Cheyenne Autumn (1964)

Detta blev John Fords sista western (och näst sista film över huvud taget). Det känns som att han ville ställa saker tillrätta med hur indianderna hade beskrivits i ameriansk westerns rent generellt och hans egna westerns specifikt.

Det är en absurt lång film, ytterligare en mastodonfilm med Overture ett intermission med "Entr' Acte" i mitten. Denna och How the West Was Won är som de största dinousarierna precis före astroiden slog ner.

Jag måste ge Ford cred för att han fötrsöker ställa saker till sin rätta. Tyvärr är detta en av de sämre filmerna jag sett under detta John Ford-projekt. Den är lite "all over the place" med tonaliteten. Första tredjedelem är mycket tragisk och slutet likaså. Inklämt i mitten, precis före pausen får vi den pajjig och fåniga komedin i "The Dodge City"-sekvensen. Sekvensen kan närmast liknas vid en Mel Brooks-film om den vilda västern. Detta spektakel förtar allvaret i filmens inledning och framför allt slutet.

Filmen beskriver "the Northern Cheyenne Exodus" vilket är ännu ett fruktansvärt kapitel i historien hur de vita behandlade urbefolkningen i USA men filmen tar sig så stora konstnärliga friheter att den inte fungerar som historiskt dokument. Trots Fords vilja att visa hur det egentligen var verkar han ha piffat till historien så att filmen får ett lyckligt slut. Så det hela slutar lite i en axelryckning kan jag tycka.

Filmen blev en flopp på bio trots att man ibland visade den med Dodge City-sekvensen borttagen får att få ner speltiden om 154 minuter och också fixa till en konsekvent tonalitet. Men tyvärr hjälper det inte så mycket då filmen istället blir så cynisk och pessimistisk att den slår slint på det viset istället. Dessutom skulle jag velat se mycket mer om cheyennerna, deras modiga och beundransvärda march norväst från öknen i Oklahoma till deras hemland nära Yellowstone.

Tyvärr en smolk i bägaren, men också en påminnelse om hur bra Fords filmer oftast var, han hade sannerligen en hög nivå på sina filmer rent generellt sett. Det är ett fint försök att visa upp indianerna på ett mer ärligt sätt men tyvärr blir det varken hackat eller malet med det historiska innehållet, och tonaliteten är pajjig i mittendelen, och allt för mörk bister för övrigt. Snyggt filmad dock, som vanligt.

Betyg: 2/5

How the West Was Won (1962)

How the West Was Won är en nästan tre timmar lång mastodontfilm från det gamla studiosystemet i Hollywood. Det är en episodfilm som följer familjen Prescott och deras barn och barnbarn från 1830-talet upp till 1889. Filmen har en overture som sig bör och i mitten en Intermission och en Entr' Acte.

Den kända tv-serien Macahans, med originalnamnet How the West Was Won, är en spin-off från denna film.

Jag brukar inte gilla episodefilmer så värst mycket men här funkar det ganska bra då man i ett bra flow får följa familjens medlemmar och samtidigt får sig en genomgång av hur vilda västern erövrades.

Filmen är regisserad av tre regissörer; Henry Hathaway (3 segment), George Marshall och John Ford (The Civil War-segmentet). 

Filmformatet verkar ha varit något fantastiskt: "Originally filmed in true three-lens Cinerama with the according three-panel panorama projected onto an enormous curved screen."

Första segmentet: The Rivers (1839)

Zebulon och Rebecca Prescott med två döttrarna Eve och Lilith färdas västerut på Erie Canal där de stöter på pälsjägaren Linus Rawlings. Senare blir de attackerade av flodpirater och våld bryter ut, folk dör.

Eve och Linus stannar på platsen och bygger ett liv.

Notabla skådespelare: James Stewart (Linus Rawlings), Carroll Baker (Eve Prescott), Debbie Reynolds (Lilith Prescott), Karl Malden (Zebulon Prescott) och Lee Van Cleef (gang member).

Andra segmentet: The Plains (1951)

Lilith Prescott hankar sig fram som sångerska på sjaskiga Music Halls. Hon slår följe med den äldre damen Agathaa på ett "wagon train" västerut och träffar spel och dobbel-mannen Cleve van Valen. 

Vagntåget blir överfallet av Cheyenner, våld bryter ut, folk dör.

Notabla skådespelare: Debbie Reynolds (Lilith Prescott), Gregory Peck (Cleve van Valen), Thelma Ritter (Agatha Clegg) och Robert Preston (Roger Morgan, wagon master).

Tredje segmentet: The Civil War (1861-1865)

Linus och Eves son Zeb följer efter sin far ut i kriget för ära och berömmelse, men finner där endast blod och död. Folk dör i tusentals i gyttjan. Linus dödas. 

Narrator: "After Shiloh, the South never smiled."

Zeb återvänder hem efter kriget och finner att Eve dött under kriget, hon fick aldrig återse sin son. Zeb beger sig västerut.

Notabla skådespelare: Carroll Baker (Eve Prescott Rawlings), George Peppard (Zeb Rawlings), John Wayne (Gen. William Tecumseh Sherman) och Harry Morgan (Gen. Ulysses S. Grant).

Fjärde segmentet: The Railroad (1868)

Zeb har tagit värvning i kavalleriet vars uppgift är att uppräthålla freden mellan rälsbyggarna och indiarnerna. Till sin hjälp har han Jethro Stuart, en gammal vän till Linus.

Tågföretagmannen Mike King bryter mot alla avtal med indiarnerna och skapar mer konflikt. Våld bryter ut, folk dör.

Notabla skådespelare: Henry Fonda (Jethro Stuart), Richard Widmark (Mike King) och George Peppard (Zeb Rawlings).

Femte segmentet: The Outlaws (1889)

San Fransisco. Cleve Van Valen har gjort sig en förmögenhet på järnvägen men har nu gått ur tiden och Lilith auktionerar bort alla sina ägodelar. Hon ska pensionera sig på en gård i Arizona och har bjudit in sin systerson Zeb med familj att komma och bo med henne.  Zeb är nu en marshall. Banditen Charlie Gant och Zeb är i luven på varandra. När Zeb luskar ut att Charlie och hans gäng tänker råna det lokala tåget gillrar han en fälla. Våld bryter ut, folk dör.

Notabla skådespelare: Debbie Reynolds (Lilith Prescott van Valen), George Peppard (Zeb Rawlings), Eli Wallace (Charlie Gant), Harry Dean Stanton (gang member)

Ja, men detta var ganska trevligt. Trots filmens längd flöt det på mycket bra och varje segment hade sin egen fokus och inneboende spänning. Alla segment må vara lite hårda med förluster men fyra av dem känns ändå hoppfulla på något sätt. Endast Fords segment om inbördeskriget känns mörkt rakt igenom.

Filmens största behållning var Carrie Fishers mamma Debbie Reynolds som Lilith. Harry Morgan, som vi älskade som  Col. Sherman T. Potter i tv-serien MASH, dyker upp som General Grant och det var mycket trivsamt. James Stewart och Henry Fonda som beniga pälsjägare var ytterligare höjdpunkter.

Filmen kan rekommenderas till alla som älskar westerns!

Betyg 3/5

Shinypodden - The Man Who Shot Liberty Valance

Sista avsnittet av Shinypodden säsong 15 John Ford-podden. Vi avslutar med huvudfilmen The Man Who Shot Liberty Valance. Långt snack. Henke har också sett mastodontfilmerna How the West Was Won samt Cheyenne Autumn. Avsnittet avslutas med varsin topplista från säsongnen.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Sergeant Rutledge (1960)

1st Lt. Braxton Rutledge är stenhård, består av 100% stolthet och är fullständigt övertygad om att de inte kommer behandla honom rättvist. Han är svart och "de" är vita. 

Jag trodde att detta var en western och det är det såklart, men framförallt är detta ett domstolsdrama. Ford var tidigt ute med denna film som behandlar afroamerikaners situation i samhället och den rasism som de utsätts för. 

Sergeant Rutledge blir anklagad för våldtäkt och mord på en vit tonårstjej och mord på hennes far. Trots att ingen som känner Rutledge tror att han utfört brotten blir han dömd på förhand av folket i staden och av militärdomstolens åklagare. Bevisen mot honom är mycket starka och till råga på allt flydde han från fortet natten då morden skedde.

Lt. Tom Cantrell tar på sig att försvara Rutledge trots rådet att inte blanda sig i fallet. Cantrell känner Brax sedan många år tillsammans i kavalleriet och han kan inte tänka sig att han är skyldig. Men allt är ändock inte riktigt som det verkar. Här finns en hund begraven. 

Detta känns som en historiskt "viktig" film men den är inte dålig för det! Vi ser en stark skådespelainsats av Woody Strode i rollen som Sgt. Rutledge. Och filmen fungerar mycket effektivt som ett rättegångsdrama med flashbacks när vittnena berättar sina historier. Lager på lager av sanningen skalas av allt eftersom. 

Filmen behandlar rasismen på ett bra sätt, inte minst med tanke på dess ålder. Det är för sablans avslöjande att skådespelaren som spelar karaktären i fokus står på fjärde plats och med mindre textstorlek på filmplanschen. Ironiskt, men så var det trots allt "back then"...

Men framför allt är detta en välgjord och spännande procedurfilm som ibland påminner mig om något som den gode Hitch hade kunnat ligga bakom. Eller så hade kanske Ford just sett Billy Wilders Witness For the Prosecution... Med Sergeant Rutledge var jag fullt engagerad hela filmen igenom i vilket fall.

Betyg: 3/5

Two Rode Together (1961)

Jag skulle vilja hävda att Two Rode Together skulle kunna ses som en tematisk sequel till The Searchers. Och ifall den fem år äldre filmen är otrydlig om var John ford står i frågan om rasismen mot indianernerna och andra frågot borde kunna anses uträtade med denna film.

Detta är en otroligt cynisk och dyster film, "bleak" på engelska. Färgerna är urvattnade och bildspråket påminner mig mer om Altmans McCabe and Mrs. Miller än om Fords tidigare färgfilmer.

De två spelas av James Stewart vars karaktär för övrigt heter McCabe och Richard Widmark. De rider in i Comanchernas rike och ska förhandla om frigivning av nära och kära som indianerna rövat bort.

En klart tilltalande sak med filmen är att favoriten James Stewart spelar mot sin vanliga karaltär. Här är han en cynisk sheriff som fullständigt skiter i de olyckliga familjerna som förlorat nära och kära. Han snor dem på alla pengar han har trots att han vet att chansen att få tillbaka dem är minimal.

Widmarks Lt. Gary står för etik och moral i filmen. Stewarts McCabe är trots sin cynism mer en realist som dessutom verkar vara mindre rasistisk mot indianerna än många andra. McCabes inställning vilar på många års erfarenheter.

McCabe och Lt. Gary lyckas fria två av de vita som rövats bort. Utfallet av detta blir en mixad bag. Filmen lägger inte fingrarna emellan. Tonåringen Running Wolf sätter kniven i kvinnan som tror att han är hennes son vid först chansen han får. Nybyggarna hänger honom i närmaste träd medan Miss Purcell (Shirley Jones) maktlöst tittar på samtidigt som hon förstår att det är hennes lillebror. Misären.

Den fritagna kvinnan Elena (Linda Cristal) blir inte speciellt väl mottagen när hon återvänt till "civilastionen". De vita kvinnorna får moralpanik när de tvingas möta en kvinna som levt flera år som fru till en indianhövding. McCabe hatar nybyggarnas reaktion lika mycket som vi åskådare. Ford visar var han står i frågan.

Som vanligt återser vi skådespelare från andra Ford-filmer; Andy Devine är Sgt. Posey, filmens comic relief precis som han var som kusken i Stagecoah, Henry Brandon som var Scar i The Searchers spelar här Chief Quanah Parker och Woody Strode oförglömlig som Sergeant Rutledge spelar Stone Calf, filmens villain.

Betyg: 3/5 

Shinypodden - The Searchers

Nu har vi kommit fram till denna säsongens näst sista avsnitt! Jag och Carl har sett John Fords The Searchers. 

Filmen kom på plats 15 på senaste Sight & Sounds topplista "The Greatest Films of All Time". Inte illa pinkat av en film som passerade den samtida filmkritikerkåren mer eller mindre obemärkt.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

The Horse Soldiers (1959)

Jag trodde att The Horse Soldiers var en western i samma stil som Fort Apache men den visade sig vara en film från det amerikanska inbördeskriget. Nästan en western alltså. Filmen är mycket löst baserad på den berömda Grierson's Raid då 1700 kavallerisoldater från nordstaterna red långt in i fiendens område och förstörde en viktig tågpunkt som sydstaterna behövde för sitt underhåll som mat, ammunition och annan utrustning.

Filmen var överraskande spännande som actionfilm trots att vi inte ser några blodiga scener eller liknande... Det är filmen allt för gammal för. Jag kände till den historiska händelsen men när det blev uppenbart att filmen tog sig stora friheter med historien, framför allt i slutet av filmen, blev det lite spännande att se hur det skulle gå. 

Istället för att vända åter norrut efter raiden och då möta de sydstatare som jagade dem tog sig Grierson och hans mannar sig vidare sydväst till Baton Rouge som hölls av Nord. Detta var just det som hände i verkligheten men här i filmen råkar de ut för fler kollisioner med sydstatarna.

Filmen är en ganska effektiv anti-krigsfilm. Tre huvudpersoner står i fokus. Först och främst John Wayne som ledare för den lilla gruppen. Han har döpts till Colonel John Marlowe här. Hans antagonist är hans pacifistiska fältdoktor Dr. Kendall som spelas av Willam Holden. Den tredje intressanta karaktären är Constance Towers' Miss Hannah Hunter of Greenbriar "plantation", en sydstatskvinna som råkar få reda på Marlowes planer och då måste tas med på resan med de förhatliga yankees på deras smutsiga förvärv. Någon skulle kalla det kidnappning, någon annan kanske kallar det att de lät henne få leva (med tanke på alternativet...).

Dynamiken mellan de tre är filmens behållning. Alla tre lär sig att se den andra sidan och blir starkt påverkade på olika sätt och ändrar på vissa av sina ståndpunkter. Constance Towers blir efter ett tag filmens lysande stjärna. Hennes karaktär utvecklas så mycket genom filmen att hennes utseende ändras till och med. Bra skådespelarinsats.

Vid sidan av karaktärsutvecklingen och dynamiken mellan de tre huvudkaraktärerna ger filmen också en intressant inblick om hur Nord och Syd såg på varandra och hur soldaterna behandlade civilbefolkningen. Filmen visar på fall där de stridande INTE massakrerade civilbefolkning stup i kvarten. Det kändes som något annorlunda än vad man är van med nu för tiden... Detta var så klart inte ofelbart men även i den historiska beskrivningen kan man läsa om hur Union-soldaterna lämnade ut mat och medicin till stadsborna i Newton Station innan de brände hela lagret med vapen, ammunition och andra förnödenheter till Syds starka fäste i Vicksburg. Griersons lilla expedition uppdrag var att spränga tågförbindelsen och lager som det i Newton Station, men också som avledningsmanöver inför General Ulysses Simpson Grants stora attack på Vicksburg sommaren 1863.

Rekommenderas till dem som gillar Ford, Wayne, inbördeskriget eller westerns lite generellt sett.

Betyg: 3/5

The Quiet Man (1952)

The Quiet Man är en fascinerande film. Impetuous! Homeric!

På ytan verkar den vara en lättsam och pajjig komedi, men under densamma lurar en satir, en stark kritik mot det irländska samhället, och det amerikanska också.

Filmen inleds med en längre scen som taget ur en Disney-film, det är grälla färger och känlsan i scenen är drömsk och romantisk. John Waynes karaktär Sean kommer hem till Irland efter att ha levt i USA under nästan hela sitt liv. Hans mamma tog med honom som sexåring på båten västerut. Vi får nu se det lilla samhället via hans minne och de fantasier han byggt upp. 

Filmningen och känslan filmen ger påminner mig starkt om Hitchcocks The Trouble With Harry, vilket nu för tiden ger positiva vibbar.

Också den långa slutscenen känns som en dröm. John Wayne och Victor McLaglen slåss som blådårar framför ögonen på alla byborna. Grunden för slagsmålet är en konflikt om en fastighet och om en kvinna. Mary Kate spelas av Maureen O'Hara och här i färgfilm ser vi (jag) för första gången hennes vilda röda hår i sin fulla prakt. 

Det skämtas om hennes röda hår. Det är på grund av håret hon är så vresig och arg (stark?) och därmed är en ungmö som fortfarande bor hemma hos sin bror. Hon ber om ursäkt för att hon är arg och för att hon har rött hår. Ilskan under ytan är inte bara Mary Kates.

Jag upplever mitten av filmen som en mix av drama, romantik och en illa dold ilska hos Ford. Hans släkt kom från Irland och denna film omtalas som hans drömprojekt. Martin Scorsese kallar den "ett mästerverk". Ford visar upp en komplex bild över samhället, allt står inte rätt till. Å ena sidan hjälper både byborna och de lokala prästerna till med att få ihop de älskande, men det är också ett strängt och regelstyrt samhälle som visas upp. 

Sean frågar "Red" om lov att få gifta sig med hans syster men får nej. Amerikanen rycker på axlarna och tänker att detta steg endast var en formalitet ändå och skit samma att brodern (förmyndaren?) säger nej, men icke... Den lokale äktenskapsförmedlaren ger honom den ledsna nyheten:

”This Ireland, Sean, not America.”
”If her brother says no. She couldn’t, and wouldn’t.”

Irland, vilket rövhål till land.

Min känsla från filmen är att den hela tiden är två saker samtidigt, dels det vi ser på duken, dels budskapet under ytan. Det är en satir över samhället, patriarken och det låsta systemet. Hur samhällssystemet tvingar sig på in i folkets liv. Synen på kvinnan. Hennes värde, hennes ägodelar byggda av 300 års drömmar, hennes pengar som hon tjänat ihop under 15 års hårt slit, allt summeras upp till hennes stolthet. Sean ser inte denna stolthet, han har sin egen mörka hemlighet och börda som hon i sin tur inte ser. 

Om de bara hade pratat med varandra hade mycket av smärtan kunnat undvikas. Mary Kate respekterar inte sin make, och Sean förstår inte vad hennes frihet består av och hur viktig den är för henne.

Allt blir bra till slut. Ingen anledning till oro!

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

2024 - Året på Fripps Filmrevyer

2024 på Fripps Filmrevyer, vad var det egentligen? Bloggen må ha levt ett lite tynande liv i skuggan av poddar och annat men den är fortfarande här! Det är något i alla fall.

Året har följt de senaste årens trender som att poddningen tar mer och mer tid från skrivandet, att film på bio nästan helt har försvunnit för mig (efter pandemin) och att tv-serier är himla gött. 

Under året har jag dock lyckats komma in i läsning av "old school" fysiska böcker igen då jag under sommaren och hösten läst de fem första Agatha Christie romanerna. Den bästa "so far" var The Man in the Brown Suit med Anne Bedingfield tätt följd av The Secret Adversary med Tommy & Tuppence samt The Murder on the Links med Poirot. Som "companion" till mitt läsande av Agathas böcker lyssnar jag på den förtjusande podden "All About Agatha". Rekommenderas.

Nu blir det paus för Agatha, då jag just har startat upp den första boken i Brandon Sandersons Mistborn trilogi. Härligt att äntligen fått tummen ur och tagit mig an en av Sanderson på egna bens mest kända bokserier. 

Poddandet går vidare och under 2024 hann vi med två säsonger (mer eller mindre) samt den periodiskt återkommande Shinypodden Special. Först ut var Clintanpodden: Del 2 med Frans och Joel dår vi valde tre filmer var och därmed fick ihop ytterligare nio filmer. Det var mycket trevligt, även om den poddsäsongen gjordes via datorns kalla sken på grund av un-co-location. Clintanpodden tar nu en längre siesta som det verkar.

Men det var inte nog med det! Jag och Carl tog oss an en spännande säsong med John Ford-podden som alldeles snart kommer gå i mål. Vi valde till sist ut elva filmer även om jag personligen tar extrakursen och planerar at se hela 19 filmer av mästaren Ford.

Shinypodden Special var också i luften hela åtta gånger. Som vanligt samlades Carl, Niklas, Johan och jag för att under våren podda om de bästa filmerna från året innan och under hösten för ett äldre filmår, vilket denna gång var ett nioårsretrospektiv över filmåret 2015.

Jag och Niklas gillar musik och vi hann med sex albumår under året där vi bland annat körde "Grungeskolan" vilken kommer avslutas i luften under januari (efter John Ford-podden är slut).

På tal om poddande så gav min gamla dator upp efter att ha tjänat mig troget i nio år och jag fick glädjen att köpa en ny en. Nu snurrar poddproduktionerna åter igen. Även den gamla inspelningsmanicken gav upp och en ny har inhandlats och körts in. Ut med det gamla och in med det nya så att säga.

 

Som sagt så blir det allt mer sällan film på bio vilket ibland känns konstigt men det är så det har blivit. Året har ändå bjudit på sköna upplevelser med Dune, Furiosa och Alien på den stora duken samt Apocalypse Now på Cinemateket tillsammans med Måns. 

Annars är film i princip lika bra hemma i filmrummet ju. Ett litet filmprojekt som jag och Måns sysslat med under sommaren och hösten var att se Alien- och Predator-filmer. Kul att få chansen att "lära upp" systersonen i klassisk film.

På bloggen har jag försökt varit så ärlig som möjligt och det innebär ibland "hot takes" som när jag sågade Poor Things eller Saltburn, den senare till Fiffis förtvivlan. 

Vid sidan av film är tv-serier en stor favorit nu för tiden och jag har sett nio fulla säsonger detta år. Det finns så många att välja på! De bästa som jag råkade se var Slow Horses (S4), Monsieur Spade (S1) och Yellowstone (S2). 

Till sist har jag gått på hela fyra stora konserter under året. Taylor Swifts The Eras Tour var magiskt bra och jag skulle vilja hävda att den var den bästa konsert jag någonsin sett! Javisst, till och med bättre än den första gången jag såg Pink Floyd (Köpenhamn 1988), de bästa av Neil (Sjöhistoriska 1993, Dalhalla 2016 eller Where The Action Is 2009) eller gamla favoriter som The Cure (Johanneshov 1987) eller Marillion (Scandinavium 1987).

I Oktober reste jag och Per till London och hängde med Frans. Då hann vi också med att se David Gilmour på Royal Albert Hall, premiär för både Gilmour solo och RAH. Mycket bra och en konsert som hade varit "nummer ett" för många år.

Nu önskar jag och bloggen alla läsare ett Gott Nytt År och förhoppningar om att 2025 kommer ge oss mera böcker, mera musik, fler filmer och de bästa tv-serierna!

Shinypodden - The Quiet Man

Mitt under säsongen adderade vi veckans film, den nionde av elva filmer under John Forc-podden.

Är det en "screw ball comedy"... eller är filmen svidande samhällskritisk? Det är frågan Henke och Carl försöker bena ut.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.