Den Ultimata Årsbästalistan - 1984

Bloggen tuffar på trots storfester och annat som stör postandet av nya inlägg. Bloggen som aldrig sover kan tydligen försova sig trots allt. Så här kommer en dag sent den Ultimata Årsbästalistan för filmåret 1984. Detta är ett filmår som många anser tillhöra forntiden, medan vissa av oss ser på det i ett nostalgisk skimmer. Flera experter ser det som ett starkt filmår. Personligen tillhör jag dem som håller 1984 och 1985 som en peak, creme de la creme. Men det kan ju har att göra med min egen filmkonsumtion. Jag har sett otroligt många filmer från dessa år.

Men vilka är då de tio filmer från 1984 som man inte fick missa? Tio bloggare som också kallar sig spanare har låtit publicera sina favoritfilmer i listform, och bara en av oss fuskade med formatet! Nedan kommer min sedvanliga sammanställning där poäng delats ut, summerats och sammanställts. Har du sett alla på UÅBL? Om inte är det bara att gå till videobutiken och hyra en moviebox och några videosar (vhs!) och se ikapp.

De lyckliga tio som gemensamt skapat förutsättningar för denna sammanställning är; Fiffi, Jojje, Movies-Noir, Filmitch, Sofia, Flmr, Filmfrommen, Film&Media, Absurd Cinema samt herr Fripp21 aka 50-åringen.

Tio görbra filmer från 1984

1. The Terminator (James Cameron) 63 poäng (9 listor, två förstaplaceringar)
2. Once upon a time in America (Sergio Leone) 44 poäng (sex listor, två förstaplaceringar)
3. Blood simple (The Coen brothers) 40 poäng ( fem listor, en förstaplacering)
4. Amadeus (Milos Forman) 38 poäng (sju listor, en förstaplacering)
5. Paris, Texas (Wim Wenders) 30 poäng (fyra listor, en förstaplacering)
6. Mannen från Mallorca (Bo Widerberg) 29 poäng (fem listor, en andraplacering)
7. A nightmare on Elm Street (Wes Craven) 25 poäng (fem listor, två tredjeplaceringar)
8. Beverly Hills cop (Martin Brest) 24 poäng (tre listor, en förstaplacering)
9. Indiana Jones and the Temple of Doom (Steven Spielberg) 17 poäng (fyra listor, en andraplacering)
10. This is Spinal Tap (Rob Reiner) 16 poäng (tre listor, en andraplacering)

Listan skapades måndagen den 12:e september 2016.

Totalt sett nämndes 48 filmer på de tio listorna. Här följer plats elva och uppåt i poängordning; Ghostbusters, Gremlins, Sixteen candles, Birdy, Rhinestone, Broadway Danny Rose, Uppdrag sex, Nausicaä från Vindarnas Dal, Shanghai blues, Karate kid, Against all odds, Star Trek III: The search for Spock, The killing fields, 2010, Den gula jorden, Streets of fire, En färd till Indien, Ronja Rövardotter, The little drummer girl, Falling in love, Vad har jag gjort för att förtjäna detta?, Love streams, Romancing the stone, Top secret!, Efter repetitionen, 8 diagram pole fighter, Body double, The bounty, Footlose, Wheels on meals, The Neverending story, The times of Harvey Milk, The natural, Ghost warrior, The company of wolves, The flamingo kid, Korpen flyger, Åke och hans värld.

Den allvarsamma leken (2016)

Den allvarsamma leken är ingen lek men den är allvarsam. Svenska kostymdramer är kanske inte den genre jag allra helst väljer, men filmen visades som invigningsfilm på Malmö Filmdagar och som sådan var den ett självklart val. Det är dessutom alltid kul att se svenska filmer som jag vet kommer bli uppmärksammade och omtalade. Pernilla August och filmens kvinnliga huvudrollsinnehavare Karin Franz Körlof kom upp på scen före filmen och presenterade den. De sa att filmen är tidlös i det att den handlar om allmänmänskliga känslor och beteenden. Om de pratar om kärleksförhållanden i generella termer så har de helt rätt. Men samtidigt kände jag aldrig samhörighet med personerna på duken eftersom de hela tiden gjorde så konstiga och idiotiska val. Jag antar att tidseran hade mer med handlingen än vad Pernilla ville låta påskina.

Filmen bygger på Hjalmar Söderberghs bok från 1912 och för er som läst den behövs ingen beskrivning av handlingen men för alla er andra så... Filmen handlar om Arvid (Sverrir Gudnason), en ung skribent på en tidning i Stockholm som blir förtjust i Lydia Stille (Karin Franz Körlof). Lydias far går bort och plötsligt är hon lämnad ensam i världen utan medel. God råd är dyra. Tidigt i filmen fattar Arvid och Lydia tycke, giftermål är inom synhåll. De gifter sig och det var det...

Men nej. Skojjade bara... De gifter sig INTE. Arvid kan inte gifta sig med sin älskade! Inte för att han inte är säker på sin sak för det är han i allra högsta grad. Inte för att han inte har ett jobb för det har han i allra högsta grad. Utanför att han inte har en tillräckligt hög lön än. Bättre är tydligen att överge Lydia och tvinga henne in i en högst obra situation och hoppas på det bästa. Lydia gifter sig snart med en rik äldre man. Och så börjar cirkusen med trånande blickar, smussel, smygande bakom ryggar och omfamningar bakom lyckta dörrar. För att helt säkert försäkra sig om att ändå få chansen på Lydia så snart hon frigjort sig från sin rike äldre man går Arvid illa kvickt och gifter sig med en annan kvinna. Usch vad livet är hårt mot Arvid och Lydia. Det fick ju aldrig chansen ens!

Nä, jag vet inte jag. Är det kanske att människor är korkade som är den tidlösa sanningen i Pernillas film? I övrigt var allt filmtekniskt bra. Bra regi och vassa skådespelarprestationer. Filmens Lydia hade något spännande i ögonen, jag blev hela tiden mer nyfiken på henne. Arvid-pojken var dock mest lite mesig. Filmens största överraskning var kanske att jag gillade Michael Nyqvist i rollen som chefsredaktörn på tidningen! Jag ger Den allvarsamma leken två bortkastade chanser av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Jag såg denna film under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga:
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Gäckande in i det sista...

Truman (2015)

Tänk dig att du har en bästa vän som du har varit så nära kan man komma en vän men att ni på senare år inte umgåtts mycket på grund att ni bor i olika städer, ja till och med olika länder. Tänk sedan att din vän har cancer och snart, mycket snart, ska dö. Åker du och besöker din vän? en fråga som borde ha ett självklart svar visar sig vara mycket svår att besvara ärligt. Tänk då att du trots din egen rädsla och osäkerhet på hur du ska bete dig, vad du ska säga, göra och framför allt känna, att du ändå åker och besöker vännen. Hur skulle ett sådan möte kunna bli? Det är det som den spanska filmen Truman visar. Svensk titel blev den något mer beskrivande Vänner för livet. Nu visade det sig att originaltiteln var väldigt talande också...

Kan en film som denna med detta blytunga ämne vara rolig? Javisst, om filmmakarna behandlar ämnet på ett öppet sätt utan att lägga in gimmicks bara för att göra filmen cool. Filmens ton måst matcha ämnets seriositet så att säga. Kan en film som denna vara befriande och till och med hoppfull? Javisst, den behandlar generella mänskliga frågor och funderingar  och som med allt i livet finns det alltid två sidor på allt. Även när det är mörkt erbjuder livet små ljusglimtar för de som håller sinnena öppna. Kan en sådan här film vara tung att se? Låt säga för en person som lider av lättare dödsångest? Jepp, you bet. Kan en film som denna vara sorglig? Ja, mycket.

Filmen är otroligt bra! Gå bara ock se den. Jag kände alla känslor du kan tänka dig under filmen. Värme, nostalgi, förvåning, vemod och sorg. Vid flera gånger rann tårarna ohejdat nedför mina kinder. Just de tysta tårarna som man inte märker förrän det känns blött i skägget är förbenat luriga. Känslan av rening efter filmen är dock påtaglig.

Jag har ingen personlig erfarenhet av cancer, varken mig själv eller någon riktigt närstående har haft det, men ändå kunde jag finna filmen otroligt personlig för mig. det fanns något i kompisrelationen mellan de två medelålders männen som talade till mig utan filer. Trots att jag var klarvaken under alla filmens scener och jag följde mer med andäktig spänning kunde mina tankar samtidigt också vandra iväg till minnen och känslor om mina egna äldsta vänner som jag inte träffar så ofta som jag skulle önska. Vemodet är en stark känsla!

Filmens bästa scener var dels när exfrun berättade att hon avslöjat pappans diagnos för sonen. Det gjorde att scenen med sonen växte exponentiellt i efterhand. Men allra mest ömmade jag med huvudpersonen i scenen när han inte hann gå på toaletten. bilden av vad sjukdomen gör mot en människa blev så naket blottlagd där och då.

Blir väldigt nära full pott. Jag ger Truman fyra självklara slut av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Jag såg denna film under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga:
Rörliga bilder och tryckta ord

Suburra (2015)

Suburra är ett realistisk italienskt maffiosodrama som kom ut förra året. Först nu har den letat sig fram till Sverige. Suburra är en långsamt berättad historia om fifflande med markrättigheter i utkanten av Rom. De onda vill ta över markrättigheterna och samtidigt muta, hota och pressa politikerna att godkänna att en stor kasinostad får byggas på området. "Precis som Las Vegas" som någon säger i filmen.

Vi har nu kommit en lång bit från hur den traditionella maffian på Sicilien beskrivs i Gudfadern 2. Här är det ett gytter av kopplingar mellan maffian, kyrkan, korrupta politiker och småbusar. Filmen är som sagt mycket realistisk, som det känns i alla fall. Den är kall och rå, men samtidigt lite drömsk och den lever mycket på ett otroligt snyggt foto. Miljöerna och fotot kan påminna lite om vissa av Michael Manns filmer, tex Thief. Jag får också starka vibbar av dansken Nicolas Winding Refns estetik. Även musiken är effektiv och den hjälper till att sätta stämningen av en frenetisk desperation, hopplösheten som glöms i stunder av eufori av det rökta heroinet och håglösheten på grund av att ingenting någonsin blir bättre.

Det enda jag inte riktigt gillar med filmen är något som jag tror att filmmakarna faktiskt valt att ha. Det finns ingen tydlig huvudperson och än mindre någon som man kan hejja på. I en hård värld som beskrivs här finns inga hjältar, det är filmens mycket tydlig budskap, men i filmens värld kan vi åskådare ibland välkomna en hjälte. Däremot finns det flera karaktärer i filmen som jag känner sympatier för. Desto lägre på den brottsliga karriärstegen desto mer sympatier. Där finns en prostituerad som råkar illa ut. Jag kommer ihåg en nattklubbsägare som får ärva en massa skulder, synd om honom. Scenen när han förråder sin vän var kanske filmens starkaste scen. Politikern som råkar ut för allt skit hade jag dock inte mycket till övers för. Han var ett as.

Andra scener som sitter kvar i mitt huvud som en våt filt över huvudet är självklart de två bästa "actionscenerna", dels den i slutet av filmen, dels shoot outen hos Numero 8. Filmen är kryddad med korta men intensiva och framför allt brutala och realistiska våldsscener. Däremot får vi inga långa biljakter där folk hoppar mellan bilar och sånt tjafs som man håller på med i Hollywood vilket är bra.

Suburra...? Sammanfattning krävs. Detta är en bister film. Den passar bäst för de som gillar europeisk film och som helst ser dramer som är så realistiska som möjligt. Men vänta er inga euforiska "high five"-känslor. Filmen är istället deprimerande om något. Och skrämmande i det fall att man upplever den som trovärdig samhället idag. Kan ett land så tyngt under korruptionens ok någonsin resa sig ur mörkret? Svaret blir nog lika beklämmande som frågan.

Jag ger Suburra fyra "Mr Wolf" av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Jag såg denna film under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Regn och eld

Regn och tuffing

Regn och ond bråd död

Top 10 films of 1984

Jag började titta på film på allvar under första halvan av åttiotalet. 1984 är ett av de år som jag känner mest nostalgi runt. Och även om jag blev lockad av att se om alla filmerna jag beaktade inför denna lista så har jag inte sett de flesta av dem på över trettio år. Därför blir denna lista något av en nostalgilista. Jag försöker ta med de filmer jag tror håller än idag, men den avgörande faktorn för deras placeringar är ändock mina minnen av filmerna i nostalgins töcken.

1984 gick jag på gymnasiet och det var det året jag började hänga med Olof, Olof och de andra ungarna från stan. Vi festade mycket och ofta spenderades dagarna efter med trash food och video. En moviebox och en bunt videokassetter och bakfylledagen var räddad!

När jag kollade igenom vilka filmer jag har sett från året och valde ut de som skulle passa på en topplista fick jag ihop nästan 25 filmer. Quelle spectaculaire! Det blir en hel drös med hedersomnämnanden som du förstår.

Här är mina tio utvalda...

Topplistan för filmåret 1984

10. Gremlins (Joe Dante)

Det första jag tänker på om Gremlins är den underbara vintriga miljön från den lilla staden Kingston Falls. Det är den amerikanska småstadsidyllen i kubik. Dessutom var filmen lite nydanande för mig, ett kul grepp med de små monstren.

9. Once upon a time in America (Sergio Leone)

Sergio Leones gjorde inte bara spgettiwestern. Här är det ett gangsterepos från 1900-talet med skådisar som Robert De Niro, James Woods och Joe Pesci i huvudrollerna. Minns den som lång men maffig, en riktig storfilm.

8. Ghostbusters (Ivan Reitman)

En klassisk komedi med giganterna Bill Murray och Dan Akroyd i spetsen. Dessutom Sigourney Weaver, Rick Moranis och Harold Ramis. Allt regisserat av Ivan Reitman, Jasons pappa! Årets klart bästa renodlade komedi.

7. Romancing the stone (Robert Zemeckis)

Högst oklart om denna står sig än idag, men jag älskade filmen när det begav sig. Kathleen Turner och Michael Douglas är perfekta i huvudrollerna i denna actionromantikkomedi som kanske startades av Indiana Jones-filmerna och som på senare tid fått efterföljare likt The Mummy.

6. The little drummer girl (George Roy Hill)

Boken av john Le Carré är superb. Filmen når givetvis inte upp i bokens klass men såvitt jag kommer ihåg var den riktigt bra. Diane Keaton i huvudrollen är en favorit. Regisserad av mannen som gjorde Butch Cassidy and the Sundance Kid, The sting (Blåsningen) och Slap shot.

5. Paris, Texas (Wim Wenders)

Jag kan knappast påstå att jag var speciellt in-tunad på "finfilm" när jag var yngre. Inte nu heller för den delen kanske. Men Wim Wenders Paris, Texas var i alla fall en häftig filmupplevelse. Jag fascinerades av dess tempo och att den inte verkade handla om något, eller allt. Harry Dean Stanton är alltid bra!

4. Against all odds (Taylor Hackford)

Jag har en speciell plats i mitt hjärta för denna film. Rachel Ward och Jeff Bridges är perfekta i rollerna. James Woods är lagom slajmig i skurkrollen. Slutscenen är på min topplista av bästa filmslut!

3. Sixteen candles (John Hughes)

Var inte alla kära i Molly Ringwald på åttiotalet? Jag var det i alla fall. Eller var det kanske John Hughes jag var kär i? Sixteen candles är otroligt rolig. Jag ser den dock inte som en renodlad komedi. Ingen av John Hughes filmer är det. Far- och morföräldrarna, nördarna och de snygga folket. En av de första Brat Pack-filmerna med Ringwald och Anthony Michael Hall. Vi ser också John Cusack i en liten roll och såklart John Kapelos.

2. Amadeus (Milos Forman)

Formans regi är såklart bra. F Murray Abraham, Tom Hulce och Elizabeth Berridge är lysande i sina roller. Men det är ändå Mozarts musik som är stjärnan in denna biografi. Kanske min favoritbiografi alla kategorier? Underbar film.

1. The Terminator (James Cameron)

Såklart terminator måste ha förstaplatsen för mig. Arnold! Jag hyllade filmen under hela min uppväxt. Den står sig bra än idag. Jag såg den på bio för första gången för inte så länge sedan.


Ok, hur har vi det med hedersomnämningarna då? Jo låt mig lista dem i grupper

Komedier:

• Top secret! - den med Val Kilmer och kossan som krossas mot marken.
• Bachelor party - den med Tom Hanks och åsnan.
• Beverly Hills cop - den med Eddie Murphy och hans sköna skratt.
• Police Academy - den med Steve Guttenberg och killen som gör ljud.
• Splash - den med Tom Hanks och Daryl Hannah. Och John Candy.

Actionstänkare/thriller:

• Red dawn - den med Patrick Swayze, C. Thomas Howell, Lea Thompson, Charlie Sheen, Jennifer Grey och Harry Dean Stanton.
• Indiana Jones and the Temple of Doom - det är ju trots allt Indy, även om det finns en jobbig unge med här.
• Blood simple - helt ok debut av bröderna.
• The Karate Kid - ikonisk, wax on, wax off.

Smalare film:

• Korpen flyger - den med tungur knifur.
• Nausicaä från Vindarnas dal - Hayao Miyazaki är alltid bra.
• Birdy - den med Nic Cage och Matthew Modine om en kille som vill bli en fågel.
• 2010 - uppföljaren till 2001.
• Stranger than paradise - Jim Jarmusch skumma film är fin.
• Purple rain - semi-biografin av Prince.

Idag bloggas det vilt bland filmspanarna om favoritfilmer från 1984. Hoppa över och se vad de övriga tycker vetja:
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Movies-Noir
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Flmr
Film & media
Absurd Cinema
Filmfrommen

The Eiger Sanction (1975)

The Eiger sanction är en måhända lite bortglömd Clintanfilm. Herr Eastwood spelar huvudrollen som Dr. Hemlock och han har också regisserat denna blandning av kalla kriget-thriller och bergsklättrarfilm.

Där! I bakgrunden.

Sommaren resa gick till Schweiz och det mäktigaste berget jag fick nöjet att se på nära håll var Eiger och dess mytomspunna norra vägg. Därför var det extra kul att se denna film. Den är inspelad på plats, "on location" som de säger. Dr Hemlocks klättrarträning hemma i USA är bland annat inspelad vid den spektakulära The Totem Pole i Monument Valley. Filmen styrka ligger i scenerna med bergsklättring. Clintan gjorde nästa alla sina stunts själv, inklusive sista scenen på Eigers norra vägg. Bad ass!

Clintan dinglande utanför tågtunnelutgången mitt på Eigers vägg

Filmen bygger på Trevanians bok med samma namn från 1972. Den påminner om en Alistair McLean eller en Robert Ludlum med det kalla kriget i fokus där ljusskygga organisationer som oftast pular i det fördolda. Dr. Hemlock är som om man blandar ihop en del Rogert Langdon med en del Jason Bourne. Han är en konstprofessor som också extraknäcker som statligt anställd lönnmördare!

Clintan på The Totem Pole

Dr. Hemlock söker en förrädare bland ett gäng klättrare som ta sig upp för Eiger. Där är en fransos, en tysk, en österrikare och så en jänkare. Under hans förberedelser hotas han också av motståndarna i form av den lustige Miles Mellough (Jack Cassidy). Actioninnehållet i filmen har dock lite väl mycket sjuttiotalsstil för min smak. Fulla rallarsvingar i luften och överdrivna ljudeffekter. Sådana små saker får man ta med äldre och mindre realistiska filmer. Stämningen i filmen var så där nervigt som äldre kalla kriget-filmer ofta är. Detta tillsammans med det färglösa fotot gjorde att filmen känns väldigt gammal.

På tal om stil så gick det inte att undgå att lägga märke till manus som både var rejält sexistisk, ett frejdigt våldtäktsskämt av Clintan mitt under en förförelsescen!, och en släng av "blaxploitation". Jag höjde ögonbrynet ett snäpp eller två i alla fall. Tiderna förändras och åskådarnas acceptans med dem.

Träningen...

...var slitsam, men...

... belöning delades ut!

Kul att se så många scener från Kleine Scheidegg och Eiger måste sägas. Klättring lyfte filmen. Kan inte avsluta min revy utan att nämna The Pope, Dr. Hemlocks uppdragsgivare, albinot som inte kunde vistas utanför sin "villains lair". Kul typ.

Jag ger The Eiger Sanction tre döda klättrare av fem möjlig.

Betyg: 3/5

Glasögonen!

Eigers norra vägg sedd från Kleine Scheidegg

Return of the Seven (1966)

Det kommer snart en remake på The magnificent seven från 1960 och jag såg just en blänkare om den. Då kom jag att tänka på uppföljaren till originalet. Jag såg ju den första filmen i våras. Det finns tre uppföljare och jag har nu klippt den första som passande nog kom ut på hösten 1966 den också. Vad var mina förväntningar inför Return of the seven? Eftersom Yul Brunner är den enda av skådespelarna från den första filmen som också är med i uppföljaren hoppas jag att han är lika stencool som i första filmen. Några av de okända skådespelarna måste också lyckas ersätta sådana som Steve McQueen, James Coburn, Charles Bronson och Robert Vaughn. Det är sannerligen lättare sagt än gjort. Jag hoppades att denna uppföljare kanske skulle bli lite brutalare, den första filmen var trots allt ganska oförarglig som actionfilm.

Ack, inget gick vägen. Mina förhoppningar grusades. Detta är en extremt usel film. Jag läste, tyvärr efter jag redan slösat tiden att se filmen, att Steve McQueen var påtänkt för filmen men att han tackat nej... "decided the plot was too absurd and turned the film down." Sannerligen, handlingen är helt absurd. Return of the seven är långsam, mjäkig, helt utan intressanta karaktärer, totalt ospännande och till detta har den en absurd handling. Jag är inte imponerad. Det blir inga fler uppföljare i denna filmserie för min del kan jag lova.

Inget av styrkorna i första filmen finns här. I den förra fick vi lära känna flera intressant karaktärer med för genren ovanligt komplexa och genomarbetade bakgrunder. Jag kommer ihåg dem alla då de var specifika och unika karaktärer. I denna film går det inte att se skillnad på dem. Ingen förutom Yul Brunners återvändande karaktär Chris sticker ut. Deras skäl till varför de följer med på ett "omöjligt" uppdrag är grumliga.

När man ser meningslösa westerns som denna från eran runt 60-talet förstår man varför en film som Sam Peckinpahs The wild bunch blev uppmärksammad för dess hårdhet och våldsinnehåll. Return of the seven är patetiskt dålig då det gäller den ganska långa och ihärdiga shoot outen mellan de sju och de mexikanska banditerna. Inget känns på allvar, det är en total avsaknad av realistiska detaljer som blod, och folk dör så övertydligt och teatraliskt att det inte ens skulle funka på en teaterscen!

Handlingen då? Jag vet inte! Trots att jag just såg filmen kan jag inte formulera vad som hände. Det var något om en galen markägare som hatade sina söner för att de var så veka att han hade offrat dem och nu sökte han hämnas dem genom att döda alla män i tre byar genom att tvinga dem bygga en kyrka för en prälle som inte ville ha en ny kyrka om det skulle gå till på det viset. Klart som korvspad!

Jag hatar inte filmer. De är döda ting. Men jag hatar denna film med emfas.

Betyg: 1/5