fredag 11 juli 2025

Sinners (2025)


Sinners har varit en av det nya filmårets första "snackisar". Jag önskar bara att jag kunde ha sett filmen helt ospoilad, men trots att jag inte tittar på trailers (där filmens "hemlighet" spoilas) eller läser speciellt mycket om filmnyheter visste jag tyvärr vad filmen egentligen var för någon slags film. 

Om du mot förmodan inte vet detta så föreslår jag att du slutar läsa här och tittar på filmen, den är väl värd en titt, för att sedan återkomma och läsa vidare efteråt. Önskar god titt!


Ok, så detta är en genrefilm, närmare bestämt en vampyrfilm. Filmen påminner om Robert Rodriguez' fantastiskt roliga, From Dusk Till Dawn och mot slutet påminner den mig om Jim Jarmusch briljanta, men snustorra, Only Lovers Left Alive.

Regissören Ryan Coogler har valt vampyrfilmen som redskap för betraktelse och kommentarer om kulturella, sociala och politiska frågor som berör den svarta befolkningen i Amerika. Just vampyrer och andra monster som symbolik för orättvisa, elakhet och det förbjudna är en teknik som använts förr, inte minst av Joss Whedon i Buffy, tv-serien.

Filmen har dock ett stort problem och det är dess speltid om drygt 135 minuter. Inget fel i sig men här använder han cirka 45 minuter för inledningen, att sätta upp spelplanen inför filmens main villains "kommer ut" så att säga. Och det var med råge mer än nödvändigt. Kill your darlings!

Det blir långsamt och i mina ögon tämligen ointressant. Jag kommer genast att tänka på vissa av Scorseses senare verk där allt ska ta dubbelt så lång tid än vad en effektivt berättad historia egentligen behöver. Av någon anledning hyllas Scorsese mer eller mindre unisont av filmkritiker och fans världen över, men jag uppskattar inte stilen. Så det får bli läsaren som avgör om det är ett beröm eller en anklagelse när jag jämför Coogler med Scorsese.

Hade de första 45 minuterna tagit rimligare 10 minuter hade filmen hamnat på 100 minuter, helt perfekt för en film med en så enkel handling (inledning, fara etableras, hjältar fajtas för livet en natt, slut).

För övrigt är filmen mycket kompetent gjord, på samma sätt som Scorsese och hans kompisar gör film. Men föga överraskande fann jag inga spår av glimten i ögat eller humor i myllan. Det är allvarligt så att det står mig upp i halsen. Det är som att regissören tycker att hans film är för fin eller för viktig för att besudlas med lite självdistans och lättsamhet. Lite synd kan jag tycka då detta ändå bara är en vampyrfilm... 

Jovisst, man bör kanske tolka filmens via dess symbolik, det där med kulturell, social och politisk kommentar, men då känns det mer som en föreläsning av Coogler...

Det är sannerligen inte en självklarhet att vampyrfilmer måste vara pompösa och humorlösa. Exempel på lite mer frejdiga alster i genren kan vara Dawn of the Dead (1978), The Lost Boys (1987), Near Dark (1987) och Jennifer's Body (2009), även om den senare kanske får anses som en kantboll rörande vampyreriet. Men vi har såklart också en hel del torra varianter, till exempel Werner Herzogs Nosferatu the Vampyre (1979) och Robert Eggers Nosferatu från förra året. Den suck-festen vinner Herzog över Eggers alla dagar i veckan.

Sinners har ett gäng mid- och post-credit scenes som inte får missas. De höjer filmen tycker jag. Coogler bygger med med några korta scener en hel lore runt sin egen film. På tal om effektivt filmskapande, Coogler kan bevisligen när han vill. Och jag antar att han adderat dem för att kunna bre ut sig med ett otal uppföljare... The New Adventures of Stack and Mary nästa år?

Betyg: 2/5

onsdag 9 juli 2025

The Return of the Pink Panther (1975)


Rosa Pantern-filmerna! Kommer ni ihåg hur bra de var när man växte upp? Nu för tiden heter de namn på engelska, och idag ska vi prata om The Return of the Pink Panther från det fina filmåret 1975. 

Detta är den fjärde av de nio filmerna i originalserien. Peter Sellers spelar Inspector Jacques Clouseau och han gör det bra. Jag tror inte han bröt sin allvarliga min en enda gång under hela filmen. Humorn är brittiskt torr och en blandning av lyteskomik, slap stick och skämt med stereotyper (fransoser, asiater, folk med stora näsor osv).

Det som slår mig mest under filmen är hur mycket vår egen Gösta Ekman har lånat av Sellers när han gjorde sin Papphammar. Underbart att se hur kroppsspråket, det allvarliga ansiktsuttrycket, den rigida kroppen, den höjda blicken, och alla andra delar av humorn mer eller mindre överlappar. Även hyllade Rowan Atkinson måste ha detaljstuderat Sellers när han tog fram sin brittiska variant, Mr. Bean.

Detta var en upptäckt för mig som säkert är väl känt bland konnässörer av film- och tv-humor. Nu undrar jag bara vem Peter Sellers lånade av... Eller var han en pionjär med denna stajl av humor?

Vid sidan av Sellers var Christopher Plummer och Catherine Schell bra i rollerna som Sir och Lady Litton. Dessutom får vi avnjuta (?) återkommande figurer som Herbert Lom som Chief Inspector Dreyfus och Burt Kwouk som betjänten Cato Fong.

Handlingen är inte mycket att skriva hem om. Filmen puttrat på och är ganska underhållande i partier, men som man säger... "det var bättre förr", eller anpassat till dagens text - "den var bättre när jag såg den förr".

Betyg: 2/5 


måndag 7 juli 2025

Shinypodden Special Extra - Bästa albumen från 1974, del 1


Idag la vi ut ett extraavsnitt på vår Patreon. Denna vecka och nästa är det albumåret 1974 i fokus. Ett ljuvligt år för album!

Joina oss via Patreon!

Det är gratis att bli medlem och gratis att stödja oss. www.patreon.com/shinypodden

fredag 4 juli 2025

Another Simple Favor (2025)



Precis som med förra veckans The Accountant 2 är Another Simple Favor en uppföljare till en filmer som jag blev positivt överraskad av och som jag gillade mycket. Även denna gång misslyckades uppföljaren att mäta sig med originalfilmen. Men denna film är lång från lika usel som The Accountant 2 i alla fall.

Filmen antar två skepnader. Under första halvan försöker de återskapa charmen med Anna Kendricks vloggande och bakande ensammamma Stephanie Smothers. Nu har hon blivit författarinna men det går trögt med hennes business. Allt ändras när Emily i Blake Livelys skepnad dyker upp på en boksignering. Hon är ute ur fängelset! Vad händer nu?

I ivern att återskapa magin mellan Kendrick och Lively från första filmen skruvar de upp allt "Spinal Tap"-style till elva. "One louder…" Resultatet blir inte mer kul eller en schysstare tonalitet, istället blir allt mer eller mindre hatiskt. Dialogen är inte vass och fyndig, den är krass och avtändande. Filmen är miserabel.

Miljöerna får däremot högsta betyg då filmen utspelas på Capri i Medelhavet. Och på ett mycket oväntat sätt lyckas filmen krångla sig igenom sin hatiska fas och blir ett kul litet mysterium under andra halvan. Även den första filmen var ett mysterium men som jag kommer ihåg den filmen så hölls de elementen i bakgrunden. I denna film lyfts de fram och dominerar filmen. Nu är det inte ett mysterium i världsklass men det är lite, lite vajb av klassiker i genren som Agatha Christie, eller modernare alster som Gone Girl eller Knives Out.  

Om Kendrick dominerade första filmen kliver Lively fram desto mer i denna och hon gör det bra. Det är fascinerande att se Blake skådespela när man som jag följer henne och maken Ryan Reynolds på sociala medier. Det blir nästan svårt att skilja på privatpersonen och skådespelerskan. Jag kan iallafall rekommendera denna film för alla ni Blake Lively-fans därute.

Filmen blir till slut lite sådär i den stora massan av "helt ok"-filmer. Den var kul att se, till slut, men den kommer snart falla i glömska.

Betyg: 2/5

måndag 30 juni 2025

Shinypodden Special - Bästa 25 filmerna detta århundrade, del 2


Andra avsnittet av Specialens genomgång av de bästa filmerna från det nya århundradet, som vi ser det!

Inspirerade av Filmspottings Top 25 Films of the Century so far. Carl, Niklas, Jojje och Henke knåpar ihop varsinn högst personliga listor med 25 favoriter som kommit ut efter millenieskiftet. 

Denna gång valde vi att fokusera på de personliga favoriterna, inte nödvändigtvis de "objektivt bästa" eller filmhistoriskt viktigaste filmerna à la Sight & Sounds lista. 

Önskar trivsam lyssning på våra top 10:or.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

fredag 27 juni 2025

The Accountant 2 (2025)




Den första The Accountant från 2016 var en frisk fläkt och borde ha varit en stark bubblare för det årets topplista. Jag gillade Ben Affleck som lönnmördande mattegeni, och Anna Kendrick som sidekickande katalysator var som alltid uppfriskande. Filmen var överraskande bra mest för att den var just det, överasskande. Ben och Anna hade en bra personkemi, Bens karaktär var lite småkul att lära känna och filmen var spännande.

Nu har uppföljaren kommit och det var en given titt. Anna Kendrick har nu bytts ut mot o-favoriten Jon Bernthal som sidekick, och det är ett horribelt byte. Charmig personkemi mot en träig bro-dude actionkomedi? Nä, inte kul.

Men bytet av biroll är inte den största negativa förändringen. Ivriga att slå mynt av det som fungerade i den första filmen har de skruvat upp Ben Afflecks karaktär till elva Spinal Tap-style... "one louder". Det som var diskret i första filmen, bättre på engelskan "under stated", är nu groteskt övertydligt, som dag bytts till natt.

Filmskaparen har ingen respekt för publiken och allt är nu överdrivet, som att de inte tror att publiken förstår något. Detta är den värsta typen av förenklade uppföljare där alla ingredienser är för svagt kryddade och anrättningen är körd genom en mixer så att den kan drickas med ett sugrör. Gör något nytt eller gör om men bättre, inte sämre! 

Jag blir ledsen när Hollywood gör en bra idé så förenklad och tillrättalagd att allt av filmens ursprungliga id förintas till oigenkännbarhet.

Filmen har inget att erbjuda. Håll er borta.

Betyg: 1/5 


onsdag 25 juni 2025

Neil Young and the Chrome Hearts, Dalhalla (2025)



Neil Young and the Chrome Hearts, Dalhalla, onsdagen den 18:e juni 2025

För nio år sedan var jag och min kompis Sir Per på en jättebra konsert då vi såg Neil Young på Dalhalla. Det var första gången vi var där, alla tre. Då hängde frågan i luften mellan mig och Per: Skulle detta vara sista gången vi fick se Neil spela och dansa för oss? 

Han var ju ändå hela sjuttio år. Nu är han sjuttioniå år, fyller åttio i november, och samma fråga hänger fortfarande i luften. Kan detta ha varit den sista gången vi sett honom live? 

Min resa med Neil live på scenen startade våren 1990 då jag och studiekamraten Peter var i London och gick på den stora Nelson Mandela Tribute-konserten på Wembley Stadium. Neil och alla andra kända västerländska artister och band spelade endast två eller tre låtar mellan längre partier med band från Afrika som jag inte kände igen. Neil spelade solo och gav oss två oförglömliga framförande av klassikers som vid den tiden var rykande färska; Rockin' In the Free world samt en innerlig Mother Earth (Natural Anthem).

Nu i sommar 2025 såg jag honom för fjortonde gången. Happy times.

Neils ålder syns, han rör sig inte lika obehindrat på scenen, det går lite långsamt. Men om jag sluter ögonen och fokuserar på vad jag hör, uppfattas åldern ta mig tusan inte speciellt mycket. Han sjunger lika bra som alltid, om än inte med den silkeslena ljusa rösten som han hade på sjuttiotalet. Och lira kan han sannerligen fortfarande, både på den akustiska gitarren och när han spänner på sig "Old Black" och drar av ett långt gitarrsolo.

Under de tretton tidigare showerna har jag upplevt hela 106 unika låtar i liveversioner, och nu efter Dalhalla i år har den siffran stigit till 108. 

Konserten kom igån trettio minuter efter utsatt starttid och man kan spekulera i om bandet kanske hade premiärnerver då detta var turnépremiären för den korta europeiska sommarturnén. Han spelar med ännu ett nytt kompband som givits namnet the Chrome Hearts. Basen kommer från Neils senaste compband Promise of the Real. Vi har Micah Nelson (en av Willies söner) på kompgitarr och piano, Corey McCormick på bas, Anthony LoGerfo på trummor. Men också ett nygammalt inslag i den supercoole gamle herren Spooner Oldham på piano. Han var med Neil redan på Harvest Moon som kom ut 1992.

Neil inledde med Sugar Mountain ensam på scenen. Jättebra såklart. Neil sjöng nästan lika högt som publiken runt mig. Jag och Sir Per hade inskaffat ståplats i den lilla torrlagda bassängen mellan scenen och den sittande publiken. Normalt sett vill jag helst sitta på bra platser när jag går på konsert nu för tiden, jag har blivit en "old man" jag själv, men när det kommer till konsert med Neil gäller det att komma så nära som möjligt. 

Snart joinade bandet Neil på scenen och de kastade sig in i konsertens första höjdpunkt, den fantastiska avslutningslåten från albumet Greendale - Be the Rain. Jag var överraskad och därmed såklart nöjd. Bra låt också. Därefter fick vi When You Dance, I Can Really Love, klassikern från After the Gold Rush. Detta var första gången jag såg denna låt live! Givetvis top remarks. Bästa versionen av den låten ligger för övrigt på livealbumet Year of the Horse.

Därefter drog han igenom tre Crazy Horse-låtar som ofta dyker upp som extranummer; Cinnamon Girl, Fuckin' Up och Hey Hey, My My (Into the Black). Jättekul om än i högsta grad "vanlisar".

Efter detta svettiga parti drog Neil ner tempot. Bandet lämnade scenen för en välbehövlig slurk och Neil satte sig på en bänk med gitarren och spelade The Needle and the Damage Done från Harvest. Han spelar ofta denna beklagan om gamla vänner som lämnat honom och knarkets förgörande kraft.

Därefter kom några lugna låtar med fullt band Harvest-style med just titellåten från Harvest Moon. Därefter fick jag den andra låten för kvällen som jag aldrig sett live förr; Looking Forward, titellåten från Crosby, Stills, Nash & Young-albumet från 1999. Mycket trivsamt. Pojkarna i bandet sjöng kanske inte harmonierna lika bra som David Crosby men ändå bra jobbat.

Därefter blev det tyngre igen. Megafonen kom fram och Neil kastade sig in ännu en låt från Greendale! Sun Green gavs i en lång och otrolig version. 

På vägen upp till Rättvik hade jag och Per pratat om huruvida Love to Burn är mycket eller lite bättre live än vad den är på albumet (Ragged Glory). Jag kommenterade då att den lätt förvillas med Love and Only Love... 

Som om universum ville bevisa min tes. Neils "Old Black" sände ut underbara elgitarrljud. Jag och Per blinkade menande till varandra att nu kommer Love to Burn, men givetvis, som vi sagt, på grund av att det är så himlan lätt att blanda ihop dem var det ju Love and Only Love som drogs igång. Det blev en lång version. Superbt.

Direkt efter firades pumporgeln ner från taket. Det var dags att för åttonde gången få uppleva Like a Hurricane framföras. Denna gång var det Micah som skötte orgeln. Den är bra men lite som Bowies "Heroes", man har hört den till förbannelse live.

Konserten närmade sig slutet. Här kom ännu en CSNY-låt, Name of Love från American Dream. Såg den live på Skeppsholmen 2014 men det är ett ovanligt låtval och jag njöt till fullo. Neil spelar inte CSNY-låtar specielt ofta och jag funderade en kort stund om han till och med skulle säga något om den gamle vännen David Crosby som gick ur tiden i januari 2023. De var ovänner mot slutet men jag tror att de hann göra fred innan det var för sent. Men tyvärr kom ingen kommentar från Neil denna kväll.

Under förra konserten på Dalhalla yppade han den nu klassiska raden: "This place rocks!". Lyckligtvis återupprepade han inte orden, istället kommenterades hur grönt det var här i "beautiful Sweden". Fint.

Sista låten var nog det starkaste framförandet av alla, en ljuvlig Old Man från Harvest. En fantastisk låt som alltid varit en favorit.

Sen blev det dags för en av de mest förväntade extranummerslåtarna i Neils universum. Jag och Per hoppas alltid på Cowgirl in the Sand. Jag har sett den live en gång men då var inte Per med. Misär. 

Ack nej, våra önskningar blev inte besvarade och istället fick vi en stökig Rockin' in the Free World. Helt ok.

Allt som allt var det som vanligt en mycket trevlig liten road trip till Dalhalla med Per. Denna konsert var snäppet bättre än när vi såg honom senast i Hyde Park 2019 men inte lika bra som på Dalhalla 2016 som var en av mina top 3-5.


Setlist:

01 Sugar Mountain
02 Be The Rain
03 When You Dance, I Can Really Love
04 Cinnamon Girl
05 Fuckin' Up
06 Hey Hey, My My (Into The Black)
07 The Needle And The Damage Done
08 Harvest Moon
09 Looking Forward
10 Sun Green
11 Love And Only Love
12 Like A Hurricane
13 Name Of Love
14 Old Man

Encore:

15 Rockin' In The Free World


Sugar Mountain

Neil med Old Black på höften


Like a Hurricane

Like a Hurricane

Old Man

måndag 23 juni 2025

Shinypodden Special - Bästa 25 filmerna detta århundrade, del 1


Shinypodden Special överraskar och kommer här ut med ett oanonnserat dubbelavsnitt. 

Denna gång är vi inspirerade av Filmspottings Top 25 Films of the Century so far. Carl, Niklas, Jojje och Henke knåpar ihop varsinn högst personliga listor med 25 favoriter som kommit ut efter millenieskiftet. 

vI valde att fokusera på de personliga favoriterna, inte nödvändigast de "objektivt bästa" eller filmhistoriskt viktigaste filmerna à la Sight & Sounds lista. 

Andra delen kommer om en vecka.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

fredag 20 juni 2025

Harper (1966)



Paul Newman. Namnet klingar bekant. Han var ju stor på sin tid med sina blå ögon och allt. Kanske på samma nivå som Steve McQueen, Robert Redford och Charlton Heston. På ett ungefär.

Här spelar han Harper, en "cool" provate investigator som letar efter en kidnappad make i Los Angeles i mitten av sextiotalet. Okey. Men är han så cool egentligen? Jag har kommit fram till att jag inte riktigt köper in på Newmans storhet. Jag får inte ordning på hans Harper. Skådespeleriet är all over the place vilket hade varit ok om han bara hade gjort det med charm. Tyvärr uppelver jag honom inte som charmig och han blandar coolhet med pajaserier och det funkar inte alls för mig. Av de jag listar ovan är Steve och Robert klart coolare än Paul och Charlton. I alla fall i min bok.

Den herre som är mest cool i dagen film är istället Robert Wagner. Kommer ni ihåg honom från tv-serien Hart to Hart? Serien som fick det finurliga namnet Par i hjärter på svensk tv. Här är han en snubbe.

Filmen påminner mig lite om Robert Altmans The Long Goodbye, fast då ser vi Elliott Gould som Philip Marlowe. Den är några år yngre men den största skillanden är regin och skådepelaren i huvdrollen. Klasskilland i båda fallen och däri ligger problemet för filmen Harper. Det är för lätt att jämföra den med andra film noirer och denna är medelmåttig på gränsen till medioker.

Filmen hade dock några ljusglimtar med vissa miljöer som var härliga, lustiga frisyrer och framför allt hysterisk dans på nattklubben. Kul också att återse Janet Leigh, Hitchcocks blondin som tog en dusch för mycket i Psycho.

Betyg: 2/5

måndag 16 juni 2025

"The Mystery of the Blue Train" by Agatha Christie

Ian Robinson cover


Publicerad 1928
Agatha Christies bok #8
Poirot #5

Bokens dedikation: -

Location: London, The Blue Train mellan Calais och Nice, Nice, Cannes, Monte Carlo, Paris

Innehåll: en blandning av det klassiska mordmysteriet och äventyrsthriller med en internationell diamanttjuv

Trivia: 

The Mystery of the Blue Train var den första boken Agatha sammanställde efter hennes elva dagar långa försvinnande i december 1926. Hon kallade boken "that retched book".

Mot slutet av 1926 var Agatha under stor psykologisk press efter hennes mors bortgång samt Archies otrohet och hans begäran om skilsmässa. Agathas syn på "happily ever after" och livets oanade äventyr fick ett abrupt slut. Att anta att hon blev mer cynisk efter att hennes hjärta blivit krossat är nog ingen överdrift. Oavsett vad hennes försvinnande berodde på, jag tror att hon gjorde det för att stressa Archie, hade allt som hänt ändrat Agathas syn på på livet och jobbet som författare. 

 Agatha om boken: 

"To begin with, I had no joy in writing, no Elan. I had worked out the plot, a conventional plot, partly adapted from one of my other stories. I knew, as one might say, where I was going, but I could not see the scene in my mind's eye and the people would not come alive. I was driven desperately on by the desire, indeed the necessity, to write another book and make some money. That was the moment when I changed from an amateur to a professional. I assumed the burden of a profession, which is to write even when you don't want to, don't much like what you are writing and aren't writing particular well. I have always hated The Mystery of the Blue Train, but I got it written and sent off to the publishers. It sold just as well as my last book had done, so I had to content myself with that, though I cannot say I have ever been proud of it."

Precis som med The Big Four bygger The Mystery of the Blue Train på tidigare material, i detta fall novellen The Plymoth Express från 1923. Den publicerades för första gången i bokform i novellsamlingen Poirot's Early Cases som kom ut 1974.

'Le Train Bleu' var det franska lyxtåget som gick mellan Calais och Medelhavet mellan 1886 och 2003. Agatha beskriver tåget i sådan detalj att det är uppenbart att hon åkt det.


Revy

Boken är mycket bättre än vad Agatha själv gör sken av. Den är lite förvirrande nog en blandning av en äventyrsthriller à la The Man in the Brown Suit eller The Big Four och ett "closed room murder mystery" som vi förväntar oss från en Poirot-historia. Historien innehåller till och med en lite styvmoderligt behandlad internationell juveltjuv med namnet The Marquis. Denna del av historien är gravt underutvecklad och har ett svagt och otillfredställande slut. I mina ögon har den sidohistorien väldigt lite med bokens värde att göra. Suchets adaption tog följakligen helt bort det elementet från boken. Bra gjort, teamet bakom serien.

Med tanke på bokens titel kan man kanske ledas att tro att detta endast är ett genrep inför Murder on the Orient Express, men icke, den har så mycket mer än det att erbjuda. Istället har vi ett omtumlande och berörande mordmysterium där bokens egentliga huvudperson Katherine Grey tar rollen som Hercules vapendragare. Och i min läsning av texten skönjer jag att mycket av författarinnans eget liv har tagit sig in i bokens värld.

Katherine var en mycket trevlig bekantskap. Hon har humor och är äventyrlig till sinnet, precis som favoriter som Tuppence och inte minst Anne Beddingfield (från The Man in the Brown Suit). Hon är dock cirka tio år äldre än sina äventyrssystrar och har mer livserfarenhet, av den bittra sorten. Dessa unga äventyreskor är alla mer eller mindre Agathas alter egon, och Agatha skriver Katherine med ett rågat mått av vemod. 

Katherine ärver en hel del pengar och ska ge sig ut i världen från tryggheten i St Mary Mead. Innan hon beger sig ut besöker hon sin vän, den gamla damen Miss Viner. Ännu en proto-Miss Marple för övrigt. Agatha som just ställts inför faktum att hon ska skiljas beskriver Katherines situation med ett, för dessa tidiga romaner, oväntat mörker.

Katherine är hos miss Viner.

"And so you've come into a lot of money, I hear? Well, well. Take care of it. And you're going up to London to have a good time? Don't think you'll get married, though, my dear, because you won't. You're not the kind to attract the men. And, besides, you're getting on. How old are you now?"

"Thirty-three," Katherine told her.

"Well," remarked miss Viner doubtfully, "that's not so very bad. You've lost your first freshenss, of course."

"I'm afraid so," said Katherine, much entertained.

"But you're a very nice girl," said Miss Viner kindly. "And I'm sure there's many a man might do worse than take you for a wife instead of one of these flibbertigibbets running about nowadays showing more of their legs than the Creator ever intended them to. Good-bye, my dear, and I hope you'll enjoy yourself, but things are seldom what they seem in this life."

Archie hade blivit betuttad i en "flibbertigibbets" - vilken hjärtesorg Agatha måste ha haft. 

"things are seldom what they seem in this life" - övergiven av både sin mor och sin make. 

"you've lost your freshness, of course" -  herregud, Agatha! Hon var för övrigt fyra år ärldre än Katherine när hon skrev denna bok, fyra år mindre "freshness".


Persongalleriet i boken är ett rejält steg framåt jämfört med de två senaste. Förutom Katherine är Lenox Tamplin en favorit. Hon är dottern till Katherines kusins Lady Tamplins. Hela familjen Tamplin är lustfyllt skrivna för övrigt. Lady Rosalie Tamplin är en socitetsdam i bästa slag, pompös, syrlig och humoristiskt skriven, hennes make Chubby är en charmig men ofarlig playboy och så Lennox som påminde mig om Bundle, dottern till Lord Caterham i The Secret of Chimneys. Både Lenox och Bundle är frejdiga sanningssägare i samma stil som Cordelia Chase. Jag har ett gott öga till dem båda, eh, alla tre.

Jag gillar också den amerikanske miljonären Rufus Van Aldin. Han spelas av Elliot Gould i Suchets adaption och det är svårt att inte fatta tycke för honom efter det. Han är hård mot sin dotter Ruth när hon tvingats inse att hon måste skiljas från sin make...

Van Aldin till sin dotter: 

        "Just move on."

Åhhh, Agatha...


Bokens språk överraskade lite. Först och främst är det första boken om Poirot som är skriven i tredje person. Jag saknar Captain Hastings berättarröst inne i mitt huvud, men Katherine var en strålande stand-in för honom. Språket var underfundigt med oväntade och ibland svårtillgängliga meningar. Den tog lite mer av mig som läsare än vanligt, dvs den tog längre tid att läsa. Det ligger kanske något i att Agatha inte fann sina inre bilder lika tydliga när hon skrev den och att språket därmed blev onödigt komplext.

Inledningen är som en thriller. Varje kapitel följer en ny karaktär och all fokus ligger på den kända rubinen "Heart of Fire". Det är en stil som kändes mycket eljes för att vara en Agatha Christie-bok. Katherine introduceras inte förrän kapitel sju och Poirot kommer inte i fokus förrän i kapitel tio...

When the train started once more, and dinner was announced by a violent ringing of bells, Katherine went along to it much relieved in mind. Her 'vis-à-vis' to-night was of an entirely different kind - a small man, distinctly foreign in appearance, with a rigidly waxed moustache and an egg-shaped head which he carried rather on one side. Katherine had taken a book to dinner with her. She found the little man's eyes fixed upon it with a kind of twinkling amusement.

"I see, Madame, that you have a 'roman policier'. You are fond of such things?"

"They amuse me," Katherine admitted.

The little man nodded with the air of complete understanding.

 

Poirot och därmed Agatha behandlar Katherine med stor ömhet, och jag älskar dem för det. Agatha är skör och skriver kanske lite, lite om sig själv.

"She is a remarkable nice girl," said Van Aldin thoughtfully, "very nice. Did you happen to notice her eyes?"

"Any man," said Knighton, "would be bound to notice her eyes."


Jag avslutar med ännu ett citat från Agatha om The Mystery of the Blue Train:

"... was easily the worst book I ever wrote... I hate it. Many people, I am sorry to say, like it." 


Och jag är en av dem som gillar den! Jag håller den som en av de bättre bland de åtta första. 

Och att Agatha hatade tiden inför skilsmässan från Archie är nog efter denna bok mer eller mindre ett faktum.






Original UK cover 1928

Tom Adams cover 1965


Tom Adams cover 1979