Peur sur la ville (1975)

Sista filmen av 1975:orna för nu. En hård fransk polisthriller med Jean-Paul Belmondo som en annan Tom Cruise, dvs att han gör sina egna stunts i filmen. 

Nu var det ett tag sedan jag såg filmen och jag kommer inte ihåg speciellt mycket av handlingen. Det var något med en brottsling som Belmondos Letellier jagade i någon slags vendetta plus ett case med en seriemördare som dödade kvinnor som levde "orena" liv. Det är en sådan där seriemördare som skickar meddelanden till polisen och tidningarna för att leka med dem Zodiac Killer style.

Filmen var hyfsat bra och klart bättre än The French Connection II från samma år. Men den var samtidigt lättglömd. Tror att Belmondo svingade sig ner från en helikopter i slutet. Farligt såklart men gör det en actionscen så himlans mycket bättre egentligen?

Ok, så vad heter den då? Peur sur la ville på franska blev Fear Over the City på engelska Wikipedia och En stad i skräck på svenska. Men den känns vid namnet The Night Caller i UK, US och på IMDB. Lite väl många namn på en film som ändå inte är speciellt bra.

Betyg: 2/5

Shinypodden Special - Filmåret 1975, del 2

Andra delen av Specialen om det gamla goda filmåret 1975. Vi firar Carl 50 år med denna djupdykning i filmåret fyllt med långsamt berättade konspirrationsthrillers, italiensk giallo, hårda kriminalare, hemmafruar, hårprodukter, vägvisare, speglar och en massa annat smått och gott.

I detta avsnitt tar vi oss an våra gemensamma konsensuspick och vi stegar oss obevekligt ner till toppen, vår gemensamma etta från 1975. Kan du gissa vilken film det blir?

Shinypodden hittas på Spotify och där poddar finns rent allmänt.

The Ballad of Wallis Island (2025)

Ibland dyker det upp filmer som träffa mitt i sweet spotten för just dig. The Ballad of Wallis Island är en sådan film för mig. 

Detta är en ljuvlig liten brittisk film, två huvudpersoner som står för både fantastisk skådespeleri och manus. Till det några starka birollsskådisar med exekutiv producent Carey Mulligan i spetsen.

Comedy, Drama, Music. Javisst den är allt i ett. Ett drama förklätt som komedi.

En otroligt bra Tim Key spelar George som bjuder in den berömda men sedan länge splittrade folkmusikduon McGwyer and Mortimer för en konsert på ön Wallis Island utanför den walesiska kusten.

Herb McGwyer (Tom Basden) når destinationen nyvaket och kulturkrocken med "mega fan" George är hilarious. Det är underfundigt, pinsamt, hejdlöst roligt, weird och skämskudde all på samma gång. 

Vem var beroende av vem? Vem var och är autentisk, vem är ärlig mot sig själv ovh vem är en "sell out", allt ställs på sitt huvud. 

Filmens musik är underbar. Den får några få ögonblick stå i första rummet men mest är den kontexten, i form av bakgrundsmusik. Filmen handlar om relationen mellan artister och fans och om karriärer som slarvades bort. Men den handlar om så mycket mer om sorg, att orka gå vidare och om hur musiken stärker minnen och om dess magiskt helande kraft.

Tim Key spelar George med en exakthet som man knappast uppfattar förrän långt in i filmen. Han lyckas med bedriften att göra sin Geroge irriterande, fånig, lycklig, flamsig, i sjunde himlen, tafatt och besvärad och samtidigt i varenda scen vara precis på gränsen att bryta ihop av sorgen. Makalöst och så hjärtskärande att jag också nästan inte orkade hålla ihop det under titten.

En ljuvligt film med ett öppen och fint slut.

Betyg: 5/5

The Man Who Would Be King (1975)

En film från 1975 som har både Michael Caine och Sean Connery i huvudrollerna kan man inte missa. The Man Who Would Be King var en given förstatitt inför poddningen. Filmen bygger på en novell av kände författaren Rudyard Kipling publicerad 1888. 

Vi har här två skojare ur brittiska armén i Indien på 1880-talet. De får för sig att resa till Kafiristan (nuvarande Afganistan) för att bli kungar över infödingarna, endast utrustade med 20 moderna gevär och en överdriven självtillit. 

Trots skådespelare som jag normalt gillar var detta en tråkig film som aldrig engagerade mig speciellt mycket. Jag har lite svårt att lockas av denna påhittade rövarhistoria. Vissa filmer är ren äventyr och gör inga andra anspråk, ett typexempel är Raiders of the Lost Ark (Jakten på den försvunna skatten). 

Tyvärr gör Huston denna film som om det var en historisk händelse, men ack, så kul ska vi inte ha det. Detta är rent hittepå. Den är av typen "om det inte är sant, är det en för otrolig historia för att det ska bli intressant...". Det är som med en sportfilm som beskriver ett sportsligt under som kan bli fantastiskt, tänk när de amerikanska collegepojkarna besegrade den sovjetiska maskinen i os-hockeyn, men om det bara är hittepå blir det långt ifrån samma nerv.

Filmen är som många filmer från 1975 extremt långsam och med en löptid på över två timmar blir det för tråkigt helt enkelt. Det är kompetent filmskapande, men inte min kopp av té.

Betyg: 2/5

Shinypodden Special - Filmåret 1975, del 1

Specialen är åter med ett "filmår". Under hösten bjuder jag in Carl, Jojje och Niklas för att prata om ett äldre år. Denna gång valde vi att fira filmerna från 1975 och deras 50 år. Vi valde också ett "birth year" för en av mina gäster så det blev att fira en av herrarna i studion 50 år också.

Vad har vi på 1975? Hajen! Men vad mera? Första delen idag och avslutningen om en vecka.

Shinypodden hittas på Spotify och där poddar finns rent allmänt.

Profondo Rosso (1975)

Deep Red eller Profondo Rosso i original är den andra Dario Argento filmen jag har sett, båda ur Giallo genren. Jag gillar stilen, färgerna och stämningen i hans filmer. Det är en slasher och seriemördarfilm men den kan knappast anses som ryslig eller ens äcklig om man inte har en osedvanligt klen mage.

Vi får följa pianospelaren Marcus som tillsammans med journalisten Gianna försöker få tag på en kvinnomördare. David Hemmings, som för övrigt i vissa scener påminner en hel del om en samtida Paul McCartney, ger ett splittrat intryck men i slutändan är han bra i rollen som Marcus. 

Tyvärr kom den inte upp i samma nivå som Suspiria som hade en ännu bättre stämning och dessutom bjöd på häxor! 

Denna film bjöd istället på flera lustiga scener och den kan vara ett bra exempel på hur genrer blandas på ett bra sätt.  Vi har scenerna med Giannas lilla bil där passagerarsätet är sönder, det säte Marcus får sitta i. Slapstick som Argento återupprepar om och om igen. Men det är inte den enda scenen som får mig att sitta och le och mysa.

Vi har den glada mannen med den gigantiska italienska flaggan som springandes ropar "Heja Italien". Vi har telefonkiosken inne på caféet som står precis bredvid den tjutande espressomaskinen, vilket gör konversationer per telefon omöjliga. Och så har vi har den egensinniga coca-colamaskinen som vägra lämna ut en enda flaska till polischefen. Det finns säkert fler hysteriska scener som dessa. 

Ibland undrar jag om det är skräckis eller Monty Python jag tittar på. Men för att vara ärlig kan jag hålla med om att inlednigsscenen med en "flashback" till någons barndom är mycket bra, den är weird på ett obehagligt sätt och den sätter upp mysteriet bra. Sen tycker jag att vissa scener i det övergivna slottet är effektiva. Kalla kårar längst ryggen!

Betyg: 3/5

Night Moves (1975)

Night Moves är en riktigt bra film noirig deckare i bästa Raymond Chandler-stil. Gene Hackman spelar en före detta amerikansk fotbollsspelare som arbetar som en privatdetektiv. Han får i uppdrag att leta reda på en ung dam. Detta är ju i princip samma synopsis som Against All Odds från 1984, ni vet Taylor Hackfords film med Jeff Bridges, Rachel Ward och James Woods? Den filmen är några snäpp bättre men Night Moves har också sina stunder.

Filmen är helt klart njutbar under första delen, men dess guld kommer när den tar sig till ett svettigt och hett Florida. Jag gillar den tropiska miljön och havet som får en central del i upplösningen av sagan. Filmen växer desto längre in i handlingen vi kommer och slutet är spännande, oroväckande, ganska weird och rejält mörkt. De var inte rädda för att ta ut svängarna på sjuttiotalet.

Filmen är ihågkommen som en av de första rollerna för en ung Melanie Griffith som måste varit endast 17 år när de spelade in filmen vilket gör att hennes nakenscener känns lite apart. Det var andra tider "back in the days..."

Vid sidan av Hackman och den unga Griffith ser vi Jennifer Warren, Harris Yulin och James Woods i några av rollerna.

Klart bra film från 1975 och en som tog sig in på min nyligen uppdaterade lista (kommer publiceras efter poddavsnitten).

Betyg: 3+/5

Slow Horses - Season 5 (2025)

Slow Horses är en riktigt bra serie och antagligen min favorit bland de som fortfarande pågår. Nu har vi kommit till femte säsongen och detta var överraskande nog en av de starkaste säsongernna hittills. Serien har inte alls tappat säsong efter säsong som många gör.

Den höga kvaliteten kan rent generellt sett vara på grund av att detta är adaptioner av Nick Herrons spionromaner. Men specifikt för denna S5 handlar det nog mest om vilka karaktärer säsongen fokuserar på! Vi får nämligen mycket mer på Jackson Lamb än normalt, samt en stor dos av Roddy Ho, Shirley Dander och den nya favoriten J.K Coe med sin vrånga stil. Det visade sig att serien mådde riktigt bra av att River och hans senila farfar Cartwright fick stiga åt sidan.

Men som alltid är Gary Oldman den största anledningen för mig att kolla på Slow Horses. Han är superb i rollen som Lamb och självklart den karaktär från denna serie som lättast kunde ha fått plats i en John Le Carré. Kristin Scott Thomas är riktigt bra som Diana Taverner. Jag gillade också den fånige Claude Whelan aka "First Desk" ypperligt spelad av James Callis.

Säsong 5 var en höjdare! Och efter eftertexterna av sista avsnittet såg vi en trailer för säsong 6. Tider det!

Betyg: 4/5 

Shinypodden Special Extra - Bästa albumen från 1981, del 2

Niklas och Henke gästas av Anders för en tio rundors albumdraft på tre personer. Detta är avsnitt två av två.

Vilka är era favoriter från 1981 och tror ni att de kommer med i draften?

Hoppa över till Patreon och följ Shinypodden (det är gratis!). Ni kan lyssna på musikpoddarna där. 

Kommentarer på avsnittet mottages i detta inlägg.

Vi ses på Patreon!

Shinypodden Special Extra - Bästa albumen från 1981, del 1

Niklas och Henke gästas av Anders för en tio rundors albumdraft på tre personer. Vilka är era favoriter från 1981 och tror ni att de kommer med i draften?

Hoppa över till Patreon och följ Shinypodden (det är gratis!). Ni kan lyssna på musikpoddarna där. 

Kommentarer på avsnittet mottages i detta inlägg.

Andra delen kommer nästa måndag.

Vi ses på Patreon!