Road House (1989)

Anledningen till att jag tog med Road House bland mina filmer är lite eljest. Filmen var jag inte direkt sugen på men jag hade läst någonstans att filmens "audio commentary" med Kevin Smith och Scott Mosier skulle vara mycket underhållande. Detta ville jag lyssna på och därmed kom filmen med i projektet. Två gånger om dessutom eftersom jag såg filmen först med det vanliga ljudspåret.

Först några ord om filmen, skrivna före jag tittade och lyssnade på kommentarspåret. Jag hade vaga idéer om vad filmen var för något. Var det en actionfilm med Patrick Swayze? Kanske lite åt komedihållet? Men nej, detta vara en nykter och seriös actionfilm med allvar i blicken. Patrick Swayze spelar Dalton i en modern western. Istället för en tystlåten sheriff som kommer till en liten stad som inte är värdig honom är Dalton en rättskipare på den lokala baren. Dalton är stoisk och lugn. Han utövar tai chi och är en bad ass som syr sig själv i överarmen utan bedövning efter han blivit knivad som en annan John Rambo.

Det lustiga är att all denna hårdhet och western-vajb utspelas i en hyperåttiotalistisk miljö med hysteriska frisyer, poppig musik, bara överkroppar och pastellfärger så långt ögat når. Lite lagom anakronistiskt alltså. Det känns hela tiden som att filmen balanserar på gränsen till att bli patetisk. Det är antagligen det som Kevin Smith gillade förresten. Jag var allmänt underhållen hela vägen. Sam Elliot som en gammal mästare till Dalton var bra som vanligt, sentuff. Men som helhet var detta inte mer än "helt ok". Det som var kul med filmen är att den blandar så friskt mellan allvar och cheesy-ness.

Nu dags för kommentarspåret... Hur var det och hur skulle jag då uppleva filmen något annorlunda?

Kevin Smith och Scott Mosier fick frågan om de ville spela in ett audio commentary efter att de pratat om Road House i deras kommentarspår för Clerks jubileumsutgåvan. De har en störtskön jargong och det är supermysigt att lyssna på dem. De är pålästa och de har med sig en massa information utskrivet på papper (wtf?). En bit in i filmen börjar de köra Dalton-skämt där de återanvänder Chuck Norris-skämt fast om Daltons i Norris ställe. Det blir roligare och roligare desto länge de kör dem. Och de kör dem hela kommentarspåret ut, de slänger in Dalton-ismer lite då och då.

Jag hade kanske väntat mig lite mer upprörande eller extrema uttalanden av Smith och Mosier men det var väldigt belevat. ett mysigt och underhållande kommentarspår helt enkelt.

Tillbaka till filmen... Nej, det var kanske inte den bästa åttiotalaren jag sett men den har något frejdigt och naivt över sig som ändå är ganska charmerande. Och den har en monstertruck!

Jag ger Road House två round kicks av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Anatomy Of A Murder (1959)

Parnell Emmett McCarthy: Gin!... I knew there was something wrong with that guy. I never met a gin drinker yet that you could trust.

Jag sa i något tidigare blogginlägg att filmerna i projekt decennier bara är sådana filmer som jag "alltid" velat se. Well, well, nu är det inte helt sant. Efter att jag sett och blivit förtjust i filmen Laura från förra decenniet ville jag ta med en Otto Preminger-film till i projektet. Först tänkte jag ta filmen Where the sidewalks ends med samma skådespelare som i Laura, men så dök Anatomy of a murder upp i "kanske-listan". Det är en känd Preminger-film med favoriten James Stewart i huvudrollen. Via lite twittrande på det internationella kommunikationssystemet Twitter rådfrågade jag Fredrik, och rekommendationen blev Anatomy of a murder. Så fick det bli. Tack för hjälpen i valet, Fredrik. Jag vet att du egentligen först svarade att jag skulle se båda och så kan det mycket väl bli till slut.

Jaha, vad har vi då på Anatomy of a murder? Först och främst var den extremt lång. Jag fick beta av filmen i två sittningar. Den löper på hela två timmar och fyrtio minuter. Jimmy Stewart spelar Paul Biegler en brottmålsadvokat i en liten håla i Amerika. Han är också en före detta åklagare, en erfarenhet han kommer få nytta av då fajten mot åklagarna i målet blir hård och nyckfull. Biegler tar ett uppdrag där han ska försvara en ung soldat som skjutit ihjäl en barägare i kallt blod då det hävdas att barägaren våldtagit soldatens fru.

Detta är ett långt men väldigt spännande och intressant rättegångsdrama. Jag gillar filmer i den miljön, man tänker direkt på kusinen Vinny, You can't handle the truth, 12 jättearga män och så vidare. Men det som står ut mest med denna film är den briljanta regin av Preminger. Jag känner mig redan efter två filmer helt trygg i hans dirigerande händer. Otto Preminger är en fantastisk filmmakare som jag tills för nyligen egentligen inte alls hade på min radar. Oroväckande tanke, eller hur? Men kul att hittat honom till slut i alla fall.

Historien är tillräckligt skum och diffus för att fungera som motor för filmen. Jag fann den underbart underhållande ända in i kaklet. Och som grädde på moset har filmen en hel drös med suveräna skådespelarinsatser. Detta är nog min favoritprestation från James Stewart. Den enda film jag kan komma på just nu som kan konkurrerar är The Philadelphia story. Stewart bär i princip hela filmen på sina axlar och han är så härlig.

Men filmens styrka är att den inte bara har Stewart. Där finns flera bra och roliga biroller också. Först måste Lee Remick i rollen som Laura Manion nämnas. Hon spelar rollen helt perfekt. Ok, i början undrade jag vad tusan hon var för någon. Trodde att hon var rent ut sagt dålig. Betänk här att jag i början av denna film ännu inte insett att jag helt kan lita på Premingers känsla och hand vid rodret! Laura Manion är ju hela nyckeln till att filmen funkar. Så fel jag hade i inledningen! Lee Remick, bra som attans i denna film.

Pauls motståndare i rättssalen är hans efterträdare på åklagarposten plus en stenhård och erfaren åklagare som flugits in från storstan. Denna tuffing spelas lysande av George C. Scott. Ja just det, generalen! Asst. State Attorney Claude Dance är sliskig, lömsk och obarmhärtig och George C. Scott passar perfekt i rollen.

En annan mycket uppfriskande karaktär är Maida Ruthledge, Pauls rättframma sekreterare som spelas av Eve Arden. Fasen vilken härlig ensamble filmen erbjuder, ty man kan dessutom lägga till Judge Weaver, den åtalade Lt. Frederick Manion och Pauls kollega  Parnell Emmett McCarthy och ytterligare några bifigurer. Persongalleriet!

Vid sidan av Premingers fantastiska regi och det suveräna persongalleriet har filmen också en score, en filmmusik. Det är en sak som jag oftast bara märker när den är extra dålig. Tyvärr är detta ett sådant tillfälle. Självaste Duke of Ellington har komponerat och frenetiskt dirigerat musiken som är allt för påträngande i vissa delar, klämkäck i andra. Helt fel feeling tycker jag. Kan Preminger fått "lyxen" att jobba med Ellington men sedan inte haft vett nog att regissera hans musikskapande till fördel för filmen? Musiken drar ner aningens och det känns trist.

Anatomy of a murder är underhållande, den är rolig, spännande, klurig, mysig och en sjudjäklans bra film från decenniet 50-talet!

Jag ger Anatomy of a murder fyra starka argument av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Det ska bli intressant att läsa vad Movies-Noir tyckte om barnskådespelarnas insatser i WWII-dramat Jeux interdits, se här.