Stockholms Filmfestival 2017 - Sammanfattning

Årets festival var trevlig. Det var en jämn och hyfsat hög kvalitet på de filmer jag såg under festivalen. Jag fick dock bara med mig en enda fullpoängare, en film som jag dessutom redan sett nere på Malmö Filmdagar. Däremot finns det en hel hög filmer som ligger i näst högsta gruppen och som kanske kommer fajtas om platser 11-20 på min årslista för 2017. Jämfört med förra året var detta alltså ett svagare år, men ändå starkare än alla övriga festivaler sedan 2012.

Jag såg arton filmer under festivalen plus att jag hade sett tre filmer i Malmö som också visades på festivalen. Malmö filmdagar-filmerna sågs för så länge sedan att jag räknar inte med dem i "mitt" festivalår.

Som traditionen sig bör hölls filmspanarträffen under första lördagen på festivalen och jag hade det ärofyllda uppdraget att välja filmer. Jag valde tre filmer plus gott om tid för middag som vi hade hoppats bli mongolisk barbecue men det blev något annat. Filmerna var Oh Lucy, The Lover samt Downsizing.

Till det träffade jag på en massa gamla välkända ansikten i vimlet. Jag såg film med Johan S och Johan R, med Vanessa, hängde med Christian, Johan B och Niklas. Tror till och med att Johan A dök upp på ytterligare en filmvisning också, vresig som attans.

Av de arton jag såg under festivalen kommer tolv från USA, varav många från min favoritsektion American Independents, tre från Sydkorea, två från Japan och en från Kambodja.

Nederst i detta inlägg listar jag de arton filmerna jag såg under festivalen i omvänd ordning. Det är listan som den känns idag, några veckor efter festivalen ebbat ut. Jag har inte brytt mig om vilka betyg jag gav när jag hastade ner mina tankar om filmerna mitt i stormen. Det är viktigare att prioritera dels hur filmerna har vuxit till sig sedan titten, dels hur sugen jag är på att se om dem (vilket jag tycker är en solid indikator för hur bra en film är).

Men först ska jag fördela de så hett eftertraktade Fripps Awards för bästa skådespelare i fyra kategorier samt bästa regi och manus.

Låt oss börja med bästa biroller.

Bästa manlig biroll, sex nominerade

Michael Stuhlbarg - The shape of water
Sam Rockwell - Three billboards outside Ebbing, Missouri
Nick Offerman - The hero
Greg Kinnear - Brigsby Bear
Justin Timberlake - Wonder Wheel
Willem Dafoe - The Florida Project

Vinnare tämligen överlägset är: Sam Rockwell för hans fantastiska insats i Three billboards outside Ebbing, Missouri.

Bästa kvinnlig biroll, fem nominerade

Patricia Arquette - Permanent
Laura Prepon - The hero
Elizabeth Olsen - Ingrid goes West
Juno Temple - Wonder Wheel
Hana Sugisaki - Blade of the immortal

Vinnare lika överlägset: Laura Prepon i The hero.



Nu tar vi oss vidare till bästa huvudrollsinnehavare! Häng med!

Bästa manlige huvudroll, fem nominerade

Tracy Letts - The lovers
Sam Elliott - The hero
Justin Benson - The endless
Kyle Mooney - Brigsby Bear
Takuya Kimura - Blade of the immortal

Även här har vi en enkel match, vinnare är: Sam Elliott för hans roll i The hero.




Nu kommer vi till den allra svåraste och starkaste kategorin...

Bästa kvinnlig huvudroll, sex nominerade

Shinobu Terajima - Oh Lucy!
Frances McDormand - Three billboards outside Ebbing, Missouri
Aubrey Plaza - Ingrid goes West
Kate Winslet - Wonder Wheel
Brooklynn Prince - The Florida Project
Min-hee Kim - On the beach at night alone

Detta är ett getingbo och alla sex gör insatser som etsat sig fast i mitt minne och vem som helst skulle kunnat vinna utan att det blevo skandal. Jag har studerat listan, prövat argument, böjt på känslor, och till sist kommit fram till att vinnaren är: Brooklynn Prince för hennes naturlighet i The Florida Project.


Hedersomnämnande: Debra Winger (The lovers), Lola Kirke (Gemini), Ok-bin Kim (The Villainess) och Sally Hawkins (The shape of water).

Bästa regi, sex nominerade

Atsuko Hirayanagi - Oh Lucy!
Martin McDonagh - Three billboards outside Ebbing, Missouri
Brett Haley - The hero
Woody Allen - Wonder wheel
Sean Baker - The Florida Project
Sang-soo Hong - On the beach at night alone

Vinnaren blev enkel match även om alla de övriga fem gjorde mycket intressanta saker med sina filmer också, vinnare: Martin McDonagh.


McDonagh vinner också bästa manus där enda konkurrenten skulle kunna vara Woody för Wonder wheel.



Då är vi klara med utdelning av fejkpriser i guldfärg. Nu till årets ranking av filmerna! Året då sju av arton filmers namn började med "The...".

Min topp 18 från Filmfestivalen 2017

18. Downsizing (Alexander Payne, USA)
En intressant idé förstörs av katastrofalt genomförande.




17. Jailbreak (Jimmy Henderson, Kambodja)
Actionkomedi med ok action, fjantig humor.




16. The shape of water (Guillermo del Toro, USA)
Pretentiöst men gediget hantverk.




15. The merciless (Sung-hyun Byun, Sydkorea)
Thriller utan det totala engagemanget gör den tråkig och lättglömd.




14. Permanent (Colette Burson, USA)
Kul liten amerikansk indy dramakomedi.




13. The villainess (Byung-gil Jung, Sydkorea)
Bad ass-action galore och overload. Hade vunnit på att renodla och förenkla invecklad story.




12. The lovers (Azazel Jacobs, USA)
Mycket intressant relationsdrama med bra skådespeleri från de två huvudpersonerna.




11. Gemini (Aaron Katz, USA)
Spännande om än långsam neo noir.




10. Ingrid goes West (Matt Spicer, USA)
Bra skådespeleri om ung kvinna med personlighetsstörning.




9. The endless (Justin Benson, Aaron Moorhead, USA)
Spännande idédriven sci-fi med låg budget. För oss som gillar tankeväckande science fiction.




8. Brigsby Bear (Dave McCary, USA)
Mysig och många gånger överraskande dramakomedi. För oss tv-serienördar.




7. Blade of the immortal (Takashi Miike, Japan)
Häftigt och blodigt, fantasirikt och känslosamt.




6. Wonder wheel (Woody Allen, USA)
En säregen story och känsla i filmen, den vinner i längden.




5. On the beach at night alone (Sang-soo Hong, Sydkorea)
Innerligt och betänkansfullt. Mycket bra insats från huvudpersonen.




4. Oh Lucy! (Atsuko Hirayanagi, Japan)
Härlig dramakomedi om ensamma människor, kulturella skillnader och likheter.




3. The Florida Project (Sean Baker, USA)
Fantastisk inblick i en liten bubbla långt från min egen vardag.




2. The hero (Brett Haley, USA)
Känslosamt och melankoliskt i detta renodlade drama.




1. Three billboards outside Ebbing, Missouri (Martin McDonagh, USA)
Fantastiskt manus, regi och skådespeleri. Spännande, engagerande och med lager på lager på lager.

Lämnar er med några promotionbilder från filmen som kanske kommer vara den film från festivalen som håller längst när det kommer till kritan... 

Blade of the Immortal (2017)

Blade of the Immortal är en riktigt häftig film! Den bygger på mangan med samma namn från 90-talet. Filmen är regisserad av Takashi Miike och som trivia så sägs det att detta är Miikes hundrade film. Filmen handlar om samurajen Manji som vandrar runt och hämnas oförrätter. Den inleds med en flashback där hans syster mördas av våldsmän. Galen av sorg attackerar Manji en mindre armé av busar i ett solklart självmordsraseri. Dödligt sårad blir han dock räddad av en häxa som ger honom en konstig sorts blodmask som gör att han likt en Wolverine snabbt helar sig även om han sticks, huggs eller hackas sönder och samman. Han blir en Immortal...

Miike bygger världen med lätthet. Första timmen är väldigt bra och jag finne mig tillrätta i världen. Det känns direkt att filmen bygger på en tidigare historia (från mangan) för storyn är solid. Filmens sista halvtimme är också väldigt bra där Manji och hans nyfunna vän Rin ställs inför den ultimata fajten, både mot Anotsu och den statliga armén (av samurajer). Tyvärr är filmen för lång på cirka 140 minuter. Ett parti i mitten är inte lika rappt och känns lite repetitivt om än actionfyllt och blodigt.



Vi får se Manji och Rin möta en uppsjö av motståndare och för alla fans av samurajslagsmål måste detta vara julafton. Jag gillade helt klart alla de olika stilarna och vapnen som passerade revy. Vad som blev lite tradigt var att Manji nästan alltid vann mot sina fiender genom tekniken "sheating the sword", en term som jag plockat upp från The Wheel of Time. Från WoT wikin:

"When victory must be won at all costs, the swordsman allows the opponent's weapon, usually a sword, to be sheathed in his own body. By luring the enemy into making a cut, the enemy comes close enough to be killed." 

Det blir enformigt när Manji använder sig av denna sista utväg om och om igen. I mangan kommenterar Manji det faktum att hans kompetens som svärdman minskar när han hela tiden använder denna taktik.



Under slutet av filmen minskar kraften av maskarna och Manji får svårare och svårare att hela sig och då påminns jag lite om Logan. Det finns en svärta i Blade of the immortal som de gärna hade kunnat skruva upp än lite mer. Under flashbacken i inledningen av filmen var där en scen mellan Manji och hans lillasyster som påminde mig starkt om en scen i Grave of the fireflies. Det är en svart film om något, riktigt så svart behövde dock Blade of the Imoortal inte vara!

Jag gillade relationen mellan Manji och Rin och jag hade gärna sett den fördjupas mer. Hon tränade lika idogt som Arya gör i Game of Thrones och känslan i relationen mellan Arya och The Hound återkommer här i filmen. Det är en intressant och filmiskt tacksam relation. Jag hade dock gärna sett Rin mer "in action". Men det lämnas kanske till uppföljaren?

Jag gillade miljön och känslan. Trots att filmen var lite för lång var den riktigt vass. Jag blev helt enkelt mycket positivt överraskad av filmen. Blade of the Immortal får fyra ärr i hud och själ av fem möjliga.

Betyg: 4/5

On the Beach at Night Alone (2017)

Filmen smyger sig på mig. Det är ännu en film utan synbar handling. I Hong Sang-soo's senaste film On the beach at night alone får vi följa Young-hee, en ung känd skådespelerska som tagit en time out. Hon reser till Hamburg och sedan tillbaka till Korea, hem till sin barndomsstad. Allt medan hon funderar på hur hon ska hantera sin affär med en gift äldre man, regissören till hennes senaste film. I verkliga livet är skådespelerskan Min-hee Kim 35 år gammal och hon har en affär med den gifte äldre regissören Hong Sang-soo. Han är 57 år. Verkligheten flyter således ihop med fiktionen här och det blir svårt att inte behandla filmen i det perspektivet. Jag visste inte om att skådespelerska och regissör hade en affär även i verkligheten, men jag gissade på detta i min konversation med Carl efter filmen. Nu i efterhand med kunskap om det går det inte att göra sig okunnig om faktum.

Min-hee Kim är otroligt bra i denna film. Bedårande. Härlig. Hon vann priset som bästa kvinnliga skådespelerska vid Berlins filmfestival tidigare i år och jag tycker det är välförtjänt. Dialogen är inte det viktigaste då mycket av dramat sker under ytan och förmedlas via skådespeleriet. I Hamburg går Young-hee omkring i staden med en koreansk väninna. De går i parken, går på bio (Young-hee blir berörd), de äter middag hos ett välmenande tyskt hipster-par.



Hemma i Korea stöter hon på gamla barndomsvänner. De gnabbas, fikar och dricker middag ihop. Young-hee är tystlåten och begrundande men ibland brusar hon äntligen upp. Bland annat på fyllan då hon skäller ut sina gamla kamrater om att ingen är "qualified to love". Hon hävdar att alla är "satisfied with a lie". Sedan kysser hon sin kompis till killarnas förtret. Samt förkunnar att tyskarna är "bigger down there". "Ahh, so it is true..."

De är vinter och vännerna fryser mest hela tiden. Vinterjackorna är puffiga av dun. Young-hee går ner till stranden iklädd en tunnkappa och lägger sig på den blöta sanden och sover lite. Hon drömmer om en middag med regissören och några ur produktionen. Ett minne, eller en önskedröm? Jag vet inte och frågan är om det har betydelse ens. Filmen lever upp med Min-hee Kim i huvudrollen. Hon är suverän. Den är långsam och kräver full koncentration. Kanske inte anpassad för dagens filmtittare som är vana med biljakter, flygande järnmän och robotar. Filmen är som ett långt förspel som avbryts innan kläderna ens åkt av. Jag blev fascinerad av filmen redan innan jag visste att dikten glidit ihop med verkligheten och nu vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den nya vetskapen. Oklart om det ens har någon betydelse...

Jag ger On the beach at night alone fyra osynliga kärlekar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The Florida Project (2017)

Sean Bakers nya film heter The Florida Project. Här får vi följa några barn ur socialgrupp 5 som lever utan fast punkt, i detta fall semipermanent på ett sunkigt motell i utkanten, men inom synhåll från Disney World i Orlando, Florida. Huvudpersonen är lilla Moonee sex år som bor med sin ensamstående och smått labila mamma Halley. Fullproppad med tatueringar och spinkig som en heroinist och totalt vårdslös med sitt och dotterns liv är Halley inte idealbilden av en mamma direkt. Moonee tar efter med kaxig attityd, hård yta och en stor portion "street smartness". Hon har sitt kompisgäng med Scooty och Jancey i spetsen. Det lilla gänget springer vart de än ska... Till glasskiosken för att tigga pengar av rika turister som sedan går till glassinköp, till det misslyckade radhusprojektet med en massa tomma hus, eller mellan de sunkiga motellen där de bor. Mestadels går tiden åt till att reta vuxna så mycket som möjligt. Det är sommarlov och vad annat kan man göra?

Filmen har ingen speciell handling. Vi får följa Monnee under några dagar och lära känna hennes närmiljö. Mamman Halley är en viktig figur, kompisarna likaså. En annan är motellets manager, Bobby. Tillika den enda fadersgestalt Moonee har och som lyckligtvis har ett bra hjärta, men han kan bara görs så mycket. Stilen i The Florida Project påminner mycket om den i Bakers förra film Tangerine. Filmerna är färgkodade och det verkar som att han gärna filmar skymningen i motljus. Handhållen kamera verkar vara preferensen och man känner sig som åskådare som att man befinner sig mitt bland karaktärerna. Det ger en speciell närvarokänsla som jag älskar. Tangerine var helt inspelad på en iPhone med vissa extratillbehör. Denna film är inspelad på 35 mm, riktig film. Endast sista scenen när flickorna springer in i Disney World är filmad på en iPhone "guerilla style" utan tillstånd från den stora nöjesparken.



Skådespelarna är otroligt bra. Enda kända namnet är Willem Dafoe i rollen som Bobby. Kan det vankas Oscarsnominering för bästa manlige biroll tro? Moonee spelas av Brooklynn Prince som var sex år när filmen spelades. Hon är faktiskt sensationellt bra. Mamman Halley spelas av tjugotreåriga Bria Vinaite och hon gör sin roll bra men det är svårt att tycka om hennes karaktär fullt ut. Självklart känner jag empati med henne och hennes situation. Det verkar som att ansvaret för barnet är betungande för henne. Trots det misslyckas hon undvika att bli gravid igen under filmens gång. Ytterligare ett barn utan fader som ska växa upp hos denna utflippade unga kvinna. Det är som en ändlös rundgång.

Vi ser filmen genom Moonees ögon och de sociala myndigheterna målas upp som fienden såklart. Man kan stilla undra om detta ändå inte var ett fall där de kanske hade en poäng med sitt ingripande...



Filmen är stark och det säger jag trots att jag såg filmen på festivalen där den visades utan textning. Hade gärna sett att de slagit på engelsk textning för mycket av dialogen skedde i miljöer där ljudbilden dränkte dialogen. VI hade alla som såg filmen svårt att höra vad de sa på grund av den röriga ljudbilden och en av oss har amerikanska som modersmål. Till viss del fungerade dock filmen nästan som en stumfilm. Som åskådare följe man lätt med i alla mer eller mindre dramatiska händelser utan att uppfatta all dialog. Men det var såklart en del av finliret som gick förlorat. Jag och Carl messade varandra under kvällen efter visningen med tolkningar och synpunkter på filmen. Den har ett djup och mening som jag saknade i Bakers förra film Tangerine. Jag hoppas kunna se filmen med engelsk textning vid tillfälle så kan kanske några av mina och Carls funderingar få sina förklaringar.

Disney World hette under utvecklingsstadiet "The Florida Project".

Jag ger The Florida Project fyra sätt att tjäna pengar av fem möjliga.

Betyg: 4/5