måndag 24 september 2012

Intouchables (2011)



Den andra medlemsvisningen från Filmfestivalen på kort tid bjöd på en varmhjärtad dramakomedi om en oväntad vänskap. I en tid då de flesta filmer jag gillar är hårda, våldsamma, cyniska eller obegripliga var det skönt att för en gång skull se en helt vanlig och enkel dramafilm med lite humor, lite samhällsrealism, lite känslor och en kontroversiell vänskap.

Filmen var omtalad som den mest sedda franska filmen genom tiderna och min väninna fransyskan Vanessa var eld och lågor inför filmen. Vi såg den tillsammans med Johan från Har du inte sett den? För övrigt var det en klart högre medelålder på denna visning än på visningen veckan före (Lawless), eller på kommande visning veckan efter vågar jag nog gissa (Looper). Dessutom siktades åtminstone några prominenta fransoser bosatta i Stockholm på visningen. När killen från Filmfestivalen presenterades filmen var han mycket noggrann med att nämna att denna film setts av fler än självaste Amelie från Montmartre! Det är inte lite vad han tog i. Kan denna film verkligen konkurrera med den mästerliga Amelie tänkte jag stilla...

När filmen drar igång är den klassiska musiken det första jag lägger märke till. Filmen har en fantastisk samling klassiska stycken. En av huvudkaraktärerna är en kännare och njutare av klassisk musik. Det är den vita rika och förlamade gubben som gillar den sortens musik. Den sköna killen från förorten gillar inte klassisk musik, han gillar Earth Wind and Fire. Han dansar som en gud.

Det andra jag lägger märke till i filmens inledning är hur publiken skrattar åt scen efter scen, oavsett om de är roliga eller ej. Publiken är så inställd på att detta ska vara en varm komedi, och den törstar efter skrattets förlösande kraft. Det skrattretande är dock att filmen inte bjuder på speciellt många scener där skratt manas fram. Detta är en le-film. En icke förprogrammerad publik skulle le sig igenom filmen; ibland igenkännande, någon enstaka gång generat, och alldeles för få gånger förvånat. Men detta är ingen komedi, gott folk. Det är ett drama som bygger på två verkliga människor. Och det är en ganska häpnadsväckande historia och en osannolik vänskap.

Filmen förtäljer historien om Philippe, en omåttligt rik överklasstyp som brutit nacken och förlamats från hakan och nedåt, och om hans nye personlige assistent Driss, en bidragssökande arbetslös invandrarkille från förorten. Philippe som är van med omgivningens nedlåtande medlidande blir överraskad av Driss raka förhållningssätt. Istället för att vara mjäkig mot Philippe är Driss ärlig men empatisk.

En film som denna skulle kunnat bli lite vad som helst. Som en ren komedi skulle den fokusera mer på kulturkrockarna och mindre på den krassa verkligheten som både Philippe och Driss trots allt lever i. Nu försöker filmen vara en blandning av drama och svart komedi med en nypa samhällskritik som en extra krydda. Tyvärr följer filmen minsta motståndets lag. De verkliga karaktärerna blir bara på låtsas och stereotyperna skriker i ögat på publiken.

Vanessa berättade att Omar Sy fått pris för sin roll som Driss, och jag blir lite förvånad. Jag ser mer ett publikfriande överspel än en verklig person. I flera scener känns det som att Driss spelar över som inför en osynlig publik. Men publiken är inte osynlig och vi ser vad han gör. Jag blir medveten om att han som skådespelare är medveten om mig som publik. Det blir aldrig bra. Francois Cluzet i rollen som Philippe är bättre, trots att han inte fått en lika "skön typ" att spela. Han ger ett mycket brett porträtt trots små medel. Mer respekt till den sortens prestation tycker jag. Filmen är dock berikad med flera bra biroller. Jag gillade speciellt Anne Le Ny i rollen som Yvonne, Philippes care taker.

Filmen var inte bättre än Amelie. Den må ha sålt fler biljetter, men den är inte ens i närheten av Amelie. Den är ganska bra, det finns bra scener i den. Den skrapar lite på ytan, pockar på uppmärksamheten, men den kommer tämligen snart vara glömd.

Jag ger En oväntad vänskap med nöd och näppe tre sportbilar av fem möjliga.

Betyg: 3/5  

6 kommentarer:

  1. Fan vad sjukt Henke. Säger nästan exakt samma sak ordagrant om att det inte är en "haha-komedi" i min recension. Håller med dig om allt (förutom att Omar Sy var dålig) men jag ger den ändå en stark jäkla fyra.

    Jag tyckte det hörde till Driss karaktär att le och spexa alldeles för mycket.

    Tack för senast!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv. Det var en mycket annorlunda film vi fick se...

      jag har inte hört er pod om denna än, jag antar att ni pratar om den på expendables-avsnittet?

      Radera
    2. Filmspanaravsnittet faktiskt :)

      Radera
    3. Har lyssnat nu. Jag tycker att du beskrev filmen på ett ypperligt sätt. Jag kanske inte gillade överspelet och jag hade sannerligen inte så mycket till övers för smörigheten. Nä, en trea (som är det lägre av de BRA betygen) är helt rätt på denna film känner jag.

      En oväntad vänskap bättre än 50/50? Sällan!

      Radera
  2. Jag tyckte bättre om än du. Inte helt ovanligt. ;)
    Min entusiastiska recension kommer upp om en timme eller så. Visst var den lite förutsägbar och stereotypisk här och där, men herregud, det FUNKAR ju! Länge sen jag skrattade så mycket på en film. Stämningen i salongen bidrog säkert också. Den förhandsvisades i en fullsatt Spegeln, stans största biograf med flera hundra platser. När filmen var slut utbröt entusiastiska applåder och jag hörde massor i kön ut som pratade om hur de tänkte rekommendera den till alla de känner. Jag blir lite varm om hjärtat av sådana upplevelser. Det smittar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Var det skrattsalvor i publiken på er visning?? På medlemsvisningen som jag, Johan och Vanessa var på var det mer fniss och leenden, i alla fall efter de första krystade skratten under biljakten.... Jaja, det är tydligen olika.

      Radera