Ace In The Hole (1951)

Charles Tatum: I can handle big news and little news. And if there's no news, I'll go out and bite a dog.

För andra dagen i rad kommer här en film med Kirk Douglas i huvudrollen, ni vet mannen men fitthakan. Här spelar han journalisten Chuck Tatum som är på dekis men med bibehållet storhetsvansinne. Tatum tar jobb på någon obskyr blaska i New Mexico. Väl där skrävlar han som en besatt om tidigare bedrifter. Jag finner honom otroligt störande och osympatisk. Fitthakan är dock lustig.

Tatum väntar på ett big break, en händelse som kan få honom att bli eftertraktad som stor journalist igen. Han är synnerligen egoistisk och egocentrisk. Allt faller på plats, pun intended, när en lokal stackare fastnar i en gruva vars tak ramlat in. Tatum är först framme hos den olycklige skattsökaren och inser att här har han en dramatisk historia på gång. Rätt hanterat kan han skapa masshysteri och stort sug efter tidningsartiklar runt händelsen. Jag tänker direkt på den där händelsen i Sydamerikan där en massa gubbar blev instängda i ett hål. Var det 2011 eller något sånt? Det blev ju världsnyheter med CNN på plats och allt. Den historien lyckades de dra ut på i flera veckor. Så grundhistorien i Ace in the hole är mycket realistisk. Tatum bättrar dock på situationen, för sig själv kan jag tillägga, inte så mycket för den olycklige, genom att arrangera hjälpinsatsen så att den tar lite längre tid än nödvändigt. Allt för att kunna kräma ut lite fler lösnummer under dramats gång.

Detta är en klassisk Billy Wilder och jag hade höga förväntningar, men tyvärr blev de inte uppfyllda. Jag tror inte att jag är så himla förtjust i Kirk till att börja med. Det roligaste med honom är att han är så lik Michael Douglas, hans son, det är givetvis tvärtom men jag känner Michael bättre.

Sedan är stroryn ganska trist. Inte intresserad av en satir över massmedia i detta format helt enkelt. Visst ser man spelet mellan massmedia och politiken, yada yada yada. Dialogen då. Ja, var ska man börja? Den är absurd. Chuck Tatum pratar som en karaktär skulle gjort om karaktären skulle vilja göra parodi på gamla hårdkokta noir-filmer. Jag begriper intet.

Filmen har dock en påtaglig stämning som är lite halv cool. Den är inte inget. Jag somnade inte så många gånger under filmen och när jag skulle läsa lite texttv på mobilen under titten blev jag avbruten av nån halvrolig replik lite då och då.

Nä, jag har inte träffat rätt med så många filmer för detta decennium än så länge, med ett undantag.

Jag tyckte att Ace in the hole var tråkig och den gav mig mycket lite. Hade den inte haft ett bra slut hade den fått lägsta betyget.

Jag ger Ace in the hole två ångestframkallande misstag av fem möjliga.

Betyg: 2/5


Christian ger en annan klassisk regissör chansen idag. Kolla här.

Paths Of Glory (1957)

General Mireau: If those little sweethearts won't face German bullets, they'll face French ones!

I revyn för Lone survivor nämnde jag att jag kan bli fascinerad av filmer där man får se moderna elitsoldaters yrkesskicklighet, deras "hantverk". Nu har jag sett en film där man ingående får se de högsta generalernas inkompetens. Stanley Kubricks Paths of glory är ett argt upprop mot krigets vansinne, speciellt då generaler i cigarrrummen beordrar soldater ut på omöjliga självmordsuppdrag.

Filmen utspelas i skyttegravarna mellan Frankrike och Tyskland i första världskriget. Detta är antagligen det krig som jag är allra minst intresserad av. Dagens militärer ställs inför helt annorlunda utmaningar och svårigheter. Enligt den bild som ges av denna film såg den högsta militärledningen de vanliga soldaterna som kanonmat på den tiden. Armén sågs endast som siffror, inte människor, och fasansfulla beslut tilläts tas.

Kirk Douglas, ni vet han med en punanin i hakan, spelar den empatiske översten Dax som tvingas beordra sina trupper till ett anfall mot tyskarna. Den franska militärledningen med general Mireau i spetsen hade fått för sig att man var tvungen att inta den kulle, the Ant Hill, som tyskarna försvarade. Problemet är bara att det inte går att inta denna myrkulle. Det kaotiska och förvirrade försöket avbryts och general Mireau blir rasande. Generalen anklagar sina trupper helt orimligt för feghet och tre stycken olyckliga väljs då generalen vill statuera exempel. De ska helt enkelt arkebuseras. "Rimlig" reaktion!

Överste Dax anmäler sig frivillig för att försvara de tre. Ännu en rättegångsfilm alltså? Jag hade ju en mycket trevlig sådan på bloggen i torsdags. Denna film är dock inte lika bra, varken underhållsvärdet eller innehållsmässigt. Jovisst är Kubricks regi föredömligt, filmen känns rejäl på något vis, men jag saknar ett starkt intresse för de missförhållande i den gamla tidens krig som han väljer att peka på. Självklart kan man dra paralleller mellan detta krigsdrama och dagens kohandel mellan politiker och militären, eller inom militärens egna led (i en stor organisation pågår alltid politiska spel om makten). Men i slutändan blir detta mest att Kubrick slår in redan inslagna dörrar hos mig. Krig är hemskt. Jo. Trist för dem som sprängs i bitar helt. Ännu värre för dem som sprängs i bitar delvis.

Douglas gör sin känslosamme överste Dax med inlevelse men hans patos tilltalar inte mig då jag varken blir överraskad, upplyst eller kittlad av hans utspel. Inget är nytt. En kul scen är dock när en general tolkat Dax's agerande som politiska manövrar för att kunna stiga i graderna men att generalen till slut inser att Dax faktiskt bryr sig om de tre oskyldiga som ska arkebuseras.

Filmen enda överraskande och starka scen är den allra sista scenen med den sjungande tyskan. Där fick filmen ett liv och själ jag saknat tidigare.

En intressant notis är att amerikanske Kubrick gör en amerikansk film där hela den franska armén förlöjligas och de franska generalerna idiotförklaras. Hehe. Hur är det skämtet lyder? Om man slår in "french military victories" i google får man frågan tillbaka "Did you mean: french military defeats?"

Som med så många filmer i decennier är jag väldigt glad över att jag sett filmen. Den är en klassiker och den refereras till lite titt som tätt. Kubrick är också en unik filmmakare och det var kul att se ett lite tidigare verk från honom. Jag kan lova att vi kommer ha anledning till att återbesöka Kubrick innan detta projekt är slut.

Jag känner mig lagom oberörd av filmen och ger den därmed två sista middagar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Christian är också ute och kleggar i ett världskrig, det andra...

Out Of The Past (1947)

All women are wonders, because they reduce all men to the obvious.

Jag är inte speciellt insatt i genren "film noir". Jag vet att det oftast är en svart-vit, amerikansk polis- eller detektivfilm från 40-talet med tuffa fåordiga manliga hjältar som slåss mot både dåliga killar och lögnaktiga och intrigerande sköna "dames". Film noir = coola one liners?

"Out of the past" anses som en av de bästa film noir, och jag gav den en chans häromkvällen. En ung Robert Mitchum spelar hjälten, Kirk Douglas spelar boven och "femme fatale" spelas av Jane Greer (okänd förmåga för mig).

Filmen är inte direkt dålig, men den når inte upp till spänningsnivåer som befaller utrop som "olidligt" heller. Skådespelarinsatserna är habila, men jag finner mig inte medryckt.

Jag kommer endast ge filmen betyget godkänt, dvs en tvåa. Det är lite frustrerande att få ut så lite av en film som så många uppenbarligen tycker är väldigt bra. Jag undrar om jag missade något avgörande i filmen, eller om stämningen i filmen inte passade in just den kvällen. Jag får verkligen hoppas att andra film noir, som också höjts till skyarna, är bättre än denna film.

Självklart kan jag bara ge betyg efter min personliga upplevelse. Vad andra tycker är egentligen utan betydelse när det gäller betyget. Däremot har det betydelse i valet om filmen ska ses eller ej. Nu har jag sett den. "Out of the past" får två cigaretter av fem möjliga.

Kathie Moffat: I don't want to die.
Jeff Bailey: Neither do I, but if I have to, I'm going to die last.

Betyg: 2/5