måndag 8 april 2013

Bond, James Bond: Diamonds Are Forever (1971)



Bond nr 7: Diamonds are forever

Utgivningsår: 1971
Regissör: Guy Hamilton
Locations: Japan, Kairo, Sydafrika, London, Amsterdam, Las Vegas, Baja California

Plot: Efter en kortare semester fylld med hämnd och mord återvänder Bond till jobbet och får i uppdrag att utreda stölder och smuggling av diamanter. Bonds efterforskningar tar honom till USA och Bond måste hindra en avancerad plan iscensatt av Blofeld att utpressa världens kärnvapenländer.

Cast
James Bond - Sean Connery
Tiffany Case - Jill St. John
Plenty O'Toole - Lana Wood
Ernst Stravro Blofeld - Charles Gray
Mr. Wint - Bruce Glover
Mr. Kidd - Putter Smith
Willard Whyte - Jimmy Dean
Felix Leiter - Norman Burton
Moneypenny - Lois Maxwell
Q - Desmond Llewelyn
M - Bernard Lee


Revy
Detta blev Sean Connerys sista bondfilm i den "riktiga" serien. Han återkom som alla vet i Never say never again i en film som inte producerades av EON Productions. Diamonds are forever lyckas samtidigt vara både roligt underhållande och tråkig. Osannolikt nog! Filmen är klart jämnare än Moonraker och inte lika fånig som Octopussy. Säga vad man vill om Mr. Wint och Mr. Kidd men de är ganska underhållande, tycker jag i alla fall. Sean Connery är bra som Bond, det är nästan givet. Hans agent är av den tuffare typen, slår kvinnor och kallar dem "twit". Men samtidigt en riktig charmör i andra lägen. Och bra på kasinospel.



Prologen: 6

Inledningen av filmen är spektakulär. Bond är på jakt efter information om var Blofeld är. Bond söker efter sin frus mördare. Till slut hinner han ikapp Blofeld och finner att han håller på att skapa sig en body double.  Men Bond visar ingen nåd och tar helt sonika död på både dubletten och Blofield själv. Han sänker honom i kokande lera. Välkommen till helvetet. Indeed. Spektakulärt, men om denna prolog hade gjorts idag hade Bond visat mer vrede och sorgsenhet. Missed opportunity.


Bondlåten + Titelsekvensen: 7

Shirley Bassey sjunger Diamonds are forever och den börjar ganska långsamt. Det är en 70-talsdänga som inte gör så mycket väsen av sig... Men så börjar den växa. Shirley sjunger bra och melodin är förrädisk, den letar sig in i huvudet på mig. Ännu lite längre in i låten kommer en helt fantastisk trummis igång. Det är lite Stewart Copeland-takter i det liret. Låten blir till slut en av favoriterna! Titelsekvensen återspeglar temat i filmen perfekt med diamanter och en pussy.



Storyn: 3

Det är ett ganska ruttet uppdrag Bond får. Han kommenterar det till och med själv då han undrar om inte MI6 har bättre för sig än hjälpa diamantbolaget. Men det visar ju sig till slut att det egentligen är Blofeld han kämpar mot så det är väl ok. De två glada mördarna Mr. Wint och Mr. Kidd är klart udda, men om man inte tar fram skämskudden när de är i bild är de faktiskt underhållande. De tar dock bort alla möjligheter för filmen att bli seriös. Scener som den när Bond och Tiffany blir jagade av polisen gör ju inte direkt att filmen blir allvarligare heller. Nej detta är en agentfilm med tungan i kinden, tongue in cheek. Större delen av filmen utspelas i Las Vegas och man ser kasinon var man än tittar. Det verkar nästan som att de har blivit sponsrade av maffian? Eller hade Chubby Broccoli fått ett erbjudande han inte kunde motstå?


Bondskurkarna: 4

Blofeld är inte speciellt bra i denna film. Han känns inte farlig och han verkar inte fullt så elak som jag tror att han var i verkligheten.



Blofeld: Right idea, Mr. Bond...
James Bond: ...But wrong pussy.

Hans lejda mördare, pellejönsarna Mr. Wint och Mr. Kidd är festliga och passande för denna skojfriska film, men de är odugliga som riktiga bondskurkar.



Bondbrudarna: 8

Jill St. John är älskvärd i sin roll som Tiffany Case, diamantsmugglare. Karaktären är helt klart över medel och hon får till en skön jargong med Bond. Tiffany Case är nog det enda inslag i hela filmen som inte känns artificiellt. Jag köper rakt av att Tiffany och James skulle funka bra ihop. Inget annat i filmen känns lika äkta.


Den andra bondbruden med det klassiska namnet Plenty O'Toole spelas av Lana Wood och hon verkade vara en festlig tjej, och i helt rätt stil med tanke på hur filmen är, men tyvärr flög hon ut ur handlingen illa kvickt. En ganska brutal scen för övrigt... I didn't know it was a pool there... 




Medhjälparna: 3

Moneypenny är bara med i en jättekort scen, och även om det var lite fantastiskt att se henne utanför kontoret så blev det inte mycket att hänga i julgranen. Q fladdrar också förbi en kortis. Kvar har vi då Felix Leiter som är helt opersonlig, och den bullrige Willard Whyte, han med The Whyte House. Den sistnämnde får vi bara se precis i slutet men han hinner vräka på så mycket med en bred texasdialekt att man nästan hinner tröttna på honom.



Actionscenerna: 3

Inte så mycket va? Lägger speciellt märke till några kärnvapenexplosioner som de drar av med extremt små vita rökmoln som resultat. Visst, jag brukar inte störa mig så mycket på dåliga specialeffekter, men kunde de inte gjort explosionerna lite bättre? Slutstriden är inte heller speciellt upphetsande, helikoptrar (alltid dessa helikoptrar med Bond!), som svärmar runt en oljeborrplatform och Bond i en byggmaskin...



Gadgets: 2

Bond har några schyssta saker i denna film. En musfälla i innerfickan är bra att ha om man läst i manuskriptet att någon kommer försöka ta ens pistol ifrån en. Senare har Bond ett sjätte sinne igen och beklär sig med ett fejkat fingeravtryck. Snillrikt. Den tredje smarta grejjen Bond använder är en liten pistol som han skjuter iväg fästanordningar för klättervajrar med när han tar sig in i the penthouse i The Whyte House.

Q testar själv en magnetisk manipulerare på slotmaskinerna med stor framgång och till Tiffanys stora intresse.



Quotes: 8

Detta är en film som exellerar med sina citat. Man kan nästan använda filmen som en drinking game. Ta en sup vid varje bra kommentar...

Sir Donald Munger: Tell me, Commander, how far does your expertise extend into the field of diamonds?
James Bond: Well, hardest substance found in nature, they cut glass, suggests marriage, I suppose it replaced the dog as the girl's best friend. That's about it.

Mr. Kidd: If God had wanted man to fly...
Mr. Wint: ...He would have given him wings, Mr. Kidd.



[Tiffany Case opens the door almost nude]
James Bond: That's quite a nice little nothing you're almost wearing. I approve.



James Bond: Weren't you a blonde when I came in?
Tiffany Case: Could be.
James Bond: I tend to notice little things like that - whether a girl is a blonde or a brunette.
Tiffany Case: Which do you prefer?
James Bond: Well, as long as the collar and cuffs match...

Plenty O'Toole: Hi, I'm Plenty.
James Bond: But of course you are.
Plenty O'Toole: Plenty O'Toole.
James Bond: Named after your father perhaps?



James Bond: Well, I'm afraid you've caught me with more than my hands up.

Bambi: I'm "Bambi."
Thumper: And I am "Thumper." Is there something we can do for you?
James Bond: I can think of several things, off hand...

Mr. Wint: If at first you don't succeed Mr. Kidd...?
Mr. Kidd: Try, try again, Mr. Wint.




Sista scenen: 5

Bond och Tiffany har äntrat en atlantångare för att kunna få njuta av en långsam färd hemåt (Bond har tydligen glömt slutet av förra filmen vid detta laget). Men kvar finns Mr. Wint och Mr. Kidd. Det blir en sista fajt mellan Bond och de två som angränsar och går långt över gränsen till det absurda. Men slutet gott, allting gott och det är Tiffany som får sista ordet. Lite annorlunda. I alla fall.

Tiffany Case: Oh, James.
James Bond: Oh, yes. What were you about to ask me?
Tiffany Case: James, how the hell do we get those diamonds down again?



Jakt i udda fordon
I denna film lyckas Bond bli jagad i en moon buggy. Ännu ett eljest fordon att ha jakt i.



Sammanfattning

Jag hade önskat mig en svart och mörk uppföljare till OHMSS. Det hade kunnat bli en klassisk bondfilm! Nu fick vi en farsartad 70-talskomedi istället. Såsom komedi är Diamond are forever ganska bra, men som bondfilm är den långt ifrån bra. Den visar dock i vilken riktning EON avsåg att ta Bond, en riktning som de följde upp med att välja den tre år äldre Roger Moore för att ta över rollen...


Totalsumma: 49
Betyg: 2/5

14 kommentarer:

  1. Härligt!
    Är man ifrån webben ett par dagar har man ett gäng Fripp-Bondrevyer att dyka ned i på rad! :-)

    Tycker som du skriver, lagom underhållande och man ser var serien håller på att ta vägen. Connery känns som han spelar sin agent lite lagom lojt och verkar skita i hur resultatet blir...
    Money talks...?

    Känns möjligen lite synd att Connery lämnade in sin agentlicens för gott med just den här...skojfilmen. (i min värld existerar inte den helt onödiga Never Say...Är ingen riktigt Bond-film..)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!

      Borta från webben några dagar?? Obegripligt! ;-)

      Min ansats om en bondfilm per vecka har ju inte riktigt slagit in, jag håller nog snarare ett högre tempo! Men det är lika bra att hålla på så länge suget finns där. Dessutom ser jag redan fram emot slutet på projektet då jag får hänge mig åt Fripp Awards och bästalistor per kategori och filmer. Ljuvliga tider... Listor!

      Connery loj? Ja kanske. Den där vassa eggen saknas i alla fall.

      Radera
  2. Ytterligare en bondfilm på den nedre halvan.

    För och främst håller jag med att de kunde gjort hämnden mycket mörkare och känslorikare i prologen än de gjorde, men som du säger - filmerna började gå mot en lättare och mer humorinfluerad riktning.
    Missed opportunity indeed.



    Bondlåten:
    Shirley Bassey är som vanligt bra och låten har jag inga problem med heller.


    Bondskurkarna:
    Charles Gray är den sämsta som porträtterat Blofeld. Precis som du säger känns han inte farlig alls. Som när han springer omkring i kvinnokläder. Inte riktigt värdigt för en MegaSkurk.
    Däremot gillar jag Mr Wint och Mr Kidd
    , även om manusförfattarna gjort de lite väl töntiga ibland. Kanske beror detta på dåtidens syn på homosexuella?



    Bondbrudarna:
    Jill St. John som Tiffany gör det bra; jag gillar också Lana Wood.



    Dessutom är det intressant att se hur Las Vegas har vuxit sedan denna film spelades in.
    Fast det är klart - det är ju över 40 år sedan så det kanske inte är så konstigt...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Missed opportunity! De hade kanske varit före sin tid om de vågat göra Bond mörkare och mörkare, men det är ofta just de som var före sin tid som i efterhand hyllas som visionärer. Eller hur?

      Att Blofeld klädde ut sig som kvinna hade jag nästan redan förträngt. Och då såg jag filmen så sent som i lördags em!

      Man kan kanske säga att de var före sin tid när det gäller LGBT rights? Två gay killar som skurkar och en storskurk som är cross-dresser...

      Det jag gillar mest med filmen är den sköna stilen Tiffany Case uppvisar, se bilderna ovan, inte minst den när hon ligger och röker i sängen bredvid Bond och bilden i botten som nog är tagen mellan tagningar. Sean Connery ser ut att ha det ganska bra där ändå.

      Radera
    2. Före sin tid att visa homosexuella i film, kanske...
      Men både Pussy Galore och dessa två herrar är rejält nedtonade i filmerna jämfört med böckerna - det är lätt att missa deras sexuella läggning (vilket givetvis inte spelar någon roll, men svårt att vara visionär om man inte visar det).
      Intressant är att det inte direkt varit med några LGBT alls de senaste 40 årens filmer. Och det är ju inte speciellt framåtskridande...
      (och nej, jag räknar inte "tortyr-scenen" i Skyfall även om jag gillar att de tog upp ämnet)

      Radera
    3. På vilket sätt var de beskrivna i böckerna? Kul med jämförelsen.

      Jag menade bara att det var synd att de inte vågade vara visionärer med mörkret. Lite tänkvärt menar jag, när de visade framfötterna inom gay rights, varför kunde de inte vågat mer med Bod som karaktär?

      Att Bond är manschauvinistiskt är nästan en feature för mig, inte ett misstag.

      Radera
    4. Jag kom inte ihåg exakt hur Wint & Kidd var beskrivna, men det var tveklöst att de var ett par.

      I Goldfinger så poängterades det rätt tydligt att både Pussy och Tilly Masterton är gay.
      Tilly var tex mer intresserad av Pussy(...) än av Bond.

      Sedan "avlesbisifieras" iof Pussy Galore av Bond, precis som i filmen, men det kan man ju mer se som ett tydligt tidsdokument om kunskapen om homosexualitet på 50/60-talet.
      Bondböckerna innehåller ganska många liknande bilder om hur människor och omvärlden upplevdes då.

      Radera
    5. Verkar rimligt, vem är INTE mer intresserad av pussy än Bond?? ;-)

      Radera
  3. Det här är i mina ögon en av de svagaste Bond-filmerna. Tillsammans med Brosnan-filmerna hamnar den i "botten fem".

    Bondlåten är bra och klassisk. Som du säger så sätter den sig och SB sjunger den som vanligt klart bra.

    Har för mig att inledningen i Amsterdam är ganska bra och man hade gärna sett att filmen fortsatt där istället för att förflyttas till USA då det blir lite trist.

    Skurkarna Mr. Wint och Mr. Kidd är ganska bra med sina repliker och höjer stundtals underhållningsvärdet på egen hand.

    Tiffany Case är ok, men blir allt mer blåst under filmens gång (har jag noterat i min text). Ingen av Bondbrudarna är särskilt bra, men de var en produkt av den tiden.

    Connery känns ointresserad och manuset är svagt. Som sagt, Kidd/Wint är filmens höjdpunkt.

    Blev nog +2/5 till Diamonds Are Forever när jag såg den senast.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller helt med dig om att inledningen fram till och med Amsterdam är filmens starkaste parti. Jag biter mig i läppen av frustration att jag inte satt fingret på detta själv. Fram till dess är filmen seriös till och med. Agenteriet där Bond spelar Peter Franks osv är bra. Tiffany introduceras och är allmänt härlig. Här hade de starten till en bra film, men de lät storyn rinna mellan fingrar som sand när de åker ut i öknen.

      Det är som att när de tar flyget över till Las Vegas, Nevada, USA byter Bond-franschisen från 60-tal och Sean Connery's hårda agentfilmer, till 70-tal och Roger Moore's humoristiska agentfilmspastischer. En linje överträddes som det skulle ta ett långt tag innan de kunde ta sig tillbaka till...

      Radera
  4. Fram tom Amsterdam bra sedan trams.
    Sämsta filmen med Connery men miljöerna är snygga. Iofs är Wint/Kid ganska roliga karaktärer men tillsammans med alla andra fjanterier blir de helt enkelt too much.
    Egentligen är det inget större fel Bondbrudarna men de dras med ned i fallet och nej den här filmen gör mig inte glad. Desto gladare blir jag av din fina genomgång - hög klass som alltid i detta tema :)

    http://filmitch.wordpress.com/2011/01/28/bondtema-diamonds-are-forever-1971-storbr-2/

    SvaraRadera
    Svar
    1. TAck.

      Helt sant, fram till Amsterdam, inklusive den av dig omnämnda fajtscenen i hissen, var bra, sedan nedåt.

      Jag gillade dock Jill St John mer än dig tror jag...

      På tal om botten, nästa film blir, om jag inte har helt fel, den absoluta Bond-botten.

      Radera
  5. Kan knappt bärga med. Vilken film? Kommer vi vara överrens? Spännande!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan knappt bärga mig heller... (ironi).
      :-D

      Radera