Wayne spelar Hondo Lane, ett slags sändebud för armén. På väg mot civilisationen med brådskande nyheter om att apacheindiarnena har gjort uppror kommer han förbi en avskild farm med den ensamma kvinnan Angie Lowe och hennes lilla son. Hondo oroas över deras säkerhet och tar dem under sina vingar.
Jag men detta var väl trevligt. Filmen puttrar på i lagom långsam takt och påminner mig mer om tv-serier som "Lilla huset på prärien" eller "Macahans" än till exempel Clintans hårdare westerns. Den är en sådan där western som jag kommer ihåg från min barndom. Har jag kanske sett filmen när jag var yngre? Jag tror inte det men man vet aldrig.
Varför filmen klassas som en klassiker förstår jag dock inte riktigt. Den har varken spektakulärt sceneri, exalterande handling eller uppseendeväckande twistar. Den är bara stabil rakt igenom John Wayne är lika bredbent som vanligt. Han ålar sig fram med höften när han går. Stilen går inte att missta sig på. Angie spelas av nykomlingen Geraldine Page och hon är helt klart kapabel. Men det sprakar inte dem emellan om jag dömer efter dagens mått mätt. Det var kanske hetare på 50-talet, vad vet jag.
Nej, denna film fångade inte mitt intresse fullt ut. Samtidigt var den aldrig tråkig. Den är helt ok som en viss podcastare skulle säga. Det roligaste var kanske att en viss Zeb Macahan var med, och då menar jag skådespelaren James Arness.
Jag ger Hondo två indiankrigare av fem möjliga.
Betyg: 2/5
