onsdag 20 november 2024

Green Room (2015)



Green Room är en dramathriller med en hel del våld, dvs en typisk Jeremy Saulnier-film. Den var ganska hypad när den kom ut som efterföljare till hans Blue Ruin och nu inför retrospektivet över 2015 års bästa filmer klippte jag den för att kolla om den var något för min nya topplista.

Filmen är bra, spännande och lite ruskig i partier. Vi får följa ett slarvigt punkband som råkar hamna ute på vischan för en hastigt ihopdragen spelning på en bar för nynazister. Anarkipunkarna och nynazisterna går inte ihop så bra och det slutar med dödande, tandagnissel, knivar, skjutvapen och mördarhundar. Punkare och nazister går åt i parti och minut. Några enstaka vandrar vidare i livet dagen efter med obra minnen och sargade kroppar.

Filmens styrka är också dess största svaghet, filmens lokation. Efter en kort inledning utspelas allt på en enda plats, baren ute på vischan. Stora delar av filmen utspelas dessutom endast inne i rummet där bandet förbereder sig inför spelningen, väntrummet, the green room. Filmen är samtidigt spännande men också lite långtråkig på grund av den snäva lokationen. Kanske skulle filmen ha vunnit på några karaktärer som man kunde sympatisera med? Jag vet inte, men detta är ofta avgörande för en film.

Jag kan inte klaga på skådespelarinsatserna men det kändes lite udda när endast "the bad guys" var intressanta, men med skådisar som Patrick Stewart och Macon Blair på den sidan är det kanske inte så konstigt. Punkarna och deras sida representerades av Anton Yelchin och Imogen Poots. Nej, det duger inte.

Men spänningen att få veta hur det går tar filmen en bra bit på vägen ändå. 

Betyg: 3/5


måndag 18 november 2024

Shinypodden Special - Toppfilmer 2015, del 1


De bästa filmerna från 2015 - ett retrospektiv

John Ford-podden får vänta ytterligare två veckor innan den fortsätter! 

Efter Specialen om albumåret 1979 kommer här Specialen tillbaka med filmåret 2015, ett retrospektiv nio år senare. 

Om hösten sammanstrålar Jojje, Carl, Niklas hos Henke och pratar om våra favoritfilmer från 2015. Del ett med våra "outliers" denna vecka och del två med våra "concensus picks" nästa vecka.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

fredag 15 november 2024

Deadpool & Wolverine (2024)



Precis som förväntat är Deadpool & Wolverine mycket rolig. Om man gillar metahumor. Fick både skrocka förnöjt för mig själv och skratta högt när jag tittade på filmen hemma i filmrummet. Jag är inte ett stort fan av Wolverine/Hugh Jackman men här fungerade han perfekt som "the straight guy" i relation till Deadpool/Ryan Reynolds som driver humorn.

"Marvel Jesus!"

Sannerligen!

Filmens handling är en ren McGuffin, det är något om parallella universum och hotet är att alla dessa universum ska upphöra att existera. Allt i filmen är skämt, och dess handlin är också ett skämt i sig, de driver hejdlöst med MCU och Phase 4-6 med dess multiverse saga. Jag håller helt med och skrattar så att tårarna rinner ibland. Det lär inte vara en hemlis att jag tycker Feige och hans gäng gått helt fel med Phase 4-6. De som gillar tv-serien Loki kanske gillar att få återbesöka TVA.

I princip alla skämt är meta och Reynolds bryter den fjärde muren så ofta att det känns som att han helt nedmonterat den i denna film. Den slår rekord i sammanblandning av filmens värld och åskådarens värld. Det är som att Deadpool sitter bredvid mig i gästfåtöljen och förgyller titten med satiriska repliker om MCU filmen igenom.

Reynolds har också lyckats få med flera andra stjärnor. Extra roligt blir det när några Avengers från Phase 1-3 dyker upp, eller gör de det? Den som tittar får se. Det blir roligt i alla fall.

Jag gillar också att Deapool fiskar upp fallna Marvel-hjältar som inte fått vara med i MCU tidigare. Det blir både en introduktion av dem (flera karaktärer som är på väg in i MCU) men också en massa metahumor om dem. Som när Deadpool säger till de tre:

Deadpool: "Welcome to the MCU. You're joining at a bit of a low point."

Sannerligen!

Förutom skämten, metahumorn och alla referenser till andra filmer och popkulturella fenomen har filmen mycket litet innehåll. Denna tredje film har ännu tunnare handling än vad ettan eller tvåan hade och man har helt skippat de lite mer känslosamma scener som vi hade en del av i de två första filmerna. Men ett gott skratt förlänger ju livet, som det sägs, och då är denna film guld värd.

Betyg: 4/5

onsdag 13 november 2024

Pink Floyd: The Wall (1982)



Pink Floyd: The Wall är en annorlunda filmupplevelse. Det är inte en konsertfilm men det är absolut en musikfilm mer än en spelfilm. Behållningen ligger i musiken, narrativet som framförs medels sångtexter och till detta bilder och intryck som förstärker de två.

Vi ser Bob Geldof i rollen som den avstängde rockstjärnan Pink, Eleanor David som Pinks fru som han distanserar sig så ifrån att hon till slut söker sig bort med otrohet som det självklara resultatet och Bob Hoskins som Rock and Roll managern som endast vill att stjärnan ska ta sig upp på scenen hur mycket det än tar emot.

Alan Parker har filmat en suggestiv ström at scener. Det är flashbacks, flashforwards och en oklart och bruten nutidslinje. Dessutom adderas Gerald Scarfes fantasifulla animationer som förstärkning av Pinks mardröm.

Filmen kan ses bokstavligt där alla som gjort Pink illa bidrar till hans fall ner i galenskap och instängdhet bakom muren. Det är pappans död i andra världskriget som används som förklaringsmodell till det mesta av det onda men också en överbeskyddande mor, en pennalistisk skollärare, en otrogen fru och en alienering från världen han befinner sig i.

Jag föredrar dock att tolka filmen som att allt är tankar och känslor i Pinks huvud. Hela filmen utspelas i hans hjärna. Bygget av muren är givetvis symboliskt men det känns säkert mycket verkligt för honom i hans förvirrade tillstånd.

Att Pink själv blir en fascist som vuxen känns omtumlande när Pinks/Rogers pappa dödades när han stred på Europas stränder i kampen mot fascismen. Det blir sedan rejält ironiskt när Roger Waters nu på gamla dagar har kommit ut som både Putinsympatisör och antisemit. För mig innebär detta en sorg, som en gammal vän som man glidit ifrån och inte känner sig komfortabel att umgås med längre.

Nostalgiskt är dock upplevelsen stark och de tre "normala" musikerna i bandet balanserar det hela mycket bra. Pink Floyds musik är så mycket mer än bas och lyrics. För mig är Gilmours gitarrspel och sång, Masons trummor och Wrights synthesisers absolut nödvändiga element för helheten. Detta bevisades till slut när Waters hoppat av bandet 1983 och hans solomaterial inte känns som Pink Floyd, medan Gilmour-ledda Pink Floyd efter 1983 i allra högsta grad känns som "the real thing".

Svårt att bedöma betyget på grund av allt ovan. Men det är en häftig film som är något av ett unikum. Plus en massa nostalgi. Japp, så får det bli...

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypodden Special om albumåret 1979.





måndag 11 november 2024

Shinypodden Special - Bästa albumen från 1979, del 2


Andra delen av Shinypodden Special om albumåret 1979 är här. Kommer Henke och Niklas åter igen att ha samma album som etta? Spänningen är olidlig!

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.


onsdag 6 november 2024

The Lord of the Rings: The Rings of Power - Season 2 (2024)


FOX kommer givetvis alltid vara det värsta filmbolaget för att de dödade potentiell greatness i dess linda när de la ner Firefly. Men Amazon kommer inte långt efter när de nu har slaktat inte bara en utan två adaptioner av fantastiska fantasybokserier; The Wheel of Time samt The Rings of Power.

Dessa två Amazon-serier har egentligen en rad olika problem, men också ett stort gemensamt problem som övertrumfar alla andra saker de gör dåligt. Serierna ger mig som åskådare inte rätt känsla av sagorna!

Efter många och långa funderingar om vad det är som gör att de inte fungerar är detta det mest betydelsefulla svaret jag funnit, och detta är egentligen det enda jag inte kan vara utan för att uppskatta serierna tror jag... Är det för mycket begärt att adaptionerna känns rätt, att samma känsla som jag får när jag läser böckerna återfinns i tv-serierna, åtminstone lite grann? Detta viktiga element saknas i båda. För övrigt är det just detta med rätt känsla som gjorde att Game of Thrones lyckades så väl, så länge de hade originalböcker att adaptera det vill säga. 

Men det finns givetvis grader av elände i helvetet. The Wheel of Time är inte i närheten av The Rings of Power, den är bara usel i allt den gör. The Wheel of Time-serien är som ett berusat barn som röjer runt i en porslinsaffär och medvetet försöker förstöra så så mycket som möjligt och kallar det sen "sin version". Jag får i alla fall inte känslan att gänget bakom The Rings of Power medvetet försöker förstöra världen de har ansvaret att göra levande.

The Rings of Power är därmed klart bättre, men den har också ytterligare en utmaning. Tolkien har inte skrivit så mycket om den andra åldern förutom dialog som refererar eran och vissa skrifter som publicerats efter hans död. Därför fick Amazon friare ramar att skapa serien inom. De var dock tvungna att förhålla sig till det lilla som Toliken hade skrivit, den kanon som finns.

Men vad de misslyckas med är känslan i serien. Jag struntar i enskilda händelser hit eller dit. 

Både The Rings of Power och The Wheel of Time är "high fantasy", den tidlösa genre som Tolkien skapade. För mig är det centralt att också adaptionerna känns tidlösa. Detta misslyckas Amazon totalt med två gånger om. Serierna känns daterade så in i tusan. Peter Jacksons filmtrilogi Sagan om ringen lyckades mycket, mycket bättre med detta och det är en filmserie som kändes tidlös från första början och än idag känns tidlös.

Ett andra område där Amazon misslyckas är typen av saga de skapar med sina två serier. Det är inte mysterium som utgör kärnan i berättandet! "High fantasy" är hjältesagor, gott mot ont, symbolik och folksagor. Inte ett sådan bullshit som Rian Johnson tog sig an Star Wars med. ”Alla” kan vara hjälten... Det är modernt reformistiskt tänk som inte passar hemma i "high fantasy". Jag skulle älska att läsa eller se bra historier i den (moderna) genren också, men det är inte Tolkien eller Jordan. Här är det ”the hero's journey”. Så är det bara. Take it or leave it. När en massa chefer på Amazon försöker modernisera och förbättra äldre klassikers blir det uppenbarligen inte så bra. Klassiker är klassiker av en orsak...

I The Wheel of Time ville de införa ett mysterium om ”vem är the Dragon Reborn?” trots att det gick stick i stäv emot bokseriens grundpremiss, 14 böcker plus en prequel. Serien handlar om hur de manliga och kvinnliga magikerna måste samarbeta för att ens ha en chans att besegra ondskan, trots att alla manliga magiker snabbt blir galna av att använda magin. Detta balanseras upp av alla underbara superstarka kvinnliga magiker. Men "The Dragon Reborn" är per definition en man, och han är "The One" och han kommer att bli galen. Frågan är om de hinner rädda världen innan hans galenskap går överstyr eller ej. Där har ni en synopsis av The Wheel of Time i fyra meningar. 

I The Rings of Power lades all fokus i första och delvis i andra säsongen på ”Vem är Sauron?” och ”Vem är The Stranger?” Aspekter i berättarstil som jag inte kommer ihåg från Tolkien över huvud taget. Javisst, det må finnas några få förrädare i hans värld, men den är mer eller mindre svart eller vitt... Inga mysterium att prata om. 

En tredje sak som Amazon så katastrofalt misslyckas med är att serierna inte känns storslagna. "High fantasy" må vara en genre som kan ha tunna karaktärer eller enkla "problem" att lösa, men den saknar sannerligen inte ”stakes”, stämning och i slutändan karaktärer vi lär oss att älska. Karaktärer som kommer finnas kvar i oss för resten av våra liv. 

Storslagenheten när det gäller battles är överlägset störst i The Wheel of Time (böckerna), sedan Sagan om Ringen (böckerna), sedan några rejäla steg ner och ett till kommer vi till Peter Jacksons Sagan om Ringen (filmtrilogi), sedan ytterligare många steg ner och vi hamnar på The Rings of Power (tv-serien). På sista plats, vilket smärtar, The Wheel of Time (tv-serien). Allt detta är miserabelt. Amazon lägger i alla fall mycket pengar på The Rings of Power så den serien hade jag väntat mig mer från.

När jag ser alverna i The Rings of Power saknar jag helt känslan av "wonder". Jag saknar känslan av fantasiväsen som glimrar i skogen på väg mot De Grå Hamnarna. Alverna är odödliga, de är inte som oss, dödliga och halvt ruttnande människor. De är vackra och övermänskliga. De är gudarnas förstfödda. Peter Jackson gjorde ett riktigt bra försök att på duken visa på skillnaden mellan människor och alver. Här i The Rings of Power är det enda sättet att se om en karaktär är en alv att titta på hans eller hennes öron, med några enskilda undantag... Galadriel! Gil Galad kanske. I övrigt ser de flesta alver ut som vanliga människor. De är fula dessutom. Galenskapen.

The Rings of Power är dock mindre dålig än The Wheel of Time. Jag fanns vissa delar av säsong 2 intressant. Framför allt var det scenerna med Tom Bombadill såklart. Kanske den mest saknade delen av sagan i Peter Jacksons filmer har här kommit till liv på duken. Tack Amazon! 

I övrigt saknar jag karaktärer att gilla. Gandalf är vagt underhållande men det är ganska olidligt också att följa Nori och Poppys äventyr. Galadriel är en favorit, mest för jag inte kan slita mig från bilderna av henne från mitt huvud. Skådespelerskan gör inte ett jättebra jobb, men hon är duglig i alla fall. Arondir är till skillnad från alla andra alver en superfajter, känns mest lite malplacerat i tv-serien, om än inte i böckerna. Hans story dras ner av den extremt tråkige pojken han blivit ihoptuttad med. Sauron, Lord Celebrimbor och Adar är säsongens frontfigurer. Känner inte något speciellt för någon av dem. Hatar inte Sauron. Känner ingen sorg över varken Adars eller Celebrimbors död. Nja, saknar bra karaktärer rent generellt helt enkelt. Varför det blir så ligger nog i lika delar regi, produktion, manus och skådespeleri.

Eregions fall var extremt underväldigande. Jösses vad ovärdigt det blev.

Betyg: 2/5

måndag 4 november 2024

Shinypodden Special - Bästa albumen från 1979, del 1




John Ford-podden tar nu paus två veckor för att det är ju dags för Shinypodden Special albumåret 1979.

I del 1 lyssnar och pratar Henke och Niklas om andra halvan av sina topp 10-listor. 

Vad har vi på 1979? Disco, dubbelalbum, post-punk eller symfonrock?

Vi pratar om en SVT-dokumentär om Noice. Den ligger åter uppe på SVT Play. Väl värt en titt!

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här


onsdag 30 oktober 2024

The Grapes of Wrath (1940)



Den fjärde filmen under den pågående John Ford-podden är The Grapes Of Wrath. Detta är en seriöst seriös film from den store filmskaparen. Filmen är en adaption av John Steinbecks hyllade roman och filmen är också allmänt hyllad.

Vi åter igen Henry Fonda i huvudrollen, denna gång som Tom Joad som tillsammans med sin stora familj blir vräkta från familjens gård då de inte har råd att betala arrendatorkostnaderna längre. Vi är långt in i den stora depressionen och torkan har hemsökt Oklahoma flera år i rad.

Filmen fäljer boken tillräckligt bra för att Steinbeck skulle vara nöjd i alla fall. Den berör mer politiska frågor och följer familjen Toad på ett högre plan, handling före karaktärer om jag tolkar vad filmteamet valt.

Därför känns filmen viktigare än bra men det råder inget tvivel om att det är en bra gjord film, en riktig film-film må jag säga. Detta är en film för en vyxen publik som är mer intresserad av vad som är rätt och fel och som vill fundera äver kollektivet emot individualismen. Det är inte en film jag skulle rekommendera som en ren underhållningsfilm om du inte är en filmsyudent som vill studera just denna genre. Filmen hade passat bättre in på Göteborgs Filmfestival än Monsters of Film-festivalen kan man säga.

Jag fann Tom Joad vara en ganska osympatisk typ och fann hans innerliga monolog om hur han skulle gå ut i världen och bekämpa orättvisor som pompös och högtravande. Istället knöt jag an till den fallna prästen Casey som spelade av en annan John Ford-favorit John Carradine. Han var filmens djupaste och mest intressanta karaktär. Jag gillade också filmens och familjen Joads sammanhålland kraft, mamma Joad spelad av Jane Darwell. Hennes slutmonolog om hur människan kämpar vidare hur jobbigt allt än är tyckte jag slog Toms dito på fingrarna.

Filmens höjdpunkt kommer under första halvan med en otrolig scen på en "truck stop" där pappa Joad vill köpa en limpa bröd. Filmiskt guld. Höjde betyget ett helt snäpp.

Betyg: 3/5

Ta chansen att lyssna på Henke och Carls samtal om filmen i Shinypodden. Som förväntat var det olika åsikter om en hel del i denna film.

måndag 28 oktober 2024

Shinypodden - The grapes of wrath



I fjärdeavsnittet för säsongen tar vi oss an adaptionen av John Steinbecks klassiker The Grapes Of Wrath.

Dokumentären FOX Legacy: The Grapes of Wrath (youtube)

Errata: Henke tipsar om en bra dokumentär som lite mer exakt heter "The Biggest Little Farm", IMDb.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

onsdag 23 oktober 2024

David Gilmour, London (2024)



David Gilmour, Royal Albert Hall, torsdagen den 10:e oktober, 2024

När det i början av maj uppdagades att David Gilmour skulle ge några få konserter framåt hösten slängde vi oss på Ticketmaster vid angiven tid och lyckades få hem några biljetter trots ett hysteriskt strul.

Gilmour spelade sex nätter under en sjudagarsperiod i Rom i september och likaledes sex nätter under en sjudagarsperiod på Royal Albert Hall i London nu i oktober. Vi såg hans andra show i London och vilken lycka! 

Lustigt nog hade jag tidigare under våren kommenterat till Niklas att Gilmour var den sista av mina största favoriter "från länge sedan" som jag ännu inte sett live. Och så dök denna möjlighet upp. Sammanträffandet. 

Gilmour har alltid funnits i mitt huvud så länge jag lyssnat på musik känns det som. Efter Magnus Uggla, Noice och David Bowie äntrade Pink Floyd mitt medvetande i början av åttiotalet och de intog snabbt förstaplatsen av mina favoritartister. Han är nu 78 år gammal vilket syns på projektionerna men knappt hörs på hans lir. 

Senaste och femte soloskivan heter "Luck and Strange" och den är riktigt najs. Jag gillar framför allt låten "Between Two Points" där yngsta dottern Romany sjunger lead. Polly Samson, Davids fru sedan 1994, har skrivit det mesta av låttexterna på hans tre soloalbum sedan dess. Gilmours soloalbum känns som en familjeaffär nu för tiden. Dessutom spelar den allmänt trevlige snubben Guy Pratt bas på både album och live. Han är något av "den femte Floydaren" (mitt eget påhitt) då han ersatt svinet Roger Waters sedan åttiotalet på studioalbum och live. Han är också en av de sköna gubbarna i Nick Mason's Saucerful of Secrets (superbt band, min åsikt).

Polly och David ligger som väl känt i fejd med Roger Waters efter Waters antisemitiska uttalanden samt att han håller på Putin i anfallskriget mot Ukraina. Waters är som en gammal vän som förått alla ideal vi hade tillsammans. Jag har gjort slut med Waters nu, men jag hann se honom live vid tre tillfällen tidigare bland annat med min pappa året före han gick ur tiden. Waters senaste turné skippade jag och min kompis dock på grund av avsmaken man känner så fort hans namn nämns. Träligt och trist med tanke på vår långa platoniska kärlekshistoria...

Gilmour antydde före årets turné att han var trött på "the Waters era Floyd" och att han inte skulle spela låtar från den. Jag blev faktiskt positiv till det då han ändå mer eller mindre bara spelar de låtar som han själv skrivit musiken till och flera av dem har man hört om och om igen på diverse livealbum han släppt. Jag såg fram emot att han skulle damma av låtar från hans två första soloalbum, "David Gilmour" från 1978 och "About Face" från 1984. Tänk att fått höra "Mihalis" live...

Nu blev det inte så men konserten innehöll färre gamla Floyd-klassikers än under tidigare turnéer i alla fall. Istället fick vi en handfull låtar från Pink Floyd efter Waters dvs "The Momentary Lapse of Reason" från 1987 och "The Division Bell" från 1994. 

Detta var första gången jag besökte Royal Albert Hall och det var en av höjdpunkterna med kvällen. En fantastisk konserthall med ett otroligt bra ljud. Det är en liten hall men ändå drygt dubbel så stor som Cirkus i Stockholm. Det var sittande publik på parkett men vi valde plater på rad 4 på läktaren på högra sidan. Det var mycket bra platser.

Konserten var fantastisk och en upplevelse jag inte kommer glömma. Fast kvinnan från West Reading, Pennsylvania, har ju "förstört" live-upplevelser för alla andra artister i alla framtid så det var inte den bästa showen i år men i alla fall tvåa!

En David Gilmour-konsert är som en intimare och mer personlig "liten" Pink Floyd dito. Vi får partier med instrumental musik blandat med vanliga låtar med sångtexter plus en fantastisk ljusshow. En nyhet för i år var de stora vita bollarna med den "nya" Floyd-loggan som kastades ut över publiken under "High Hopes". En annan aspekt var Romanys närvaro på scenen under stora delar av showen. Hon är charmig, hon spelar harpa, och hon är uppenbarligen ett fan av sin pappas gitarrsolon som vi fick se när hon stod och "head bangade" till pappas andra solo i avslutningslåten "Comfortably Numb". Gulligt och mysigt, helt enkelt underbart!   

Jag älskade stämningen som bandet genomsyrade hela lokalen med. Det verkar som att de genuint gillar varandra. Vilken skillnad mot de sista åren av "The Waters era" Pink Floyd när de leddes av en despotisk narcissistisk tyrann. Efter sista låten gav Guy Pratt Romany en sådan där jättelång och omslukande kram som visar hur nära de är. Jag gissar att Guy är något av en extra farbror till henne. Han har funnits där i hela hennes liv. 

Favoritlåtarna från konserten:
- Breathe (In the Air), vilken gav mig minirysningar
- Fat old sun, en låt från gamla Atom Heart Mother, dessutom den långa versionen med extra långt solo
- Between two points, Romany på sången, jag diggar't men mina vänner finner hennes sångröst platt
- High hopes, kvällens kraftigaste rysningar
- The great gig in the sky, helt annorlunda version vilket piggar upp
- Coming back to life, dedikerad till Polly... inte ett öga torrt i Royal Albert Hall
- Comfortably numb, ikonsika låten, gitarrsolona, kulan, lasershowen och Romanys lilla show på sidan

Sen kan jag inte annat tycka att det var riktigt skönt att han äntligen lät "Money" och "Run like hell" vila...

Setlist:

Set 1:
1. 5 A.M. (Rattle that lock, 2015)
2. Black Cat (Luck and strange, 2024)
3. Luck and Strange (Luck and strange, 2024)
Tape: Speak to Me (The dark side of the moon, 1973)
4. Breathe (In the Air) (The dark side of the moon, 1973)
5. Time (The dark side of the moon, 1973)
6. Breathe (Reprise) (The dark side of the moon, 1973)
7. Fat Old Sun (Atom heart mother, 1970)
8. Marooned (The division bell, 1994)
9. Wish You Were Here (Wish you were here, 1975)
10. Vita Brevis (Luck and strange, 2024)
11. Between Two Points (Luck and strange, 2024)
12. High Hopes (The division bell, 1994)

Set 2:
13. Sorrow (A momentary lapse of reason, 1987)
14. The Piper's Call (Luck and strange, 2024)
15. A Great Day for Freedom (The division bell, 1994)
16. In Any Tongue (Rattle that lock, 2015)
17. The Great Gig in the Sky (The dark side of the moon, 1973)
18. A Boat Lies Waiting (Rattle that lock, 2015)
19. Coming Back to Life (The division bell, 1994)
20. Dark and Velvet Nights (Luck and strange, 2024)
21. Sings (Luck and strange, 2024)
22. Scattered (Luck and strange, 2024)

Encore:
23. Comfortably Numb (The wall, 1979)

Sun is the same, in a relative way, but you're older

Guy Pratt på bass

Vad är det med katten på Davids nya svarta stratta?

High Hopes

Sorrow. Röd.

Sorrow. Grön.

Between Two Points

Comfortably Numb, diskokulan

Comfortably numb, och nu stod alla upp

Adjö David. Hoppas vi ses igen.