Jo Nesbø's Harry Hole - mini series (2026)

Jag fick tips av Niklas under inspelningen av albumåret 1977 om denna norska krim. Och eftersom påsken just varit här tänkte jag, varför inte lite norsk påskekrim?

Serien håller hög klass och den påminner en hel del om första säsongen av True Detective. Vi har en seriemördare, religiösa symboler och koder och till det ett mystiskt hemligt sällskap. Dessutom är musiken mycket bra, både det stämningsättande och olycksbådande domedagsmullrandet, och "vanliga" låtar som valts ut. Nick Cave och Warren Ellis har gjort originalmusiken.

Serien kommer trots det inte upp i samma nivå som True Detective, vilket känns rimligt och ok. Jag tycker att Tobias Santelmann är riktigt bra som Harry men han kan inte mäta sig med firma Matthew McConaughey och Woody Harrelson. Spänningen är likvärdig i båda serierna, men bådas sista avsnitt tappar lite på samma sätt, när det går från stämning och ovisshet till mer action minskar mystiken och... stämningen lite.

Vår norska serie vinner på avdelningen the bad guys, vilka är fler än en. Det är mycket intressant och kul att se dem agera i så obekväma roller. Det är inte smickrande roller dessa kända lirare tagit. Det gillar jag.

Harry Hole är bitvisk rejält brutal och det är ett stort plus. Jag satt på helspänn under stora delar av serien om nio avsnitt. Det var väl mest i slutet när det skulle bli spännande action som jag kunde slappna av lite. Men även under avslutningen fanns där en grisig scen som andra delen av en briljant symmetri med en tidigare scen. Som de säger på engelska... What goes around, comes around.

Där Harry Hole-serien framför all tappar i jämförelse med sin amerikanska förebild är när den blir stereotypisk Nordic Noir. Ja, ni vet ju alla vad det handlar om. Ett överdrivet fokus på huvudpersonens trasiga liv, alkoholism och trassliga kärleksrelationer. Fanns det inslag av detta i True Detective? Javisst, men sansat och i bakgrunden som att sätta kontext, inte i fokus som så ofta i de nordiska produktionerna. Varje gång Harry hänger med Rakel eller hennes tråkige son Oleg tappar serien tempo och energi.

Detta är dock inte ett stort problem, det kunde ha varit så mycket värre. Vi slapp se Harry Hole springa omkring utan kalsonger i sin lägenhet och vi slapp karaktärer som gråter så att snoret flyger. Signum för traditionell svensk polisfilm. Ni som vet vet. 

Bland de många utmärkta skådespelarna stack Tobias Santelmann som Harry, Joel Kinnaman som kollegan Tom Waaler, Frank Kjosås som teaterregissören Willy Barli och Ellen Helinder som CSI experten Beate Lønn ut extra mycket.

Som namnet antyder är detta en adaption av en roman av Jo Nesbø. Jag har inte läst något av honom och inte heller sett Tomas Alfredssons internationella The Snowman från 2017, den med Michael Fassbender i huvudrollen som Harry. 

Nåväl, denna serie är skapad av Nesbø själv som också skrivit filmmanuset. Det är en nordisk produktion fullt ut med skådespelare från Norge, Sverige och Danmark. En hel del svenska ansikten dyker upp, förutom Kinnaman är Peter Stormare den mest kända. Dansken som spelade Mr White spelar lustfyllt sin polispsykolog. Jag gillade hans röda strumpor!

Betyg: 4/5

Shelter (2026)

Jason Stathams nya? Japp, jag vill.

Standardbeskrivningen gäller: han spelar en tuff kille som kan det här med våld.

Vi startar på en fantastisk plats, de vackra men bistra Hebriderna utanför Skottlands nordvästra kust. Ögruppen vi kan segla till via Shetlandsöarna. Man utgår gärna från Norge.

Statham gömmer sig på en otillgänglig ö. Förnödigheter levereras varje vecka av en man och en ung tjej. Det blir stökigt och till slut blir de uppfångade av våra AI overlords. Statham måste ta sig ut ur gömslet och slå tillbaka. Så som endast Statham kan. 

Detta är en Jason Statham actionthriller, inget mer eller mindre. Vi har sett den förr och vi kommer se den igen.

Slut. Detta är revyn.

Betyg: 3/5

Agatha Christie-podden: The Secret Adversary

Avsnitt 02 av Agatha Christie-podden. Vi tar oss an den andra boken The Secret Adversary.

Här får vi möta Tommy and Tuppence för första gången. Detta är ett ungt frejdigt par som tar med oss på ett fartfyllt äventyr där de kämpar mot en big bad som vill starta revolution i England.

Både Tommy och Tuppence hinner bli fångade av den onda organisationen. Hur ska det gå för dem?

Efter detta avsnitt tar vi en välbehövlig paus från Agatha och lyssnar på album under två veckor. Det är dags för albumåret 1977 med Henke och Niklas. De avsnitten får ni som gratis följare av Shinypodden i Patreon. Gå in på Patreon och följ Shinypodden!

Ni finner Shinypodden där poddar finns och via Spotify.

Rental Family (2025)

Det är ju ändå himla trevligt att Brendan Fraser har blivit så bra på äldre dagar. Fast jag har egentligen alltid gillat honom sedan jag såg honom i den första The Mummy.

Här spelar han Phillip Vanderploeg i den underbara dramakomedin Rental Family. Den kom högt upp på min topplista över filmer från 2025. 

Philip är en skådespelare som gigar sig fram på sunkiga reklamjobb i Tokyo. Som Bill Murray fast på den andra änden av skalan. Han åkte till Japan för ett jobb, blev kvar men hans karriär tog aldrig fart.

I stort behov av ett gig tar han jobb på Rental Family. Detta förunderliga japanska koncept med skådespelare som spelar roller i sociala samanhang för kunden. För alla möjliga orsaker. Inte sex, utan platoniska roller som behöver fyllas. Det låter så galet att det bara måste vara baserat på verkligheten och det är det.

Filmen har mycket på plussidan. Brand Fraser är underbar och han hade bra stöd från Mari Yamamoto och Takehiro Hira. Ja, alla japanska skådespelare var jättebra, även om jag inte kände igen någon av dem. Det var en dramakomedi där alla spelade "au naturell". En känsla av lättnad att slippa tokrolig slapstick som ibland hemsöker östasiatisk film. Eller det är kanske framför allt koreansk film nu för tiden?

En av filmens styrkor är såklart miljöerna. Jag älskar de japanska miljöerna. De är lika påträngande underbara här som de är i Sofia Coppolas Lost in Translation. Vi får mer variation här, en  annan del av det japanska samhället som visas upp. Mer av det goda. 

Filmen är spännande, jag lapar i mig av miljöerna och Philips vardag. Sedan startar hans uppdrag för Rental Family, ett efter det andra. Och även om han blir coachad av chefen att inte bli personligt engagerad i sina kunder och deras liv så är det såklart svårt för Philip. Filmen bjuder på överraskningar, humor och innerlighet. Det är en fin film, en jättefin film.

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypodden Special Filmåret 2025, del 1 för snacket om denna film och en massa fler fina filmtips. Shinypodden hittar ni där poddar finns, tex på Spotify, och när det gäller musikavsnitten hittar ni dem som gratis följare av Shinypodden på Patreon.

Rebuilding (2025)

Carl gav ett filmtips om denna film eftersom jag gillar film om "wildfires". Lite oklart om det verkligen är klarlagt även om jag råkat gilla både Only the Brave och The Lost Bus. 

Men alldeles oavsett så är Rebuilding lyckligtvis ur en annan genre jag gillar, western. Detta är en modern western, iform av ett långsamt vemodigt drama. 

Vi finner oss i södra Colorado där vi får följa Dusty under tiden efter elden åt upp hans ranch. Han flyttar tillfälligt till en trailer park som myndigheterna satt upp för överlevande och hemlösa från branden. Där undrar han vad han ska ta sig för, och kämpar med relationen till sin dotter samtidigt som han lär känna de andra olyckliga.

Det är en film om livet. Om att bita ihop, kämpa på och gå vidare. Om en blåmålad lada.

Josh O'Connor dyker upp lite här och där nu för tiden. Han är bra, men så är alla skådespelarna i filmen. Detta är andra filmen av nykomlingen Max Walker-Silverman.

Det är en mänsklig film om riktiga människor. Marginellt mer än en slice-of-life. Bra drama, perfekt när det är just det du vill ha, men inget livsomvälvande.

Betyg: 3/5 

Agatha Christie-podden: The Mysterious Affair at Styles

Avsnitt 01. Idag kör vi igång på riktigt med Shinypodden säsong 17, den vi kallar Agatha Christie-podden.

Första boken är Agathas debutroman, och äventyret där vi möter den lille belgaren Hercule Poirot för första gången.

Ägarinnan av Styles, den gamla och mycket förmögna damen Emily Inglethorp har blivit mördad med en dos stryknin. Hercule kommer till undsättning och utreder mordet tillsammans med sin vapendragare Captain Hastings.

Ni finner Shinypodden där poddar finns och via Spotify och sådana ställen.

"Murder on the Orient Express" by Agatha Christie

Tom Adams cover 1972

Publicerad 1934
Agatha Christies mysteriebok #14
Poirot #8

Location: På Orientexpressen fast i en snödriva någonstans i östeuropa på färd från Istanbul till Paris.

Innehåll: Ett mord på ett tåg som är avskuret från omvärlden utan möjlighet till kontakt med myndigheter eller annat.

Som brukligt är det full spoiler-varning för boken

Revy

Jag känner direkt att Agatha har skärp till sin stil med denna bok. Redan från början känns boken tyngre, mer djup och mer seriös på något sätt. Komplex kanske till och med?

Boken är så känd att de flesta antagligen känner till lösningen på mordgåtan. Jag har sett de två stora filmerna flera gånger, och dessutom Suchets adaption för att säkerställa att inte en enda detalj från boken kan ha undgått mig. Den adaptionen tänker jag för övrigt se om inför poddning om boken. 

Att jag har god koll på upplösningen är därmed ingen överdrift. Agatha fokuserar mer eller mindre uteslutande på mordmysteriet och jag känner att läsupplevelsen förtas lite, lite. Jag önskar att jag läst boken före jag såg någon av alla adaptioner.

Eftersom Agatha vill förbereda scenen för Hercule i sista kapitlet där han pompöst ska berätta för alla hur det förhåller sig får vi knappt lära känna någon av de 13 misstänkta under resans gång. Om Agatha hade skrivit om deras bakgrunder, personligheter och livsöden skulle ridån fallit och motivet skulle blivit allt för uppenbart. Agatha valde att sopa banan för Hercule, hon brydde sig inte om människorna på tåget, trots att alla har så otroligt spännande och tragiska historier att berätta. 

Motivet till mordet är denna historias bästa del, men vi får bara ledtrådar och små skärvor av denna historia till oss. Men det är kanske helt enkelt så att det är just för att vi inte får läsa mer om motivet som gör att boken blir så bra?

Däremot är Agatha noggrann med att beskriva hur ond mordoffret är. I flera av hennes tidigare böcker har oftast mordoffren varit oskyldiga eller i alla fall inte rent ut sagt elaka. Det är en intressant utveckling. Jag gissar att Agatha var lite orolig över hur läsarna skulle ta emot upplösningen av mordfallet. Men hon gjorde det klart att offret var genomond, ett riktigt svin. 

Om de övriga får vi veta väldigt lite. Vi får lika lite som trion Poirot, Monsieur Bouc och Dr. Constantine får ut ur personerna via intervjuerna. Detta blir trots allt en svaghet hos boken i mina ögon. Det är en balansgång Agatha tar sig för, och det kanske inte gick att göra det på annat sätt. Som jag kommer ihåg det fixade Suchets adaption till det lite. Ska bli spännande att se om den filmen.

Däremot får vi hänga med Poirot och hans två hjälpredor i utredningen och det är en skön liten grupp och vi får ett överflöd av underhållande dialog och betraktelser. Det är ofta detta som roar mig mest med hennes böcker, dialogen, betraktelser och finurliga personlighetsbeskrivningar.

Agatha är suverän på miljöbeskrivningen av tåget. Det känns som att jag sitter vid ett bord i restaurangvagnen, som att jag står i gången utanför kupéerna och småpratar med någon medpassagerare för att sent om natten krypa in i min egna lilla kupé, i första klass förstås.  

En av de roligaste passagerna är när Poirot presenterar sig för McQueen och han trodde sig känna igen namnet som en känd designer. Stackars Hercule med hans fåfänga.

Boken är dock ett barn av sin tid och vår trio sprider stereotyper om olika folkslag runt sig... Mordet skedde med kniv, aha då måste det varit en italienare säger någon. Det kan inte varit en britt, "brits don't stab", säger någon. En dyr personlig sak måste tillhöra en amerikan då de inte bryr sig om vad saker kostar säger någon osv. 

Poirot kan inte verifiera något som de misstänkta säger. Han tvingas göra sin utredning i ett slutet rum, dvs tågvagnen där de alla befinner sig ute i vildmarken. Trots att han inte kan veta vem som ljuger och vem som säger sanningen måste han pussla ihop allt. Detta är en av bokens starkaste delar då jag lutar mig tillbaka och sluter ögonen och funderar på vad jag tycker om boken.

Jag älskade också när Agatha låter Hercule uttala sanningar som: "Well, you know, breakfast isn't always a chatty meal." Det är så sant. Låt en karl läsa tidningen på morgonen i stillhet!

Och det går kalla kårar längs ryggraden och jag tycker mig höra historiens vingslag när tyska Hildegarde Schmidt uttalar sig om mordet på lilla Daisy Armstrong: "It was abominable, wicked. The good God should not allow such things. We are not so wicked as that in Germany." Endast fem år efter bokens publicering skulle Hildegardes ord bli motbevisade.

Bokens intressantaste karaktär måste vara Mrs. Caroline Hubbard. Agatha öser på i lustmordet av hennes karaktär endast för att i slutet avslöja att det var den briljanta Linda Arden som spelade över som Mrs. Hubbard. Linda Arden, mamma till Sonia och mormor till lilla Daisy. Jag skulle velat att vi fick spendera mer tid med denna magnifika kvinna. Hon tar naturligt nog på sig skulden för allt, och ställer därmed Hercule inför ett moraliskt dilemma. Han gör det mänskliga valet, om än kanske inte det rätta valet som han ser det. Jag har för mig att Suchets adaption briljant fångar just denna detalj. Jag hoppas att jag kommer ihåg det rätt...

First UK Edition cover 1934

Splitsville (2025)

Splitsville är en liten American Independent-film av skrivarduon Michael Angelo Covino och Kyle Marvin där den förre har regisserat också. De spelar två bästa vänner som har problem i sina respektive äktenskap. Adria Arjona och Dakota Johnson spelar fruarna.

I det ena paret vill kvinnan (Adria Arjona) skiljas för att ha sex med så många som möjligt. Mannen (Kyle Marvin) är något av en toffelhjälte. Det andra paret har en strategi för att undvika detta och testar ett öppet förhållande där de får ha sex på sidan på sidan så länge de är mentalt trogna. Något sådant. Det visar sig att den strategin inte heller är vattentät.

Duon Covino/Marvin gjorde The Climb som vi såg som Filmspanarfilm på filmfesten 2019. Det känns som en evighet sedan, det var ju före pandemin. Jag tyckte den var intressant men inte helt lyckad, bland annat försvagad av att den sågs utan textning.

Detta är en komedi, javisst, men lika mycket en drama om kärlekens irrvägar. Covino och Marvin funkar mycket bra i de komiska delarna. De går all in och bjuder på sig själva. Det är snarare i de dramatiska scenerna det knakar lite i fogarna. Herrarna övertygar inte till fullo. Samma sak med Arjona som är sexig men hennes karaktär känns ganska otydlig, inte speciellt "riktig", vet inte om det är manus mest eller om det är ett platt skådespel.

Filmens klart starkast lysande stjärna är Dakota Johnson. Hon spelar sin Julie både naruralistiskt och öppet i de komiska scenerna medan hon drar en slöja av mystisism över sitt ansikte i de dramatiska delarna. Hon är den karaktär som fick mig att fundera mest på filmen dagarna efter jag sett den. Filmen är tankeväckande överlag och dramat i storyn grep tag i mig mer än dess humor. Ett litet problem var att jag hade lite svårt att känna eller förstå hur någon av damerna fallit för någon av herrarna. Om detta hade känts mer troligt hade filmen vuxit rejält, tror jag. 

Allt som allt uppfyllde denna film många av de löften som vissa Am Indy-filmer uppfyller, även om lika många i genren faller pladask. Så icke denna dock.

Betyg: 3,5/5

Lyssna på Shinypodden Special Filmåret 2025, del 2 för snacket om denna film och en massa fler fina filmtips. Shinypodden hittar ni där poddar finns, tex på Spotify, och när det gäller musikavsnitten hittar ni dem som gratis följare av Shinypodden på Patreon.

Shinypodden - Agatha Christie-podden, uppsnack

Idag drar vi igång en ny poddsäsong, Agatha Christie-podden med Henke och Frans. 

Äntligen inleds den långa resan...

Vi inleder med ett kortare uppsnack där vi berättar mer om detta magnifika projekt och lite om våra personliga relationer till Agathas författarskap.

Det är något helt annat att podda om böcker om man jämför med filmer, tv-serier eller musik. Hoppas ni har tålamod med oss när vi trevar oss fram... 

Nästa vecka poddar vi om den första boken, The Mysterious Affair at Styles. Häng med!

Shinypodden hittas där poddar finns och på Spotify.

Shinypodden Special - Filmåret 2025, del 2

Som vanligt på våren samlas Shinypodden Special med gäster Jojje, Carl och Niklas och snackar om de bästa filmerna från förra året. 

I detta andra avsnitt av två bekantar vi oss med alla "consenus picks", de filmer som dykt upp på två eller fler av våra enskilda listor.

Shinypodden hittas där poddar finns och på Spotify.