Only Murders in the Building - Season 5 (2025)

Shown har nu kommit till femte säsongen och det innebär att mordeplottarna av naturliga skäl blivit mer och mer vrickade. Det är svårt att hålla nivån helt enkelt. Så på ett sätt suger showen, men å andra sidan är trion Steve Martin, Martin Short och Selena Gomez så charmiga att den ändå funkar. Det är en mysig häng-serie helt enkelt.

Denna säsong erbjuder mer av Olivers narcissism, Charles nyfunna kåthet och Mabels förföriska basröst. Mabel är för övrigt som vanligt trions enda vuxna i rummet. 

Till våra tre hjältar återkommer Michael Cyril Creighton som Howard, och Meryl Streep som Loretta. Howard är en favorit, även om hans romans med serviceroboten inte var det roligaste spåret man kunde tänka sig. Vad Meryl Streep gör i showen känns mer luddigt.

Säsongens kända gästskådespelare är Téa Leoni, Bobby Cannavale, Dianne Wiest, Keegan-Michael Key, Christoph Waltz och Renée Zellweger bland andra. Av dessa är det Bobby Cannavale som död mafioso och Christoph Waltz som den vrickade mångmiljadären med oklar ålder, en travesti på AI-gurus som Elon Musk klart mest underhållande. När det kommer till gästskådisar föredrar jag nog de överdrivet galna inslagen. Dianne Wiests deprimerade och arga änka var inte lika roande, to say the least. Seriens drama får trion stå för, det räcker så.

Mordmysteriet är inte det roligaste, det är onödigt rörigt och ger inget extra bling. Behållningen av säsongen är däremot charmen, humorn och trions varma hjärtan. Sammanfattningsvis säger jag: inte så bra, men mysigt!

Betyg: 2/5

A Genius, Two Friends, and an Idiot (1975)

 

"En film, två tittningar och en besvikelse" skulle dagens film kunna kallas. 

En spagetti-western med Terence Hill, Klaus Kinski och Miou-Miou, musik av Ennio Morrecone och foto av Giuseppe Ruzzolini som fotat för Leone. Jag hade ganska höga förväntningar på filmen, men jag var helt klart förberedd på att de antagligen var allt för högt ställda. Och det vad de.

Det tog inte bara två tittningar för att ta mig igenom filmen, utan flera. Den är över två timmar lång och känns som flera filmer i en. Handlingen är ryckig och innehåller flera sub-plottar som drar iväg lite hit och dit. På så sätt påminner den om förebilden "Den onde, den gode och den fule". Tonaliteten är också svajjig. Är det en komedi? Western? Fars? Drama? Oklart.

Terence Hill kommer jag ihåg från barndomens hyrda movieboxar och VHS-banden. Han brukade ha med sig kompisen Bud Spencer, den välvuxne. Jag roades av filmerna som ung, oklart hur de skulle stå sig idag. Kan det vara så att Hill i denna film hade för få vettiga skådisar att spela med/mot?

Den kvinnliga huvudpersonen spelas av Miou-Miou. Hon verkar ha varit en spännande person. Vet inte så mycket om henne dock. Klaus Kinski syns i en liten roll. Han är alltid spännande oavsett vad man vet om honom.

En udda detalj är att den amerikanska titeln på IMDB är "A Genius, Twp Partners, and a Dupe". Men på de flesta sajter kallas den enligt ovan. Originaltiteln är dock "Un genio, due compari, un pollo" som på svenska blev "Ett geni, två polare och en höna" samt "Mitt namn är forfarande Nobody". Två svenska namn. Härliga tider för oss som gillar de svenska översättningarna.

Färdig!

Betyg: 2/5

Marillion – Misplaced Childhood (1985)

A leap of faith

I found “Misplaced Childhood” in a used records bin at Camden Market in London in 1985. I was stricken with the LP-cover right away. It seemed to talk to me, and I somehow knew the album would be great. The hit single “Kayleigh” would be known to most within a year, but I had never heard about Marillion at that point. It was a leap of faith. Something I hardly ever did or do.

Marillion became one of my favourite bands. It was a glorious era with Fish at the helm. When the band kicked him out in 1988 I felt personally betrayed. I gave the new singer one chance, but it didn’t work out between us, and I am not listening to new Marillion at all. It’s hard to explain, sometimes a vocie just don’t mesh with your inner sensibilities. Let’s file it under “it’s not you, it’s me”.

Luckily, the four albums with the original band have been re-released with extra content as well as numerous live recordings from the early years. I have something like fourteen live shows released and counting from the Fish era.

“Misplaced Childhood” is a concept album loosely based on Fish’s childhood experiences. It’s a magnificent album that in my eyes stands up to Floyd’s “The Dark Side of the Moon”. It’s a pity that (old) Marillion never got around to making a double album like Floyd’s “The Wall” or Genesis’ “The Lamb Lies Down on Broadway”. How glorious it would have been.

The intro of “Pseudo Silk Kimono” by a wall of synthesizers is forever connected to our living room in my childhood home in Skövde. When I got home from London I put the album on my father’s old Dual turntable. The sound was unlike anything I had heard. The melancholic intro is soon followed by two hit singles, “Kayleigh” and “Lavender”. They are great, but “Kayleigh” was somewhat over-played on radio and on a gazillion 80s compilation albums. Now, many years later when the fatigue has subsided, it is again a killer song.

The fourth song “Bitter Suite” is one of two long medleys on the album, we get one treat per side of the LP. The symphonic rock elements of Marillion shines here. Drum, guitar, bass and keyboard in beautiful concert. All the players are great, but my favourites are Steve Rothery on the guitar and Ian Mosley on drums, one of the best drummers I know.

The first side of the LP is closing with the third single, “Heart of Lothian”. It is a perfect live song with Pete Trewavas’ pumping bass and Ian Mosley’s drums backing Mark Kelly’s synthesizer and Steve Rothery’s guitar. Fish’s singing is as heartfelt as all over this album. The song is often sung with full lungs by the audiences.

The second side starts with the menacing “Waterhole (Expresso Bongo)” and all too soon it jumps into the brief “Lords of the backstage”. Suddenly, it’s only the fantastic ending of the album remaining. It starts with “Blind Curve” that clocks in at nearly 10 minutes. The drums are in the front. Fish’s voice is clear and his heart if full of longing. It is so eighties and so not eighties at the same time. Rothery treats us with a guitar solo as if they were a hard rock band with long fluffy hair.

Then the album gets even better. Twice! “Childhoods End?” is only not the best song because “White feather” is following it up. What a majestic finish to a superb album! Drums and guitar play heroes again. It’s classic Marillion, and solo Fish, to end with the best song. “Let’s end with a banger”. It’s often the most fan-friendly song that is at its best live. “White feather” has the peace message that is so typical of Fish’s lyrics. It has always been a very sweet song in my mind.

I can’t rate “Misplaced Childhood” without the nostalgic feelings from my own childhood, the years my taste in music was formed. To me it is a core building stone of the soundtrack to who I was, and am. It is just so hard to separate music and memories with an album like this. I won’t do it!

Rating: 10/10

Side A:
1. Pseudo Silk Kimono
2. Kayleigh
3. Lavender
4. Bitter Suite
5. Heart of Lothian

Side B:
1. Waterhole (Expresso Bongo)
2. Lords of the Backstage
3. Blind Curve
4. Childhoods End?
5. White Feather

Best songs: all songs are the best but some of my current favourites are “White Feather”, “Bitter Suite”, “Blind Curve”

Produced by: Chris Kimsey

Released: June 17, 1985

Media: 
Gatefold, vinyl, Germany, 1985
2-CD, Remastered, EU, 1998

The Meg (2018)

Jag råkade se en dialoglös scen från The Meg på tv häromveckan. Jason Statham! En stor haj! Jamen visst, den ska vi se. Statham är en av få skådespelare jag väljer film på grund av.

Sagt och gjort, några dagar senare slog jag mig ner och kollade in filmen. Detta är som förväntat en blek kopia av Jaws, med sämre dialog, obefintligt drama och en massa mer men töntigare action. Allt blev som jag trodde. Förutom att jag i ärlighetens namn inte hade räknat med en så usel dialog. Herre jösses.

Statham är bra, som alltid, men hans kinesiska motspelerska är patetiskt dålig och deras banter sinsemellan är smärtsam att sitta igenom. Det känns som att Statham är sig själv i scener han är ensam i, men när han har sin motspelerska i rummet ser han ut att skämmas. Och skämmas ska han göra.  

Detta är en film gjord på kinesiska pengar och uppenbarligen ingick det i uppdraget att tvätta Kina, vilken typ av "washing" detta nu kan vara... Vi har sport-washing, här är det film-washing?

Actioninnehållet är tyvärr tråkigare desto längre in i filmen vi kommer. När den lilla hunden blir räddad i slutet hade skämskuddarna sedan länge tagit slut. Det är fascinerande hur nya filmskapare göra allt för att inte gör sina filmer så bra som möjligt. Facit finns i massor av äldre filmer, såsom redan nämnda Jaws, eller "hajen i rymden" Alien. Det finns många att titta på för att lära sig. 

En hjärndöd film som denna ska aldrig, aldrig kritiseras för att de är ologiska. Det går inte ihop, logik med en film som The Meg. Men, jag måste ändå klaga lite, inte minst därför att filmen själv gör en så stor sak av denna lilla detalj...

I slutet måste Statham och hans kompisar skynda sig till en beach för att rädda badande turister och en hund. Detta för att myndigheterna inte hade blivit informerade om The Meg i tid. En "nervpirrande" kapplöpning... Detta spektakel efter att vi redan i prologen sett Statham kämpat mot en Meg fem år tidigare. Ok, så det har alltså funnits minst en Meg som simmat omkring och ätit badande turister och hundar sedan dess... Nej, filmen bryr sig icke om sådan petitess som logik.

Betyget blir en generös etta.

Betyg: 1/5

Dersu Uzala (1975)

Dersu Uzala är akira Kurosawas 26:e film av hans 31 filmer som det blev. Jag ligger rejält illa till då det gäller hur mycket jag sett av mästaren. Jag hade ju endast sett sex av hans filmer före denna men nu när det nalkas fokus på 1975 slog jag till med detta hyllade drama.

Kurosawa har regisserat och skrivit manus tillsammans med ryssen Yuri Nagibin och detta är en film som utspelas i Ryssland runt sekelskiftet. Filmen är långt från hans samurajfilmer. Istället är detta en ren biografi och ett drama om den ryske upptäcktsresande Vladimir Arsenyev som träffar på en lokal jägare under hans resor i det outforskade bortre Ryssland. Han har träffat på nomaden Dersu Uzala av Nanaifolket. Dersu lär sin ryske vän om naturen, dess magi och hemligheter.

Filmen är en fin betraktelse på två mäns vänskap. Det är denna vänskap som är filmens ramhandling men under ytan är det naturen och dess magi filmen handlar om. Dersu lever i symbios med naturen, som om han vore ett med Mother Earth. Hans levnadssätt var redan för drygt hundra år sedan på väg att försvinna, ätas upp av maskinerna, civilisationens oförlåtande framfart.

Oklart vad som var Kurosawas locklse med historien, men filmen var enligt the internets något av ett drömprojekt för honom.

Naturfototot är vacker och regin tajt men filmen känns också väldigt mycket "mitten av sjuttiotalet". Det är urvattnade färger och mycket gyttja och regn. Kanskenågot av en "film-film," men ändå inte...

Kul att ha klippt ännu en av Kurosawas filmer. Den är sevärd men han har bättre filmer i filmografin.

Betyg: 3/5

"The Well of Ascension" by Brandon Sanderson

Det var svårt för mig att inte ha för höga förväntningar på Brandon Sandersons hyllade Mistborn trilogi. Hans författarskap är "top notch" och han gjorde något helt fantastiskt när han lyckades avsluta The Wheel of Time efter Robert Jordans olyckliga avsked. Till detta har jag sett fler än en eller två booktubers som ger alla tre Mistborn "10/10".

Den andra boken "The Well of Ascension" följer samma struktur som den föregående "The Final Empire". De har en kurva som en hockeyklubba. Länge en lägre nivå för att sedan explodera i slutet med en stark kurva uppåt. Tyvärr var den svåra andra boken i trilogin ett klart snäpp ner från första boken.

Oavsett "action" vs. "drama", "händelserikt" vs. "långsamt" börjar jag med karaktärerna, detta gäller extra mycket i denna genre. Fantasy utan fängslande karaktärer är sällan bra oavsett hur mycket "tv-spelsaction" de slänger in. Första bokens lysande stjärna Kelsier dödde i slutet av första boken och jag borde redan då ha anat var detta skulle leda.

Här i andra boken har vi tre huvudpersoner skulle jag säga; Vin, Elend och Sazed. Om det är svårt att hålla ner förväntningarna på Sandersons böcker är det än svårare att inte jämföra hans böcker mot Jordans och hans egna alster från The Wheel of Time. Det är något jag varken vill eller kan komma ifrån oavsett om det är rättvist eller ej. Sandersons "röst" kommer för alltid påminna mig om vad han gjorde med böcker 12-14.

Vin, Elend och Sazed var det ja. De är bra, jag håller på dem, oklart varför dock. Det är väl för att Sanderson skriver dem som några man ska hejja på. Men jämför med galleriet av karaktärer i WoT skulle de inte ens bryta in på någon topplista oavsett hur lång sådan jag skulle sätta upp. Det är ett projekt för en annan gång för övrigt, kanske vid nästa läsning av serien?

Är Vin en bra beskriven karaktär ens? Hon är typ starkast i världen men fortfarande här i bok två är det ett evigt tjat om hennes dåliga självförtroende. Elend är en ganska ointressant naiv idealist som snarare irriterar än skapar en livslång kärleksrelation med mig, läsaren. Sazed var spännande i första boken (kanske den näst mest intressante efter Kelsier, eventuellt i konkurrens av Marsh). Men här spenderar han hela boken med att våndas över olika religioner, hans egen tro och hans kärlek till terriskvinnan Tindwyl. Javisst, gulligt med deras relation men det räcker som en krydda, inte en huvudrätt. Ett kärlekspar som inte var speciellt gulligt var Vin och Elend. Deras relation beskrivs som om den vore tagen från en sliskig tonårsserie på TV4s eftermiddagssändningar. Detta eviga "will they, or won't they". Sablans tråkigt att läsa!

Ok, så handlingens intensitet över boken kan beskrivas som en hockeyklubba. I princip allt som händer för att föra huvudhistorien framåt trycks ihop i den sista sjättedelen, och det är varken berättartekniskt ekonomiskt eller upplevelsemässigt lyckat. De första fem sjättedelarna hade kunnat vara bra om karaktärerna och deras utmaningar hade varit engagerande, men detta är mycket segare än "the slog" någonsin var i WoT, till och med mer än bok 10!

Detta är "slog" på riktigt. Under hela boken är huvudstaden Luthadel under belägring. Vi får evighetslånga diskussioner om stadsskick, vem ska vara kung och varför, hur ska vi klara oss undan att bli anfallna osv. Va fan, boken är nästan 800 sidor med pytteliten font. Det politiska i WoT finns där som en kontext, omnämnt i förbifarten, som en krydda, sällan som själva huvudsaken. På detta får vi Vins evighetslånga grubblerier om sina förmågor och hennes roll. Sazed och Twindyl spenderar hundratals, om inte tusentals, sidor att diskutera religion. Vilket för övrigt inte leder någon vart. Såklart.

Till sist är jag inte ett stort fan av magisystemet. Alla magiker är olika starka "bara för att". Det är bara si eller så på något sätt. Vi hör sällan om att de tränar sig eller gör något för att bli starkare, bättre, mäktigare, mera fantastiska. Visst Vin tränade med Kelsier i första boken men det var det lilla och efter det har hon vuxit i styrka allt eftersom handlingen krävt det, lite väl mucket "deus ex machina" över det hela. Och vad tusan var det där i sista kapitlet? Elend, en vanlis, blir en Mistborn bara genom att äta en liten metallbit? Tala om en manlig "Mary Sue"... "Gary Stu"? "Marty Sue"?

Nej, tyvärr, detta var inte så bra. Det tog mig en lång tid att läsa igenom och då körde jag mycket talbok ändå. Boken läses av den ypperliga Michael Kramer, som med sin fru Kate Reading för övrigt läst in hela WoT, alla femton böcker.

Betyg: 2/5

PS, jag läste min revy från i våras på första boken, The Final Empire, efter jag skivit klart texten ovan, och jag ser att det är mer eller mindre en kopia. Ber läsarna om ursäkt. Kan dock notera som svar på min egen spaning att denna bok inte gjorde världen speciellt mycket större...

Mirror (1975)

Förra veckan skerev jag om Picnic at Hanging Rock. Det är en film som kändes drömsk som om den vore ett otydligt minne. Dagens film är detta fast i kubik. Här utmanas åskådaren med en film till synes utan handling, men som ändå i partier känns igen. Jag tror att filmen dessutom vinner på att ses om några gånger. 

Filmen är sövande men fascinerande. Vanliga strukturer kan vi glömma. Detta är mer konst än film, såklart film är konst men detta är än mer konst. Scener löst sammanhållna, en blandning av det djupt personliga mot en fond av 1900-talshistoria.  

Detta är den andra filmen jag sett från Andrei Tarkovsky. Den första är hans mästerverk Solaris från 1972. Har övervägt Andrei Rublev och Stalker men de är så sablans långa... Mirror är i vilket fall filmen efter Solaris. De påminner om varandra i "look and feel", Mirror är går svartvitt blandat med urvattnade färger. Det ser tråkigt ut, väl anpassat för en film som utspelas i det kommunistiska Sovjetunionen. 

Solaris bygger på Stanislaw Lems kända science fiction roman. Mirror ett originalmanus av Tarkovsky själv tillsammans med Aleksandr Misharin. Solaris är en mycket tajtare berättad historia, även om den tar god tid på sig med sina 167 minuter. Mirror är personlig, subjektiv och fragmenterad.

Handlingen är, som jag läst på Wikipedia, en ström av minnen från en man i fyrtioårsåldern som ligger på sin dödsbädd. Filmen uppehåller sig mycket om hans mamma och relationen hon har med sin son efter maken har lämnat dem åt sitt öden. 

Det känns experimentiellt och arty-farty. Den ström av minnen och mardrömmar. Filmen påminner mig lite om David Lynch, tänk Eraserhead. 

Spoken words, soldater vandrar i en grund sjö dragandes på artilleri på en flotte, en övningsgranat, en blodig läpp, ett osbscent ord, politik, Sokrates, Johann Sebastian Bach.

Betyg: 3/5

Marillion - Fugazi (1984)

Where are the poets?

Absurdly enough I sold most of my vinyls in the early 90’s. I left my player at my parents house and switched to CDs. Ahh, these ugly small plastic discs with those silly small booklets. My old vinyl collection… Where did you go? How I regret it.

Luckily most of my favourite bands and artists have re-issued their discographies in very nice, however expensive, editions. For Marillion it is even better. They have by now released three out of four studio albums in very attractive vinyl boxes. Only Fugazi remain to be treated with such a nice thing. Restless I couldn’t wait, so I have bought the 2012 re-issue on 180 gram vinyl. The album is stellar, the sound quality is mostly really good, the cover is wonderful. 

Of all the albums I have played the most times ever in my life time, all of Marillion’s four albums are most probably in the top 10. I know these albums as the palm of my hand, as they say.

At live shows, Fish sometimes seems to get angry that fans want to hear the old songs. Sure, I can understand his point of view. He want to promote yet another new underwhelming solo album. But I don’t think he really understands how important these four albums have been in many fans lives. It has been the soundtrack to my life during many, many years.

So where does “Fugazi” stands among the four? Well, I think it is in a dogfight about third place. But all four are masterpieces and any given day anyone of them can be in the top. It depends on the mood of the day. But anyway, “Misplaced childhood” and “Script for a jester’s tear” are often in the top in front of “Fugazi”.

Marillion always ends their albums in the moste excellent ways, placing the most impressive song last. The title track “Fugazi” is the magnum opus of theirs, and a fan favourite for the live concerts. The song is a cry for peace, Fish’s main topic when he is not writing about personal experiences or relationships. The piano intro of the song is a favourite part. It feels like home to me.

However “Incubus” may be an even better live-song. “Incubus” has the best guitars solo part of all Marillion songs and Steve Rothery is the only one that can play it up to its potential. “…just like a greasepaint mask…” – cue one of the best guitar solos in rock history. Nice nod to Pink Floyd with a copy of “The Wall” on the floor of the jester’s bedroom. “Comfortably numb” of course has the best guitar solo all time…

“She chameleon” was an old track played even before the first album “Script” was released. The old version was completely different though. I heard it on bootlegs in my youth. Here for the second studio album it got a re-work and the result is a harrowing lament. It is slow and menacing with a great synthesiser melody in the background. Mark does a great job both in the beginning and even better when he gets to take centre stage. New drummer Ian also shows his skills on this track.

The first side of the album we get four slightly shorter songs. The first one is “Assassing”, released as a single and a song often played live. I have never been overly fond of it. Sure, it is great to jump up and down to, but it is lesser work when it comes to Marillion. For most other groups it would be the best song they’ve ever did.

“Punch and Judy” is another single, a fun romp with a great lyric. The best song on the side is lurking as number three. “Jigsaw” is marvellous. Oh, so good. Fish’s emtions runs high. Finally, the seldom played live “Emerald lies” ends the LP side.

This is a masterpiece and I know it by heart. The intricate musical jumble is forever printed in my brain.

My rating: 10/10

Side A:
1. Assassing
2. Punch and Judy
3. Jigsaw
4. Emerald lies

Side B:
1. She chameleon
2. Incubus
3. Fugazi

Best songs: “Fugazi”, “Incubus”, “She chameleon” and “Jigsaw”

Released on March 12th, 1984

Media: Vinyl, 2012 reissue, 180 gram, gatefold

Picnic at Hanging Rock (1975)

Wow, vilken film. Picnic at Hanging Rock är en fantastisk film. 

Detta är en fiktiv berättelse! Jag skulle ha kunnat ta gift på att det var en BOATS. Allt känns som historiska händelser, men det är faktiskt en adaption av Joan Lindsays roman med samma namn. 

Detta var genombrottsfilmen av den nya Australiensiska filmvågen i mitten av sjuttiotalet och den är en fin representant för dem.

Filmen är vacker, drömsk och inte så lite skrämmande. Flickorna från en internatskola ute på visschan åker ut på utflykt med två lärarinnor och några som sköter hästarna. Året är 1900. Något händer efter lunchen, tre av studenterna och en lärarinna försvinner in i stenformationerna som kallas Hanging Rock. De övriga letar och letar förgäves. Varför tog de av sig kläderna? Vad var det som lockade dem in i labyrinten? Varför försvann de?

Filmens handling är inte speciellt djup. Flickorna försvinner, pojkar som var i närheten misstänks men de hjälper också till att leta. Samtidigt pågår något onskefullt på internatet där skolans rektor är skum. Hon verkar ha ett elakt öga till en stackars intagen. Ond bråd död. Varför? Varför? 

Filmen är mer en känsla än en rakt berättad historia. Den lever på sina mysterium. alla skådespelare är utsökta. Filmen påminner mig om andra filmer som Elvira Madigan, den franska Innocence, Altmans Short Cuts och kanske historien om Jack the Ripper.

Man blir ju sugen på boken må jag säga. Fascinerande film! Länge leve filmen!

Betyg: 4/5

Marillion - Script For A Jester's Tear (1983)

So here I am once more

Oh my, how I adore this album. Marillion’s debut album from 1983 may very well be the best debut album of all time. I mean which album could challenge? Maybe this is an interesting post someday, challenge to “Script”… Who? Bowie, Floyd, Kate, Beatles, The Cure…? There are so many to consider. But that’s for another day.

Let me start with the cover, a glorious gatefold cover. Just as with “Misplaced childhood” this cover makes me lose myself in fantasies about a strange world. The cover artist Mark Wilkinson gave the jester his own face. Wilkinson would follow Marillion until they split up with Fish, and then follow Fish all the way to the end of the road. But there are so much more, the painting of the scary lady, the albums on the floor (I see you Pink Floyd), the chameleon that wouldn’t turn up until the next album. Everything is so interesting!

Six long and beautiful songs. The title track was the last to be written, and what a late addition! “Script” is one of the classic Marillion tracks, andto me a challenger for the most important song of the album. Fish’s lyrics, melodies and singing are lifting the song to the heavens.

The rest of the songs were “old” tracks that they had played live until perfection. “He knows you know” is a heavy pumping accusation. Maybe influenced by Floyd's The Wall. He’s in deep in the quicksand of drugs, he can’t break free. It is powerful.

Don’t give me your problems!

“The web” is sometimes my favourite track on the album. At least so far. It is like the little brother to “Grendel”. Mick Pointer’s drumming is great, Fish is singing with an urgency seldom heard, Mark Kelly is a fucking genius on the keyboards. I love them all. 

Steve Rothery is one of my top three favourite guitar players. He has said that he doesn't like the sound of his guitar on this "old" album. I really don't understand what he is talking about. I love it. The guitar solo on “The web” is giving me chills up my spine. Sure the guitar may be more sophisticated on “Fugazi”, but there is something glorious with the raggedy edge to his playing on this record. The bass player, cool Pete Trevawas is also great. He and Mick on the drums make the backing comp heavy. And Mark Kelly, did I mention that geezer?

Decisions! Have been made! I’ve conquered my fears! The flaming shroud!

Let’s go, second side of the LP.

“Garden party” is like coming home. It is a fun romp, and if you have ever seen the promo video for the song you will for ever remember Fish and the boys dressed up as younglings pranking the Garden party. The melody is rather simple, isn’t it? Jolly fun anyway. Theatrical, engaging, rowdy. Yeah, I like it, but I like all tracks on the album. This is a crowd pleaser almost at the same level as “Market square heroes”.

“Chelsea Monday”…  A slower contemplative lament. It’s driven by the bass and the drums, with a urgent guitar, but not the bad shrieking kind. No, this is something completely different and I simply love the guitar solos on this album. Sublime! Saffron sunsets. Fulfilled yet forgotten. Fish is capturing the loneliness and longing in such detail.

The album captures a feeling of a specific time in my life, back in Skövde in the middle of the 80s. Listening to it unlocks a door in the back of my mind. There is a torrent of emotions crashing down on me. Memories of my youth, nostalgia, sadness of years lost, sweet memories of old friends all jumbled together. It’s like the old me watching down on younger me from above, it’s like a dream, a reflection of something forgotten.

Fish keeps saying “this is not a political song”… Yeah right! Bollocks. Of course it’s a political song! “Forgotten sons” is one of the most political songs I know. It brings tears to my eyes. Mother Brown has lost her child.

This is the grand track on the second side of the LP. It is like a story with peaks and valleys of music and moods. My emotions are all over the place when I dive into the world Fish is painting in my mind. The brutality of the first part, the stillness with guitar and spoken words, the drums, oh my god, the drums. And the bass line. I can see the military marching! This is so great I can’t put words to it.

Then a few seconds of bass only, thrown into furious anger. Verbal masturbation. Minster, Minister care for your children! Order them not to damnation! For whose is the Kingdom, the power, the glory? 

Amen...

Halt! Who goes there? Death. Approach friend.

Guitar.

Forgotten sons. Forgotten sons. For a second you’ll be famous. Forgotten sons.

Mother Brown has lost her child.

Mr Derek "Fish" Dick certainly has his ways with words.

My rating: 10/10

Side A:

1. Script for a jester’s tear
2. He knows you know
3. The web

Side B:

1. Garden party
2. Chelsea Monday
3. Forgotten sons

 

Best songs: “Script for a jester’s tear”, “The web”, “Forgotten sons”

Produced by: Nick Tauber

Released on March 13th, 1983

 

Media: 1983 original vinyl album, gatefold