torsdag 15 februari 2018

Bron - Säsong 1 (2011)


Bron är en tv-serie som "alla" verkar gilla och det är väl som att svära i kyrkan, antar jag, om man inte älskar serien. Jag har nu sent omsider sett första säsongen av denna svensk-danska samproduktion.

Japp, det var helt ok. Inte himlastormande men inte heller uselt. Det var lite som att läsa Da Vinci-koden. Spännande medan det höll på, men en känsla av förvåning efteråt. "Hur kan detta blivit så omtalat av alla?". Jag är ingen expert på alla dessa svenska polisserier som går och vem vet, detta är kanske creme de la creme of svensk polisserie, men jag måste säga att som serie betraktat var det bara ok. Säsong 1 tog sig mot slutet i alla fall med en nervpirrande upplösning under bron.

Trope eller ej så tycker jag det är synd när showen använder sig av tekniken att pytsa ut information till tittaren precis i lagom takt för att få "cliff hangers" i slutet av varje avsnitt. Det är som i skräckfilmer då kameran zoomar in på offret och vi tittare inte kan se något i rummet, kan inte se vad som händer bakom kameran. Att det sedan blir en "jump scare" känns extremt konstruerat för mig. Just så känns hela säsong 1 av Bron. Kameran zoomar in och så i slutet av varje avsnitt hoppar något fram som ska chocka. Är detta det glimrande manus som det känns som publik och pinsamt nog manusförfattaren själv tycker att det är? Hela serien andas av en självbelåtenhet i sin dramaturgi och beskrivning av sitt personregister.


Vilket leder oss in på karaktärerna... Jag har sett många "Jag älskar Saga Norén" fladdra förbi på sociala medier. Är jag en av dem?  Nej, det är jag inte. Jag låter all kritik om skådespelerskan vila för denna karaktär är uppenbarligen skriven som hon spelas. Sofia Helin gör en modig och stark insats. Men Saga är en överdriven karaktär som man sett liknande allt för många gånger, och oftast bättre. Författaren drar på med hela arsenalen med sin karaktär som känns onödigt orealistisk.

Saga har någon form av autism eller Aspergers. Detta är ett spännande koncept, men genomförande är på gränsen till uselt. Det är en karikatyr på en person med personlighetsstörning, vad den nu än kan tänkas heta. Det blir skrattretande och det är inte den reaktion som jag tror att showen väntar sig. När Saga går fram för att frenetiskt och mekaniskt knackar på rutan på Martin Rohdes bil kan jag inte undvika att höra i mitt huvud "Penny! Penny! Penny!", taget från en känd komediserie.

Tänk om de hade tonat ner denna del av henne och låtit henne visa framfötterna i sin yrkesroll som polis istället? Under denna säsong ligger polisen, Saga inkluderad, efter massmördaren hela tiden (till sista avsnittet). Jag får aldrig se hur polisen lyckas med något egentligen. Saga visas aldrig stå ut för att hon är så duktig i sin yrkesroll, men det är något som andra karaktärer säger om henne om och om igen. Show, not tell! Istället definieras Saga till hundra procent av sin personlighetsstörning. Mycket trist då mer komplexa och djupbottnade karaktärer alltid är intressantare.


Sen att författaren ibland behandlar henne som en 37-årig veteran och ibland som en 24-årig novis gör inte saken bättre. Antingen är hon heeeelt oförmögen att förstå andras känslor, eller så har hon koll på hur saker och ting hänger ihop på arbetsplatsen. Detta är för mig ett tecken på ett slarvigt manus som förenklar och anpassar saker på ett korkat sätt. Självklart vill vi ha en gediget genomarbetad karaktär som utvecklas under serien, nu är hennes karaktär "all over the place" om man hårdrar det hela. Det är svårt, jag inser att jag har höga krav, men vem har sagt att det ska vara lätt att skriva ett bra manus?

Men jag kan trots allt se varför vissa blir förtjusta över Saga som karaktär. Hon påminner lite om Lisbeth Salander i det att hon är likt en seriefigur som Modesty Blaise förefaller oövervinnerlig.

En karaktär som däremot inte funkade alls för mig är den patetiske Alex Schulman-liknande "stjärnreportern" på kvällstidningen. Han spelas av en allt för svag skådespelare som inte alls fyller skorna. Rollen är skriven som en tung reporter som läses av många (bland andra Saga). Han ska vara så bra och etablerad att massmördaren väljer ut just honom som sitt "språkrör". Karaktären är dock så fjantig att han bara påminner mig om Paul Tilly i ICA-reklamen...


Ok, nu har jag i alla fall tagit mig igenom säsong 1 och nu vet jag vad det är det pratas om när Bron kommer upp i en konversation. Serien var bitvis underhållande och som sagt spännande i slutet, men jag känner inte att jag måste se vidare just nu i alla fall.

Betyg: 2/5


2 kommentarer:

  1. Inte för att det är någon ursäkt, men Sagas rollfigur utvecklas enligt min mening inte i positiv riktning om man vill ha någon som helst realism kring hur en person med NPF eventuellt skulle kunna bete sig. Så i det perspektivet är säsong 1 riktig bra :)

    Jag tyckte ändå att denna första säsong var något annat än jag är van vid/förväntar mig från ett svenskt kriminaldrama. Gillade också hur de utnyttjade Malmö-Köpenhamnskopplingen.

    Däremot är jag HELT enig med dig när det gäller journalisten, det var en rollfigur som jag enbart störde mig på och som kändes alldeles för "skriven". Men det är kanske bara jag som inte är medveten om hur det går till på svenska tidningsredaktioner...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ok, så om S1 var det "bästa" av Saga så har jag nu sett det jag behöver se. Grejen är ju att jag knappt sett en enda av alla dessa svenska polisfilmer/Serier, så jag kunde inte känna att detta var bättre. Jag får leta vidare efter saker att titta på. Även om jag läser mycket mer böcker än titta på film och serier nu för tiden...

      Radera