2023 - Året på Fripps Filmrevyer

Årets sammanfattning blir symptomatiskt lite kortare. Här sitter jag och lyssnar på Taylor Swift (Midnights) med två änglar på axlarna som ivrigt debatterar om hur länge detta ska få pågå, detta med att skriva bloggen. Den ena har en lång lista med bra skäl, den andra bara det enda. Vi får se hur det går.

Året på bloggen har för min del dominerats av poddandet och i första hand med systerson Måns och vår resa genom hans filmstudier. Tack Måns för att jag fick följa med dig på din resa!

Året har också inneburit en återfunnen glädje i att sjunka ner i favoritfåtöljen och lyssna på en vinylskiva. Jag och Niklas har startat ett jättekul poddprojekt med musikåren. Tack Niklas för ditt musikaliska kunnande och sprudlande entusiasm!

Jag och Carl körde en oförglömlig Coen-säsong där vi utmanade brödernas filmer med mer eller mindre väl valda "companion movies". Det var mycket roligt och ibland överraskande. Tack Carl för genomtänkta insikter och spaningar!

Till sist har vi fortsatt med Specialen om filmår och det är också några av de roligaste poddavsnitten just nu. Tack Jojje, Carl och Niklas för ett alltid lika trevligt häng med likasinnade!

Det har inte blivit så många besök på biograferna i år. Lusten har uteblivit. Årets överlägset bästa filmupplevelse i en biograffåtölj var Nolans majestätiska Oppenheimer. 

Bästa filmupplevelsen i fåtöljen hemma var brödernas The Man Who Wasn't There, men den kanske mest minnesvärda var Ridley Scotts problematiska The Counselor.

Som vanligt pockar tv-serierna alltid runt hörnet. Det kan ha handlat om barnuppfostring under zombieapokalypsen, långsamma hästar, "true crime"-poddande, dålig maintenance, CIA-agenter, kofösare eller det konstiga sporten "sucker". Men störst av dem alla var den lille monseigneur Hercule Poirot. Tack David för 13 series som tog mig sju år att långsamt avnjuta. Det var en otroligt trevlig resa.

Inför år 2024 får vi hoppas på fred på jorden och att alla barn är snälla. På det personliga planet blir mina nyårslöften att se bra film och engagerande tv-serier, men framför allt att lyssna på musik och läsa fler böcker!

Gott Nytt År till alla mina läsare! Vi ses på andra sidan!

Agatha Christie's Poirot - Series 13 (2013)

 

Så har jag till slut sett den sista säsongen av Agatha Christie's Poirot, David Succhets livsgärning och mästerverk. Jag har dragit mig för att se de sista fem filmerna som ett försök att dra ut på det oundvikliga.

De två första filmerna, Elephants Can Remember och The Big Four, blev dock stora besvikelser. För stora förväntningar kanske men också i högsta ovanligt att jag blev så oengagerad i Poirot. I Elephants Can Remember får vi återigen möte den underbara Ariadne Oliver framförd av Zoë Wanamaker. Tyvärr är historien dyster och så sorglig att jag inte alls kom i stämning att förtjusas över lösningen på mysteriet. 

Men det är den andra filmen, The Big Four, som är säsongens riktiga bottennapp. Vi får en dåligt genomförd "fake death" av Poirot och även om vi får återse Captain Hastings, poliskommissarie Japp, Miss Lemon och betjänten George blir filmen inte alls den nostalgiska höjdpunkt som man kunde hoppats på. Poirots beteende hjälper heller inte, även om han alltid varit egocentrisk och brysk tyckte jag det kändes malplacé. Det största problemet var dock att historian lovade mycket mer än vad den levererade. I slutändan var det ett fattigt och simpelt motiv bakom brotten.

Det är i den tredje filmen, Dead Man's Folly, som säsongen blir riktigt bra. Ariadne Oliver är tillbaka, denna gång för sista gången. Filmen är mycket bra och en klar favorit från Series 13. Historien är mörk men miljöerna, karaktärerna där huset och trädgården nästan känns som två av dem och Poirot är ljuvliga att följa.

Hela seriens näst sista film är The Labours Of Hercules. Denna film bygger på Christies bok med tolv noveller där Poirot berättar om hans tolv sista fall som privatdetektiv. Dessa tolv kopplas mer eller mindre hårt med den grekiska mytologins Herakles tolv stordåd. Filmen påminner mig om James Bond, Mordet på Orientexpressen och The Grand Budapest Hotel. 

Här får vi återigen möta Poirots livslånga kärlek Countess Vera Rossakoff som vi träffade i ett avsnitt tidigt i serien då Poirot blickade tillbaka till sin ungdoms tid i Belgien. Det blir ett avslut som bjöd på lika mycket vemod som chockerande överraskningar. Jag såg till min belåtenhet att Hercule fortfarande hade på sig smycket med blomman på sitt kavajslag, det han fick av henne alla dessa år tidigare. Små detaljer som gör en serie som denna så bra.

Men säsongens och kanske hela tv-seriens magnum opus är ändå Curtain: Poirot's Last Case. Vilken fantastisk avslutning! Det är inte mer än perfekt att jag när jag skriver dessa rader lyssnar på Mozarts Kyrie från den magnifika Requiem. Filmen skiljer sig från det mesta vi sett tidigare, och den har en annan tonalitet. Jag älskade att Hastings hade en så stor roll i den sista filmen. Det kändes värdigt och jag hyllar valet. 

25 år tog det att spela in hela serien vilket gör den så mäktig och speciell om än inte unik. Den täcker in en stor del av David Succhets liv som skådespelare. Vilken grej. Agatha Christie och showens manusförfattare har flera gånger lekt med Poirots moral och etik. Vad är rätt och fel? Inte alltid så lätt att säga. Några gånger under resan har Poirot tillåtit sig själv vara domare över rätt och fel till och med. Här i sista filmen sluts den cirkel också. 

Jag är glad och ledsen över att det är över. Jag har njutit av serien under höstar och vintrar, de årstider denna serien passar som bäst. På min stora dvd-box ligger bland annat smått och gott en underbar  dokumentär som de spelade in runt inspelningen av sista avsnittet och därefter, Being Poirot. Det blir som balsam för själen och som en avtrappning att få följa David Succhet prata om och säga "jag" om Poirot en hel timme till... Rekommenderas varmt till alla fans. 

Bra slut! Bra serie! Gött så...

Shinypodden Special: Best albums of 2005, part 2

Det andra avsnittet av två över de bästa albumen från 2005 med Henke och Niklas. Vi följer upp förra veckans första avsnitt med creme de la creme från 2005. Vilka album når upp till våra topplaceringar?

Vi får också höra från Patrik om årets bästa album om han får bestämma och det får han! 

Notes: 

Nine Inch Nails och David Bowie på scenen tillsammans under Outside-turnén 1995.

Billie Eilish gör en cover på Rob Dickinsons The End of the World på BBC Radio 1.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Mandy (2018)

Vad har vi på Nicolas Cage egentligen? På senare år har han mest uppmärksammats då han spelar crazy och går över toppen i sunkiga b-filmer. Jag kollar inte så mycket på b-filmer och istället tänker jag mest på Nic Cage för hans ypperliga skådespeleri i dramer från hans tidiga karriär eller varför inte filmen Pig som kom 2021. Eller varför inte, igen, när han bjöd på sig själv i meta-komedin The Unbearable Weight of Massive Talent som kom förra året?

Men nu till dagens film Mandy från 2018. Detta är en b-film ut i dess fingerspetsar. Och som med de flesta b-filmer är det inte speciellt bra egentligen. Men om man gillar estetiken och diggar over-the-top scener kan detta vara en fullträff. 

Detta är en film om förtvivlad hämnd av en mördad älskad. Nic Cage spelar mannen som blir halv ihjälslagen av ett gäng religiösa fanatikers efter att de mördat hans älskade. Tonaliteten i filmen är "all over the place". Grundtonen är allvarsam, överfallet och mordet av de religiösa tokarna är iskallt, rått och känns allt för realistiskt, medan tonen Nic Cage förmedlar är orealistisk och b-filmspajjig. Nic Cage spelar som att han är med i Flykten från New York, de övriga som att de är med i den första Mad Max, den hemska Mad Max alltså.

Jag var fullt investerad i filmen under titten men efter den var över bleknade den snabbt och som film tål den inte minsta analys. Detaljer i handlingen och filmen hänger inte ihop speciellt bra och jag inser snabbt att detta är en film som inte ska analyseras. Och den ska inte heller hyllas för något vidare djup. Detta är en haltaskig b-film helt enkelt.

Mästaren av modern b-film är Quentin Tarantino. Hans filmer skiljer sig och höjer sig över en film som Mandy då Quentin har en bättre känsla för tonalitet. Hans filmer levererar våldet och övriga delar som funkar ihop. Det gäller inte denna film. Men den var ganska kul ändå.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden Special om de bästa filmerna från 2018. Det kan hända att Mandy nämns under andra delen.

Shinypodden Special: Best albums of 2005, part 1

Shinypodden Special - Musikpodden är tillbaka med de bästa albumen från musikåret 2005. 

Henke och Niklas rankar årets album och vi avnjuter albumtips via lyssnarbidrag från Tommy och Johan.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Adrift (2018)

Adrift är en BOATS om en båt som vi skämtade om i Specialen om 2018 år bästa filmer. Det är ett kul skämt men filmen är också mycket bra. Speciellt för mig då segling och havssegling som i detta fall är ett av mina största intressen. Jag korsade Atlanten på en större segelbåt våren år 2000 men lyckligtvis slapp vi ställas inför de utmaningar som Richard (Sam Claflin) och Tami (Shailene Woodley) ställs inför. 

Under titten kunde jag inte undgå att fundera över hur jag skulle klara mig i en situation som de var i. Filmen blir som en skräckfilm i mitt huvud. Och just att filmen bygger på sanna händelser gör allt så mycket mer spännande Filmen bygger på boken av Tami Ashcraft.

Shailene Woodley i rollen som Tami är utsökt. Hon har en fantastisk närvaro i rollen. Hennes manlige motspelare är inte speciellt bra. Egentligen spelar hon mest mot havet och det är bra. Filmen är regisserad av den isländske veteranen Baltasar Kormákur. Han har tidigare gjort en del thrillers och flera andra BOATS som Everest med Jake Gyllenhaal och den isländska Djúpið.

Denna film gav mig en otrolig filmupplevelse som pendlade mellan förtjusningen över miljöerna från Söderhavet till rysningarna när Richards och Tamis båt träffas av stormen Raymond med vindstyrka upp till ofattbara 65 m/s. Havet kan vara lika obönhörligt grymt som magnifikt vackert.

Svettig film. Den tog sig därmed upp på min uppdaterade topplista för 2018. Happy times.

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypodden Specials återblick på filmåret 2018 där Henke, Jojje, Carl och Niklas listar sina tio favoritfilmer från 2018. Finns där poddar finns, eller här. 

Shinypodden Special - Toppfilmer 2018, del 2

Äntligen! Den andra delen av Shinypodden Special om de bästa filmerna från 2018 fem år senare. Ja, vad har de fem åren gjort med våra minnen om filmerna? Och vilka filmer är värda att ses om och om och om?

Jojje, Carl och Niklas gästar Shinypodden för avslutningen av nedräkningen till årets film om man går efter våra nyskrivna topplistor.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Nästa vecka återkommer Specialen då Niklas gästar podden för del 1 av Musikåret 2005.

The Sisters Brothers (2018)

Var lite sugen på att täppa igen några hål från filmåret 2018 och Jacques Audiards western The Sisters brothers var ett enkelt val. Jag gillar westerns och enkom miljön gör att jag har en positiv grundinställning till dem.

Vi får följa bröderna Sisters som livnär sig som bounty hunters i en era där det kvittar om de olyckliga tas tillbaka till lagmannen levande eller döda. The Sisters lägger inte fingrarna emellan. Men kan det finna mer i livet än att rida runt i ödemarken och döda busar?

Denna hade gått lite under radarn för mig men det lilla jag snappat upp var mestadels positivt. Filmen saknar sannerligen inte storstjärnor med John C. Reilly, Joaquin Phoenix, Jake Gyllenhaal, Riz Ahmed och den gamla hjälten Rutger Hauer i spetsen. 

Jag har nog allt ganska stora problem med energin som Joaquin Phoenix tar med sig in i filmer med några få undantag (se Her eller C'mon c'mon till exempel). Filmens första halva domineras av herrar Reilly och Phoenix och det var inte speciellt spännande, jag var närmast uttråkad. 

Men sedan tar historien vändningar och Gyllenhaal och Ahmed fick större utrymme vilket gjorde att filmen levde upp och andra halvan är klart starkare. 

Allt som allt är detta en film som är helt ok, men som klart kan rekommenderas till alla som älskar westerns.

Betyg: 2+/5

Shinypodden Special - Toppfilmer 2018, del 1

 

Idag släpptes den första delen av Shinypodden Special toppfilmer 2018. Vi blickar tillbaka fem år, ett litet retrospektiv helt enkelt. Vilka filmer var bäst 2018 egentligen?

Jojje, Carl och Niklas gästar som vanlig Specialen.

I det första avsnittet pratar vi om outliers på våra nyskapade listor.

Nästa vecka kommer det andra avsnittet med alla konsensusval!

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.