Homeland - Season 8 (2020)

Oj, det är inte var dag man ser sista avsnittet på en hel tv-serie. Det är en speciell känsla, en känsla av avsked, saknad, lättnad, förvirring, nostalgi, ja även en sekund senare kan man känna sig nostalgisk!

Jag älskade första säsongen av Homeland men jag kallar mig inte ett die hard fan av serien. Den är ganska bra och tillräckligt engagerande för att jag nu har sett alla säsongerna. Men jag skriver denna revy som ett casual fan inte mer.

Säsong 8 var klart bättre än S7 i och med att vi verkligen fick följa Carrie, Saul, Max när de gör det de är bäst på. Inte så mycket tjafs om vårdnadstvister och sådant som jag inte riktigt ser som denna series styrka. Men tyvärr saknar jag en viktig del, en del som kanske varit den viktigaste för mig under alla säsonger av Homeland sammantaget. Jag gillar mest när våra huvudpersoner samarbetar och är lojala mot varandra. Då uppstår en stark "vi mot dem"-känsla som är göttig. Här i S8 är det snarare exakt tvärt om. Carrie och Saul är emot varandra mest hela tiden, och det ökar snarare än minskar desto längre in i säsongen vi kommer. Max är som alltid lojal men vi får inte se dem samarbeta. Ni som sett säsongen ser säkert vad jag menar.

Personligen var var jag inte speciellt förtjust i kristusbeskrivningen av ledaren för talibanerna eller att Carrie helt plötsligt var bästis med det ryska assholet från S7. Hade svårt att köpa Carries relation med GRU-mannen helt enkelt.

Slutet var nervpirrande och sista avsnittet var en enda lång kavalkad av "fuck me"-scener, twistar  samt scener som teasade om twistar som aldrig hände. En bergochdalbana helt enkelt.

Jag hade gärna sett mer av Saul som ung, men de introducerade detta alldeles för sent i serien för att det skulle kunna få plats. De två karaktärer jag hejade på i denna den sista säsongen var Max och Anna. Sista scenen var uppfriskande, men var den förtjänad?

Betyg: 3/5

Homeland - Season 7 (2018)

Homeland är en ganska stark serie. Carrie är alltid intressant även om hon fladdrar mycket upp och ner. Lite som serien i övrigt också. Jag kände att jag kanske tappat tålamodet lite med Carrie när jag något försenad såg denna säsong.

Som alltid är Homeland som mest intressant när man får följa spioneriet, "the cloaks and dagger"-delarna. Jag gillar att se Carrie, Saul, Max och de andra uppvisa sina specialkompetenser och sin yrkesskicklighet, det är då det blir som mest spännande.

Jag hade missat säsong 7 och fick klippa den innan jag kunde ta mig an den sista och avslutande säsongen som gick nyligen. Tyvärr är inte det övergripande hoten det bästa. Ryssarna försöker underminera den sittande amerikanska presidenten. Idén har potential men det känns som att de skjuter bredvid målet lite. Jag önskar att de gjort hotet bättre på något sätt, för jag brydde mig aldrig speciellt mycket om hur det gick för Keane. Kan ha haft att göra med att hon var blek och att hon verkade vara en idiot så jag kände mycket begränsad empati för henne. Dessutom hjälpte det inte att han som spelade hennes "Chief of staff" var alldeles för intetsägande som figur. Han var inte riktigt trovärdig.

När dessutom halva säsongen hanterade Carries familjeliv och hennes dåliga hantering av sin dotter i kombo med hennes sjukdom blev lite väl tradigt och det var tydligt säsongens sänke. Varje gång serien tog fart var det som att den stoppades upp av händelser som jag fann i sammanhanget oväsentliga. Ge mig antingen en bra familjedrama eller en bra spionthriller, men om de två ska blandas måste det göras bättre.

De bra bitarna var alla scener med Saul, och alla scener med Max, samt de när Carrie gjorde det hon gör bäst dvs "spionar"mot fienden. Och det var en hel del av dessa godbitar, men igen balansen...

Som helhet är det spännande. Den första halvan av säsongen samt avslutningen var bäst. Avsnitten i slutet som utspelades i Ryssland var så kallade "nagelbitare". Mycket spännande. Vi fick något av ett "Pierce Brosnan" slut för Carrie.

Nu är jag redo att ta mig an sista säsongen!

Betyg: 3/5

Westworld - Season 3 (2020)

Westworld är en av de senaste årens mest spännande serier. Jag gillade både S1 och S2, trots att de fuckar med tittaren på olika sätt och det inte är det lättaste att hänga med utan stöd från förklarande poddar typ den som Joanna Robinson har tillsammans med David Chen.

Säsong 3 bjöd dock på nya element. Den är tyvärr generellt sett mycket otajtare, den fladdrar ut i olika riktningar. Däremot känns säsongen mer rättfram i sitt berättande. Självklart finns det en stor twist i slutet men denna gång var det pyspunka på twisten, jag tyckte inte att den var speciellt anmärkningsvärd eller spännande.

Jag tyckte säsongen var bra under de fyra första avsnitten (av åtta). Då var jag ombord. Det var som vanligt spännande koncept i en högteknologisk nära framtid. Vi får följa några "hosts" som kommit ut i den verkliga världen, Dolores, Maeve och Bernard framför allt. Frågor om egen vilja, om robotar kan ha en själ samt om framtiden är predikterbar behandlas. Alla potentiellt fascinerande frågeställningar.

Under andra halvan av säsongen de-railar den dock betänkligt. Otroligt nog tar säsongen en helt ny vändning och i sjunde avsnittet av åtta. Den typen av twistar gillar jag inte alls. Visst det fanns kanske väl dolda planteringar som man i efterhand kan dissekera men upplevelsen var att man avvek från det som säsongen behandlade under inledningen ganska betänkligt.

Jag fann också minst en av huvudpersonerna ha totalt oförankrade drivkrafter. Det är den typen av problem där jag som åskådare inte känner att karaktären agerar efter karaktärens bästa utan den reduceras till ett verktyg för manusförfattaren. Det känns onaturligt och påklistrat. Dessutom upplever jag att showen för mycket fokuserade på stora actionscener som i slutändan inte var speciellt mäktiga om man jämför med moderna filmer eller serier. Det hade varit mycket bättre om de fokuserat på de filosofiska funderingarna som serien en gång byggde på.

Betyg: 2/5

 

Devs - mini series (2020)

Alex Garland är författaren som blev regissör. Han rör sig i nära-framtiden-sci-fi vilket är en genre jag gillar mycket. Jag kommer alltid ge honom en "benefit of a doubt" efter filmer som Ex machina och Annihilation. Det senaste nu är hans miniserie Devs. Klart jag var nyfiken!

Serien utspelar sig i en nära framtid. Vår huvudperson är en sw designer på ett stort stort företag, tänk som om Amazon, apple och Google gått ihop. "problemet" i serien handlar om vår fria vilja kontra filosofiska teorier om determinism. I denna värld har man skapat en ofantligt kraftfull dator vari man trycker in "all data" i hela världen. Om man kan beskriva varje atoms nuvarande position samt dess nästya position kan man interpolera framåt och bakåt godtyckligt långt. Spännande koncept.

Miniserien var som bäst när den konsumerades. En spännande världsbeskrivning och en mycket spännande story. Hur skulle det sluta?

Tyvärr har serien svalnat betänkligt sedan jag såg klart den för några veckor sedan. Egentligen kom den inte fram till något speciellt överraskande eller tänkvärt över huvud taget. Den levererade inte alls på det den lovade i inledningen av serien. När dessutom karaktärerna, deras relationer och deras utveckling var mycket bleka måste jag säga att miniserien är något av en besvikelse nu när fascinationen inför den filosofiska utmaningen lagt sig.

Garlands styrka är kanske att bygga riktigt intressanta och framför allt snygga världar. Men när story är ihålig och karaktärerna inte engagerar mig bli helheten ganska svag ändå. Nick Offerman i rollen som visionären Forest är ganska intressant men annars är de flesta skådisarna i denna serie bleka.

Vag rekommendation till att ses för dem som är intresserade av "what if"-scenarior och nära-framtiden-sci-fi.

Betyg: 2/5

The Hunt (2020)

 

12 människor vaknar upp på en äng utan en aning om hur eller varför de är där. I deras direkt närhet gömmer sig jägare bärandes vapen med stora kikarsikten... Huahhhaaha.

The Hunt är en jäkligt frän actionskräckis med humorinslag. Det är som The Hunger Games fast för en vuxnare och mer blasé publik. Våldsamt och blodigt vilket piggar upp, men det är dess syrliga politiska inspel som är mest underhållande.

Filmen är svår att beskriva utan att spoila, men jag ska försöka. Detta är en film där regissören Craig Zobel och manusförfattarna med Damon Lindelof i spetsen via en skön film kommenterar dagens samhälle med sociala medier och den bitska synen på medmänniskor.

Den innehåller ett stort mått av mysterium, en hel del gore och flera absurt roliga scener. Den påminner mig därmed om filmer som Tucker and Dale vs. Evil och Cabin in the woods eller varför inte Edgar Wrights Cornetto-trilogi.

Skådespeleriet är helt ok. En hel del kända ansikten dyker upp som Emma Roberts, Hillary Swank, Macon Blair och Amy Madigan, men de flesta är för mig okända vilket känns kul. Filmen har satts i genren skräckfilm men den känns inte speciellt skräckinjagande. Den är mer ett mysterium och en satir i mina ögon.

Detta är en perfekt film för en fredagskväll för de som gillar slafsig action. En film som antagligen kommer växa vid omtittar dessutom. Kan detta bli en framtida kultfilm tro?

Betyg: 3+/5

Top 10 of the 1970s

Så har vi kommit till det sista decenniet att lista tio favoritfilmer från. Jag har inte speciellt bra koll på sjuttiotalet då jag redan som ung filmfantast ansåg det som "gammalt". Filmerna från detta decennium har en egen stil, de är långsamma och subversiva. Detta var decenniet då fasader rämnade och konspirationer rasade. Men visst ska det gå att skrapa ihop tio favoriter, det ska inte vara ett problem. Jag delar upp listan i tre delar; nostalgi, gillat länge och gillat kort.

Som vanligt sampostar jag med filmbloggaren Filmitch och som vanligt är min lista orankad.

Låt det roliga starta!

Topp 10 från 1970-talet

Låt oss inleda med tre nostalgiska favoriter!

The spy who loved me (Lewis Gilbert, 1977)

Första Bond-filmen jag någonsin såg. Pappa och jag åkte in till biografen i Skärhamn och kollade på James Bond. Vilken upplevelse för en liten grabb! På hemvägen var vi jagade av elaka villains och pappa körde i 200 km/h på de snirklande småvägarna på Tjörn.

Convoy (Sam Peckinpah, 1978)

Ytterligare en härlig film från somrarna på Tjörn. Jag var så förtjust i filmen att jag gick och såg den en andra gång på bio hemma i Skövde och sedan ville jag bli lastbilschaufför när jag växte upp. Det gick över.

The Warriors (Walter Hill, 1979)

En av de coolaste actionfilmerna som finns, tillsammans med The Road Warrior är de creme de la creme från decennieskiftet.

Låt oss fortsätta med fyra gamla favoriter!

Star Wars (George Lucas, 1977)

These are not the droids we're looking for. 
Wow, den mästerliga första filmen i serien är fortfarande den bästa eller i topp 3. Fantastisk saga och extremt väl berättad.

Alien (Ridley Scott, 1979)

This is the worst shit I've ever seen, man.
I rymden kan ingen höra dig skrika hur bra denna film är.

The Godfather (Francis Ford Coppola, 1972)

I'm gonna make him an offer he can't refuse. Okay? 
Den första filmen är ändå bäst! Tvåan har några starkare scener, men den är lite seg av och till kan jag tycka. Ettans bästa scen är när Michael hämnas sin far. Rysningar.

Apocalypse Now (Francis Ford Coppola, 1979)

The smell of napalm in the morning. 
Indeed! Bioversionen när fortfarande en av de bästa krigsfilmer som finns. På resa till Vietnam och Kambodja tog jag en tredagars båtresa från Saigon till Pnom Penh via Mekong River, det var bad ass.

Avslutar med tre nya favoriter som jag upptäckt under de tio senaste åren:

Paper moon (Peter Bogdanovich, 1973)

You still owe me 200 dollars.
Moze, look!
Come on, hurry up.
Far och dotter Ryan och Tatum O'Neal gör filmen den den pärla den är.

Cabaret (Bob Fosse, 1972)

Wilkommen, bienvenue, welcome, im cabaret, au cabaret, to cabaret!
Känslan av stora salta tårar som rinner ner för kinderna.

Jaws (Steven Spielberg, 1975)

We're gonna need a bigger boat! 
Mästerlig dramathriller.


Bubblare i massor!

• Valerie and her week of wonders (Jaromil Jires, 1970)
• Two-lane blacktop (Monte Hellman, 1971)
• Mr and Mrs Miller (Robert Altman, 1971)
• Harold and Maude (Hal Ashby, 1971)
• Solaris (Andrei Tarkovsky, 1972)
• The long goodbye (Robert Altman, 1973)
• High plains drifter (Clint Eastwood, 1973)
• The Godfather part II (Francis Ford Coppola, 1974)
• The Conversation (Francis Ford Coppola, 1974)
• Dog day afternoon (Sidney Lumet, 1975)
• One flew over the cuckoo's nest (Milos Forman, 1975)
• All the president's men (Alan J. Pakula, 1976)
• The shootist (Don Siegel, 1976)
• Annie Hall (Woody Allen, 1977)
• Foul play (Colin Higgins, 1978)
• Days of heaven (Terrence Malick, 1978)
• The jerk (Carl Reiner, 1979)
• Being there (Hal Ashby, 1979)
• Manhattan (Woody Allen, 1979)
• Hair (Milos Forman, 1979)

Hoppa nu över och kolla in vilka tio filmer från sjuttiotalet Filmitch valt att ta med!
Filmitchs 70-tal