måndag 10 januari 2022

a-ha: The Movie (2021)


Take on me är en av pophistoriens bästa låtar om jag får välja. Fasen vad bra den är!

Jag är inget stort fan av den norska gruppen a-ha, förutom just Take on me och den mycket lyckade Bond-låten The living daylights (en topp-5 Bondlåt). 

Men det är alltid kul med schyssta dokumentärer om fenomen. Och det var precis det de var, ett fenomen. 

Det är en ordinär dokumentär som beskriver bandets start, kämpiga år före genombrottet, genombrottet i sig och sedan de kämpiga åren därefter - på grund av genombrottet.

Sångaren Morten fick ta den stora smällen som superstjärna, känd i hela världen. Hans beskrivning av att aldrig bli lämnad i fred är stark och ett varningens finger åt alla som vill bli berömda över allt annat.

Grundarna Pål och Magne å sin sida verkar under hela resans gång ha ett groll som pendlar mellan under ytan till i öppen dager. Det känns trist att de inte kunde reda ut sina trätomål.

Men ändå, Take on me är en fantastisk låt! Den kom ut 1985... Eller hur?

Nja! Jag hade ingen aning! En av de mest överraskande sakerna som kom fram i dokumentären var att låten släpptes i en tidig version redan 1984! Den versionen påminner om nyinspelningen från året efter men den är helt klart ofärdig. Den kända synth-slingan finns där men däröver är den klart underlägsen, dåligt producerad. Den slog heller inte igenom, förutom i vårt västra broderland. 

Det var först när de spelade in låten igen, denna gång med producent Alan Tarney som låten slog igenom. Och sablans vad stor den blev. Bandets första LP Hunting high and low såldes i över 11 miljoner exemplar.

Men damn, HUR BRA ÄR INTE TAKE ON ME??? 

Betyg: 3/5

Filmen ligger på SVT Play.


Take on me (1985):


Take on me (1984):

Take on me (acoustic):

The living daylights (1987):


4 kommentarer:

  1. MYCKET BRA!!! :) Lyssnar faktiskt på dem lite till och från fortfarande

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul! :-D

      Som sagt, dokumentären är intressant. Och kort! :-)

      Radera
  2. Det finns mycket mer än take on me. Tex Celice, The Bandstand, Summer Moved On, Locusts, Hurry Home osv. Tyvärr är de ofta lite för smöriga, men när de inte är det, och när de inte leker garagerock eller gör meningslösa covers, är de ofta bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aha, en a-ha konnässör!

      Kul och tack för tipsen! :-)

      Radera