Visar inlägg med etikett Mistborn. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Mistborn. Visa alla inlägg

måndag 27 oktober 2025

"The Well of Ascension" by Brandon Sanderson


Det var svårt för mig att inte ha för höga förväntningar på Brandon Sandersons hyllade Mistborn trilogi. Hans författarskap är "top notch" och han gjorde något helt fantastiskt när han lyckades avsluta The Wheel of Time efter Robert Jordans olyckliga avsked. Till detta har jag sett fler än en eller två booktubers som ger alla tre Mistborn "10/10".

Den andra boken "The Well of Ascension" följer samma struktur som den föregående "The Final Empire". De har en kurva som en hockeyklubba. Länge en lägre nivå för att sedan explodera i slutet med en stark kurva uppåt. Tyvärr var den svåra andra boken i trilogin ett klart snäpp ner från första boken.

Oavsett "action" vs. "drama", "händelserikt" vs. "långsamt" börjar jag med karaktärerna, detta gäller extra mycket i denna genre. Fantasy utan fängslande karaktärer är sällan bra oavsett hur mycket "tv-spelsaction" de slänger in. Första bokens lysande stjärna Kelsier dödde i slutet av första boken och jag borde redan då ha anat var detta skulle leda.

Här i andra boken har vi tre huvudpersoner skulle jag säga; Vin, Elend och Sazed. Om det är svårt att hålla ner förväntningarna på Sandersons böcker är det än svårare att inte jämföra hans böcker mot Jordans och hans egna alster från The Wheel of Time. Det är något jag varken vill eller kan komma ifrån oavsett om det är rättvist eller ej. Sandersons "röst" kommer för alltid påminna mig om vad han gjorde med böcker 12-14.

Vin, Elend och Sazed var det ja. De är bra, jag håller på dem, oklart varför dock. Det är väl för att Sanderson skriver dem som några man ska hejja på. Men jämför med galleriet av karaktärer i WoT skulle de inte ens bryta in på någon topplista oavsett hur lång sådan jag skulle sätta upp. Det är ett projekt för en annan gång för övrigt, kanske vid nästa läsning av serien?

Är Vin en bra beskriven karaktär ens? Hon är typ starkast i världen men fortfarande här i bok två är det ett evigt tjat om hennes dåliga självförtroende. Elend är en ganska ointressant naiv idealist som snarare irriterar än skapar en livslång kärleksrelation med mig, läsaren. Sazed var spännande i första boken (kanske den näst mest intressante efter Kelsier, eventuellt i konkurrens av Marsh). Men här spenderar han hela boken med att våndas över olika religioner, hans egen tro och hans kärlek till terriskvinnan Tindwyl. Javisst, gulligt med deras relation men det räcker som en krydda, inte en huvudrätt. Ett kärlekspar som inte var speciellt gulligt var Vin och Elend. Deras relation beskrivs som om den vore tagen från en sliskig tonårsserie på TV4s eftermiddagssändningar. Detta eviga "will they, or won't they". Sablans tråkigt att läsa!

Ok, så handlingens intensitet över boken kan beskrivas som en hockeyklubba. I princip allt som händer för att föra huvudhistorien framåt trycks ihop i den sista sjättedelen, och det är varken berättartekniskt ekonomiskt eller upplevelsemässigt lyckat. De första fem sjättedelarna hade kunnat vara bra om karaktärerna och deras utmaningar hade varit engagerande, men detta är mycket segare än "the slog" någonsin var i WoT, till och med mer än bok 10!

Detta är "slog" på riktigt. Under hela boken är huvudstaden Luthadel under belägring. Vi får evighetslånga diskussioner om stadsskick, vem ska vara kung och varför, hur ska vi klara oss undan att bli anfallna osv. Va fan, boken är nästan 800 sidor med pytteliten font. Det politiska i WoT finns där som en kontext, omnämnt i förbifarten, som en krydda, sällan som själva huvudsaken. På detta får vi Vins evighetslånga grubblerier om sina förmågor och hennes roll. Sazed och Twindyl spenderar hundratals, om inte tusentals, sidor att diskutera religion. Vilket för övrigt inte leder någon vart. Såklart.

Till sist är jag inte ett stort fan av magisystemet. Alla magiker är olika starka "bara för att". Det är bara si eller så på något sätt. Vi hör sällan om att de tränar sig eller gör något för att bli starkare, bättre, mäktigare, mera fantastiska. Visst Vin tränade med Kelsier i första boken men det var det lilla och efter det har hon vuxit i styrka allt eftersom handlingen krävt det, lite väl mucket "deus ex machina" över det hela. Och vad tusan var det där i sista kapitlet? Elend, en vanlis, blir en Mistborn bara genom att äta en liten metallbit? Tala om en manlig "Mary Sue"... "Gary Stu"? "Marty Sue"?

Nej, tyvärr, detta var inte så bra. Det tog mig en lång tid att läsa igenom och då körde jag mycket talbok ändå. Boken läses av den ypperliga Michael Kramer, som med sin fru Kate Reading för övrigt läst in hela WoT, alla femton böcker.

Betyg: 2/5

PS, jag läste min revy från i våras på första boken, The Final Empire, efter jag skivit klart texten ovan, och jag ser att det är mer eller mindre en kopia. Ber läsarna om ursäkt. Kan dock notera som svar på min egen spaning att denna bok inte gjorde världen speciellt mycket större...

måndag 28 april 2025

"Mistborn: The Final Empire" by Brandon Sanderson


"Tsundoku: the practice of buying a lot of books and keeping them in a pile because you intend to read them but have not done so yet; also used to refer to the pile itself."

Japp, jag tsundokar en hel del. Inte minst Brandon Sandersons böcker. Jag blev så förtjust i hans mästerliga sista tre böcker av The Wheel of Time. Så, nu har jag cirka femton av hans böcker i bibliotekshyllan... Det blir lätt så. Tsundoku.

Jag gav mig på Brandons första bok Elantris (2005) för flera år sedan, men den var vrång mot mig. Nu har jag istället läst den första delen av Mistbon-trilogin - The Final Empire (2006). Den och många andra av hans böcker har stått i bokhyllan och gjort sig fina för att få mig att läsa dem.

Jag hade mycket höga förväntningar inför läsningen då Brandon Sanderson oftast hyllas av fans av fantasy. Och jag kommer för alltid vara ett fan jag också för att han avslutade WoT på ett så värdigt och finjusterat sätt. 

Tyvärr blev jag inte blown away av The Final Empire. Det började bra, som en bang mitt in i handlingen. Ingen liten by på landet med några ungdomar och så kommer det en magiker och säger till dem att de måste gå iväg och lämna allt... Nej vi kastas in en mörk och otäck värld och möter den lilla pojkflickan Vin, "a street urchin" som det står på Wikipedia. Men ganska snart segar boken till sig rejält. Det är i sig lite lustigt med tanke på att folk pratar om "the slog" i början av andra halvan av WoT… Här var det en egen sorts slog som bredde ut sig som ett regn av svart aska över läsningen. Jag messade Daniel med 200 sidor kvar av boken att jag inte var imponerad. 

Men det hämtade sig rejält mot slutet och jag var åter igen helt engagerad under de sista kapitlen, som lästes fort, fort. Jag började skönja Brandons grundidéer med historien. Jag är sugen att läsa vidare och andra bokens titel antyder vad den kan handla om - The Well of Ascension.

Precis när jag just startat boken skickade Daniel en länk där en tjej lagt ut ett inlägg om en trilogi där alla tre böckerna är 10/10. Det var Mistborn. Så, boken går som sagt hem hos många fans... Varför inte lika mycket hos mig undrar jag förtvivlat. Jag tror att jag kanske blivit lite "förstörd" av att ha läst WoT. Det är svårt att inte jämföra den med andra fantasy när jag har en värld etsad in i min hjärna. 

Magisystemet i WoT är överlägset det i Mistborn. Båda är "hard-rational magic" men i WoT är det organiskt och känns mer naturliga på något sätt. Inledningsvis kan magin i WoT upplevas som oförståelig, men det beror på att nästan all text är skriven ur olika karaktärers pov och inledningsvis förstår de (flesta) inte världen de lever i. 

Här i Mistborn känns magin det mer som skills man kan få i ett dataspel eller kanske ett brädspel. Det etableras aldrig på ett bra sätt hur starka olika karaktärer är inom magin. I slutet av boken är Vin mycket stark men jag missade helt hur hon kom dit från hur hon var i inledningen av boken. Det var som att hon hittat en "potion" på golvet i en rum och plockat på sig den och "snap" nu var hon stark... Det där med att svälja metall är inte det största problemet, utan mer vad magikerna kan göra med sina krafter och hur. Jag tyckte inte att det var så spännande som världsbygge och actionscenerna kändes som dataspel som beskrivs i ord. Både The Lord Ruler och hans Inquisitors var också gravt underutvecklade. Det blir inte lika spännande när man som läsare inte förstår vidden av de ondas krafter. 

Sen har vi karaktärsbeskrivningarna. Här saknar jag verkligen WoT där personerna sitter stenhårt och exakt, precis som i Firefly och Buffy för övrigt. Trots att jag läst den första av tre tegelstenar känner jag att jag endast lärde känna två karaktärer bra; Vin och Kelsier. Resten i besättningen är diffusa och jag skulle inte kunna redogöra för vad de heter eller deras allomancy-förmågor utan att ta hjälp av the internets. Det är lite förbluffande. Jag hoppas att detta är en effekt av att detta endast är Brandons andra bok. Det blir kanske bättre.

Storyn är också rejält begränsad, även om världen i boken känns stor, så är det mer eller mindre en heist-book. Jag utgår från att bok två och tre ökar på scope och stakes. Miljön till sist var mest deprimerande. Precis som med magin och fajterna kändes det som något som taget från dataspelsvärlden.

Men det fanns som sagt en hel del att gilla också. Mest spännande var Vins karaktärsutveckling. Jag gillade hennes tid vid hovet. Hennes och Kelsiers relation var fin, även den lite smått begränsad, men ett steg i rätt riktning i alla fall. Lojalitet är ett viktigt inslag i boken vilket jag uppskattar. Jag tror att det återstående två böckerna har potential att utveckla världen och på så sätt göra denna första bok bättre i efterhand.

Betyg: 3/5