Super (2010)

That's what happens in between the panels.

Jag har sett en helt bisarr film. Och som ni vet gillar jag det överraskande, det besynnerliga, det oväntade. Filmen "Super" är en blandning av "Kick-Ass", "One hour photo" och "Machete". Filmen har spelats in med en mycket liten budget, den påminner om Kevin Smith's debutfilm "Clerks" då det gäller production value.

Det var i första hand skådespelarna som fick mig att välja filmen. I huvudrollen ser vi Rainn Wilson från den amerikanska "The Office". Han spelar Frank, en udda, och i grunden ensam, medelålders man som bestämmer sig för att bli en superhjälte vid namn The Crimson Bolt. "Juno"-favoriten Ellen Page spelar hans kid sidekick Boltie. Och allas vår Captain Malcolm Reynolds Nathan Fillion spelar The Holy Avenger. Sen svider det ju inte att Kevin Bacon gör filmens skurk.

Rainn Wilson's Frank är en nobody i någon gudsförgäten håla i USA. Hans fru (Liv Tyler) faller åter i knarket och lämnar honom för Bacon's ondskefulle Jacques (side note: när ska amerikanarna förlåta fransmännen?). När Frank inser att hans fru lämnat honom faller han ner i ett svart hål och där får han en uppenbarelse då guds finger rör vid hans hjärna (bokstavligen, inte bildligt). Frank transformerar sig till The Crimson Bolt och väljer sitt vapen för att sedan gå ut och möta ondskan.

Filmens manusförfattare/regissör leker med vedertagna konventioner och publikens förväntningar. Vi har en hjälte, en riktig anti-hjälte, en mörk hjälte, som går över alla rimliga gränser. Vi har en kid sidekick som är ett utstuderat monster och herre gudars, vilka blodiga scener som denna "komedi" uppvisar. Allt är en enda röra, som om Gud hällt grillsås i hjärnan på dig och sedan rullat sin grillkorv i det. Åter igen bokstavligen.

Filmen har en allvarlig tråd spunnen vid den absurda svarta humorns dito. Jag skrattade lika högt under filmen som jag häpet tystnade under slutscenen. Får verkligen komedier lämna åskådaren med en stor kletig klump i magen lagom till eftertexterna?

Filmen skulle lika gärna kunnat vara en filmstuderandes första stapplande försök inom filmkonsten, men James Gunn har faktiskt gjort några filmer före denna, bland annat "Slither" med just Nathan Fillion i huvudrollen. Gunn har i alla fall lyckas få med sig en hel drös med karaktärsskådespelare i denna film. Filmer som testar gränser och på samma gång levererar både skratt och obehag är man ju inte bortskämd med allt för ofta nu för tiden. Är "Super" kanske filmen som "Kick-Ass" ville vara?

Jag ger "Super" fyra skottsäkra västar av fem.

Betyg: 4/5

Resident Evil: Apocalypse (2004)

There's too many of them. Let's get out of here...

Jag vet inte riktigt varför jag så denna film. Det finns alltid något lockande i renodlade actionfilmer, även om de är hjärndöda. Denna genre har funnits länge, men för mig började det såvitt jag minns med filmer som "Escape from New York" och "Mad Max 2: The Road Warrior. Så länge pang-panget är bra har man i alla fall fått viss valuta för pengarna. Om filmen dessutom innehåller bra karaktärer och till och med lite humor här och där, så är denna revyare oftast nöjd.

På resan till England i somras råkade jag se lite av den fjärde filmen i "Resident evil"-serien och den verkade ganska bra. Aha, serien hade tagit sig något, tänkte jag. Den första filmen i serien sågade jag ju helt. Jag vet inte, men efter denna lilla sommarinjektion fick jag i ett svagt ögonblick häromveckan för mig att se installation nummer två.

Filmen tar vid där ettan slutade. Milla Jovovich's Alice har kommit upp till ytan och hon finner sig mitt i en stad som kämpar för sitt liv mot zombisarna. Det onda företaget Umbrella Corporation har stängt av staden och låst in alla invånare i hopp om att containa viruset. Det går såklart inte.

Denna film är ganska roande i början, men det går snart utför. Figuren Nemesis är inte bra. Filmen tappar fokus och blir både mindre spännande och intressant. Jag vet inte om filmmakarna gjorde ett svagt försök till någon form av filosofiskt inlägg någonstans i sörjan av sönderskjutna zombies, men det nådde inte fram till mig i alla fall.

Nej, den vibb jag fick av det lilla jag såg av fyran fanns inte här i alla fall. Det kanske är så att det blir bättre, men det är nog inget jag snart kommer få erfara i alla fall. Jag känner mig inte så sugen på de två återstående filmerna i denna seglivade filmserie.

Jag ger "Resident evil: Apocalypse" en präst av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Tangled (2010)

Skip the drama, stay with Mama!

Animerade filmer är inte per definition barnfilmer, men många av dem är just barnfilmer. Det är inget fel med det, ibland kan de vara otroligt underhållande. Allt som oftast blir det som allra bäst när de riktar sig till både barn och vuxna, och både historien och humorn fungerar på två nivåer. Pixar brukar vara mycket träffsäkra när det gäller denna konst, där några bra exempel är "Monsters, Inc." och "Toy Story"-filmerna. I somras såg jag Disneyfilmen "Tangled", vilket också var den 50:e filmen från det klassiska filmhuset.

Jag såg först några scener från "Tangled" på en mingelfest i juni. Vissa av gästerna hade barn med sig (de bad säkert om te istället för kaffe också), och denna film visades på tv'n för de små. Jag tyckte att den verkade kul och en sen kväll på båtsemestern valdes denna film som "slappar-film". Tyvärr gav den mig inte så mycket som väntat. "Tangled" vänder sig bara till barn, punkt slut. Jag tänker tillbaka på då jag och systerdottern Matilda gick och såg "Kung Fu Panda 2". Vi lät oss båda underhållas av den tjocke pandan, kanske från olika perspektiv, precis som det ska vara. Nu såg jag inte "Tangled" med någon representant från den yngre generationen så jag blev inte entusiasmerad som jag kan bli av det lilla folkets glädje och fascination över filmens underbara värld.

"Tangled" var hårresande äventyrlig med elaka busar, en egoistisk styvmoder som dessutom var en häxa, en ståtlig hjälte och ett fullständigt makalöst lyckligt slut. Trots allt detta var den ganska trist. Det verkar som att Disney med denna film mer längtade tillbaka till forna glansdagar och inte alls följt modern animations utveckling. Jag blev besviken på dem, de äger trots allt Pixar, bolaget som kan lägga ner tre år på ett manus...

Jag ger "Tangled" två barnsagor av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Exit Through The Gift Shop (2010)

It's the art.

Är dokumentärer "riktiga" filmer? Ibland ser jag inte dokusar som riktigt riktiga filmer. Men det är fel. Även dokumentärer är filmer. Och nu ska jag skriva om en av de senaste årens mest förbryllande dokumentärer...

Svt brukar visa erkända och omtalade dokumentärfilmer i sin dokumentärfilmsserie och för några veckor sedan visade de den hyllade dokumentär "Exit through the gift shop" av konstnären Banksy. Filmen hade också dykt upp på ett antal "best of-2010"-listor så jag var nyfiken och förväntansfull när jag bänkade mig.

Först hade jag tänkt skriva ett otroligt komplicerat meta-inlägg om denna meta-film, men jag kände genast att de skulle bli långsökt och otydligt. Vilket inte är bra då det gäller så korta texter som mina filmrevyer är. Men filmen själv, "Exit through the gift shop" är meta, långsökt och invecklad, och formatet är lysande för denna film.

Banksy är artistnamnet på en mytomspunnen "street artist" som vid sidan av graffiti också sysslar med installationer, politiska uttalanden och konstutställningar. Hans installation med den skjutna telefonkiosken är fantastisk (den visas i dokumentären).

Vem är då Banksy? Han gör inga intervjuer och han visar inte sitt ansikte. Inte så heller i denna film, då han sitter i ett mörkt rum med en tjock luva över huvudet. Men han har åsikter om vad som är konst, vad konst är värt och vem som är och kan bli konstnär. Nu när han gör en dokumentär om gatukonstvärlden gör han det givetvis som en installation. Meta var ordet för dagen.

Banksy berättar i inledningen av filmen att han tänkte göra en film om sig själv, men att han fann en mångt mer intressant person att berätta om - "Thiery Guetta". Vi får följa Thierry Guetta, en amatörfilmare som råkar vara bekant med många kända graffiti-artister. Thierry följer dem i gråzonerna, mellan dag och natt, mellan lagligt och olagligt konstutövande, och han låter sin kamera rulla hela tiden. Thierry träffar till slut den mytomspunna Banksy och de utför ett antal coola installationer tillsammans. Till slut instruerar Banksy Thierry att han också ska börja skapa konst. Thierry lyder sin mästare, antar namnet Mr. Brainwash och producerar en megautställning i Los Angeles till publikens och kritikernas förtjusning.

Eller? Vem är Banksy? Vem är Thierry? Ingen vet! Existerar Banksy? Existerar Thierry? Hela denna dokumentär är en hejdlös lek med oss åskådare. Då filmen är otroligt humoristisk och inte tråkig för en sekund har det ingen betydelse vad som är sant eller ej.

Bra dokumentärer behandlar på ett engagerande sätt ett ämne så att åskådaren blir informerad om, utbildad inom, eller bara underhållen av ämnet i fråga. Banksy har här gjort en dokumentär som visar EXAKT vad han sysslar med: humoristiska installationer som får åskådaren att hajja till, tänka efter och förundras.

Jag ger Banksy och hans "Exit through the gift shop" fem illusioner av fem möjliga.

Betyg: 5/5 

PS, tänk lite på Banksys val av titel för filmen. Vad säger den oss om dagens konstvärld? Som Abba sjöng... Money, money, money

Frasses A Life In Movies

Som ett litet sidoprojekt till min egen "A life in movies" har gästmicrobloggaren Frasse satt ihop en egen lista. Hur många filmer tror du att jag och Frasse har gemensamt? Tror du att du sett någon av hans personliga favoriter? Har du ens hört om de filmer han valt? Svar på dessa frågor och alla andra frågor får du på Frasses sidor, och hans "A life in movies" finner du här.

Bridesmaids (2011)

You're like the maid of dishonor.

Jag är ett stort fan av Judd Apatow, producenten som ibland regisserar också. Han har gjort filmer som "Anchorman", "Superbad", "Knocked up", "Forgetting Sarah Marshall", "Funny people" och "Get him to the Greek". De flesta jag räknat upp är otroligt roliga och underhållande komedier. De kanske inte är världens bästa filmer, men de är roliga och de har hjärtat på rätt ställe. Humor är en svårt konstart, och för mig funkar det inte om det inte görs med hjärta och hjärna, och framför allt det förstnämnda.

Sommarens snackis då det gäller komedier har ju varit att "The Hangover Part II" var så dålig och att "Bridesmaids" var så bra. Det är en konkurrent Todd Phillips som ligger bakom "The Hangover"-filmerna. Phillips har också gjort gamla favoriter som "Old school" och "Road trip". "Bridesmaids" har beskrivits som "The Hangover" med och för (?) kvinnor och den är producerad av Mr. Apatow. Men han har inte gjort filmen ensam.

Medförfattare och huvudrollsinnehavare i filmen är Kristen Wiig. Hon är en comedienne från "Saturday Night Live"-gänget. Detta är hennes genombrottsfilm i mina ögon. Hon är mycket bra, hennes känsla och tajming är suverän. Adam och Matty säger ofta att den svåraste genren inom film för en skådespelare är komedier. Klarar man komedi klarar man allt, och om det stämmer klarar Kristen Wiig allt.

Filmen börjar mycket bra, sedan blir den bisarrt hysterisk och till slut avslutas den svagt där humorn får ge vika för gråtmildhet. Allt som allt var det ett bra försök till en ny fräsch komedi, men filmen fulländades inte. Scenen när Kristens Annie och Rosie Byrnes Helen tävlade om vem som skulle få sista ordet var alldeles för lång. Och den "där" scenen, den i bröllopsklänningsbutiken var av det bisarra slaget. Men som helhet funkade den mesta humorn. Det brittiska syskonparet Brynn och Gil var till exempel så roliga att jag vred mig av skratt i stolen.

Som väntat med en Apatow-produktion har filmen också partier som är varmt genomärliga och på gränsen till terapeutiska  Annie är ensam och hon lever sitt liv på ett sätt så att hon inte hittar någon vettig person att dela det med. När hon före filmens start förlorat både pojkvän och sitt älskade konditori tappar hon fotfästet och börjar falla. Vi får i filmen se henne nå botten, hårt med flera studsar, för att sedan i slutet se henne börja kravla sig upp igen.

Jämfört med mina högt ställda förväntningar var jag lätt besviken. Men jag kan utan problem tro på att "Bridesmaids" är långt bättre än "The Hangover Part II", även om jag inte sett den senare. Borde jag det? Som avslutning undrar jag om ni, mina kära läsare, gillar Apatow-produktioner, och vilken som är er favorit i så fall?

Jag ger "Bridesmaids" tre bröllopsbuketter av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Fiffis filmtajm och Jessica på The Velvet Café har också sett filmen. Gå dit och läs för att få två kvinnliga perspektiv...

Charade (1963)

I love you. I hope we have a lot of boys so we can name them all after you.

Jag och Frans såg "Charade" i somras. Jag har varit omåttligt förtjust i Audrey Hepburn sedan jag såg "Roman holiday", men jag hade helt enkelt aldrig kommit till skott att se henne i "Charade". När Frans berättade att han sett filmen minst tio gånger kändes som att det var ett bra val. Jag undrade vilken genre filmen tillhör och det visade sig vara svårt att besvara dena frågan. Det är en thriller, men också en romantisk sexiotalskomedi. Enda orosmomentet var att Frans kallade den för "oförarglig".

Nåväl, Audrey Hepburn var 34 år när "Charade" kom ut, hela tio år efter "Roman Holiday", och hon har också som väntat mognat lite grand och spelar här en fullvuxen kvinna. Audrey är fortfarande bedårande men också viljestark och frejdig (hur ofta använder man det ordet nu för tiden?).

Hennes motspelare är Cary Grant i en av hans sista roller. Den oförglömliga Cary Grant var George Clooney före George Clooney var George Clooney. Det råder inget tvivel om att han var 30-, 40- och 50-talens store charmör och kvinnokarl på den vita duken. Cary Grant en av de allra största filmstjärnorna i mina ögon. Jag håller nog James Stewart som snäppet bättre från den eran, men de två är "up there".

"Charade" är en oförarglig förvecklingskomedi i romantikens och thrillerns värld. Skratten kommer som ett brev på posten, och Cary Grants dans runt och med Audrey Hepburn går inte att inte älska. Jag tycker inte att den var något spännande alls, men den hade ett stort underhållningsvärde. Jag kommer kanske inte se den mer än tio gånger till, men den är helt klart återtittningsvärdig. Och i så fall ska jag kanske plocka upp den fina Criterion Collection-utgåvan som förärats filmen.

Just nu ger jag "Charade" tre perfekta filmnamn av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Runaway Jury (2003)

Gentlemen, trials are too important to be left up to juries.

Precis som med "The Firm" är "Runaway jury" en filmatisering av en John Grisham bok. Och än en gång kastas vi in i advokaternas processstyrda värld. Här handlar det om ett stort och massmedialt uppmärksammat mål där änkan till ett brottsoffer driver ett civilmål mot vapentillverkaren av det skjutvapen som användes i brottet. I Grishmans bok är det tobaksindustrin som står vid de anklagades bänk. Jag är inte helt säker, men jag tror att Grisham skrev sin bok där tobaksindustrin får på nöten före det skedde i verkligheten. Kan man våga hoppas att filmen på samma sätt är en föraning till att vapenindustrin i USA får smisk i framtiden?

Vi har här en stjärnspäckad rolllista där Gene Hackman och Dustin Hoffman reprersenterar det gamla gardet. Filmen stjärnor, och behållning, är dock John Cusack och Rachel Weisz. Vilket fantastiskt par! Tompa Cruise och den där mörkhåriga Jeanne i "The Firm" har inte en chans. Det sprakar om Cusack och Weisz. Och javisst, båda är personliga favoriter hos mig, det är sen gammalt. Dessutom finns det flera bra bi-roller i filmen, speciellt Jeremy Piven som jury-utgallrings-experten.

Detta är en thriller och den är ganska spännande lite då och då. Men man kanske inte tänker på spänningen så mycket egentligen. Filmen är en traditionell "domstols-film", med alla dramaturgiska knep som ingår i den världen. Det mesta känns igen, och även om vi sover tryggt om natten, och kan hantera sanningen, så blir det ändå inte riktigt lika spännande och medryckande.

Filmens styrka är John Cusack och Rachel Weisz. Men framför allt Cusack. Han spelar precis den roll han spelar som bäst. Och då kan man inte klaga allt för mycket.

Jag ger "Runaway jury" tre manipulerade jurysar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Enemy Of The State (1998)

Because you made a phone call.

Efter tre romantiska komedier kommer nu tre svettiga thrillers från i somras. Den första revyn har jag redan skrivit, den om den underpresterande "The Firm" med Tompa Cruise. Redan när vi såg "The Firm" tänkte jag att en film som "Enemy of the state" är mycket bättre. Och som av en händelse gick just den filmen några dagar senare på en av Frasses många filmkanaler. Vi bänkade oss med spänning. Kom jag ihåg rätt? Var detta en bättre film?

Jodå, den är bra, helt ok. Är inte detta egentligen en typisk thriller från 90-talet? Gediget hantverk, lite polerad yta och ganska spännande. Allt det där stämmer för övrigt in på många filmer av regissören Tony Scott. Will Smith är bra i rollen som den jagade mannen. Jag känner verkligen för honom så de lyckas väl med karaktären.

Filmens höjdpunkt är alla scener med Gene Hackman. Det verkar vara allmänt vedertaget att Hackman här spelar en äldre version av karaktären Harry Caul från Francis Ford Coppolas film "The Conversation" från 1974. Harry har givetvis bytt identitet för att undgå avlyssning eller spårning av "the man". Hackman är i alla fall mycket underhållande i denna film.

Tyvärr finns det ett filmens lågvattenmärke också och det är skådespelerskan i rollen som Will Smiths fru. Hon är oerhört enerverande. Varför han inte slog sig samman med Hackmans karaktär och gick under jorden för att komma ifrån henne var för mig helt ofattbart. Vilken oändligt jobbig person, hon, frun. Den relationen, karaktären, drar ner betyget ett helt snäpp.

Jag ger trots allt "Enemy of the state" tre minneskort av fem möjliga.

Betyg: 3/5

What the hell is happening?
I blew up the building.
Why?

How Do You Know (2010)

...when I wear a condom with the other girls.

Tre romantiska komedier på rad och skulle det kanske bli tredje gången gillt? Förhoppningarna var höga med Reese Witherspoon, Owen Wilson och Paul Rudd i huvudrollerna. Det enda oroväckande var att Jack Nicholson var med också, men jag hoppades på att han bara skulle ha en liten roll.

Reese och Owen spelar firade superstjärnor inom softball respektive baseball. De har båda levt hela sitt liv i den bubbla som omger idrottsstjärnor. När filmen börjar förlorar just Reeses Lisa sin plats i landslaget. Hon kastas ut i en total förvirring. Vad ska hon göra nu? Vad händer med mig nu? Hennes pojkvän, Owen Wilsons Matty, förstår inget. Samtidigt råkar helyllekillen George, spelad av allas vår bästa polare Paul Rudd, illa ut då hans lurige farsa fifflat med företaget där George är chef.

Lite rörigt kanske men det hänger ihop. Lisa och George möts, Lisa slits mellan Matty och George. Matty står för den konstlade värld som hon själv är uppfostrad i. George erbjuder en oföreställd och ärlig mänsklig relation. Lisa lär sig se livet genom att se George agera och vara. Hon kastar oket av regler och "måsten" som hon skapat i sitt tidigare liv.

Reese Witherspoon är som vanligt väldigt bra. Hon är bra, och hon gör Lisa bra. Hon kommer ut ur bubblan, men det enda hon lärt sig under åren är klyschor och slogans. Tänk er hur det brukar låta när journalisterna intervjuar landslagsspelare i fotboll eller våra "friidrottsstjärnor".

Owen Wilson lever fortfarande i det verkliga livet, och det är jag glad för. En favvis. Han är suverän i denna roll, han träffar de komiska tonerna perfekt.

Paul Rudd är Paul Rudd, your favourite best buddy. Rudd spelar sin George som en smått eljest figur, en ärlig person med tydlig moralkompass, vilket är helt orimligt med tanke på att han i början av filmen är CEO för ett amerikanskt företag, men det är en liten konstighet som man får bortse från som åskådare.

Sen har vi då den vedervärdiga Jack Nicholson i rollen som Georges far Charles. Jack gör som brukligt nu för tiden en parodi på sig själv. När han dessutom bara verkar vara halvt intresserad av rollen blir det inte bättre. Det enda det ger oss är en något mer nedtonad dålighet.

"How do you know" var en positiv överraskning. Jag pendlar mellan en trea och en fyra. Den store Frans har återsett filmen och pendlar till och med mellan ännu högre betyg. Jag förvånas inte, detta är en film som enligt all förväntan borde passa honom perfekt. Efter första titten ger jag "How do you know" tre nya chanser i livet av fem möjliga. Tills jag ser om filmen...

Betyg: 3/5

No Strings Attached (2011)

Emma: I think monogamy goes against our basic biology.

Här kommer min revy av den andra romantiska komedin av tre som jag såg med min polare Frans i somras. I "No strings attached" finner vi Ashton Kutcher i sin sedvanliga mysiga roll och en placerad Nathalie Portman som hans... vän. Jag tycker Portman är malplacerad och att hon inte passar i romantiska komedier. Jag ser henne hellre som den kufiska egensinniga unga damen från "Garden state" eller "Beautiful girls". Frans håller inte med och var nöjd med henne här, han tyckte hon var välplacerad i rollen.

Ashton Kuchter spelar Adam som blir förtjust i Nathalie Portmans Emma. Men hon är allmänt distanserad och dessutom upptagen med sin karriär, så hon föreslår ett kk-förhållande som en kompromiss. Detta är givetvis minerad mark och den uråldriga frågan ställs. "Kan en kille och tjej vara nära vänner utan att någon blir förälskad i den andre?" Svaret är ett rungande NEJ. Så även här, men för ovanlighetens skull är det inte killen som svansar efter tjejen utan tvärtom. Det var lite fräscht, men inte jätte.

Ashton Kutcher imponerar med ett lågmält skådespeleri, han kunde lätt gått överstyr med sin Adam. Enligt Frans var Kutcher "bra som vanligt", jag var mer överraskad. Han kanske alltid är bra? Är det en ny favorit? Intriguing!

Jag såg filmen för en dryg månad sedan, och för ovanlighet skull kommer jag knappt ihåg vad som händer i filmen. Emma jobbade som AT-läkare på ett sjukhus och det fanns en snygg läkarkollega som uppvaktande konkurrent till Adam. Sedan åkte hon bil i slutet. Nä, detta var i bästa fall med nöd och näppe bättre än "Just go with it", men inte med mycket. Ett extra plus för Kevin Kline i rollen som Adams lurige far.

Jag ger "No strings attached" två omöjliga förhållanden av fem.

Betyg: 2/5

Junip, Midlake och Säkert! - Popaganda, Stockholm (2011)

Junip, Midlake och Säkert! på Popaganda, Eriksdalsbadet, Stockholm, lördagen den 27 augusti 2011.

Vi kom till festivalområdet vid halv fem på eftermiddagen. Jenny Wilson uppträdde borta på stora scenen framför en månghövdad publik. Efter en kort orientering av området släntrade vi bort och satte oss på badets läktare för att invänta "Stockholm Konstsim Herr".

Vädret var helt fantastiskt hela dagen och det pratades om tropisk natt. Läktaren fylldes snabbt med publik och snart fick de två söta tjejerna som låg och sov på raden framför oss maka på sig. Sömndruckna och med trolig huvudvärk (stekande sol och bakfylla?) fick de se nio herrar i sin bästa ålder, några smala, kliva in på arenan. Konstsimmet var helt bisarrt. Publiken var metsadels positiv och killarna, gubbarna, fick en massa applåder. Jag tyckte väl att det var mest en kul grej men inte speciellt bra. Mycket annorlunda (och det är ju bra iofs...).

Efter detta gick vi bort och kollade på "Säkert!" med Annika Norlin i spetsen. Jag och Lars-Ola har sett henne live i egen konsert för några år sedan så detta var andra gången jag såg henne. Det var ett helt ok framförande, men det är pretentiöst och otroligt PK. När till och med Plymen tyckte att det blev lite väl mycket politik och knutna nävar, blev måttet rågat. Det var en trist tillställning. Besvikelse.

Showerna avlöste varandra i en faslig fart och efter Annikas avsked gick vi bort mot den lilla scenen (lika stor som den "stora") och kollade in "Junip". Det var ett band jag aldrig hört (om). Tydligen ett gammalt band som Jose Gonzalez startade före han slog igenom som soloartist. Det var otroligt sköna. En soft sommarfestivalmusik löd över området. Tyvärr var ljudet inte rent, det brummade, men annars var detta en stor positiv överraskning för både mig och Plymen. Ibland påminde Joses mjuka stämma om Paul Simons dito. Mycket bra konsert i eftermiddagssolen. Quelle surprise!

Nästa show blev också en positiv överraskning. Texasbandet "Midlake" intog den stora scenen, med alla sina gitarrer och tvärflöjtar. Det var sju skäggprydda snubbar iklädda jeans och flanell som spelade en riktigt skön rock som påminde mig en hel del av vissa av Neil Youngs alster. De hade en stor plansch i bakgrunden som badade i olika färger, blått och gult. De gillar Sverige tydligen. Sångaren hade tagit en joggingtur i Stockholm på lördasgsmorgonen. Detta var också en ny bekanskap för mig och det blir ett band jag får kolla upp lite extra. Quelle surprise #2.

Efter "Midlake" spelade svenska "JJ", men det verkade inte vara så bra så jag och Plymen passade på att äta en bit mat. Valet föll på en "Langos de luxe" med gräddfil, röd lök, svart kaviar, räkor och kräftstjärtar. Mycket gott. Efter det gick vi bort och tog plats inför kvällens höjdpunkt Lykke Li. Mer om den konserten här.

Allt som allt var detta en mycket trevlig dag, fantastiskt väder och flera bra framträdanden.

Foto: Olof Plym Forshell