspirerad musik får mig att tänka på en tidig Michael Mann, eller Tangerine Dreams's filmmusik till filmen "Thief".

Under andra halvan ändrar filmen karaktär då spänningen höjs och filmen exploderar i ett antal utstuderade våldsscener. Jag var delvis förberedd på ett übervåld, men då regissören Winding Refn lät kameran dröja sig kvar i scenerna en fraktion för långt gick det från rysligt till obekvämt. Speciellt en scen med en rakkniv var obehaglig. Jag såg åtminstone några förvildade blickar från publiken när vi lommade ut ur biografen. Men jag smålog lite då jag tänkte på att jag och Plymen alltid brukar skoja om att det finns tre "obligatoriska" teman eller scener i filmfestivalen och en av dem är användningen av rakblad/kniv.   

Carey Mulligan är bra, men hon har inte så väldigt mycket att göra i filmen. Jag såg den i lördags men jag kan nu inte komma ihåg någon scen som stack ut speciellt med henne. Detta är istället Ryan Goslings film. Han gör en intressant rolltolkning av "the Driver". Han säger inte så mycket, men det betyder inte att han inte förmedlar en hel massa känslor. Gosling är mycket bra och han bär filmen på sina axlar. Som thriller är "Drive" bra, den bygger upp spänningen långsam, vilket är välkommet i en era när många filmer är allt för hastiga.

Flera biljakter hanns med, det är ju trots allt en film som handlar om en snubbe som arbetar som "getaway car driver". Biljakterna är adekvat utförda men jag har ingen uttalad biljakts-fetisch så för mig blir de scenerna mest likt transportsträckor. När första skottet föll hoppade jag dock till i stolen, det var ett oväntat högt och verklighetstroget ljud, och inte så lite överraskande.

"Drive" uppfyllde i princip de högt ställda förväntningarna. Det enda jag inte gillade med filmen var regissörens val att lägga in en två eller tre poplåtar med sång över några filmsekvenser, de var malplacerade och tog mig ur stämningen helt och hållet, plötsligt var jag i biografen igen undrandes över regissörens val. Jag fattar inte alls varför han hade med dessa 80-talsinspirerade poplåtar, när övrig "normal" filmmusik var så suggestiv och effektiv. Kan någon förklara detta för mig?

Till slut blir det ganska enkelt att komma fram till ett betyg, och jag ger "Drive" fyra snabba bilar av fem.

Betyg: 4/5

Hysteria (2011)

Portable vibration machines? Do you think they'll catch on?

Eftersom filmen "Hysteria" handlar om ett avgörande genombrott inom det medicinska området och dessutom till stor del handlar om besynnerliga diagnoser ska jag nu roa mig med att ställa en sådan på denna "patient". Patienten i fråga, filmen "Hysteria", lider av schitzofreni, närmare bestämt multipla personligheter. Vi har här två och en halv film. Först och främst har vi en hysterisk och absurd komedi med Hugh Dancy, Jonathan Pryce och Rupert Everett i huvudrollerna, dels har vi en seriös drama med Maggie Gyllenhall i huvudrollen. Som en brygga mellan de båda har vi ett vekt triangeldrama med Hugh Dancy, Felicity Jones och Maggie Gyllenhaal i huvudrollerna.

"Hysteria" bygger otroligt nog på verkliga händelser. Den beskriver de läkare som mer eller mindre av en slump uppfann den elektroniska massageapparaten i England på 1880-talet. Kvinnor som var uttråkade, besvärliga eller bara "understimulerade" kallades "hysteriska". I vissa fall skickades de till och med till institution och ibland försökte man bota tillståndet med kirurgiska ingrepp. Totalt vedervärdigt.

I "Hysteria" får vi följa den unge läkaren Dr. Mortimer Granville. Han får jobb på en klinik för hysteriska överklasskvinnor. Eftersom man på den tiden ansåg att kvinnor ej kunde erfara sexuella känslor administrerades en icke-sexuell massage av vulvan tills patienten uppnådde "paroxysm"...

Denna film kunde varit hur kul som helst. Eller den kunde varit ett gripande historiskt drama om kvinnans rätt till jämlikhet, och rätt till sin kropp. Tyvärr blandas två för mig oförenliga genrer i en och samma film. Och då menar jag inte på ett bra sätt som Tarantino, som blandar olika genrer och därmed skapar en ny egen genre. I "Hysteria" hoppar de mellan scenerna mellan två ortogonala genrer. Det blir varken hackat eller malet som slaktaren skulle sagt.

Även om Maggie Gyllenhaal är suverän som skådespelare blir hennes scener tyvärr både präktiga och väldigt mycket pk. Det var en stor och viktig fråga då, och länge än, man satte diagnosen "hysterisk" ända in på 50-talet, men den filmen inom filmen kändes inte lika relevant idag.

I den komiska filmen inom filmen var det hysteriskt. Ett kostymdrama med alla dess ingredienser och i den miljön, finner vi denna absurda verksamhet. Rupert Everett som homosexuell uppfinnare från en yppersta överklassen var filmen stora behållning. Bara hans karaktärs namn fick mig att skratta högt: Lord Edmund St. John-Smythe. Dr. Granville spelades av Hugh Dancy som vi såg som Adam i "Adam". Dr. Dalrymple spelades av den nästan borglömde Jonathan Pryce, och döttrarna Dalrymple spelades av Gyllenhaal och nykomlingen Felicity Jones.

Denna film kunde blivit såå myket bättre. Nu får "Hysteria" den två paroxysms inom fem minuter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Guard (2011)

I'm Irish.

I "The guard" spelar Brendan Gleason en luttrad och till synes resignerad polis i övre 50-årsåldern. Han horar runt och drogar allt möjligt så ofta han får chansen. Livet har sin lilla gång i en by utanför Galway på den irländska västkusten tills en FBI-agent dyker upp i samhället. Man misstänker att en internationell liga ska försöka smuggla in en stor mängd kola någonstans längs kusten. Gleason's Gerry Boyle sprider vresigt den ena absurt rasistiska eller sexistiska kommentaren efter den andre, men till slut blir han och Don Cheadle's Agent Wendell Everett så kallade "cop buddies".

Filmen har en otroligt skön dialog som verkligen balanserar och ibland överskrider anständighetens gränser. Men Gleason levererar replikerna med en illmarig glimt i ögat och med en slags vishet som bygger på en stor livserfarenhet. Han spelar rollen med en närvaro som bara en äldre erfaren skådespelare skulle kunna klara av. "The guard" är gjord av John Michael McDonagh, bror till  Martin McDonagh som gjorde "In Bruges" där Gleason också spelade en av de två huvudrollerna.

Efter filmen var det F2F med McDonagh och han berättade lite kort om filmen och hur han träffade Gleason på någon premiär av "In Bruges". Jag tyckte inte att detta F2F var så bra. Regissören var en utomordentligt dryg irländare. Han tyckte uppenbarligen om sig själv väldigt mycket. Oerhört jobbig typ. Jag ska dock inte klanka ned allt för mycket på filmen bara för att manusförfattaren/regissören var dryg, eller?

Filmens styrka är den trots allt sköna stämningen, hysteriska dialogen (jag skrattade högt flera gånger) och dess sävliga tempo, trots att det blir lite action mot slutet. Det irländskt tempot lät karaktärerna andas och ta plats, fjärran från MTV-klippning som kan förkomma i filmer från Hollywood. Detta var mer en "europeisk" film. Sedan gillar jag öppna slut också. Det ger en något att grubbla på!

Jag ger "The guard" tre antihjältar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

This Must Be The Place (2011)

Sadness and sadness are not compatible.

Chayenne (Sean Penn) lever ett bra liv med en kärleksfull fru (Frances McDormand). Han är en lågmäld  ekonomiskt oberoende pensionerad rockstjärna. De bor i ett stort slott på den irländska landsbygden. Mattan rycks bort under fötter på honom då hans far som han inte pratat med på decennier plötsligt går bort. Chayenne sätter sig på båten och åker hem till New York för att delta på begravningen och för att möta sitt förflutna.

Detta är ett säreget drama i bästa American Independent-stil. Sean Penn spelar sin Chayenne mer nedtonad än vad jag är van med. Han brukar ju dra på för fulla muggar med oscarssökande snor- och tårsprutande "money shots". Han ger Chayenne en ljus och bräcklig röst, om inte kvinnlig så försynt i alla fall. I några få scener brister bubblan för Chayenne och han ryter till.

Precis som i "The future" handlar denna film om en person som står helt still. Chayenne lever i en bubbla på Irland. Han har inte gått vidare i livet, varken från sin far eller från sin musikkarriär. Trots värmen från hans yrkesarbetande ljuvliga fru är han fastlåst på paus. Frances McDormand som lekfull livspartner och tillika brandman är som alltid en fröjd att se i filmen.

En detalj som dock Filmfestivalen fått om bakfoten är att Chayenne's musikaliska bakgrund. Han är en gammal "depprockare", inte en "glamrockare"! Det var väl ändå depprockarna som hade fans som tog livet av sig och inte glamrockarna? Fel genre och fel årtionde. Skäms! Egentligen är nog Chayenne modellerad efter Robert Smith från The Cure, ett gammalt favoritband. Robert Smith är känd för att inte gilla/våga flyga och att han tar båten då han åker från Europa till USA. Chayenne är överrens med Smith i detta, han tar helt sonika båten.

Robert Smith

"This must be the place" är en mer rättframt berättad historia än "The future", även om båda filmerna berörde samma tema. Nu behandlades en 50-årskris istället bara. Jag gillade scenerna med en sömngångaraktig Chayenne på Irland, men filmen lever upp mycket mer under hans road trip genom USA. Han bilar ut från New York mot de stora vidderna i mellan-western. Musiken är skriven av David Byrne och han gör också en cameo. Det är en cool snubbe helt klart.

Jag ger "This must be the place" tre cajalpennor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Future (2011)

You can stay one night. 

Och så har Stockholms Filmfestival 2011 startat för mig. Jag och Johan var och såg Miranda July's andra långfilm "The future" på red carpet-visningen i torsdags. Efter visningen bjöds vi på ett Face 2 Face med Miranda via skype. Hon satt i sin lägenhet i Los Angeles och vi andra i Skandia-biografen. Det var ett långt, underhållande och mycket givande F2F. Jag och Johan diskuterade filmen intensivt både på torsdagskvällen och igår. Detta är en film som förbryllade mig en hel del, och utan F2F och bollplankande med Johan hade jag nog inte kunnat ge filmen mer än en tvåa, men detta gott folk, detta är precis vad de flesta bra filmerna på filmfesten brukar vara - en film som växer och växer efter visningen.

Mirandas första film "Me you and everyone we know" var en underfundig relationskomedi om några kufiska men varma karaktärer. Hon har i andra filmen fortsatt i tangentens riktning, men denna gång är det än mer personligt. Efter framgången med första filmen var hon rådvill och hennes sökande efter vad som skulle komma resulterade i en performance show som hon nu omformat till film. Vi har i "The future" fått en lättsam och mörk komedi om ett par i kris målat med absurdismens penseldrag. Här får vi bland annat en talande katt, en sambo som kan stoppa tiden och en liten flicka som gräver ner sig själv. Miranda är som en amerikansk kvinnlig Bulgakov.

Filmen handlar om känslan att inte vilja växa upp, bli vuxen och börja ta ansvar för sitt liv eller något däri. Sophie (Miranda July) och hennes sambo Jason (Hamish Linklater) lever sina liv utan synligt mål eller mening. När de bestämmer sig för att adoptera en katt tror de att katten bara har sex månader kvar att leva (sen kan allt bli som vanligt igen), men på katthuset säger damen att med omtanke och kärlek kan katten leva många, många år till! Livskris. 

Sophie "tar paus", säger upp internetabbonemanget och slutar sitt jobb. Hon har i hemlighet studerat sin kollegas dansvideor som ligger på youtube. De är inte bra, men de är något. De representerar viljan och kraften att slutföra något. Sophie bestämmer sig för att spela in en ny dans per dag i en hel månad. Hennes svankdans var lika ovanlig som kittlande, men hon får inte till det. Inget blir färdigt.

"The future" är fylld av bilder och scener som beskriver känslor, sinnesstämningar eller situationer relevant för alla som upplevt en 40-årskris. Man kan inte ta något bokstavligt i filmen. Detta gör också att det är så belönande att fundera och diskutera filmen. Den växer och växer. Det finns många scener att tänka på. En är när Sophie träffar sina två väninnor och hela deras liv spelas upp framför ögonen på Sophie, samtidigt som hon står helt stilla. Eller när Jason vill och lyckas stoppa tiden och den konsekvens det får för honom och hans omgivning. Eller när Jason möter den gamle mannen Joe. Symboliserar Joe en möjlig men icke existerande framtidsversion av honom själv. Eller ska man se det som att Jason verkligen möter sig själv? Jag tror tyvärr att denna film är rejält mörk, trots alla charmiga och  komiska scener. Publiken på Skandia skrattade högt, ofta och helt osynkroniserat! Scenen där Joe ger Jason en kattleksak tror jag är av central betydelse. Tyvärr var det ingen som frågade Miranda om den scenen på F2F, och jag hade inte formulerat fråga än vid det laget.

Filmfesten har startat bra, den har startat i livskrisens tecken och oviljan eller är det rädslan att växa upp har här fått en hemvist. Jag ger "The future" fyra självupplevda känslor av fem.

Betyg: 4/5

Contagion (2011)

Dr. Ian Sussman: Blogging is not writing. It's just graffiti with punctuation.

Hehe. Här kommer denna bloggares inlägg om "Contagion". Det är alltid lite spännande när Steven Soderbergh kommer med en ny film, för han är en mästare på att varierar sig i sitt filmskapande. Ibland gör han allvarliga storfilmer (Traffic, Che), ibland är det experimentella indie-filmer (Bubble, The girlfriend experience) medan en del är underhållningsfilmer från Hollywood med en twist (Ocean's Eleven, Erin Brockovich, Out of sight). Den nya filmen är en av de allvarliga storfilmerna och den kan nog mest liknas med "Traffic" bland hans tidigare filmer.

Det är klart att mina förväntningar var tämligen höga när jag och Danne såg filmen tidigare i veckan. Soderbergh har åter igen samlat en imponerande hoper med kända skådespleare. Vad sägs om Gwynet Paltrow, Kate Winslet, Marion Cotillard, Matt Damon, Jude Law, Laurence Fishburne, John Hawkes och Ellior Gould? Vilka av dem vill du ska få överleva och vilka ska tvingas förgås av det fruktansvärda fladdermus-gris-viruset?

Filmen är en beskrivning om hur en fiktiv global virusepedemi sprider sig över hela världen. Filmen spekulerar i hur individer, myndigheter, massmedia och folk som nyttjar sociala nätverk reagerar vid en sådan situation. Vad sägs om kravaller, plundringar och extrem egoism? Det är mer en beskrivning över procedurer än en drama som behandlar individer. Filmen "Traffic" beskrev individers och myndigheters hantering av knarksmuggling och bruk i USA, men där fanns ett antal mycket starka personliga öden och historier. Det saknar jag nästan helt i "Contagion". Samtidigt är filmen otroligt välgjord, både då det gäller "production value" och skådespelarinsatser. Men med distans och en viss kyla.

Jovisst, filmen är mycket spännande, men den spänningen bygger på att man sitter och undrar över vilka av de kända skådespelarna som kommer dö av viruset och vilka som kommer klara sig. Det är inget bra tecken att jag som åskådare sitter och funderar om filmen i ett perspektiv utifrån densamma. En del fakta i filmen om spridningshastighet, smittorisker och sådant var intressant (en vanlig människa rör vid sitt ansikte flera tusen gånger per dag...!). Men till sist blev jag helt enkelt inte engagerad tillräckligt mycket i karaktärerna, och jag blev faktiskt inte tagen av filmen som helhet.

En minnesvärd detalj från visningen i den lilla men vackra SF-biografen i Råsunda var att det satt en person på raden bakom oss som hostade och fräste hela filmen igenom. Tala om passande "back-drop" till filmen...

Jag ger Soderbergh's "Contagion" tre vaccin av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Super 8 (2011)

Is... is this normal?

Nu har jag sent omsider sett en av sommarens storfilmer "Super 8". J.J. Abrams har skrivit och regiserat, och Steven Spielberg har producerat. Abrams har inte gjort någon hemlighet av att detta är hans hommage till Spielbergs storfilmer från 70- och 80-talen. Han har tänkt på och delvis återskapat den magiska känslan i filmer som "Jaws", "Close encounters" och "E. T.". "Super 8" är som ett kärleksbarn mellan "Cloverfield" och "E.T."

Filmen utspelas 1979 i en liten stad i Ohio. Filmen följer ett gäng ungdomar i yngre tonåren. De håller på att spela in en egen zombie-film men råkar bevittna, och av en slump filma, en tågolycka, där ett tåg som bär en hemlig last kraschar. När miltären dyker upp samtidigt som människor börja försvinna och husdjuren flyr i panik börjar ungdomarna och den lokala polisen ana oråd. Det som följer är först ett mysterium och senare ett högoktanigt actionavslut med inslag av kamp mot klockan.

Jag gillade denna film skarpt under dess första halva. Den avslutande halvan var inte lika stark, men i sin helhet var det en bra och underhållande äventyrsfilm. Filmen fokuserar, som så många Spielberg-filmer, på ett familjedrama framför en fond av något storslaget och övernaturligt. Handlingen om ungdomarna och deras relationer är bra. Filmens Joe är som en tvilling till Elliot från "E. T.", och hans relation med hans mentalt frånvarande far är intressant, men den behandlas inte grundligt nog. Filmens klart mest lysande stjärna är Elle Fanning i rollen som Alice. Hon är otroligt bra, hon har väl lärt sig från sin storasyster Dakota Fanning! Scenen där de övar repliker på tågstationen är en av filmens bästa.

Joe's far spelas av Kyle Chandler, som spelade coach Taylor i tv-serien "Friday Night Lights". Jag hade lite svårt att se honom i en ny roll, som dessutom påminner om rollen i serien ganska mycket. Han är så stark som coach Taylor att han antagligen alltid kommer förbli honom i mina ögon. Relationen mellan far och son är av central betydelse i filmen, men jag tycker att den får stå tillbaka för mycket för actionsekvenserna i slutet av filmen, och när den känslomässiga pay offen kommer i slutet känns det inte riktig äkta.

I början av filmen får vi inte se monstret, spänningen byggs upp på samma sätt som i "Jaws" och "Close encounter", och det är effektivt. Men jag tror att filmen skulle blivit än bättre om vi inte skulle fått se monstret alls. Om Abrams ville efterlikna Spielberg skulle han fortsatt att fokusera på karaktärerna.  Men han ville väl ha...

Charles: Production value!

Vid sidan av Elle Fanning gillade jag den fantastiska tidskänslan av 1979 och den lilla staden i Ohio. Där har Abrams lyckats mycket bra. Ungdomarnas filmning av zombie-filmen är otroligt underhållande (och en vänlig blinkning till zombie-filmernas fader Romero). Jag tycker att kärleken till film och filmskapande kommer fram tydligt i dessa scener. Humorn är allt som oftast närvarande, som när sheriffen får veta vad en Sony Walkman är...

Sheriff: Kids walking around with their own stereos. It's a slippery slope, my friend.

Ett tips till er alla som kommer se denna film på dvd, stäng inte av för tidigt. Gängets filmepos "The case" visas bredvid eftertexterna. Mycket nöje.

Jag ger "Super 8" fyra Rubriks kuber av fem möjliga.

Betyg: 4/5