tisdag 4 september 2012

A Life In Music - 2011


Sommaren 2011 provade jag på en semester som visade sig vara mycket rogivande. Jag och den store Frans hyrde kanalbåt i the Wales. Vi båtade in lite i England också. Vi åkte en vecka på en av de vackraste kanalerna som där finns, Llangollen Canal. Rekommenderas!

Detta år kom också Lykke Li's efterlänktade andra skiva. Förväntningarna på Wounded rhymes var skyhjöga. Inledningsspåret är en favorit: Youth knows no pain. Annars är nog singelspåret Get some skivans starkaste. Lykke Li fortsätter att förhäxa. I am under your spell. You need to release me. Yeah.



Jag bjöd med min systerdotter Clara på konsert med Britney Spears på Globen. Det var jättekul. Vi träffade på några av killarna som tävlade i Idol och jag fotograferade Clara med idolerna. Superlyckat. Självklart ville jag lyssna in mig lite på ikonen Britney. Jag trodde väl inte att skivan skulle vara så bra, men jag blev positivt överraskad hur bra det lät. Nästan alla låtar på skivan spelades live i Globen och de har växt i huvudet som en svamp efter dess. Skivan heter Femme Fatale och den bästa låten är
Till the world ends.



Bonuslåtar:

Låt mig hylla Lady Gaga med den bedårande remixen av hennes Born this way (mix).

Detta är sista inlägget i detta projekt!

Jag avslutar med en bonusgrej från 2012. First Aid Kit kom ut med andra skivan. Låten som fick mig att smälta: Emmylou. Skivan heter The lion's roar och den är väldigt bra. Ta och lyssna på den!

Nu är det över. Hoppas du har haft mycket nöje och många njutningsfulla lyssningar på min musikaliska resa. Om du är sugen på mer... Första inlägget i projektet avhandlade året 1966. Nu blir det annars mera film och tv på bloggen, men jag kommer säkert tillbaks med fler musikprojekt i framtiden. Men nu ska jag vila. Ha de!

5 kommentarer:

  1. Ta mig tusan om inte Lykke tog sig lite. Men det gällde tydligen bara Youth knows no pain och Get some, för när jag försöker lyssna igenom resten av skivan går det sådär. Til the World Ends är en gymstandard som alltid funkar men för Lady Gaga föredrar jag nog originalet framför remixen. FAK är fortfarande nej.

    Fantastiskt jobb du har lagt ned på alla dessa inlägg och även om jag har varit småtjurig (eller det handlar väl helt enkelt om att vi gillar lite olika typer av musik) har det varit jättekul att följa med på resan. Tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jag hade ingen aning om vad jag gav mig in på när jag skrev första ALIMu-inlägget, men kul har det varit. Du har varit en av de allra mest trogna läsarna och det uppskattas mycket! Nu ska jag bara försöka att återgälda dig samma.

      PS, du hittade väl alla dåligt gömda påskägg där uppe i texten om Lykke Li...?

      Radera
    2. Haha, jag såg dem men har inte kunnat nappa än. Att köra youtube och bara kunna lyssna känns lite synd.

      Radera
  2. Det har varit en mycket musikaliskt givande resa Henke! Det tackar jag för. Intressant att se hur våran smak bitvis tangerade varandra under 60 - 80 talen för att sedan ta olika vägar. Det är det som är tjusningen med musik o film det finns alltid något nytt att upptäcka man behöver bara en vägvisare i utbudsdjungeln.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för de orden, och ett ännu större tack för att du har deltagit i resan och givit kommentarer. Mycket trevligt. Jag la också märkte till att vi var i samma hörna i bollhavet i inledningen men sedan divergerade musikerfarenheterna något.

      Radera