"The Sittaford Mystery" by Agatha Christie

Tom Adams cover art 1975

Publicerad 1931

Agatha Christies bok #11
Fristående mysterieroman #1

Bokens dedikation: "To M.E.M. With whom I discussed the plot of this book to the alarm of those around us." 

Location: I byarna Sittaford och Exhampton i utkanten på Dartmoor i sydvästra England, Devon.

Innehåll: Ännu en ung spunky hjältinna, fokus på lösningen av mordet, en massa ”red herrings” varav flera inte har att göra med mordet.

Trivia: 
• Första mystery novel utan återkommande detektiv 
• Publicerades i Amerika som "The Murder at Hazelmoor" (första romanen med olika namn i UK och US)

Revy, varning för spoilers

Detta var en välskriven men ändock ganska tråkig bok för att komma från den goda Agatha. Det är som att hon allt för mycket endast fokuserade på mordmysteriet och dess lösning. Boken skrevs under perioden då hon gifte sig med sin Max Mallowan, hennes andra och sista äkta man. Jag spekulerar i om hon var ofokuserad på grund av händelserna i privatlivet, eller om hon kanske skrev den lika fragmentariskt som den kan uppfattas, dvs lite då och då?

Eftersom jag normalt sätt inte fokuserar speciellt mycket på mordens lösningar i hennes böcker var denna lite svagare. Miljöbeskrivningarna var knapphändiga. Det framgick att byarna var små och att det var vinter med massor av snö men i övrigt var det snålt med miljöbeskrivningar. Utredningen om mordet däremot var beskrivet i detalj, steg för steg, nästan som att Agatha ville bevisa för någon att hon kunde skriva denna typ av pysseldeckare också. 

Även persongalleriet var klart svagare än hur det varit i de starkaste böckerna. Detta med ett undantag i bokens hjältinna Emily Trefusis. Hon är underhållande och skriven med glimten i ögat känns det som. Som flera av Agathas spunky "go get it"-tjejer har Emily bra självförtroende och en obruten optimism. 

Bokens berättarröst förtäljer: 

    ”Emily had never yet acknowledged that any other person’s judgment was superior to her own.”. 

Samtidigt går det inte att ungå att se likheterna mellan tidigare unga frejdiga damer av samma skrot och korn i Tuppence, Anne Beddingfield och Katherine Grey. De var nog alla varianter Agathas idealbild av sig själv skulle jag gissa. 

Men alla de övriga karaktärerna flöt snabbt ihop för mig och det blev rörigt vem var vem. Det hjälpte inte att det var så fasligt många figuranter som rörde sig på brädet. Boken är också fylld av "red herrings" och oförlösta missvisande ledtrådar. Vad hände med Jennifers handikappade make som verkade ha en kärleksrelation med sin nurse Miss Davis? Varför kastar Agatha in att en släkting till Sylvias make Marting Dering med samma efternamn som en av de misstänkta (Rycroft)? Båda dessa trådar lämnas hängande.

Vi har också några ledtrådar som besvaras men som inte har med mordet att göra som paret mamma och dotter Willet. De var där för att hjälpa maken/pappan att fly från det ökanda fängelset mitt i Dartmoor. Hade inget med mordet att göra. För många tankar i huvudet på Agatha? Om man jämför med The Murder on the Links har vi två historier med i princip lika många karaktärer men i den boken kändes  det som att historien hängde ihop mycket tajtare.

Men som alltid i Agathas böcker finns det trots allt ljuvliga passager med underfundigt författade meningar och beskrivningar. Här i boken bjuds det till exempel på te stup i kvarten. Det var också mysigt när Emily jämförde med kortspelet bridge när hon kom på att hon skulle undersöka alla potentiella misstänkta som först hade alibin, som det verkade i alla fall. Spelföraren räknar sina förlorare medan försvaret räknar sina vinnare. Vänd ut och in på det, tänk utanför boxen...

Slutet av boken, efter mördaren hade avslöjats, var en favorit. Minst två figurer frågade Emily nyfiket vem hon skulle välja, James, hennes odugling till fästman, eller Charles, den lite framfusige journalisten som hjälpt henne under historien. Charles kändes som den rätte men hon valde tönten James. Detta belyser nog mest på Agathas syn på äktenskapet efter att "the old wretch Archie" varit otrogen och övergivit henne. 

Emily om valet och sin fästman: 

    "In some ways I really think that men are beasts. That’s why it’s so nice when one finds a man who one can really rely on." 

Det känns som att hon beskriver en man som hon lätt kan manipulera och hålla under kontroll, samt att hon hellre väljer ett liv utan överraskningar i utbyte mot säkerhet. Detta rimmar illa med hur Emily beskrivits i resten av boken. 

Vad tror ni om Emilys val och om boken i allmänhet?

Agatha har låg lägstanivå så den får en tvåa.

Originalutgåvan US 1931