Barry Lyndon (1975)

Stanley Kubrick är en otroligt skicklig regissör då det gäller de tekniska aspekterna. Trots detta känner jag mig allt som oftast uttråkad av hans filmer. Barry Lyndon är den senaste av hans filmer som jag, trots bättre vetande, givit chansen. Som vanligt känns det som att det är en kapabel och teknisk briljant film som tyvärr inte berörde mig speciellt mycket.

Filmens styrkor är det fantastiska fotot, den tydliga känslan av den historiska eran, 1700-talet, samt filmens "art direction". Den är otroligt snygg och som tidsdokument är den oklanderlig. Filmens svagheter är att den är tråkig och väldigt lång. Den är nästan lika långsam som att titta på stillbilder. Ta mig tusan, filmen skulle kanske bli bättre om den bara var en bunt väl valda stillbilder. Se mina bilder i inlägget som bevis. Spektakulära bilder!



Det känns som att detta skulle kunna vara en BOATS. Vi får följa en persons öden under stora delar av hans vuxna liv. När jag läser på lite inser jag dock att filmen bygger på en roman om en fiktiv person. Påhittat alltså. Romanen verkar vara intressant då hela historien är beskriven ur huvudpersonens perspektiv och han är som berättare otillförlitlig. Läsaren måste själv avgöra hur mycket av berättelsen som man köper och hur mycket av berättelsen som är skarvningar av berättaren. Det låter som en fantastisk grund för att göra en lite ironisk och humoristisk film om denna patetiska huvudperson som är usel både moraliskt och i övrigt.

Men istället för att göra en film med glimten i ögat ger Kubrick oss en objektivt berättad historia. Det finns en berättarröst som berättar vad som händer då och då, och den rösten ska tas som en objektiv sanning. Den krydda som jag skulle kunnat lockas av väljs bort av Kubrick. Nu är filmen inte helt tom på humor, den första duellen var vederkvickande, men tonen i filmen är helt klart torr och seriös.



Vi får följa Redmond Harry spelad av Ryan O'Neal. Han är tämligen korkad, feg, moraliskt rutten, oärlig, en horkarl och sadist. Det finns inte en enda stund under filmens dryga tre timmar som jag känner sympati för Redmond, som senare tar namnet Barry Lyndon efter han gift sig med en rik änka och "piggy backat" på hennes adliga namn. Jag hade vissa förhoppningar på grund av att det var Ryan O'Neal som spelade huvudrollen då jag gillade honom mycket i Paper Moon. Tyvärr känns han totalt felcastad i filmen. Hans milda uttryck passar inte in på den vidriga man han spelar. Tänk hur mycket bättre det kunnat bli med en skådespelare som har en vassare kant och mer mörker i sitt skådespeleri som till exempel Hugo Weaving eller Sam Neill.



I övrigt ser vi en massa bra skådespelarprestationer vilket är helt förväntat eftersom det är Kubrick och "allt" är perfekt utfört. Tyvärr blir jag inte speciellt engagerad i någon karaktär i filmen. Den skådespelare som jag fann vagt underhållande var Leon Vitali i rollen som Lord Bullington. Han påminde mig lite om Alfie Allen i rollen som Theon Greyjoy i Game of Thrones.

Nej, denna typ av tråkiga episka storfilmer är inte min kopp av te (med vissa enstaka undantag). Jag är ändå glad att jag sett den, mest för att veta och inte behöva undra längre. Nu vet jag och därmed är det bra med det.

Jag ger Barry Lyndon två pistoldueller av fem möjliga.

Betyg: 2/5