söndag 8 december 2013

Brief Encounter (1945)



Laura Jesson: I had no thoughts at all, only an overwhelming desire not to feel anything ever again.









5 minuter och 20 sekunder in i filmen kommer en axelberöring som får mig att inse att om den scenen är vad jag tror den är så kommer denna film kunna konkurrera om epitetet den mest romantiskt bitterljuvliga film jag någonsin sett. Ni vet hur svag jag varit för det bitterljuvliga under detta projekt. Det är Chaplis fel, det var han som ledde mig in på detta... fjantiga.

5:20
Ingredienserna David Lean, Noel Coward och Rachmaninov's Pianokonsert nr 2 är en ganska bra start på en film från 40-talet. Lägg därtill Trevor Howard och framför allt Celia Johnson i huvudrollerna. Filmen är en utveckling av Noel Coward's enaktare "Still life". Den handlar om ett kort möte mellan hemmafrun Laura Jesson (Celia Johnson) och läkaren Dr. Alec Harvey (Trevor Howard). De möts på grund av ett dammkorn och...


Nej, inga (uppenbara) spoilers här. Detta är en klassiker med all rätt och jag kan bara rekommendera er att se den. Den handlar om livet, den är sann och uppfyllande i delar, sorglig och bitterljuv i andra. När jag sett klart filmen var jag mentalt utmattad. Men på ett bra sätt. Utmattad som man kan bli då man läst en riktigt bra bok, lyssnat på en suverän skiva eller sett en mycket bra och berörande film. Detta är en äkta och ren film.

Ögonblicket
Filmen spelades in 1945 men den utspelas 1938. Fast det skulle kunna vara idag nästan. Tågstationen där mötet sker och tågen som kommer och går ser ungefär likadana ut idag. Vid sidan av den romantiska historien och karaktärernas livsöden slås jag av hur utomordentligt brittisk filmen är.

Laura Jesson: Do you know, I believe we should all behave quite differently if we lived in a warm, sunny climate all the time. We shouldn't be so withdrawn and shy and difficult.

Språket är gammaldags, det blir mycket "I shant do it". Det dricks te hela tiden, med mjölk och socker (det ligger i skeden). Utropen om var tågen stannar är identiska som idag, "Calling at..." Tågstationerna heter allt som oftast något med Junction. Tågen har dörrar rakt ut från tågkupén och tågbiljetten lämnas till konduktören efter tågresan. Filmen befolkas med extremt väluppfostrade och behärskade karaktärer. De är civiliserade och "sensible". På tåget låtsas man läsa i sin bok rädd för skammen att någon ska se att man är ledsen eller upprörd. Detta är "stiff upper lips" country i allra högsta grad. Det är en plats där skam i det sociala livet är bland det hemskaste en människa kan råka ut för.

Struntar i vad folk tror...
Jag vet inte varför jag tänker så mycket på det brittiska perspektivet för jag tror samtidigt att historien både är tidlös och universell. Jag känner nu att jag inte alls kan sätta ord på vad jag känner inför denna film. Den är djäkligt bra helt enkelt. Den rör upp känslor som ofta trycks ner och det måste vara bra. Det är bra att gymnastisera dem ibland.


Filmen är endast 85 minuter lång. Den har en fantastisk struktur, vi startar i slutet och slutet är där allt startar. Det är resan som är målet. Tågstationen och tågen som kommer och går enligt sin eviga och obönhörliga tidtabell är filmens motor och symboliken ligger lika tjock som röken från loket.


Laura Jesson: There's still time to behave like sensible human beings.
Alec Harvey: There's no time at all.

Jag föll pladask för denna film. Den har länge legat på listan och jag får tacka projektet för att jag fick en dask i ändan och tog tag i att äntligen se den. Jag kommer tänka på denna film mycket den närmaste tiden. Jag kommer hemsökas av Celia Johnson's sorgsna ögon och jag kommer tvingas gråta en skvätt till.

Jag ger givetvis Brief encounter fem korta möten som får räcka en livstid av fem möjliga.

Betyg: 5/5


Decennier traskar på. Movies - Noir har också tittat på något romantiskt, men jag har en känsla att det han såg var något helt annat...

Sofia har också sett filmen men hon "missade tåget" med sampostningen igår, så att säga. Men nu har hon postat sin text och den finner du här. Tyckte hon som jag att denna klassiker var bättre än Citizen Kane, eller gjorde hon som britterna, spände sin överläpp och var "sensible" i frågan?


17 kommentarer:

  1. En fullpoängare! Härligt! Men visst gillade du det bitterljuva långt innan Chaplin kom in i ditt liv? Roman Holiday, typ? :)

    En annan sak jag tänkte på när jag läste din text är givetvis det alldeles uppenbara att nu MÅSTE du se Återstoden av dagen, eller i alla fall ha med den när Decennier tar sig in på 90-talet. Det är inte många saker i livet man MÅSTE göra men du MÅSTE se den.

    SvaraRadera
  2. Kanske det. Har aldrig varit sugen på den filmen så vi får se. Projektet ska byggas på glädje, inte måsten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast nu känns det som att du väljer att missförstå min kommentar en smula. Det var inte tänkt som ett tvång, mer som att du kanske skulle bli glad av ett filmtips som jag visserligen vet att du drar dig för men som ändå har alla element du tar upp i din text som något positivt: romantiskt bitterljuvt _och_ en "stiff upper lips" miljö.

      Så vad gäller filmer-du-på-pappret-borde-gilla är Återstoden av dagen en absolut sådan OCH en måstefilm så till vida att den är så rackarns bra. :)

      Radera
    2. LOL. Det såg ut som att du skrev MÅSTE med stooooora bokstäver. Och två gånger dessutom... :-)

      Dessutom var min spaning om att filmen var väldigt brittisk menad som helt neutral. Om något är "stiff upper lip country" på minussidan, inte på plus. Jag var kanske otydlig i min text där... Jag var mer överraskad över att den var så bra trots det brittiska... Men jag utvecklade inte den tanken så mycket då jag ville hålla texten lite kortare och det kändes inte nödvändigt att gnälla på det brittiska i revyn. Men nu gör jag det här istället som svar!

      Radera
  3. Alltid lätt att säga i efterhand, men även detta känns som en helgjuten bitterljuv Henke-film. Jag tror att det här undertryckandet av känslor ändå blir så mycket tydligare tack vare miljö och tidsperiod -- den utspelar sig ju ändå i ett land som står på randen till ett världskrig. Och det är ju förändringen av denna stiff upper lip-kultur som illustreras så fint i The Queen. Återkommer ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förändringen av denna stiff upper lip-kultur?? Nu gjorde du mig nyfiken. Förändring? När skedde det? Inget jag sett röken av trots att jag besöker landet cirka en gång per år...

      Radera
    2. Nu var det ärligt talat ett bra tag sedan jag var i kungadömet, men som det beskrivs i The Queen i alla fall är det åtminstone en klar förändring till detta känslovältrande som finns lite överallt nu för tiden. Alla ska beskriva hur det "känns" och gråta över Diana även om de inte ägnat henne en tanke medan hon levde. Inte så stiff upper lip...

      Tack för ping.

      Radera
    3. Jag har mången gång uttryckt min bestörtning över britterna inför min vän Frans som faktiskt tagit sitt pick och pack och lämnat moderlandet just för dem. Personligen skulle det mycket till för att få mig att flytta dit! :-)

      Radera
  4. Jättkul att den kom dig så nära hjärtat. Jag har sett den för länge sen och minns den som en mysig liten film. Det är en sån där brittisk klassiker många nog ändå missar. David Lean var annars en av de största brittiska regissörerna så inte så konstigt att det var kvalité över det hela.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kvalité var ordet. Detta var nog också min första film av Lean. Kan det verkligen stämma? Ja jag tror det!

      Radera
  5. @Fiffi, men tack för tipset (The remains of the day)!

    Den läggs i den långa listan man har i bakhuvudet. Just detta projekt är till för att se sådana filmer som just jag velat se men som jag inte kommit till skott med. Jag har fullt med sådana filmer och många av mina egna "favoriter" bland icke sedda filmer från 90-talet kommer inte ens få plats. Att då addera heta tips gör det än mer trångt om platserna. Visst kan man bli influerad längs vägen, men jag har redan listorna överfulla med titlar.

    Man får helt enkelt starta om med ett nytt projekt vad det lider där man tar in rekommendationer, eller något helt annat upplägg. Det behöver man inte tänka på förrän det är dags...

    SvaraRadera
  6. Om ni läst mitt bidrag till Tre filmer vet ni att det här är en väldigt speciell film för mig. Den är sublim, visuellt och emotionellt. Ett tips är att se Leans Passionate Friends (Längtan) nu. Inte lika bra, men ändå väldigt bra. Ann Todd, Claude Rains och Trevor Howard spelar rollerna i den.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ska kolla upp din Tre filmer. Låter intressant. Tack för tipset. Hör Passionate friends ihop med Brief encounter på något sätt? En officiell, eller inofficiell för den delen, uppföljare kanske?

      Radera
  7. De har likheter, en kvinna återser en f.d älskare av en slump när hon är på semester med sin man och det utvecklas till ett triangeldrama. Om man vill kan man ju låtsas att det är vad som kunde hända när Alec kommer tillbaka från Afrika.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. Får se när det blir en titt...

      Radera
  8. Remains of the day rekommenderas varmt. Bitterljuv och skådespeleri av högsta klass. Den här filmen fick en remake med DeNiro och Streep Falling in Love - den gillade jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jajajaja. Vilket tjat det var om den filmen då. Och att den är just från 90-talet är extra olyckligt. Det är det decennium jag har överlägset flest filmer på listan av MINA EGNA VAL av filmer jag vill se (och har velat se länge...) :-)

      Men tack för tipset. Keep'em coming! Men jag vågar inte lova bort "spottar" förrän jag satt min plan för det decenniet.

      Remaken kommer dock än längre ner på listan.

      Däremot kanske det hinns med ännu en David Lean-film denna månad! Håller tummarna (om att gnistan för 40-talet räcker...)

      Radera