onsdag 12 februari 2014

Inside Llewyn Davis (2013)


Llewyn Davis: If it was never new, and it never gets old, then it's a folk song.

Månadens filmspanarfilm blev bröderna Coen's nya film Inside Llewyn Davis. Den låg högst upp på min "att se före årslistan"-listan. Det är listan av filmer jag vill se från föregående år innan jag sätter mig ner och skriver min årsbästalista lagom till att de flesta av filmerna från slutet av året och oscarssäsongen kommit till Sverige på ett eller annat sätt.


Jag hade hoppats på att bröderna än en gång skulle ge oss en suverän film, fylld med deras sköna och ofta svarta humor. En film att försvinna in i. Jag hade hoppats på att jag själv skulle kunna skriva en underfundig revy med glimten i ögat. Jag hoppades på en 5/5 film och en kandidat till toppen på min årsbästalista men fick en 3/5 film. Jag sökte en varm humoristisk känsla men fann den inte. Japp, jag börjar min revy med slutet, kan lika gärna göra så eftersom de gjorde så med filmen. Min revy blir lika distanserad och oengagerad som jag fann filmen är jag rädd för.


Brödernas nya film har redan florerat högt upp på diverse årsbästalistor. Dessutom håller jag bröderna som nummer ett på listan "att ses vid ny filmrelease". Många gamla favoriter bland regissörer har falnat eller fallit bort på grund av ojämnhet (japp, du Ridley) eller felsteg (japp, du James).

Ok, så mina förväntningar var alltså väldigt högt ställda när jag bänkade mig inför filmen. För högt kan man kanske undra nu i efterhand. Filmen är otroligt bra gjord och alla skådespelarna gör riktigt bra jobb. Eftersom jag inte läst på speciellt mycket om filmen blev jag positivt överraskad över den ljuvliga Carey Mulligan i en halvstor biroll. Hon är alltid kul att se men va fan, hennes karaktär försvann just när den blev intressant. Detta var långt, långt från hennes bästa film. Andra bra skådespelarinsatser görs av Justin Timberlake, Adam Driver (killen med basrösten) och John Goodman.

Det bästa med denna film var den sköna känslan som infinner sig i filmen. Där har bröderna lyckats, som vanligt. Den utspelar sig i New York City i början av 60-talet och efter A serious man som utspelas i slutet av samma decennium kan man konstatera att de ha bra känsla för den tiden (såvitt jag kan bedöma i alla fall). Det mesta är som man kunde hoppas på med en film från Coens. Utom att denna film inte har någon handling. Vilket inte behöver var fel, men i detta fall var det inte så bra har jag kommit fram till.


Jag undrar hur de pitchade denna film för sig själva, filmbolaget, crew och cast? Vad kan det ha sagt? "Det handlar om en ledsen och misslyckad folksångare i NY på sextiotalet. Inget händer, sedan lite till inget och sen är det slut."? Jo, där finns en katt med svansen rakt upp! Där har vi det!

Under träffen efter filmen samspråkade jag med Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord-bloggen och Johan B från Har du inte sett den?-podden om filmen och med deras och mina intryck i en salig blandning tror jag att jag nu tolkar filmen som en studie av en depression. Llewyn är som Garfunkel från Simon & Garfunkel, om Paul Simon hade dött efter deras första skivor, dvs Llewyn är den mindre begåvade från en duo. Den kreativa motorn i duon har försvunnit och kvar står den övergivne, vilsen med bara sina ambitioner och sin gitarr i handen. Vad händer med den mindre av de två om den större försvinner? Hur tar han sig fram i sin nyvunna solokarriär? Det är kanske det filmen handlar om.


Det finns en hel del scener som talar för att Llewyn har någon form av emotionellt problem med sin döde vän. Jag tänker bland annat på scenen vid middagen då värdinnan börjar sjunga den dödes bitar i sången. Llewyn får ett frispel. Var inte värdinnan väldigt lik tanten som uppträdde på klubben förresten? Jag trodde först att det var samma tant. Kan man kanske gissa att Llewyn hade haft ett romantiskt förhållande med den döde mannen? Oklart, då han också kanske gjort Carey Mulligans karaktär gravid. Han kan ha varit bi föreslog Sofia. Ja, kanske det, artister som lever och verkar i Greenwich Village och allt det där, ni vet...

Frågan är också hur man ska tolka slutet. Ett lyckligt slut? Knappast. Llewyn kommer inte vidare, han kommer bara fortsätta runt runt i sitt hankande på ruinens brant. Trogen sin ilskna artistiska frihet och hatande allt som är kommersiellt.


Innan filmen startade sa jag till min granne filmspanaren Jimmy att Coens låg som nummer ett på "att ses vid ny filmrelease". Nu vet jag inte längre. De bör och ska såklart alltid ses, men de kan inte ligga på plats nummer ett längre. Jag brukar alltid finna en värme och förståelse från bröderna för deras karaktärer. I denna film saknade jag det. Jag upplevde inte att Coens gillade Llewyn på samma sätt som de tex gjorde med huvudpersonen Larry Gopnik i A serious man. Coens filmer bygger ofta på en egenartad stämning och en stor portion humor, om än svart sådan. Denna gång fick jag inte de vibbarna från denna film. Den var bra gjord, men för kall på något sätt. Och jag fann i slutändan Llewyn vara en högst otrevlig karaktär, jag gillade honom inte.

Jag ger Inside Llewyn Davis tre roadkills av fem möjliga. När jag ser om filmen får jag kanske äta upp mitt betyg, men då är det ju bara att ändra på det!

Betyg: 3+/5




Befann sig de övriga filmspanarna inne i Llewyn Davis?
We could watch movies
Har du inte sett den?
Jojjenito
Movies-Noir
The Velvet Café
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Moving landscapes
Except Fear

24 kommentarer:

  1. Haha, jag trodde också det var samma kvinna som sjöng och blev tämligen förvirrad! Tog mig ett bra tag att inse att det nog ändå inte var det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var lite crazy. Ska hålla spaning på de tanterna noggrant nästa gång jag ser filmen. LOL.

      Radera
  2. Apropås det här med betyg :) Textmässigt skulle jag ha gissat att du skulle ha satt ett ännu lägre betyg än jag och så är det istället högre -- crazy... Måste vara den där Coen-besvikelsen som spökar. Men vilka finns kvar som ohotade på "måste se vid nyrelease"-listan då? Cuarón?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du läste väl inte bara raderna? Måste läsa mellan raderna också!

      Vet inte riktigt vem som är etta nu. Kanske någon, eller ingen. Är det Wes Anderson tro? Eller mini-Woody Noah Baumbach? Svåra saker.

      Radera
  3. Just det, en grej till... Jag plockade också upp det här med depressionen som du kanske sett. det som gör filmen lite svårtolkad är ju att vi inte får någon som helst uppfattning om hur Llewyn varit innan partnerns självmord. Han var kanske lika miserabel då också?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Han var antagligen lika miserable, men det hade säkert gjort att vi förstod honom bättre. Men antagligen ville inte the Coens att vi skulle förstå honom till fullo.

      Radera
  4. Jag trodde som Sofia på en 2:a, kanske en 2- till och med när jag läste din text men det kanske beror på att du började med förväntningar på en 5:a?

    Bland det roligaste med hela filmen och snacket efteråt var att du så tydligt tänkte på kattens svans. Jag kan fortfarande inte se den framför mig hur mycket jag än försöker ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Perfekt! Det vore väl hemskt om allt man skriver eller säger är helt klart som korvspad. Överraskning är en underskattad sak.

      Kattens svans står rakt upp! Har letat efter lämplig bild att ha med i revyn men fann intet.

      Radera
  5. Förstår helt klart att det här inte är en film för alla. Men jag tror jag hittade en bit av mig själv i Llewyn Davis och kunde verkligen relatera. Att gång på gång ges chanser, men att alltid leta efter ursäkter, och istället gå i motsatt riktning.

    Tycker Coen bröderna gör en perfekt skildring av en relativt ordinär människa. Sen gillar jag miljön också, NY, 60-tal. Så på det stora hela verkligen positivt överraskad.

    ++++

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad härligt det låter och grattis. Det finns helt klart andra som hyllar denna film, du är inte ensam. Antagligen ges Llewyn Davis bakgrund och motiv inte klart i filmen just för att åskådaren ska kunna fylla karaktären med det som åskådaren tar med sig till filmen. Filmen blir då kanske mer en katalysator än ett svar. Bra film i så fall!

      Radera
  6. Jag förstår precis hur det känns att förvänta sig och se fram emot en film och sedan bli besviken. Personligen håller jag alltid koll på bröderna Coen och vad de kommer med för nytt. Men jag anpassar mina förväntningar efter vilken typ av film de gör. Här misstänkte jag att jag inte skulle bli imponerad, och så blev det också.

    Du är inne på en intressant sak som jag tror kan ha varit skillnaden. Det är att man inte får se Llewyn innan hans sångpartner gick bort. Det hade varit något som man hade kunnat ta med mot slutet. Det hade förklarat varför han är som han är, och även gett mer känslor. Helt klart saknades det något, eller ganska mycket för egen del, för att jag skulle gilla det här mer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag börjar mer och mer luta åt att man inte ska förstå Llewyn eller hans bakgrund, man ska bara reagera på honom, vibrera i harmoni eller disharmoni med honom beroende på vad man ser i honom.

      Radera
  7. Jag är också inne på linjen att filmen handlar om en man som lever i en depression (förmodligen utan att veta om det). Men det här med att den inte har en handling, vad betyder det egentligen? Vad är definitionen på "handling". Om Davis hade fått ett gig i Chicago och filmen slutat med en bejublad spelning, hade du även då sagt att den inte hade någon handling?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med. Vaddå inte handling? Bara för att filmen inte följer hollywoods dramaturgiska mall till 100% betyder det inte att filmen inte har någon handling.

      Jag hade inte problem att hitta sympatier för Llewin. Trots att jag inte är jätteförtjust i varken folkmusik eller katter med styv svans.

      Radera
    2. Vilken otroligt bra fråga. Jag skäms för att jag skrev så otydligt om handlingen! Ett gig i Chicago hade inte ändrat ett jota. Nej jag menar att protagonisten inte utvecklas i denna film. Llewyn lär sig inget eller uppnår någon högre insikt. Allt är identiskt i slutet av filmen, dvs ingen handlig. Jag kommer skriva om en 2013-film på tisdag, Short term 12, och den har lika lite "handling" på ytan som Inside Llewyn Davis, men i den går huvudpersonerna genom en resa under filmen, en mental resa, och den filmer har därmed riktig handling.

      Enligt någon spanare lär Coen sagt att de införde katten får att addera story, och katten är ju det närmaste Llewyn kommer till att känna något, ett litet ansvar, så katten är kanske filmens handling...

      Radera
    3. @Johan, du hann få in ett svar medans jag krånglade med textinmatningen på paddan...

      Jag är rädd för att vi pratar förbi varandra. det är så yxigt att konversera på detta format. Nåväl, jag misstänker att vi kanske är helt eniga men, men.

      Tycker du att Inside Llewyn Davis har någon handling? Dela gärna med dig.

      Personligen har jag absolut inget emot filmer som inte har en tydlig händelseorienterad handling. En av de bättre filmerna på filmfestivalen var White reindeer om en kvinna som går genom en depression efter att hennes man mördats i ett rån. Hon glider omkring som i en dimma och det händer inget om man följer Hollywoods dramaturgiska mall, men i mitt huvud har filmen en otroligt klar handling: Det handlar om hur hon tar sig genom depressionen, om människor hon möter, om dråpliga situationer hon hamnar i, om sorg, om hopp. På pappret ganska exakt lika innehåll som i Inside Llewyn Davis men ändå är White reindeer en mycket bättre film och mycket tydligare i mitt huvud. Det är därför jag skriver att inget händer om Inside LD, men jag inser att det är slarvigt uttryckt, lazy writing.

      Radera
    4. OK. Så om filmen varit exakt likadan bortsett från att Llewyn i allra sista scenen istället säger "I see now the errors of my way. I shall try to be a better person from now on." så hade den haft en handling?

      Radera
    5. Hehe, du pressar på. Nej, det hade väl rimligen inte räckt, men kanske en sista scen som satte hela den övriga filmen i något form av perspektiv...?

      Hur tycker du själv? Hade den en handling för dig?

      Om jag hade känt att det fanns någon mening med att visa upp Llewyn under drygt 100 minuter hade jag troligen tyckt att den hade en handling. Jag förstår nu inte vad den handlar om helt enkelt. Katt med styv svans?

      I en film som Lost highway kanske man inte heller förstår handlingen, men där vet jag i alla fall att det finns en handling... (även om jag förstår den i detta fall, LH var bara ett exempel)

      Kan konstatera att det var olyckliga ordval av mig i revyn! För svårt begrepp att diskutera... "handlingen"... för jag menar inte handling = engelskans "story", jag menar mer "meaning" eller "character development" eller någon sammanslagning av dem alla...

      Bra frågor! Keep'em coming! :-)

      Radera
    6. Ja men nu är det färdigpressat! Jag tycker det är intressant med ordet "handling" för det är vanligt att folk säger att en film saknar handling, eller säger att de inte tycker om film utan handling, men vad de menar med handling är oftast diffust. Filmens handling är väl inte så luddig? En musiker vars karriär spårat ur efter hans partners död gör ett sista försök att slå igenom men bestämmer sig sen för att återigen mönstra på en lastbåt, att återgå till det liv han en gång lämnade för att försöka på en musikkarriär. Där har du ju "character development" också.

      Radera
    7. Nej nej, tro inte att det är färdigt här! :-)

      Det är alldeles för intressant diskussion för att släppa. Jo, den handling du beskriver är den som syns på ytan. Vad jag har brottats med är en känsla att om detta vore allt filmen hade att erbjuda, skulle då verkligen bröderna Coen gjort denna film över huvud taget? Nej, jag kan inte förlika mig med det. Vad är det då jag missar i "handlingen"? Varför gjorde de filmen? Det är min beef med denna film. Jag kommer kanske på det en vacker dag och då måste jag kanske totalt omvärdera filmen, men just nu gäckar den mig bara... Vilket är mer irriterande än imponerande.

      Gillade du filmen själv? Jag är "undecided"...

      Radera
    8. För att citera mg själv "Inside Llewyn Davis. Very good, and pure Coen. The music, the pace, the congenial hues and the palpable yet unspecified sense of dread."

      Jag tror att de blott ville göra en film om Llewyn Davis (eller snarare om en sån person i den miljön) och lät sig inspireras av folkmusikern Dave van Ronk.

      Radera
    9. "pure Coen" låter ju som guld i mina öron, men jag får väl se om denna för att se sanningen. Har funderingar på om att Coens filmer mycket väl kan bli nästa projekt, jag har inte skrivit om så många av deras filmer, men det ligger en bit in i framtiden i så fall...

      Radera
  8. Dave Van Ronk. Stort V. Även om han släppte en skiva 1964 som heter "Inside Dave Van Ronk" är det en helt annan person, och framgångsrik därtill. Davis har ju ingen lycka alls. http://youtu.be/3qzPjztRAoY (Van Ronk.)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ok, kanske inspirationen bakom filmen? Kul. Ska kolla upp länken. Tack Fredrik.

      Radera