Nothing Compares (2022)

Nothing Compares är Kathryn Fergusons dokumentär från 2022 om Sinéad O'Connor som dök upp på SVT Play i våras. Den gick också på Filmfestivalen 2022.

Sinead gick sorgligt nog ur tiden alldeles för tidgit förra sommaren. Hon kommer kommas ihåg av människorna länge, länge, för hennes röst, hennes musik och hennes aktivism.

Dokumentären är ibland smärtsam att bevittna. Dokumentären som gjordes före hennes död beskriver hennes uppväxt med abusive parents och en horribel behandling av samhället när hon som femtonårig placerades i en uppforstringsanstalt som drevs av ett gäng galna nunnor. 

Filmen visar också hur slumpmässigt och bökigt det var för att få göra första skivan, en berättelse som jag tycker mig finna i var och varannan dokumentär om kända band eller artister. Alltid detta kaos och de berömda bananskalen...

1987 kom hennes första album i alla fall ut till slut - "The Lion And The Cobra". Wow, jag ryser när jag tänker på vilken sensation den var. Anders spelade den för oss i pojkrummen i Skövde och jag blev helt blown away. Sinéad! Rösten var guldet, men låtarna var också helt annorlunda än vad jag hade hört förr. 

Favoriterna "Jackie", "Jerusalem", "Never Get Old", "Troy", "Feel So Different" och framför allt "Drink Before The War" är fortfarande sagolik och unik musik. Jag har på senare dagar köpt en fin utgåva av debutalbumet på vinyl. Det är ett älskat inslag i biblioteket.

Intervjuer från sent i livet visar upp en sliten Sinéad. Jag väljer att komma ihåg henne från hennes första år i berömmelsens strålkastarljus. Framför allt saknar och sörjer jag den fina och osannolikt starka människan Sinéad. Hon levde ett allt för hårt liv under ett institutionaliserat förtryck, en skam för ett samhälle som har mage att kalla sig modernt.

Betyg: 5/5

Descent (2020)

Detta får bli veckan med uppsamling av några dokumentärer jag sett men inte skrivit om än. För två år sedan stötte jag på den fascinerande dokumentären Descent från 2020. Jag tror att jag såg den på Prime, men jag kan komma ihåg fel om det.

Filmen dokumenterar den världsberömda isdykaren Kiki Bosch. Hon fridyker i extrem miljö, de mest isande djupvatten hon kan hitta. Det är en fascinerande sport och svindlande på ett säreget vis. Sannerligen en fascinerande film.

Kiki beskriver mycket intimt om ett sexuellt överfall hon råkade ut som ung vuxen och hur hennes fridykning i ishaven hjälper henne att läka. Hon kallar det kalla isvattnet för "the pinnacle of mindfulness".

Filmen innehåller förutom intervjuer videos från hennes team när hon dyker på olika exotiska platser, till exempel utanför Island i sprickan mellan de Nordameriska och Europeiska tektoniska plattorna. Hon dyker också under isen vid Grönland och i Nya Zeelands Milford Sound.

Filmerna från dykningarna är helt enkelt fantastiska. Det är som att transporteras till en utomjordisk värld.

Jag gillar denna dokumentär skarpt. Dels som en underbar naturfilm, men också en intressant berättelse om att hela en söndrig själ. Det är överraskande nog smärtan från isande vatten som ger henne den läkande kraften. Detta med nyttan att bada i isvatten är intressant, något som också kommit upp i "Limitless with Chris Hemsworth", serien på National Geographics. Jag kan rekommendera både filmen och serien. Klart bra gejer detta.

Betyg: 4/5

My Darling Clementine (1946)

My Darling Clementine var en av de fyra filmer jag sett tidigare av Ford och jag kom ihåg den som helt ok, men ändå antagligen den svagaste av de fyra; Stagecoach, The Searchers och The Man Who Shot Liberty Valance de övriga.  

Nu efter poddningen har den stigit i min aktning. Jag har lärt mig att uppskatta dess poetiska värden. Första gången jag såg den var jag nog mest intresserad av handlingen och det kan tänkas att jag jämförde lite för mycket med Kurt Russels Tombstone från 1993. 

Clementine är en lite melakolisk och stillsam film och hur USA byggdes av män som bar sina pickadoler på höften. Det är en fin film som på ett mjukt sätt studerar stereotyper från "the Wild West" som den berömde revolvermannen, suputen, spelaren, den vackra välutbildade vita kvinnan, den mexikanska nattfjärilen med det eldiga temperamentet, de sluskiga skurkarna osv.

Tyvärr får vi aldrig ta del av Fords egen vision av filmen. Hans version klockade in på 2,5 timmar men osannolikt nog finns ingen kopia av den versionen kvar. Bioversionen är en av producenten Zanuck omarbetad och nedklippt film. Scener filmades om och en påträngande score lades på över poetiska scener. Det är riktigt irriterande att vi inte fick artistens verk. Jag har "Criterion Collection"-utgåvan på dvd och på andra skivan finns en alternativ version som är ca 8 minuter längre än bioversionen. Den är en version från mitt i processen som försörde originalet. Den ger inga definitva svar men en hel del små ändringar teasar om vad originalet kunde ha varit.

Jag spekulerar till och med om att denna mix av Fords idéer med Zanucks "actionfilm" kan ligga till grund till att jag inte riktigt greppade värdet i filmen under första titten.

Henry Fonda är bra som Wyatt men jag gillade nog Victor Mature i rollen som en nervig Doc Hollywood än mer. Både Linda Darnell som Chihuahua och Cathy Downs i rollen som Clementine Carter var också bra.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Rules of Engagement (2000)

Rules of Engagement är ett snart 25 år gammalt krigsdrama av William Friedkin med Tommy Lee Jones och Samuel L. Jackson. Jag har sett snippets av den på TV några gånger men nu när den nyligen gick på TV en kväll tog jag chansen att se hela filmen. 

Det går inte att komma ifrån att detta känns som en minor A Few Good Men. Fast å andra sidan är både  Tommy Lee Jones och Samuel L. Jackson mycket trevliga skådespelare så jag hade en mysig stund med dem framför TV'n. 

Jones lite skruttiga men engagerade advokat och Jacksons anklagade överste är lätt att tro på som karaktärer och lätt att heja på i den till synes svåra sits de hamnat i. Strukturen är den förväntade och filmen hoppar mellan ett domstolsdrama à la krigsrätt, och Jones utredning för att hitta förklaring på vad som hänt.

Filmen blev tydligen häftigt kritiserad som fientlig mot islam när den kom ut, men jag tror knappast många kritiker skulle dra det kortet idag. Det är som att verkligheten har kommit ikapp filmen och det finns allt för många attacker på amerikanska ambassader etc nu för tiden för att kunna vifta undan denna fiktiva film som ljug och skräp. Attacken i Benghazi 2012 är bara ett av exemplen.

Helt ok underhållning för stunden, men välj hellre A Few Good Men för ett tajtare och mer explosivt  domstolsdrama, eller 13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi om ni önskar mer action (samt based on a true story).

Betyg: 2/5

Shinypodden - My Darling Clementine

John Ford-podden går nu in i två veckor med westernfilmer. Veckans film är den hyllade My darling Clementine med Henry Fonda i huvudrollen.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Rebel Ridge (2024)

Rebel Ridge är Jeremy Saulniers senaste film och därmed intressant per definition. Klart vi gillar Saulniers filmer. Hans tidigare filmer är Blue ruin, Green room och Hold the Dark. De är ofta skarpa och tämligen våldsamma små filmer om personer som hamnar i vanskliga situationer. Alla filmer är inte perfekta men de är alltid intressanta på ett eller annat sätt.

Rebel Ridge påminner mig mycket om tv-seiren Reacher med Alan Ritchson. De utspelar sig båda i södern i miljöer som påminner mycket om varandra, de har liknande struktur där en ensam utböling kommer in i en tajt community och rör runt, samt att de är båda våldsamma.

Men det är här som de skiljer sig också, i tonaliteten. Rebel Ridge är överraskande nog en film från Saulnier där våldsinnehållet tonats ner till en sådan grad att filmen känns mer eller mindre orealistisk. Vi har en huvudperson som verkligen mödar sig om att inte skada sina motståndare allt för mycket. Det är såklart en fin tanke, men hur realistiskt är det? Blodtörsten hos Saulniers fans blir inte stillad! Eller snarare, att tonaliteten blir mindre av Saulniers skarpa grymma verklighet, mer av en ofarlig serietidningsvärld.

Jag har inget emot att vår hjälte är duktig på slagsmål och listig som Rambo eller MacGyver. Men att han inte löser "problemet" med de mest effektiva verktygen känns korkat helt enkelt. Hela filmen känns lite för barntillåten, som om det är en tv-serie som femman visar på eftermiddagarna...

Huvudrollsinnehavaren Aaron Pierre var en intressant ny bekantskap. Isande genomträngande ögon, han är cool helt klart. Men den gamle silverräven Don Johnson är ändock filmens starkast lysande stjärna. Alla scener med honom var små höjdpunkter i filmen.

Spännande och överlag bra film. Rekommenderas!

Betyg: 3/5

They Were Expendable (1945)

They were expendable är John Fords uppskattade WWII-film från 1945. Filmen bygger på boken med samma namn från 1942 som är en fiction men bygger på verkliga personer och händelser. Filmens John Brickely och Rusty Ryan som spelas av Robert Montgomery och John Wayne är baserade på PT-Boat Squadron Three Commander John D. Bulkeley och hans C.O. Robert Kelly.

Filmen hade premiär i December 1945 efter kriget i Stilla Havet hade tagit slut. John Ford själv var en veteran från kriget då han ledde en filmdivision som dokumenterade kriget, bland annat slaget om Midway 1942.

Man kan därmed tänka sig att filmen skulle vara tämligen realistisk då bade boken och John Fords egna erfarenheter baseras på verkligheten. Men så inleds sannerligen inte filmen. Den har en förvånande sprallig tonalitet. Våra huvudpersoner som bemannar små patrullbåtar byggda i trä tar dagen med en klackspark. De klagar mer på att de inte får vara med och anfalla stora slagskepp än att deras båtar inte erbjuder det minsta skydd då de inte är bepansrade.

Under ledig tid skrålas det på barer och Rusty hinner till och med att flörta med sjuksköterskan Sandyss (Donna Reed). Men filmen bryter den glättiga känslan med en scen i mitten av filmen när det muntra gänget, som påminner mig lite om de sju dvärgarna, besöker och tar farväl av en av deras kompisar som de tvingas lämna kvar på sjukhuset då de beordrats till reträtt söderut. 

Gänget skojjar med kompisen och pratar om när han ska återkomma i tänst. Han spelar med, men ber Brickley stanna kvar när de övriga lämnat. Då ändras känslani filmen och han tackar Brickey och gänget för att de höll masken. Detta andra farväl var ömsint med en outtalad sorgsenhet som blev mer tydlig just för att de inte gav uttryck för den. Killen med det sönderskjutna benet och sköterskan Sandyss skulle inom kort bli tillfångatagna av japanarna. Alla i filmen visste detta hela tiden, det var bara jag som inte hängde med i svängarna... They were expendable. Indeed.

Japanerna var väl kända för sin grymhet under kriget, allt från tortyr och avrättningar av krigsfångar till att de kvinnliga fångarna fick finnas sig tillrätta som sexslavar. 

Jag läste någon som hävdade att detta var en av de mest realistiska WWII-filmerna. Det kändes inte så i inledningen av filmen men allt eftersom insikter infann sig och hur filmen utvecklades kan jag om än inte hålla med så i alla fall förstå det uttalandet.

Slutet av filmen är nämligen inte lika munter som inledningen, även om männen i filmen försöker hålla en god min. Här kan vi glömma glada Hollywood-slut. Några klarade sig undan med sista planet ut från Filippinerna, men de flesta vi lär känna i filmen föll i fiendens händer och ut ur historien. De förblir namnlösa, förlorade i krigets dimma...

Betyg: 3/5

Jag och Carl poddade om denna film för John Ford-podden. Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

AVP: Alien vs. Predator (2004)

Jag och Måns fortsätter vår exposé genom Alien- och Predator-franschiserna. Denna gång fick vi sällskap av kusin David också. Härligt.

AVP är varken "kanon" i Alien- eller Predator-världarna enlig "the internets", men det måste vara någon slags gråzon här för detta känns som att den passar väl in i båda världar. Pyramiden våra hjältar försöker ta sig ur omkonfigurerar sig med jämna mellanrum vilket påminner lite om Cube 2: Hypercube också för den delen.

Filmen är regisserad av Paul W.S. Anderson och den kommer då såklart rent generellt sett inte upp i nivå med Alien-filmerna då det gäller production value, skådespeleri eller dialog. Det känns som en b-film helt enkelt. Men den är engagerande och det mesta av actioninnehållet verkar vara utfört med praktiska specialeffekter vilket jag älskar. Filmen är dock lite daterad i en del av de digitala effekterna, tex något blodsplatter såg udda ut.

Dialogen är ibland bedrövlig, ibland överförklarar de vad som sker, varför inte låta publiken få befinna sig i ovisshet lite längre stunder vilket kan leda till mer spänning? Eller så lider den av svaga skådespelare som inte lyckas leverera. De enda två skådisarna jag gillade var Lance Henriksen som mr Weyland och Sanaa Lathan som Alexa Woods.

Filmens klart bästa partier är när människorna börjar inse att de måste liera sig med the Predators för att kunna klara sig från "the serpents", samt när kontakt tas och samarbetet inleds. Tyvärr fokuserar inte filmen speciellt på detta element i historien. Den lägger likvärdigt mycket tid på en massa set-up och andra relativt sett svagare partier. Enkla regler i alien-filmer; visa inte monstret för mycket och fokusera på "skrikandet i tunnlarna"... 

Hade filmen fokuserat än mer på när aliens jagar människor och de tre predators, samt när de två senare fajtas tillbaka hade filmen kunnat bli bra på riktigt.

Nu hade jag en himla kul stund under titten tillsammans med systersönerna ändå. Detta var en kul om-titt för mig och killarna gillade också denna lite pajjiga men ändå intressanta utveckling av lore för dessa två filmserier.

Betyg: 3/5

Shinypodden - They Were Expendable

John Ford-podden är tillbaka och nu beger vi oss till det andra världskriget med filmen They Were Expendable.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Slow Horses - Season 4 (2024)

Den fjärde säsongen av Slow Horses var fantastiskt bra. Både spännande och underhållande och den utmanar den första säsongen rejält och är kanske till och med den bästa säsongen hittills. Ofta brukar ju tv-serier nuförtiden starta starkt för att sedan bli lite, lite sämre varje ny säsong som släpps...

En femte säsong verkar redan vara inspelad med tanke på den trailer av femman som visades efter sista avsnittet var slut. Peppen är stor.

River Cartwright och hans morfar David Cartwright är i fokus under säsongen. TV-serien bygger på böcker av författaren Mick Herron. Säsong fyra bygger på den femte boken Spook Street från 2017.

Strukturen är den vanliga. Vi får följa MI5-teamet i Slough House parallellt med de övriga MI5 i högkvarteret vid Regent's Park.

Seriens två standouts är Jacksom Lamb i Gary Oldmans fantastiska skepnad samt Kristin Scott-Thomas i rollen som Diana Tavener, Second Desk. Lambs team är alla outliers, cast offs, med sina respektive quirks, psykologiska problem eller psykopati men de har alla sina specialiteter och som team blir de alltid överraskande effektiva.

Världen som målas upp är som tagen från John le Carrés Smiley-värld. Jag har inte läst någon av dessa böcker än så jag kan inte kommentera hur de står sig mot le Carré. Men som tv-serie känns det bra. Gamle och halv om halvt senile David Cartwright frågar till och med om Karla är ute efter honom. Är inte Karla endast huvudmotståndaren till George Smiley? Eller finns den figuren i verkligheten? Jag tolkar det som att serien använde "Karla" som en hommage till George Smiley och därmed le Carré.

Main villain i säsongen spelas av vår gamle vän Elrond/Agent Smith, ingen mindre än Hugo Weaving. Här är han äldre men han påminner mig mycket om Agent Smith på grund av hur han drar ut på vissa ord i sin släpiga blandning av accent. Han spelar en rogue CIA agent här till bra utfall. Som skurk är han delikat.

En ny figur som dykt upp och skapar oreda är den nya "First desk", dvs den nya chefen för MI5 Claude Whelan. Han är svag och oerfaren av fältoperationer. Han har fått jobbet för att han vill modernisera MI5 med mer transparens och öppnare attityd mot allmänheten. Detta går givetvis stick i stäv med hur hemliga agenter arbetar, de kallas inte för spooks för intet. Allmän kaos. Tyvärr fick vi inte se Tavener klämma till honom ordentligt. Det kanske kommer i säsong 5, vem vet.

Mycket bra säsong, till och med över förväntan som ändå var satt rejält högt. En av de bättre serierna som pågår just nu.

Betyg: 4/5