Visar inlägg med etikett Michael Wilding. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Michael Wilding. Visa alla inlägg

måndag 20 januari 2020

Stage Fright (1950)


"Stage frigh"t är en riktig film noir med en "femme fatale", en olycksalig man som snärjs i hennes väv och ett mordfall, men med en twist. Inspelad i England för Warner Brothers återgick Hitchcock till mer kända marker. Filmen är i svartvitt, den handlar som det förfaller om en oskyldigt anklagad man på flykt från rättvisan som får hjälp av en skön dam.

Marlene Dietrich spelar teaterdivan som är filmens "femme fatale". Jane Wyman, känd från Falcon Crest att ha varit gift med Ronald Reagan ett tag, spelar den kvinnliga huvudrollen. Den oskyldige mannen och polisen spelas av Richard Todd och Michael Wilding respektive. Den senare såg vi senast i "Under capricorn". Han kom senare att gifta sig med Elizabeth Taylor.

Spoilervarning! Läs inte mer om ni vill undvika att bli spoilade.



Nöjet med filmen är en massa roliga birollsfigurer med fyndig dialog. Det var vederkvickande att Alfred och Almas dotter Patricia här gör sin skådespelardebut som Chubby Bannister.

Det jag tar med mig från filmen är den falska "flashback" vi får se i inledningen av filmen. Denna återblick tar man som en sanning men mot slutet får vi veta att det var ett falsarium. När filmen spelades in ansågs sådana "flash backs" som visades i bild beskriva sanningen och att bryta mot den regeln var inte ok. I modern film anses en otillförlitlig berättare i tex "flash backs" som modernt och vågat. Hitchcock hävdar i intervjuer att han gjorde det mer eller mindre av ett misstag och att han tyckte att det var hans näst största misstag i karriären, det största var att den lilla pojken dog i bussexplosionen i "sabotage". Personligen tycker jag att tekniken med en falsk "flash back" gör filmen intressantare.

Tyvärr kunde jag inte riktigt skaka av mig bilden av den gamla Jane Wyman, hon var Angela Chase från Falcon Crest hur jag än vände och vred på det.

Lyssna på veckans avsnitt av Shinypodden där jag och Frasse pratar om filmen i mer detalj. Ni hittar avsnittet här.

Betyg: 3/5


måndag 13 januari 2020

Under capricorn (1949)


"Under capricorn" anses allmänt som en av Hitchcocks svagaste filmer och jag kan förstå varför. Filmen är i första hand tämligen tråkig även om det finns två rent filmtekniskt intressanta långscener i filmen.

Skådespeleriet av Ingrid Bergman, Joseph Cotten, Michael Wilding och framför allt Margaret Leighton är godkänt till bra. Leighton gör filmens villain och hon framför sin elakhet på ett sublimt sätt. Ingrid Bergman spelar en gravt alkoholiserad, deprimerad och hunsad kvinna och är faktiskt bra i rollen, hon är snäppet bättre i denna film jämfört med "Spellbound" och "Notorious" skulle jag säga.

Filmen är ett sentimentalt romantiskt drama om för mig ganska oengagerande personer och situationer. Det är en typ av drama där den stora kärleken mellan två av ödet sammanfogade personer hotas av ett yttre hov, denna gång av två yttre faktorer. Filmen bygger på att du som åskådare känner starkt för paret Sam och Henrietta Flusky. När Hattys barndomsbekant Charles Adare flyttar till Sydney rör han upp känslor och blottlägger skam, ångest och skuld från tidigare i paret Fluskys liv. Den andra yttre faktorn är den falska "väninnan" till Hattie, parets ungar hushållerska Millie.

Två tekniskt briljanta långa tagningar och Ingrid Bergmans vassa leverans av en lång monolog i den andra av de två långa scenerna räddar filmen från det ensligaste betyget. Detta är inte bottenskrapet från Hitchcock om man jämför med några av hans allra första filmer, men den är inte långt ifrån.

Jag och Frans är splittade om denna film. Lyssna på vår diskussion om filmens eventuella förträfflighet på Shinypodden, hittas här.

Betyg: 2/5