Kikujirô no natsu (1999)

Damn, bröder och systrar, detta är ett bra exempel på hur överambition kan göra en film svagare än vad den borde kunna vara. Kikujiro har i botten en fin liten historia om en pojke som får hjälp av en avdankad spelmissbrukande gangster att leta efter hans mor.  Pojken och gangstern ger sig ut på vägarna och där stöter de på en vänlig husbilsresenär, en läderklädd motorcyklist med trivselvikt och hans ofta nakne kompanjon. Det är en road movie och dem gillar vi skarpt. Denna historia kan dessutom avlägset påminna om Trollkarlen från Oz, även om Kikujiro är långt från finesserna i den filmen.

Överambition
I botten en fin bitterljuv historia om pojkens saknad av sin mor och gangstern som bryr sig mer och mer om pojken. Hur gör man då för att piffa upp en sådan anrättning? Till att börja med hade det räckt med grundstoryn, men regissören och skådespelaren Takeshi Kitano ville väl använda fler verktyg ur lådan. Han adderar ett lager av slapstick humor. Alltid dessa fånerier som tar en allvarlig historia och sätter den i ett orealistiskt universum. Detta är en stil som vi sett i koreanska filmer, men det finns uppenbarligen i den japanska traditionen också. Vid närmare eftertanke har till och med mästaren Kurosawa sådana inslag också ibland.

Kitano har också lekt med berättarstilen och framför allt klippningen av filmen. En typisk scen kan vara att gangstern möter en motorcyklist som han inte känner. Han frågar bikern vart han är på väg. Klipp till att de båda är på en helt annan plats. Det visas inte hur bikern svarade eller hur gangstern övertalade honom om att få skjuts eller om hur de åkte dit. Bara ett snabbt klipp till en scen senare och det lämnas till åskådaren att fylla i luckorna. Detta är lite pretto men kan vara effektfullt som en krydda. Men efter andra, tredje, fjärde och femte gången i samma film börjar det bli tradigt och kryddan som är perfekt i liten mängd tar över och dominerar helheten. Överambition.

Musiken
Det var en fin musikslinga som spelades.

Barnskådespelare
Inte helt lyckat i denna film. Jag var inte imponerad av den lille pojken. Gangstern spelades av filmens regissör, Takeshi Kitano. Han var inte heller direkt lysande, men något mindre kass.

Roligast scen
När gangstern gick fram i hotellvestibulen och lappa till pojken för att han strövat iväg och så visade det sig att det var ett annat barn. Minen på Kitano och hans plötsliga brådska att lämna hotellet var lustiga.

Slutet
Som vanligt med japanska filmer vet man aldrig hur det ska sluta. Detta är inte Hollywood med dess förutsebara "happy endings". Jag vet faktiskt inte riktigt vad som hände där i slutet. Var det hon? Eller hade hon flyttat? Oklart. Gangstern förstod, jag icke. Crazy, hjälp mig, rädda mig, säg vad som hände.

Det fanns delar i denna film som var mysiga, men som helhet var jag inte imponerad. Jag ger "Kikujiro no natsu" två kompisar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Detta blev sista gemensamma filmen för Decennier the 90s. Kolla gärna in vad mina Decennier-kompisar tyckte samt vilka ordvitsar Jojje hittat på denna gång!
Christian
Jojjenito

The Ice Storm (1997)

"´The ice storm" av Ang Lee. Detta är et renodlat drama. Inget annat, bara drama. Ibland är man sugen på komedi, ibland på action. Andra dagar kan det vara skräckisar, sci-fi eller rom coms. Men vissa dagar passar det bäst med ett riktigt rejält och mustigt drama. Sådana dagar ska du ta dig en funderare på denna film.

Tiden är tidigt sjuttiotal under brinnande Vietnamkrig och pågående Watergate-skandal. Vi får följa två grannfamiljer i en välbärgad förort i New England någonstans. Handlingen utspelas några dagar före en isstorm drar fram över bygden, därav filmens namn. Bland annat.

Det finns mycket att gilla med denna filmen. Jag tror att jag hade gillat den skarpt om jag såg den när den kom ut och jag är säker på att den stått bra emot tidens tand. Filmen känns obunden till tiden den är gjord. Visst är det kul med filmer som hör till tiden de gjordes, speciellt om man har en nostalgisk känsla för filmen i fråga. Men ett starkt tecken på kvalitet är då filmen skär genom tiden och levererar lika bra då som nu som sen. Detta är en sådan film.

Vad är det då som var så bra med filmen? Miljöerna och hur Lee fångat det tidiga sjuttiotalet är sensationellt bra. Detta kan inte bära en hel film (hör du det Richard Kelly med "The Box"?) men det är en viktig och effektiv detalj i en film som denna.

Skådespeleriet är givetvis av central betydelse och det får vi i massor i denna film. Och bra kvalisort på skådisarna var det också. De som sticker ut mest var Kevin Kline, Sigourney Weaver, Joan Allen, Tobey Maguire, Christina Ricci (!) och Elijah Wood. Den som alltid underbara Allison Janney är med i några få scener och hon stjäl dem rakt framför näsan på alla de andra. Hon är för bra Janney, filmens pärla och en välkomnad glimt i ögat! Tobey Maguire var också överraskande bra i denna film. Det var en roll som passade honom bättre än vissa andra klättrande roller... Heck, alla var bra.

Handlingen är enkel på ytan men sannerligen mustig om man bara tittar under ytan. Det handlar om karaktärernas missnöje med livet. Vad hände? Hur blev det så här? Ang Lee visar med finess och elegans hur en isande kyla krupit in i äktenskapen och filmskapandet värmer mitt dunkande filmälskande hjärta. Kylan i karaktärernas liv tinas varken upp av illa dold otrohet, alkohol eller ens "nycklarna i skålen"-leken.

Ungdomarna har sina egna bekymmer. Om det svåra med att växa upp, passa in, gå under radarn, förstå vad sex är, hur man gör och med vem man gör det. Apapap, ta inte de pillerna tillsammans med alkohol!

Det tog en lång stund innan jag kom till skott att se denna fina film. Tack Decennier för att jag äntligen fick en spark i baken att se den! Detta är en ruskigt bra film.

Jag get "The ice storm" fyra olyckor man kunde se på långt håll av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Chungking Express (1994)

Wow, vad var detta? Jo, jag prövade den allmänt hyllade tredje långfilmen från Hong Kong-regissören Wong Kar-wai. Hur är det hans namn stavas? I vilken ordning? Denna film är stil över innehåll. Och stilen är säregen. Filmen är inspelad med skakig handkamera av och till som gör att jag mer upplever den som en installation än en rakt berättad historia. Den fångar på ett märkligt starkt sätt Hong Kong från tiden runt överlämnandet till Kina.

Filmen verkade vara uppdelad i två halvor där var del handlade om varsin ung polis som har kärleksbekymmer. Båda har nyligen avslutat längre förhållanden. Den ena dumpad och den andra dumpare. Tror jag. De båda hittar nya kärleksobjekt. En av dem blir sugen på en knarklangare i blond peruk. Den andra i en söt tjej med kort hår som smyger sig in i hans lägenhet när han är borta.

Jojjenito, som är Filmspanarnas expert på Wong Kar-wai lyfte fram "Helgon i neon" på hans topplista från 1995. Den hade kanske passat bättre som inkörsport till mästarens tidiga filmografi? Jag måste diskutera med Johan vid tillfälle. Eller inkörsport? Detta var faktiskt fjärde filmen av Kar-wai jag sett. Ingen har fallit mig på läppen sådär jättemycket. Jag gillade "2046" en del då den var helt utflippad, "Ashes of time - redux" var riktigt obegriplig och seg och jag somnade om och om igen vid visningen på Filmfestivalen för ett gäng år sedan. Till sist såg vi "The Grandmaster" i Malmö 2013. Den var snygg men sönderhackad och svagt berättad.

Denna film, "Chungking express" passar väl in med de övriga tre filmerna jag sett. Det positiva är att den är snygg, vissa bilder är fina som om de vore små tavlor. Filmen lever på stämningen som den lever i. Påminner inte miljöerna i filmen lite de i "Blade runner"? Innehållet, i detta fall kärlekshistorierna, har jag dock att bli helt engagerad i. Det bränner till lite någon gång då och då, speciellt i andra halvan av filmen, men jag känner att jag inte fattar språket i en vidare mening än bara den talade kinesiskan. Men ändå... Det är något där.

Jag kan alltså villigt erkänna att jag inte riktigt förstår filmens handling. Fick de varandra? Någon? Förklara gärna i kommentarerna. Jag hade tänkt ta med Kar-wai's storfilm "In the mood for love" i Decennier the '00s men nu blir jag lite tveksam... Vi får se.

Jag ger "Chungking express" tre poliser med kärleksbekymmer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Vinnarna i tävlingen om biljetter till "It follows"

Tävlingen är avklarad. Tio vinnare har vunnit två biljetter vardera till skräckfilmen "It follows". Filmen har premiär nu på fredag. Jag hoppas att ni får det läskigt på biobesöket!

De glada och skrämda vinnarna är:

Joel i Stockholm
Frida i Skövde
Johan i Lindesberg
Patrik i Göteborg
Carl i Stockholm
Johan i Norsborg
Emelie i Piteå
Åsa i Piteå
Angelica i Tyringe
Daniel i Göteborg

Grattis till vinnarna. Biljetterna kommer som ett brev på posten.

Stort tack till distributören NonStop Entertainment.

Mimi wo sumaseba (Om du lyssnar noga) (1995)

Jädrans vilken bra film! Min fascination över Studio Gibli-filmerna fortsätter! Ni börjar kanske bli trötta över detta eviga tjat om Ghiblisarna? Jag hoppas och tror inte det. Nåväl, idag ska vi prata om "Whisper of the heart" eller "Om du lyssnar noga" som den heter på svenska. Filmen är regisserad av Yoshifumi Kondô. Han var en av medarbetarna som plockades upp som en påläggskalv som regissör i Studio Ghibli. Tyvärr dog han i sjukdom vid en för ung ålder. Men detta är en helt solid Ghibli då den är producerad och skriven av Hayao Miyazaki. Till skillnad från många av de övriga filmerna jag sett från studion utspelas denna film i vår verklighet och den innehåller inget övernaturligt (nästan).

Filmen handlar om den helt underbara lilla 14-årig flickan Shizuku. Hon har en stark vilja, underbart egensinne och en stor portion personlighet. Hon studerar hårt i skolan och lånar en massa böcker i skolans bibliotek. I filmens inledning lägger hon märke till att en pojke har lånat samma böcker som hon om och om igen. Hon undrar vem han kan vara och börjar fantisera om honom. En dag som alla andra på väg till skolan får Shizuku syn på en välgödd katt och hon följer efter katten. Han tar henne till ett område hon aldrig besökt och där hittar hon en liten butik som säljer prydnadssaker och annat. Inne i butiken står en figur på ett bord, en katt klädd i kläder med hatt och spankuleringsstav i handen. Shizuku blir nyfiken....

Historien är en blandning av mycket. Det finns en "coming of age"-historia därinne, lite romantik och lite drama. Jag älskar hur genuskorrekt den är. Filmen kom ut 1995 långt före jag ens kände till begreppet "genuskorrekt". Shizuku är egen person och vill över allt annat inte vara ett bihang till en man. Hon vill inte gå miste om livet för en kärlek (till en man), men hon vill såklart ha kärlek, som ju är en del av livet. Filmen överraskar med förstående föräldrar och en far som till och med låter dottern vara när hennes betyg börjar dala. Hon säger att hon genomgår ett test och han förstår på något obegripligt sätt.

Med en trevande inledning är risken stor att alla otåliga och mobilflipprande filmtittare tappar fokus, men för de som hänger med i filmen ända in i andra halvan blir belöningen mångfald. Historierna i filmen är underbara, och filmen är helt enkelt ganska fantastisk.

Jag måste också lyfta fram hur de inkorporerat den gamla countrylåten "Take me home, country roads" av John Denver. I filmen hör vi en version av Olivia Newton-John samt såklart Shizuku's två japanska versioner! Underbara! Concrete road!

Jag ger "Whisper of the heart" fyra starka berättelser av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Den Ultimata Årsbästalistan - 1985

Sverige. Vi har ett resultat. Bästa filmen från 1985 är UTSEDD! Vann rätt film?

Som alltid när jag sammanställer dessa listor skönjer jag efter ett tag några filmer som kommer att dominera året i fråga. Det är de som kommer högt upp i listorna men framförallt att de återfinns på flest listor. Underlaget för detta år är hela nio filmspanares listor. Fyra filmer stack ut från mängden. Det är Brazil och Witness som återfinns på sex listor vardera samt The Breakfast Club och Back to the future som återfinns på hela sju listor av de nio.

De nio trollkarlarna och häxorna som röstade denna gång är Lucius Malfoy, Hagrid, Bellatrix Lestrange, Arthur Weasley, Mad-Eye Moody, Hermione Granger, Severus Snape, Luna Lovegood och Voldemort.

Aparecium!

1. Back to the future (Zemeckis) 55 poäng (sju listor, två förstaplaceringar)
2. Brazil (Gilliam) 44 poäng (sex listor, en förstaplacering)
3. The Breakfast Club (Hughes) 42 poäng (sju listor, en andraplacering)
4. Witness (Weir) 37 poäng (sex listor, en förstaplacering)
5. Ran (Kurosawa) 26 poäng (tre listor, en förstaplacering)
6. Fletch (Ritchie) 21 poäng (tre listor, en förstaplacering)
7. Runaway train (Konchalovskiy) 20 poäng (tre listor, en tredjeplacering)
8. Mask (Bogdanovich) 15 poäng (tre listor, en fjärdeplacering)
9. Silverado (Kasdan) 14 poäng (två listor, en förstaplacering)
10. To live and die in L.A. (Friedkin) 14 poäng (två listor, två fjärdeplaceringar)

Listan skapades lördagen den 21:a mars 2015.

Övriga filmer som nämndes på listorna i poängordning; Gå och se (2 listor), After hours (4), Pale rider (4), Rocky IV (en förstaplacering), Gotcha! (en förstaplacering), Jagged edge (3), The falcon and the snowman (2), Z00 (A Zed & two noughts), Red rose of Cairo, Rambo - First blood part II, Into the night (3), St. Elmo's fire (2), Weird science (2), Purpurfärgen, Ladyhawke (2), Subway, Vagabond, A room with a view, Cocoon, The emerald frost, Re-animator (2), The black cauldron, Mitt liv som hund, The Goonies, Mad Max beyond the thunderdome, Silver bullet, Sweet dreams, Phenomena, Year of the dragon, Day of the dead, Brewster's miljoner

Mononoke-hime (Prinsessan Mononoke) (1997)

Jädrans vilken bra film! Inför Decennier var jag bland mycket annat sugen att se några Studio Ghibli-filmer och "Princess Mononoke" (svenska "Prinsessan Mononoke) var en av dem som låg högst upp på listan. Jag kunde dock inte tänka mig att de genomgående skulle vara så bra. Den enda film jag hade sett tidigare var Spirited away som anses vara en av de bättre men jag måste sett den i fel sinnesstämning för jag var inte så bedårad av den ändå. Men nu, my gosh, varenda film från Ghibli gör mig mer och mer förälskad. Och det är inte bara Miyazaki's filmer, även om han är nestorn i gänget verkar det som. Nu känns det som att jag inte kan sluta titta! Happy times.

"Princess Mononoke" sluter några cirklar för mig. Först och främst är den tematiskt mycket lik Miyazakis första film "Nausicaä från Vindarnas Dal". Här har han återgått till sitt grundtema om fred. Mononoke hand om konflikten mellan naturen med dess sagoväsen och den modern människan. Jag tycker att Hayao har utvecklat koncepten en hel del och denna film slår sin föregångare klart. Detta är en otroligt komplex film. Ingen är ond eller god. Detta är en fantastiskt fascinerande film som bara växer och växer efter man sett den. Jag har tänkt mycket på filmen sedan jag såg den.

Den andra kopplingen min hjärna gjorde var till en av de första filmerna jag såg i Decennier, stumfilmen "Metropolis" från 1927. Huvudpersonen Freder var "a mediator between head and hands". I "Princess Mononoke" är det pojken Ashitaka som har den rollen. I "Metropolis" är det överklassen och arbetarklassen som behövde förstå varandra, här är det alltså människan och naturen.

Den sista kopplingen jag gör efter jag sett filmen är till min egen barndom. Vi hade en sagobok om fantastiska världar och väsen. Lite i samma anda som "Tomtar och troll" med en massa fantasieggande bilder. Framför allt de fantasyinspirerade miljöerna fick mig att kvickna till... Var gång jag bläddrade i boken kände jag att jag kunde kastas in en förunderlig värld, och min fantasi skenade. Det är precis samma känsla jag nu får när jag sätter mig ner för att se en Miyazaki-film. Det är en känsla att jag kan få se vad som helst. Jag blir nyfiken helt enkelt, ett av de mest underskattade känslolägen vi har om jag får säga det själv....

"Princess Mononoke" är överraskande på fler sätt. Attans vad våldsam den är! I kriget mellan människogrupper huggs både armar och huvuden av. Det är som om Miyazaki tittat på Kurosawa's "Ran" just när han skrev Mononoke. Filmen känns också mer riktad till en äldre publik då storyn är komplex och långt från barnanpassad. Filmen klockar in på drygt två timmar och det är händelseutveckling hela vägen. Tvärt emot en film som "Min granne Totoro" alltså.

Styrkan in Miyazakis filmer är de fantastiska världarna han målar upp och alla de magiska väsen som befolkar dessa världar. Jag gillar vargarna i denna film en hel del, men framför allt fann jag de små skogsandarna "kodama" helt bedårande. Speciellt när de snurrade på huvudena och gjorde ett skallrade ljud när de blev upphetsade. My gosh. Miyazaki... Vilka filmer!

Jag ger "Princess Mononoke" fyra starka demoner av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The Lion King (1994)

Man blir inte speciellt överraskad av insikten att "The lion king" är en lös adaption av "Hamlet". Det är en robust historia vi får oss till livs. Lilla pojken Simbas pappa blir nesligt mördad av Simbas farbror. Genom svek och list blir Simba lurad att fly landet och farbrodern tar över hela kungariket och alla honorna. Vid välvuxen ålder kommer Simba på bättre tankar och han går hem och ställer allt till rätta.

Jag såg fram emot denna Disney. Den är ändå en av de mest älskade de har. På nittiotalet hade Disney börjat dominera igenom med flera stora framgångar från "The little mermaid" och framåt. Detta skulle vara en av de stora. Men usch så besviken jag blev. Detta är inte i närheten av så bra som Pixars animerade filmer ofta är. Och detta är absolut inte i närheten av den excellens Studio Ghiblis animerade filmer allt som oftast besitter. Tyvärr syns mig "The lion king" en fjuttig film i de perspektiven.

Den är ganska lång för att vara en animerad film. Under hela första halvan av filmen gäller en trist och sober stämning. Det är en massa dramatiska scener med Simba och Mustafa. Dessutom är huvudkaraktären Simba en rejält irriterande unge. Jobbiga ungar på film gillar vi inte alls! Efter ungefär halva filmen introduceras de obligatoriska comic releif (denna films C-3PO och R2-D2). Entré av vårtsvinet Pumba och surikaten Timon. Hejsan hoppsan. Lite festligare blir det allt. Andra halvan av filmen har en viss humor som kan tilltala mig som vuxen. Det är fortfarande en hel del episkt berättande så det blir aldrig riktigt bra. En film som "Shrek" känns som antitesen mot "The lion king". Jag väljer "Shrek" alla dagar i veckan.

För mig som åkte på mitt livs första safari förra sommaren var det lite kul att se djuren på savannen. Och jag måstye säga att animatörerna har lyckats ganska bra med rörelsemönstren hos flera av djuren. Jag tyckte mig allt få en liten vibb från den fantastiska resan...

Hakuna Matata? Nääää, inte så imponerad av den. Annars kan jag bara kommentera att apan Rafiki såg ut som Yoda när han fajtades. En kärleksfull blinkning eller ett sammanträffande?

Det kommer bättre animerade filmer under denna Decennier-månad... Jag lovar.

Nu ger jag "The lion king" två svaga savannvrål av fem möjliga.

Betyg: 2/5