Lost in Paradise tar vid ett bra tag efter Benefit of the doubt. Jesse är om inte deprimerad så förlorad i alla fall. Han tycker sig vara underutnyttjad som polischef i Paradise och han saknar sin hund Reggie något förfärligt. I en jakt efter något att bita i tar han tag i ett olöst seriemord i Boston, The Boston Ripper.
Filmen har ett långsamt tempo, precis som livet i Paradise. Känslan är kvar, vi återbesöker den härliga miljön i New England. Till det får vi den efterlängtade klassiska Robert Parker-dialogen och Tom Selleck sköna person. Som vanligt i Jesse Stone-filmerna bjuds vi på en liten bihistoria på sidan om filmens primära fall. Denna gång är det en försummad trettonåring på glid som Jesse hjälper. Han har ett hjärta av guld men är hård mot de hårda. En klyscha som gäller för en gång skull.
Jag gillar Jesse Stone-filmerna en hel del. Det är stämningen i filmerna som är dess stora fördel. Miljön i ett allt som oftast grådaskigt New England i nordöstra USA är otroligt påtaglig i denna serie. Jag såg de åtta första filmerna med min gode vän Frans under en nyårsledighet för några år sedan. De blev extra bra då de sågs i snabb följd. I år besökte jag Frans i England under nyår och vi sparade Lost in Paradise för detta tillfälle och det var en mycket trevlig återträff, både med Frans och med Jesse.
Detta är bra skit, men denna nionde film är en av de lite svagare i serien.
Betyg: 3/5
