Rebel Moon - Part One: A Child of Fire (2023)

Rebel Moon - Part One: A Child On Fire är Zack Snyders fusk-Star Wars. I en galax nära dig där det mesta som släpps ut av Kathleen Kennedy är mer eller mindre uselt kommer alltså den älskade/hatade filmskaparen Zack Snyder ut med den första filmen i ett eget Star Wars-universa. Quelle spectaculaire!

Jag såg en recensent som siade om att alla som hatar Snyder kommer att hata Rebel Moon av samma anledningar, och på samma sätt, att alla som älskar Snyder kommer älska Rebel Moon av samma anledningar. Det är en intressant spaning tycker jag och den kan  mycket väl stämma.

Jag har gillat en del av hans tidigare verk som "300", remaken av Dawn of the Dead, Watchmen och Sucker Punch. De är kanske inte direkt fyllda av djupa karaktärer och sylvass dialog men de är i alla fall snygga och väldigt underhållande. Jag har däremot inte varit förtjust i hans DCEU projekt. Så jag visste inte inom vilken grupp jag skulle hamna, hata eller älska?

Nåja, varken eller, såklart. Jag hatar sannerligen inte filmen utan fann den mycket underhållande under titten. Sen kan jag inte med gott samvete säga att den är jättebra inom många klassiska mått mätt som story, karaktärer, dialog och sådant. Men den är njutbar på något lustigt sätt. Jag tror att jag direkt "tunade in" på att detta är en kärleksfull lek med genren i stort och Star Wars specifikt. Vi får oss tillgodo en massa kärleksfulla blinkningar och homager till alla möjliga serier och filmer i genren. Sci-fi and fantasy that is!

Storyn är simpel. Snyder gör De Sju Samurajerna fast i space. Det funkar! Under titten fick jag en massa positiva impulser då jag blev påmind om The Expanse, Firefly, Asimovs Foundation och Rogue One. Det är som att Zack har stjälpt i allt möjligt gott i en bytta och rört om. Jag såg också likheter med Gladiator, The Witcher och Inglourious Basterds. Tänk vilken underbar soppa! 

Bra film då? På samma sätt som Martin Scorsese gör sina filmer? Nej, sannerligen inte, och det är ok i min bok. Jag hade en himla kul stund framför duken. Det är en fantasieggande värld med en massa coola miljöer och häftiga figurer, och när jag såg designen på ett rymdskepp som såg precis ut som en Firefly Series 3, fast fullt bestyckad med vapen, blev jag lite varm om hjärtat.

Betyg: 3/5

Hvítur, hvítur dagur (2019)

Isländska filmer ser man inte så ofta. De brukar dyka upp på filmfesten och som nu på filmdagarna, och det är klart kul att se dem. Jag försöker prioritera dem när jag väljer vilka filmer jag ska se. Ofta har de isländska filmerna en distinkt egen känsla och miljöerna är ju allt som oftast spektakulära. Jag kommer speciellt att tänka på "Black game" från filmfesten 2012, en fin-fin film.

"Hvítur, hvítur dagur" eller "En vit, vit dag" som den heter på svenska, är ett tungt drama om sorg. Den gamle polisen Ingimundurs fru har dött i en singelolycka. Hennes Volvo krossade vägräcket och hon flög ut över ett stup. Ingimundur försöker komma tillrätta med livet och saknaden. Han hemsöks av onda andar i ett allt mörkare sinne. Samtidigt umgås han mycket med sin dotterdotter Salka. Deras relation är jättefin och utgör filmens hjärta i mina ögon.

Jag hade hoppats på en något lättare film, något där den misärliknande sorgen balanserades med en mer hoppfull syn på framtiden. Det var inget som utlovades före filmen på något sätt, men jag tycker det hade passat för nu går filmen i samma ton filmen igenom. Dynamiken saknas. Det som ofta amerikanska indy-filmer är så fulla av, en balans mellan mörkt och ljust och en spänst i dynamiken saknas här. Väldans trist för Ingimundur och Salka vore värda en något mer mångfacetterad film.

Filmen får ändå en svag trea då miljöerna och stämningen hänger sig kvar. Det känns som att det var vinter året om i filmen. Ekot av det entoniga känslan hänger sig dock kvar vilket hindrar filmen att få ett högre betyg. 

Filmen har premiär på svenska biografer idag. Folkets Bio!

Betyg: 3/5