onsdag 2 september 2020

Tenet (2020)


Va fan det går inte att säga mycket om denna film utan att spoila skiten ur den så jag slänger upp en stor spoiler-varning här.

SPOILERS BEWARE!

Men först och främst vill jag nämna att detta var den första filmen jag sett på bio sedan apokalypsen startade! Jag, Markus och Johan såg filmen i den stora IMAX-salongen på MoS och det var en ypperlig föreställning. Eftersom det bara får vistas 50 personer på varje visning satt alla extremt glest. Markus hade införskaffat de bästa biljetterna. Vi satt på bakersta raden som användes vilket betydde att det inte fanns några bakom oss som satt och pustade ut virus! Och ingen publik på raden framför heller, varannan rad var avstängd. På raden vi satt på var det mycket glest med en 4-5 lediga säten mellan sällskapen. Perfekta förhållanden, yay för pandemin! Det kändes till och med som att ljudet var extra högt, kanske för att det inte dämpades av en salong fylld med publik...

Ok, vad är Tenet nu då? Först och främst är titeln tematiskt lämpligt nog ett palindrom. I övrigt är filmen en otroligt välproducerad och utomordentlig sci-fi då det gäller allt filmtekniskt, ljud, bild, klippning, otroliga specialeffekter osv. Allt detta är väntat av Nolan och hans team nu för tiden.

Tenet är som en blandning av en bondfilm, Inception och Primer.

Handlingen är klar och tydlig men samtidigt "mind blowing". Man har i framtiden uppfunnit en maskin som kan byta entropin på saker inklusive människor så att de färdas bakåt i tiden istället för framåt.

Det är en spektakulär resa vi tas på under filmens gång då vi lär oss mer och mer om fenomenet. Allt kulminerar i den stora slutfajten med attacken på en rysk stad. Hälften av gänget är inverterade så att de gör allt baklänges, hälften är inte inverterade och de gör vad de gör framåt i tiden. Detta leder till en scen som lyckas vara både fantastisk och fantastiskt frustrerande. Det är otroligt svårt att hänga med på vad som händer, vem som gör vad och när. För mig tappade scenen lite i styrka just för att jag inte fick grepp på vad som egentligen hände (vet det fortfarande inte).

De parallella scenerna från Sators yacht var dock mycket bra.

Rent generellt sett saknar jag rejäla "stakes" i filmen, som är fallet i de flesta filmer där man i någon form kan manipulera tiden. Jag inser att jag inte bryr mig speciellt mycket om någon i filmen förutom vår huvudperson, "The Protagonist". Alla andra är skumma, icke älskvärda eller helt enkelt förväntade offerlamm.

Detta gör att filmen bara är otroligt snygg att se på och man kan absolut sjunka in i dess värld och bara låta bilderna och ljuden flöda över en. Men om man vill förstå vad som händer eller känna för karaktärerna i storyn saknar filmen en del.

Huvudpersonen spelas av John David Washington som jag sett i Blackkklansman. Han är riktigt bra och egentligen den enda karaktären i hela filmen jag känner för. Robert Pattison har en stor roll, han är vrång och besvärlig, det känns som att han är ett asshole utanför filmen lustigt nog. Han har sannerligen växt upp sedan Twilight.

Tyvärr är jag inte speciellt såld på Elizabeth Debicki som spelar Kat, en av filmens viktigaste figurer. Det är något i hennes uttryck som jag aldrig gillat och i denna film känner jag inte en sekund för hennes karaktärs mycket svåra och pressade läge. Jag köpte heller aldrig känslomässigt varför "The Protagonist" kämpade så för hennes skull. Rent intellektuellt och "på pappret" förstod jag att han kände sig skyldig henne något, eller att han helt enkelt var en empatisk människa, men det hade funkat bättre om Nolan valt någon annan att spela den rollen tror jag.

Aaron Taylor-Johnson spelade en hyfsat stor roll men som vanligt nu för tiden kände jag inte igenom honom. Han är en kameleont! Kul att set Wes Chatham i en liten roll, ni vet Amos från "The Expanse"! Till sist får vi givetvis en scen med Michael Caine också, det är ju trots allt Christopher Nolan...

Allt är extremt med denna film rent tekniskt, men den är också ganska kall som Nolans filmer ibland tenderar att vara (tex Dunkirk). Idén om att vissa saker kan gå bakåt i tiden är spektakulär men tyvärr gjorde filmen mig väldigt förvirrad i vissa scener. Handling som sådan var dock inga problem, den är jättehäftig och hade kanske funkat ännu bättre i bokform.

Hade jag bara känt mer i hjärtat (känt för karaktärerna) och i magen (känt stakes och spänning tydligare) hade detta blivit en 5/5. Nu nöjer jag mig med en fyra mestadels för att premiera grundidén och hela spektaklet.

Betyg: 4/5





10 kommentarer:

  1. Tids nog kanske nästa vecka är inte riktigt biohärdad än. Det märktes när jag satt och nickade till på Peninsula härom veckan. Man har liksom vant sig att kunna gå och hämta kaffe m.m under filmtitten och 2.5 timmar känns lååångt

    SvaraRadera
    Svar
    1. Behövs en stor ta-med-kaffe när man ser en sådan här film. Tack för tipset på Peninsula! Hade inte ens koll på att en uppföljare var på g. Spännande!

      Radera
  2. Såg den häromkvällen och den slank ned förvånansvärt lätt. Betyget blir dock lite längre än ditt. Kul ide snygg genomfört men utan känsla och därmed blev jag inte engagerad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förstår det där med att inte bli engagerad. Jag tycker den är kall och jag saknar tydliga stakes. Men totat sett var det en häftig filmupplevelse för mig, och jag fann den ändock till slut starkare än en trea! :-)

      Radera
  3. Äntligen sedd! Och vi tycker både lika och väldigt olika. Jag var inte alls impad av rollfiguren Kat eller varför protagonisten skulle vara så brydd om henne. Gillade även Washington. Tumme upp på det! Däremot tyckte jag Pattinson var riktigt bra, fick inte alls några asshole-vibbar från honom. Och jag får intrycket av att även om vi är överens om att spektaklet saknade insatser blev du lite mer betagen i själva konceptet än jag.

    En grej som jag tänkte ganska mycket på och där jag tycker att Nolan trampade helt fel var i specificeringen kring protagonisten. Jag tyckte att det var så himla bra när Priya påpekar att Washington är "a protaginist", inte "the protagonist". Och så backar slutet helt på det?! Mycket besviken på just den detaljen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att du sett den!

      Well, jag var långt från impad av Kat, både rollfiguren och skådespelerskan, men "the protagonist" ansåg uppenbarligen att hon var viktig och därmed fick hon den rollen i filmen. Finns risk att du misstolkade min text om hur jag såg på henne.

      Jag gillade också Pattinson här i filmen. Hans karaktär var underbart vrång och motsträvig. Som en kommentar känns det som att han utanför filmen skulle kunna vara ett asshole, men jag känner honom inte personligen så det är en ren gissning. Han har sannerligen vuxit upp från tiden då han, i mina ögon, mest var en pretty-boy från de där vedervärdiga YA filmerna om Twilight...

      Intressant om "a" eller "the" "protagonist". Inget jag la märke till. Vad menar du egentligen? Varför har de så stor betydelse menar du? Om det var "a" betyder det att det kunde finnas fler hjältar som räddar världen, men nu var det bara en hjälte. Ok? Hänger inte med i vad du ser i den frågan! Help.

      Radera
  4. Haha, många missförstånd här :) 1. Ja, då missförstod jag nog hur du ställde dig till Debicki, jag tyckte inte att hon borde ha varit så viktigt. Ologiskt. 2. Aha, trodde du inte gillade Pattinsons rolltolkning (heller). My bad. 3. Jo, det jag tänker på är att Washington i något läge säger att han är protagonist_en_, dvs den ende. Medan Priya korrigerar med att han bara är en av många ptotagonister. Det tyckte jag lirade bra med upplösningen på slutfajten vilken jag såg som en team effort mellan Washington, Neil och Ives. Men när vi sedan kommer till det allra sista slutet i bilen avslöjas det ju att Washington mycket riktigt är den ende sas "prime mover" av allt som hänt och därmed också är den ende som räknas. Förstår du hur jag menar?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ingen fara! Vi får lägga skulden i knät på inläggsförfattaren. :-)

      Men det är lätt hänt med hastigt skrivna texter att det blir otydligt. Jag får försöka uttrycka mig klarare nästa gång, om det går.

      Jo, men jag tror jag fattar vad du menar om hjältar vs hjälten, även om jag inte tycker att det skulle ändra så mycket på känslan från storyn, för min del i alla fall. Tror att risken skulle vara att det skulle kännas ofullständigt om det fanns flera hjältar. Hur många fanns det? Vad gjorde de andra? Var "vår" hjältes kämpande ens viktigt? Sådana frågor hade kanske poppat upp...

      Radera
    2. Nu låter det som om vi pratar om ungefär samma saker i alla fall :) Och generellt torde väl kommentarsskrivaren vara ännu slarvigare än inläggsförfattaren i så fall. Let's settle with that we're both to blame...

      Jag inbillar mig i alla fall att jag skulle ha gillat ofullständigheten eller ambivalensen med flera protagonister. Lite mer av teameffort och lite mindre av lone wolf om du förstår vad jag menar?

      Radera
    3. Japp, nu har vi nått fram i kommunikationen! :-)

      Men huruvida filmen blivit bättre med mer av teameffort istället för lone wolf (aka huvudperson) får vi låta vara oklart! ;-)

      Radera