Nick Cave, Stockholm (2024)

Nick Cave & the Bad Seeds, Hovet, Stockholm, torsdagen den 3:e oktober 2024

Detta var andra gången jag och min kompis Per såg Nick Cave med band live i Stockholm. Förra gången var på Waterfront 2015, i en mindre och mer intim inramning. Hockeyladan tar en större publik och vi var cirka 8.000 som såg shown nu mot cirka 3.000 på Waterfront. Den större arenan innebar två tydliga ändringar i upplevelsen. 

Bättre show, mycket sämre ljud.

Vi fick en större show, mer bombastisk, fler musiker, fyra körsångare och en frontman i grå kostym som showade mycket mer. Han briljerade med sin mörka röst, sin scennärvaro, sitt pianospel samt interaktion med publiken. Han var ofta ute vid publiken som stod ända upp mot den förlängda scenen. Han tog folk i handen, ibland höll han någon i handen och lutade sig ut över publiken till 45 grader och jag trodde han skulle ge sig på "crowd surfing" likt Peter Gabriel på sjuttio- och åttiotalet, men så kul skulle vi inte ha det ikväll...

Mr Cave, hoppade mellan pianot, en ensam mic och interaktion med publiken. Däremellan gick han runt med en ryckig stil som påminde mig mest om en av alkisarna på Hertig Johans Torg när jag var liten.

Tyvärr innbar det stora rummet, den gamla klassiska hockeyladan Hovet, också ett rejält mycket sämre ljudkvalitet. Det var i princip lika illa som när jag såg Soundgarden där 2013. Det verkar som att det blir dåligt ljud på vissa platser på långsidan sittandes medan det är bättre ljud nere på parkett, speciellt vid mixerbordet. Det blir också sämre ju högre bandet spelade vilket lyckligtvis gjorde att Nick Caves konsert kom bättre undan än Soundgardens då Cave mest körde ballader och allmänt lugna låtar.

Överlag var det en rejält bra show mr Cave bjöd på med många låtar från nya skivan som blommade ut i liveversioner. Till det kom någon enstaka låt per några enstaka album album från hans karriär. Vi fick njuta av en sex-sju låtar som han spelade redan 2015 men en hel del var nyare material.

Bland favoriterna under kvällen var Jubilee Street, Tupelo, Conversion, O wow O wow (How wonderful she is) och The weeping song.

Setlist:

1. Frogs (Wild dog, 2024)
2. Wild God (Wild dog, 2024)
3. Song of the Lake (Wild dog, 2024)
4. O Children (Abattoir blues/The lyre of Orpheus, 2004)
5. Jubilee Street (Push the sky away, 2013)
6. From Her to Eternity (From her to eternity, 1984)
7. Long Dark Night (Wild dog, 2024)
8. Cinnamon Horses (Wild dog, 2024)
9. Tupelo (The firstborn is dead, 1985)
10. Conversion (Wild dog, 2024)
11. Bright Horses (Ghosteen, 2019)
12. Joy (Wild dog, 2024)
13. I Need You (Skeleton tree, 2016)
14. Carnage (Carnage, 2021)
15. Final Rescue Attempt (Wild dog, 2024)
16. Red Right Hand (Let love in, 1994)
17. The Mercy Seat (Tender pray, 1988)
18. White Elephant (Carnage, 2021)

Encore:
19. Palaces of Montezuma (Grinderman cover)
20. Papa Won't Leave You, Henry (Henry's dream, 1992)
21. O Wow O Wow (How Wonderful She Is) (Wild dog, 2024)
22. The Weeping Song (The good son, 1990)

Encore 2:
23. Wanted Man (Johnny Cash cover)
24. Into My Arms (The boatman's call, 1997)

Shinypodden - Stagecoach

Andra filmen i John Ford-podden är klassikerna Stagecoach från 1939, filmen som gjorde The Duke, John Wayne, till en storstjärna. Detta anses som en av filmhistoriens betydande filmer som influerat ett stort antal filmer som kom efter den. Orson Welles sägs ha sett filmen cirka 40 gånger före han gjorde Citizen Kane...

För Carl var detta första titten medan jag hade sett den en gång tidigare. Det blev ett frejdigt samtal.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

The Whole Town's Talking (1935)

Första filmen i John Ford-podden var Carls val av The Whole Town's Talking. Det var tydligen den roliga planschen som lockade, se ovan. Japp, den är lockande! Verkar vara en stenhård film noir!

Men... detta är en "screwball comedy"! Nåväl, det är också ok. Filmen är från mitten av trettiotalet vilket gör den till en ganska tidig i genren. Den är kul och underhållande men inte så bra att den är en klassiker i sitt slag.

Strukturen är "mistaken identity" då Edward G. Robinson spelar två identiska män, en vek och försiktig kamrer och den andre stadens värsta brottsling som både rånar banker och mördar folk kors och tvärs. 

Robinson är bra i rollen, bevisat av att jag aldrig under filmen inte vet vilken av personer han är i scenerna. Bra skådespel, klippning och manus. Filmen imponerar också rent tekniskt då Robinson spelar mot sig själv i en massa scener och specialeffekterna är snygga även med dagens mått mätt. Otroligt med tanke på hur gammal filmen är.

Min favorit i filmen blev dock Jean Arthur som den frispråkiga och obehärskade Wilhelmina Clark. Hon är frejdig och mysig och framför allt underhållande. Jag gissar att manus skrevs före den självpåtagna censuren som Hollywood införde i och med the Hays Code.

Detta var en kul bagatell som inledde säsongen men jag vet att vi kommer se mycket bättre och "köttigare" filmer inom kort.

Betyg: 2/5

Jag och Carl pratar mer utförligt om filmen i veckans avsnitt av Shinypodden säsong 15 John Ford-podden. Lyssna där poddar finns, eller här.

Shinypodden - The Whole Town's Talking

Välkomna till en ny säsong av Shinypodden, vi har kommit fram till den 15:e säsongen och denna säsong går under smeknamnet John Ford-podden.

Jag och Carl ska ta oss an en av den amerikanska filmhistoriens största regissörer, John Ford.

Dagens film är screwball-komedin The Whole Town's Talking med Edward G. Robinson och Jean Arthur.

Vi ser fram emot att lära oss lite mer om John Ford och hans filmer. Under säsongen ska vi se elva filmer:

1. The Whole Town's Talking (1935)
2. Stagecoach (1939)
3. Drums Along The Mohawk (1939)
4. The Grapes Of Wrath (1940)
5. Hoe Green Was My Valley (1941)
6. They Were Expendable (1945)
7. My Darling clementine (1946)
8. Fort apache (1948)
9. The Quiet Man (1952)
10. The Searchers (1956)
11. The Man Who Shot Liberty Valance (1962)

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Shinypodden Special - Bästa albumen från 1991, del 2

Efter en hel veckas väntan, äntligen crème de la crème av album från 1991.

Niklas och Henke snackar om årets album. Häng med!

Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

Virginia Techs entré till Enter Sandman:

House Of The Dragon - Season 2 (2024)

Sådärja, nu har jag till slut sett klart på House of the Dragon season 2. Den var rejält seg ganska länge men den tog sig rejält mot slutet och de tre sista avsnitten var najs. Jag ser lite fram emot nästa säsong, men om jag skulle missa den kommer jag inte att gråta för det.

HotD är som motsatsen till GoT när den var bra (de sex första säsongerna, typ). GoT var som bäst när de intressanta karaktärerna pratade med varandra, dioalogdrivna karaktärsutvecklande scener var dess guld. Actionscenerna var nästan lite "nödvändigt ont" i mina ögon även om vissa sådana scener såklar var häftigt som omväxling. Här i HotD är det tvärtom! 

Serien har så få intressanta karaktärer att det är omöjligt att bli speciellt intresserad av alla långa pratscener och de är många, många under denna säsong. I slutet av S1 antyddes att nu skulle ett stort krig utbryta mellan de gröna och de svarta. Det känns som att vi inte har avancerat en millimeter mot detta krig nu i slutet av S2 och jag känner mig lite blåst på konfekten. Nu handlade det intressanta om drakarna, hur de valdes ut, om det var "the rider" som väljer eller var det tvärtom... Också rejält spännande vad som hände när draken inte gillade sin potentiella ridare och såklart den "dragon on dragon"-fajt vi fick se (det var väl endast en om jag kommer ihåg rätt).

Jag har inte speciellt många karaktärer jag gillar i serien. Serien är flera snäpp svagare än GoT i detta avseende. Jag håller på Rhaenyra, antar jag, och jag finner Daemon i Matt Smiths skepnad spännande. Säsongen fokuserar mycket på Daemons inre demoner och mardrömssyner. Denan series motsvarigthet till den röda häxan och den allseende korpen kanske...

Men den största skillnaden ligger trots allt i alla karaktärer som man älskar att hata, fienden. I HotD får vi den extremt trista Alicent och hennes dårar till söner. De är ljusår tristare än Cersei, Joffrey och Jaime och hela entouraget runt the Lannisters.

I Game of Thrones är också storpolitiken mer eller mindre satt. Allianser mellan familjer är etablerat. Därmed kan dramat utspelas på en personligare nivå. Här i House of the Dragon är det bara storpolitik som gäller och det blir olidligt tråkigt i vissa sekvenser av säsongen. Det hjälper inte att alla mer eller mindre har samma namn och jag orkar inte hänga med vem som är vem i familjerna. Sen blev det ju förstås inte bättre av att de gjorde ett stort tidshopp i mitten av S1 vilket förvirrade till allt än mer.

Lustigt nog påminner de storpolitiska intrigerna mig mycket om diton i Wheel of Time (böckerna, ej serien). Men där görs det bättre och intressantare samt det är endast en krydda i bakgrunden och fokus är hela tiden på de enskilda individerna. Som det ska vara!

Säsongens favorit utöver de största namnen? Ser Simon Strong, ju! Den runde gamla mannen som är herre över Harrenhal före Daemon kommer dit och tar över. Han spelas jättebra och karaktären är intressant, hur han navigerar bland idel fysiskt starkare och farligare män.

Bästa scener under säsongen? I princip alla scener där vi fick se drakar i närbild plus scenen i sista avsnittet när Rhaenyra har sagt "fuck it" och flugit till Harrenhal för att konfrontera Daemon. Deras stand off var kanske enda scenen i hela säsongen som kom upp i normal GoT-nivå...

Betyg: 2/5 

Shinypodden Special - Bästa albumen från 1991, del 1

Specialen är tillbaka med albumåret 1991, det andra av tre albumår i vår "grunge-skola". Henke och Niklas reder ut vilka är de tyngsta grungealbumen och vilket är årets köra bil-album.

Vi hinner med våra bubblare samt plats 10-6 på listorna. En del överlapp mellan listorna är kanske oundvikligt ett år som detta. Creme de la creme av albums från året kommer nästa vecka.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Apocalypse Now (1979)

För länge, länge sedan, en bister senvinterdag i februari, trotsade jag och Måns vädrets makter och gick till Cinemateket för att avnjuta Francis Ford Coppolas Apocalypse Now. Vi skulle se bioversionen som såklart är överlägsen den absurt långa och helt onödiga Redux. Detta skulle också bli första gången jag skulle se filmen på bio och på riktig film. Det blev en mycket trevlig kväll med en av den moderna filmhistoriens största klassiker.

Jag har inte kommit till skott med denna revy på länge för jag har haft svårt att formulera mina tankar om filmen. Den är ett mästerverk och en film jag kan tänka mig att jag kommer se om flera gånger i framtiden, men den känns ändå inte tillräckligt mästerlig för att ge den full pott!

Vad är det som hindrar mig är svårt att sätta fingret på. Men låt oss försök bena ut mysteriet.

Filmen har flertalet starka sidor. Det som mest sticker ut är stämningen hela filmen igenom. Den är förtätad och tryckande, och det jag mest av allt tänker på. Annars är inledningscenen kanske filmens starkaste sekvens. Martin Sheen under drogruset på hotellrummet i Saigon är starkt. Mittendelen när de åker på floden är också bra såklart men den stora delen av filmen blir ju lätt dominerad av Robert Duvall och hans "napalm in the morning". Filmens tredje och avslutande del är lika galen som jag har förstått att inspelningen var. Marlon Brando är utomjordisk som Kurtz. Denna del av filmen är en annan favorit men den känns också lite som ett eget väsen, som om det är en annan film, detta trots att den väl fyller ut handlingen, det är exakt detta som hela filmen leder fram till. Men ändock, som om den vore tagen från en annan film, era, konstform...

Vad är det då som gör att filmen inte klickar till 100%? Förklaringsmodeller mottages varmt. Kommentera gärna nedan.

Kan det vara att filmen saknar någon karaktär att gilla? Att heja på? Att roas av? Kan det vara så att karaktärerna i filmen spelar olika roller som mer tjänar storyn än att de är egna levande personligheter med sina egna drömmar och ambitioner. Just det där som gör att en film tar sig ända in i hjärtat på mig... 

En personlig anekdot är att jag tog en tredagars båttur upp genom Mekongdeltat där denna film är inspelad. Känslan på plats på floden mitt i djungeln var mycket speciell. Jag upplevde en oväntat stark fysisk reaktion när minnesbilder från Apocalypse Now och alla andra Vietnamkrigs-filmer blandades med verkliga synintryck i stunden. Mycket speciellt.

Apocalypse Now, en 5/5-film som jag ger en fyra!

Betyg: 4/5

The Bridges of Madison County (1995)

Det var första gången jag såg The Bridges of Madison County, och jag hade magiskt höga förväntningar på denna klassiker. 

Men tyvärr föll filmen platt för mig. Den är lång med sina 135 minuter. Den sista halvtimmen är riktigt bra med ett vemodigt på gränsen till sorgligt slut. Men under de första 100 minuterna var jag dödligt uttråkad.

Jag fann inte filmen speciellt engagerande förrän i slutet. Det började redan med de inskränkta och i mina ögon ganska orealistiska vuxna barnens reaktioner på vad deras mor lämnat efter sig. Förvisso reagerar nog vi alla helt olika i den situationen så orealistiska är nog fel ord, men det kändes som att de reagerade som  de nu gjorde för att det skulle passa filmens narrativ bättre. Nåväl man blir lätt lite avogt inställd när det är så tydligt att filmen gör allt för att manipulera dig som åskådare.

Under större delen av filmen satt jag och förundrades över hur gammal Clintan var redan i mitten av nittiotalet.. Han var då 65 år! Och nu har han nyss fyllt 94 år. Damn, det är krut i gubben. 

Jag tyckte till och med att det blev lite osmakligt när han började med the smoochies med Meryl. Hon var runt 45 år när filmen spelades in så filmen lyckades i alla fall undvika jättegammal gubbe med en 20-årig tjej. Men jag är uppenbarligen inte speciellt van att se sexliv för folk i pensionärsåldern på bio. 

Vad filmen däremot lyckas med till fullo är att beskriva hur olyckligt det blir när en person, i detta fall Meryls Francesca, inte lever sitt liv till fullo på grund av samhällets regler. Det är ett rejält problem och man ömmar för de som råkar ut för detta på grund av religion, statsskick eller fördomar. I detta fall valde hon bort lyckan på grund av omtanke till sin make och sina barn så jag ser det som delvis ett eget val och därmed lite mindre hemskt. Men lite sorgligt var det allt. Fast mest vemodigt, kanske.

Slutet var dramatisk, jag blev mer engagerad och kan absolut förstå varför filmen fått stor uppmärksamhet. Jag var bara inte en av filmens tilltänkta publik antar jag.

Betyg: 2/5 

Lyssna på Shinypodden där jag, Joel och Frans pratar om filmen, podden finns där poddar finns, eller här.

Shinypodden - The Bridges of Madison County

I sista avsnittet för säsongen snackar vi om det romantiska dramat Broarna i Madison County. Henke valde filmen. 

Vi avslutar säsongen med varsin topp 3 lista. Mycket nöje.

Shinypodden finner ni där poddar finns, eller här.