Game Of Thrones - Season 6 (2016)

Ok, så var säsong 6 slut och den långa väntan har startat igen. Ofta tar det en bra stund innan en avslutad säsong ordentligt landat i sinnena, men här kommer mina initiala tankar om S6 av samtidens mest omtalade tv-serie.

Nedan kommer det pratas om grava spoilers för säsong 6 av Game of Thrones. Warning! Spoilers.

Nu för tiden är jag och kompisarna helt i samklang under måndagskvällarna. Meddelanden på messenger indikerar när var och en startar titten och efteråt avhandlar vi avsnitten per telekonferens. Det gör inget att man bor i olika städer när man har teknikens hjälp.

Vi är nog tämligen överens om att säsong 6 var ett stort steg framåt jämfört med den senaste säsongen. Det är mindre "Game of Transportsträcka" och lite mer känsla av att nu ska vi framåt. Showen har nu passerat böckerna och den kan kanske äntligen få spelrum att avancera enligt eget tempo. När Dany och hennes arméer till slut bordat skeppen för färden över till Westeros känns det som att den tredje och sista akten i sagan kan börja. Två säsonger kvar gott folk!

Säsongen som sådan startade försiktigt och de två första avsnitten startade upp alla seriens cylindrar så att säga. Sen stegrades det uppåt till det fanatiska femte avsnittet. Hold the door. Sjätte och sjunde avsnitten blev oundvikligen lite svagare igen. Säsongen avslutades med bättre och bättre avsnitt igen och sista avsnittet var något i hästväg. Långt, fullt av fantastiska scener och otroligt välgjort.

Som vanligt går inte speciellt många karaktärer säkra. Folk dör huller om buller, men under denna säsong har de allra största karaktärerna hållits vid liv, ja en har till och med återuppstått. Däremot har en kopiös mängd sekundära karaktärer gått åt. Det är inte många jag sörjer men några kan man alltid sakna. Det var mycket trist att Margaery så snopet försvann i wildfire-molnet. Det kändes som att hon hade en plan för att besegra och utkräva hämnd på de religiösa fanatikerna. Cersei hann före kan man säga. Även hennes far Mace Tyrell's lustig mustasch kommer saknas. Personligen blev jag lite överraskad av, även om jag inte borde, att Jon faktiskt lät hänga förrädarna och hans mördare, speciellt den lille äcklige pojken Olly.

Game of Thrones är en så tät serie att det ofta är svårt att peka ut favoritavsnitt men däremot finns det alltid favoritsekvenser eller scener. Jag önskar lista några av mina favoriter för dig.

Först vill jag nämna alla scenerna med The Hound. Jag hade på känn att han skulle komma tillbaka. Han var ju ändå inte död när Arya lämnade honom för så länge sedan och han är ju hård som få. Tänkte ni på att de inledde med en scen och inte titles sequence i det avsnittet han kom tillbaka i? Nu hoppas jag på en återförening mellan Arya och The Hound.

Dani och hennes drakar är alltid bra scener. Däremot fick man lite deja vu-känsla över hennes arc i denna säsong. Hon klev naken ut ur en stor eld, hon lade the Dothrakis under sina fötter (flera horder denna gång dock) och hon beordrade Drogon att elda upp några stackare: Dracarys! Men de scener jag nog mest gillade med henne var ändå de med Tyrion. De har en bra personkemi även om jag inte tror att Tyrion har speciellt stora chanser på henne i slutändan...

Sen har vi showens fans service när vi får hämnd för elaka oförrätter. Sista avsnittet inleds magiskt med en fantastik musik och Cersei som klär sig i kläder vi inte sett tidigare. För en rättegång? Nej för något helt annat! Hennes hämnd på Septa Unella var ganska given och lika grov som man kunde tänka sig från Cersei men jag blev trots allt inte så exalterad över den förväntade pay offen. Istället växte sekvensen från Kings Landing i mitt huvud först efter titten då jag insåg hur Cersei planerat och förutsett händelseförloppet. Det vi får se är ju hur hon klär upp sig inför sin kröning. Hon vet att hennes motståndare kommer förintas i wildfire, men hon förutspår uppenbarligen också idioten Tommens reaktion. Hon varken hindrar eller hjälper honom. Det är bara bestämt, hon vet att han är svag och förlorad i hennes ögon. Otroligt bra sekvens! Sen fick jag nästan rysningar av Jamies blick i slutet. Stackarn, han hade först the Mad King att tampas med, nu har han the Mad Queen som dessutom utförde det the Mad King hotade med, att bränna sina undersåtar med wildfire. Jag tror inte att Jamie kommer vara Cerseis vän mycket längre.

En hämnd som kom än mer välkomnat var Aryas hämd på Walder Frey och hans söner. I det fallet kunde gärna Frey fått lida lite till! Men samtidigt var det en poetisk rättvisa att han fick uppleva samma sak som han gjorde mot mamma Stark. Ett problem var dock hur tusan kunde Arya ta sig så fort från Braavos till hushållet på The Twins?

Nummer ett i avdelningen tillfredsställande hämnder var givetvis när Sansa bussade hundarna på Ramsay Bolton. Slaget i det nionde avsnittet var bad ass. Först tyckte jag det var för rörigt och dåligt filmat men sedan lät jag mig nöjas med att det beskrev hur kaotiskt och slumpmässigt ett slag av detta slag antagligen var. Det handlade inte bara om bra svärdteknik och man överlevde. Men som ofta var scenerna efter slaget de bästa i avsnittet och de mellan Sansa och Ramsay var bad ass. Jag kan ha tjoat till lite när vi fick se Sansas leende när hon gick ut från stallet. Även om Ramsays sista ord om att något från honom kommit in i henne kanske visades vara sant när hon uppvisade en sådan brist på empati eller medlidande mot sitt offer...

Men vilken var då säsongen allra bästa sekvens? Jo, såklart Hold the door. En absolut unik upplevelse. Samtidigt som jag såg scenen tänkte jag parallellt, kan de verkligen planterat denna scen från första början? Och hur hänger det ihop? Min hjärna arbetade på högvarv. Håren reste sig på armarna och både magen och hjärnan exploderade när sekvensen spelades upp till sitt klimax. Fantastisk tv-serie helt enkelt. RIP, du stora vänlige man. Du höll dörren bra.

Jag hade en liknande svindlande upplevelse i sista avsnittet också. Jag har alltid gillat att de spelat familjen Lannisters signaturmelodi The rains of Castamere så fort något viktigt med någon Lannister händer. Men vilken är familjen Starks signaturmelodi? Finns det någon sådan? Jag kunde inte erinra mig någon tills jag mitt under avsnittet började inse att de spelade själva showens signaturmelodi så snart viktiga saker händer med Jon, Sansa och Arya. Jaha, familjen Starks melodi är hela seriens signaturmelodi? Det börjar se bra ut för Jon...

R+L=J sant!

The Big Sleep (1946)

The big sleep är en av de mest klassiska film noir och som sådan är det såklart kul att se den. Den är också känd som en av de filmer där kärleksparet Humphrey Bogart och Lauren Bacall spelade mot varandra. Mitt förhållande med film noir är komplext och snårigt... Ok, så blev då denna en av de film noir som jag älskar eller blev det en av dem jag inte alls förstår mig på? Någonstans mitt emellan skulle jag säga. Den tilltalade min hjärna mer än min mage efter första titten.

Detta är kanske en film som bör ses många gånger om för att till fullo uppskattas. Både Carl och Jennifer menar det i alla fall, och att man med fördel kan se om The big Lebowski mellan tittarna. Coens "film noir"-pastisch är också en goof på The big sleep.

The big sleep bygger på en roman av Raymond Chandler och dess story lika invecklad som en John Le Carré-roman. Jag tror att jag såg den "vanliga" omklippta versionen från 1946 även om min dvd var 109 minuter och varken 114 (bioversionen) eller 116 minuter (pre-release) som de två versionerna ska vara. Det kan tyckas att de två versionerna inte skiljer sig så mycket då deras löptid endast skiljer sig med två minuter men tydligen är det cirka 20 minuter som skiljer, saker som tagits bort och ersatts i bioversionen.

Filmbolaget gjorde två stora förändringar i det som blev bioversionen. För det första ville man ha mer av samspelet och personkemin mellan Bogart och Bacall på bekostnad av Martha Vickers lillasyster Carmen. Det tycker jag är riktigt trist då jag fann Carmen som den överlägset mest intressanta karaktären och skådespelaren i filmen. Carmen har tydligen en ännu större och mer skandalös roll i boken. Filmen kom ju fram under förbudstiden och Howard Hawks censurerade sig själv hårt på flera punkter för att passera de regler som Hollywood hade på sig på den tiden.

I Roger Ebert lysande text om filmen antyder han varför filmbolaget ville klippa om filmen... And Chandler later wrote to his publisher, "The girl who played the nymphy sister (Martha Vickers) was so good she shattered Miss Bacall completely. So they cut the picture in such a way that all her best scenes were left out except one. The result made nonsense and Howard Hawks threatened to sue... After long argument, as I hear it, he went back and did a lot of re-shooting."

Hmm, det känns som att jag skulle vilja se pre-release versionen!

Den andra stora skillnaden är att Bogarts Marlowe ger en längre scen med exposition där kriminalfallet förklaras för en förväntat förvirrad publik. Trots denna addition är filmen grumlig.

För mig var Carmen höjdpunkten men när jag läser om filmen på interwebben hyllas framför allt Bogarts och Bacalls personkemi och relation. Jag fann den inte så het utan bitvis ganska trist till och med. Dumma mig! Bogart kommer nog aldrig bli en av mina favoriter. Bacall har potential, hon var extremt ung när hon gjorde denna film, men jag har inte sett henne i några filmer förutom denna tror jag. Scenen som Jojjenito lyfter upp när Bacall vill klia sig på knät var en riktigt bra scen. En annan scen jag kommer att tänka på var i bilen på väg hem från ett farligt ställe där Bacall inte vet eller kan bestämma sig för hur mycket hon kan berätta för Marlowe (Bogart).

Hur faller filmen i smaken då det gäller dess film noirighet då? Jo, men den funkar bra. Den är verkligen rörig som attans och jag kan inte säga att jag hänger med i alla turerna. Vem dödade vem med vilket vapen och i vilket rum? De flesta frågorna kvarstår när filmen tagit slut. Enligt legenden såg Howard Hawks filmens framgångar som ett bevis på att publiken inte behöver förstå handlingen bara de får ett hett kärlekspar på duken, hårda repliker och härlig action. Något sådant... Fritt taget ur minnet. Jag köper att vissa filmer kan leva på magnetiska skådespelare med en grym personkemi och en i övrigt skön stämning. Men ofta kan faktiskt handlingen, speciellt då det handlar om en mysteriefilm och "vem gjorde det?"-plot, vara av betydelse!

Nåväl, det finns mycket att säga om denna film. Den är spännande på ett intellektuellt plan och den känns modern om man tänker på teman och karaktärer. Miljö, kläder och bilar är givetvis mycket daterade till 40-talet. Jag lägger speciellt märke till Bogarts lilla gulliga bil.

Jag får väl ta och göra som Carl och Jennifer föreslår och se om filmen några gånger. Den kanske kommer växa till en fullt utblommad favorit. Tills vidare nöjer jag mig med att ge den en "japp, rekommenderas!". Jag ger den tre bångstyriga döttrar av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

The Shooting (1966)

The shooting från 1966 är en independent western i ordets fulla betydelse. Om den gjorts idag, och den är så modern i sin känsla att den skulle mycket väl kunnat gjorts idag, hade den platsat på och gjort succé på Stockholms Filmfestival. Det är en långsam men intensiv berättelse om en jakt på en man genom öknen. Hämnd, våld och ond bråd död står i fokus. Den filmmakare som jag närmast kommer att tänka på är givetvis Kelly Reichardt. Hennes Meek's cutoff passar in både genre- och berättarmässigt. Den film som i övrigt mest passar är kanske hennes Wendy and Lucy. The shooting har likt flera av Reichardts filmer drömlika kvalitéer. Man blir belönad rikligt om man orkar hålla sig vaken under titten.

Handlingen i filmen upplevs tydligen av vissa som oförståelig och skum. Helt klart är att filmen lämnar en hel del till åskådaren att tolka och lista ut. Men på ett bra sätt.

Willet Gashade (Warren Oates) återvänder till det lilla gruvlägret han har tillsammans med sin bror och två till. Väl där finner han den svagt begåvade Coley (Will Hutchins) ensam och vettskrämd. Willets bror har flytt ut i öknen och deras kompis har blivit skjuten av någon som Coley inte såg. Snart därefter dyker en egensinnig och vacker kvinna upp som övertalar Willet och Coley att ledsaga henne genom öknen till en stad en veckas ritt bort. På väg ut i öknen inser Willet och Coley snart att de är förföljda.

Filmen är inte speciellt svår att förstå på ytan. Vad som kan vara frustrerande och svårt för publiken är att det kan vara nog så lurigt att förstå de inblandade aktörernas beteenden och agendor. "Varför gjorde han/hon så?" är en fråga som man tänker flera gånger. Vid sidan av Oates och Hutchins spelar Millie Perkins och en ung Jack Hicholson de övriga två huvudrollerna. Detta var från en tid före Jack Nicholson slagit igenom för de breda massorna. Det var en tid då han var intressant och bra som skådespelare. Manuset är skrivet av Carole Eastman som också skrivit manus för filmen Five easy pieces som kom ut fyra år senare. Också den har Jack Nicholson i en av de större rollerna.

Åter till vår lilla western. Filmen är minimalistisk och den karga naturen passar till den likaledes karga handlingen. Det är en brutal film även om den inte hänger sig åt gore. Nicholsons gunslinger Billy Spear är särdeles sadistisk medan kvinnan med det beskrivande namnet "Woman" som spelas av Millie Perkins är en otroligt intressant karaktär. Jag förstår mig på henne på det högsta av höga plan, men hennes agerande i scen efter scen gör mig undrande. Filmer som får mig att bli nyfiken och på detta sätt får mig att ställa frågor är alltid välkomna.

Slutet av filmen är riktigt najs och långt från vad ängsliga filmstudios av idag kräver i form av slutna, övertydliga och lyckliga slut.

Detta är en okänd film tror jag, även om den nyligen gavs ut av Criterion Collection (nr 734), men jag är riktigt glad att jag såg den. Den bryter av från "vanliga" westerns som man ser med John Wayne, James Stewart, Clint Eastwood, Lee Van Cleef och deras likar.

Jag ger The shooting fyra döda hästar av fem möjliga.

Betyg: 4/5 

The Nice Guys (2016)

Shane Black har som manusförfattare varit ansvarig för flera höjdare som Lethal weapon, The last boy scout och framför allt Long kiss goodnight. Som manusförfattare och regissör har han inte varit lika lyckad. Den första film jag såg som han också regisserat var Kiss kiss bang bang, en crimeactionkomedi som jag såg på filmfestivalen. Den var ok, kanske "helt ok" men absolut inget mer. Sen fick han regissera Marvels Iron Man 3 vilken är den av de tre filmerna om Tony Stark som har mest problem i mina ögon. Sista delen med striden mot en miljard flygande robotar var smärtsamt tråkig.

Inför månadens filmspanarträff och Shane Blacks The nice guys visst jag mycket lite om filmen i fråga. Jag visste att den var skriven och regisserad av Shane Black, att det är en crimeactionkomedi och att den utspelades på 70-talet. Jag hade ganska höga förväntningar ändå. Men det blev ungefär som med Kiss kiss bang bang - en ungefär "helt ok" film. Inget att bli till sig över men heller inte superdålig. Helt ok helt enkelt. Vana läsare av min blogg kan därmed redan gissa betyget.

Black försöker sig på något mycket svårt. Jag jämför det med att bildligt lägga två filmer ovanpå varandra och försöka blanda dem. Visst det kan bli fyndigt och fräscht om det lyckas. OM det lyckas. Men det är samtidigt otroligt svårt att få rätt ton när de två filmernas skilda tonlägen ska sammanblandas. Här är det dels ett kriminaldrama, en modern film noir, dels en actionkomedi med en hel del farsartad humor. Det är otroligt svårt att sammansmälta dessa genrer. Uppenbarligen.

Jag tycker inte att Shane Black lyckas speciellt bra här. Manus är bra i grunden, men som regissör verkar han ha svårt att klippa bort sina darlings, de mest prövande farsartade scenerna med folk som snubblar, ramlar, stammar och grimaserar. Jag lider under dessa. Samtidigt lyckas han bra med stämningen i övriga partier och hans Los Angeles i mitten av 70-talet är riktigt najs.

Ett annat problem som Black med tydlighet har som regissör är castingen. Hur tusan har han tänkt när han castade Russell Crowe och Ryan Gosling i denna film? Max en av dessa torrbollar får plats i filmens dynamiska duo. De båda kan under sina bästa (och hårt regisserade) dagar spela den straighte av de två, och ingen av dem klarar av att spela den korkade "goofy" karaktären. Nu försöker Ryan Gosling vara den tokrolige i denna film och han är katastrofal i den rollen. Han funkar som totalt uttryckslös och hård i Drive och han funkar som "the straight guy" i den romantiske komedin Crazy, stupid, love. mot den överlägset bättre skådespelaren Steve Carell. Här i The nice guys förstör Gosling tyvärr om och om igen känslan som byggs upp i de bra och sansade scenerna. Men sedan kommer ytterligare en av hans och Blacks "Abbot och Costello"-scener åter igen och jag tas omgående ut ur stämningen och filmen.

Jag vet inte riktigt vilken vinkling jag skulle se filmen från för att uppskatta den mer. Man skulle kanske sett den som en film där det är kul att en sådan känd skådis som Gosling bjuder på sig själv och i princip gör sig själv till åtlöje. Men är han verkligen av den kalibern att detta över huvud taget känns som överraskande eller spännande? Nej, inte i mina ögon.

Jag gillade dock en hel del av scenerna i filmen, även om helheten blev fördärvad. Unga fröken March (Angourie Rice) var kul i alla fall. Det fanns flera sorters humor i filmen och en del av den lite mer nedtonade humorn fungerade. Men Gosling var som sagt felcastad och det var han som skulle dra humorvagnen över mållinjen. Tyvärr.

Russel Crowe verkade dessutom ganska ointresserad. Var man gör vad han måste för att dra in nästa lönecheck... Han spelade en roll som känns passande men jag får också vibb av minsta motståndets lag. Han är en slafsig men "street smart doer". Hans karaktär här påminde mig om hans Cal McAffrey i den lite underskattade journalistfilmen State of play (en film som jag tydligen också underskattade när jag skrev om den).

Både Jackson Healy (Crowe) och Holland March (Gosling) är filmiska karaktärer som kräver rätt skådespelare som utmanar stereotyperna och som därmed lyckas överraska oss åskådare med något extra. Crowe var för trött och Gosling var för fånig i denna film. Jag håller i och för sig inte dem som ansvariga utan det ligger helt i händerna på regissören Shane Black.

Jag hade hoppats på en roligare och skådespelarmässigt mer intressant film. Därmed ger jag The nice guys två försvunna skådespelerskor av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Jag hörde spridda skratt från åtminstone några av mina filmspanarkompisar. Hoppa över till deras bloggar och kolla vad de tyckte om filmen:
Har du inte sett den? (Johan)
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
The nerd bird
Jojjenito

Den Ultimata årsbästalistan 1993

1993 är ett superår! Det var många av oss som hade många fina filmer att välja bland. Flera av listmakarna höjjer filmåret till skyarna. Men vilka filmer från året har vi kollektivt röstat fram till de tio bästa? Våra tio favoriter. Läs vidare så får du se.

I toppen slogs två filmer om förstaplatsen ett tag tills vinnare drog ifrån på upploppet. De övriga var jämnstarka och långt efter.

Vi har nu slagit deltagarrekord igen så hela elva deltog bloggare i festligheterna; Rörliga bilder och tryckta ord, Fiffis Filmtajm, Filmitch, Flmr, Movies-Noir, Jojjenito, Absurd Cinema, Spel och film, Filmmedia, Filmfrommen och Fripps Filmrevyer.

UÅBL 1993

1. Jurassic Park (Steven Spielberg) 72 poäng (tio listor, tre förstaplaceringar)
2. Falling down (Joel Schumacher) 52 poäng (åtta listor, två andraplaceringar)
3. The nightmare before Christmas (Henry Selick) 36 poäng (sex listor, två förstaplaceringar)
4. Schindler's list (Steven Spielberg) 33 poäng (sex listor, en andraplacering)
5. The remains of the day (James Ivory) 32 poäng (fyra listor, två förstaplaceringar)
6. Short cuts (Robert Altman) 31 poäng (fem listor, tre andraplaceringar)
7. Groundhog day (Harold Ramis) 29 poäng (sex listor, två tredjeplaceringar)
8. The fugitive (Andrew Davis) 29 poäng (fem listor, en förstaplacering)
9. True romance (Tony Scott) 29 poäng (fyra listor, en förstaplacering)
10. Carlito's way (Brian De Palma) 18 poäng (tre listor, en tredjeplacering)


Listan skapades den 20:e juni 2016.

Två listettor missade toppen; The age of innocence och Dazed and confused. För övrigt har vi filmer med Emma Thompson, Meg Ryan, Holly Hunter, Milla Jovovich, Michelle Pfeiffer, Winona Ryder, Sandra Bullock, Diane Keaton, Robin Williams, Sylvester Stallone, Tom Hanks, Woody Allen, Al Pacino, Tom Cruise och Denzel Washington utanför listan.

Totalt sett nämndes 44 filmer på listorna. Filmerna i fallande poängordning från plats 11; Trois couleurs: Bleu, The piano, Tombstone, Much ado about nothing, The age of innocence, Philadelphia, Farewell my concubine, In the line of fire, The vanishing, Dazed and confused, In the name of the father, Mask of the Phantasm, The firm, Cliffhanger, Stalingrad, Shadowlands, Totally f***ed up, A Bronx tale, Glädjekällan, Naked, Sunes sommar, Eagle shooting heroes, Manhattan murder mystery, This boy's life, Somersby, Sonatine, Slepless in Seattle, Dennis the Menace, Demolition man, Mrs. Doubtfire, Alive, Blood in blood out, Tai Chi master, What's eating Gilbert Grape?

For A Few Dollars More (1965)

Den sista filmen jag skriver om från dollars-trilogin är den andra i ordningen, For a few dollars more. Det visade sig att det var denna film jag kom ihåg flest bilder och scener från. Jag kom ihåg slutfajten och hur Clintan fyllde en hel vagn med döda skurkar. Jag kommer ihåg uret med vaggvisan och jag kommer ihåg de otäcka flash backsen från El Indios tidigare brott.

Detta är nog den djupaste och i viss mån bästa av de tre filmerna. Den första filmen A fistful of dollars är en kul liten film där Clintan får vara en tuffing. Den tredje filmen The good, the bad and the ugly är episk och storslagen. Mellanfilmen är mörkare och mer personlig.

Clintans Man with no name är en prisjägare på jakt efter El Indio och hans kumpaner. På vägen blir han partner med en annan prisjägare med oklar agenda, Colonel Douglas Mortimer. Filmen är jämn över lag och den håller mitt intresse uppe hela tiden. Känslan i filmen är annars allt annat än glad. Det är en hemsk historia som antyds men inte beskrivs detaljerat. El Indio har mördat en ung man och våldtagit mannens flickvän.

Tyvärr är musiken och ljudeffekter störande lite här och där. Detta är en av de saker jag inte riktigt gillar med Sergio Leone. Låt oss säga att han är förtjust i det tjutande ljudet av kulor som viner förbi kameran. Scenen när Clintan och Van Cleefs Mortimer skjuter på varandras hattar funkar inte för mig, ganska orealistisk i en film som för övrigt är relaistisk och ljudeffekterna är usla.

Jag gillar dessa dollars-filmer, men jag älskar dem inte. För mig har Clintan gjort bättre roller inom westerngenren. Hans insats i High plains drifter poppar direkt upp i minnet bland de lite äldre filmerna. Både Lee Van Cleef och Gian Maria Volontè gör sina roller bra men jag har sett bättre. Klaus Kinski var kul att se som den galne pistolmannen The Hunchback. Det är en karg värld vi möter och jag har svårt att sympatisera eller känna för någon av karaktärerna riktigt mycket. Det saknas något i storyn för att dra mig in i världen till fullo. Det finns westerns som jag gillar mer helt enkelt.

Jag ger For a few dollars more tre sönderskjutna cowboyhattar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Top 10 films of 1993 (version 2)

Jag publicerade min första topplista för filmåret redan hösten 2013 men när nu det nalkades en blogathon om filmåret har jag valt att skriva ett nytt inlägg med lite uppdateringar i listan och texten. Du finner min ursprungliga lista här.

Det är tjugotre år sedan och listor som är så gamla blir automatiskt en lista som beskriver hur bra jag minns filmerna som. Jag har inte sett om speciellt många av filmerna nedan och jag får då gå på ett minne, ibland vagt sådant.

Topplistan från 1993

10. The piano (Jane Campion)

Mycket känslosam film med fantastisk pianomusik. Holly Hunter vann oscarn välförtjänt. Yxscenen.

9. The vanishing (George Sluizer)

Olidligt spännande. Sandra Bullock i en liten men kvävande roll. Jeff Bridges briljerar och Kiefer Sutherland tränar sig på att försöka leta rätt på någon med tidspress. Har inte sett den holländska originalfilmen.

8. Trois couleurs: Bleu (Krzysztof Kieslowski) 

Den första delen i trilogin är bäst och ett innerligt melankoliskt drama om sorg.

7. Manhattan murder mystery (Woody Allen) 

Lyckad Woody Allen-film från 90-talet! Alan Alda är alltid bra.

6. Much ado about nothing (Kenneth Branagh)

Jasså det var Kate Beckinsale som var "hjälten" i denna film! Det hade jag inte koll på förrän jag letade efter bild till filmen. Underbart härlig och varm film om jag minns rätt.

5. Jurassic Park (Steven Spielberg)

Jag såg den inte på bio vilket kanske drar ner lite. Annars en otroligt häftig film. Dinosaurier!

4. Falling down (Joel Schumacher)

Jag älskade denna Joel Schumacher-film med en lysande Michael Douglas i huvudrollen. Musiken är mycket lyckad i denna film.

3. Groundhog day (Harold Ramis)

Utan tvekan årets bästa komedi. En av decenniets bästa till och med. Ser jag gärna om igen. Och igen. Och igen...

2. Short cuts (Robert Altman)

Årets bästa film när det begav sig då jag inte såg ettan på bio. Denna såg jag två gånger på bio till och med. Robert Altman följde upp The Player med detta mästerverk. Julianne Moore gjorde storstilad och avslöjande entré i mitt filmmedvetande...

1. True Romance (Tony Scott)

Självklart etta på min lista då denna ligger på min all time best list... Fantastisk blandning av action, romantik och humor. Tarantinos manus och Tony Scotts hantverk blir till ett sagolik resultat. Och så alla skådespelare med Patricia och Christian i spetsen. Och Hopper, Walken, Pitt, Oldman, Gandolfini...

Virgil: You gotta a lot of heart, kid. 

Några hedersomnämnanden, dvs bra filmer som inte fick plats på min lista:

• The fugitive - Harrison Ford jagas
• The pelican brief - Julia Roberts jagas
• Dazed and confused - Matthew McConaughey är skön i Linklaters kultfilm

En film som jag borde se någon dag: The remains of the day
En film jag aldrig varit sugen på att se: Schindler's list
Årets största besvikelse: Another stakeout (ettan var ju så bra...)
Årets svagaste film? Vet inte, kanske Weekend at Bernie's II?


Idag bloggar en massa gals och dudes om filmåret 1993. Låt mig gissa vilka filmer de kommer ha med på sina listor! Jag får givetvis inte välja filmer som jag själv har med på topp 10...

• Att Sofia har med The nightmare before Christmas är för enkelt. För att utmana mig tippar jag på kostymdramat The age of innocence också.
• Fiffi borde väl ändå få med Cliffhanger på sin lista!! Och kanske blir Drömkåken det svenska inslaget?
• Flmr lär ha med The Firm! Am I right? Annars lär Tombstone dyka upp. Western!
• Filmitch har några favoritgenrer; Disney, musikaler och amerikanska krigspropaganda. Vad ska jag välja? Ahhh, brittisk socialporr såklart! Jag går med Mike Leighs Naked. Lätt val när jag såg "gritty realism" i beskrivningen...
• Movies-Noir har säker satsat på Carlito's way. 70-talet, polisfilm. Japp det blir Brian de Palma för Christian all the way!
• David är svårbedömd. Kommer han ha med en enda engelskspråkig film tro? Blir det någon kinesisk film? Jag gissar på en kombination av detta med The Joy Luck Club.
• Jojjenito har säkert med The remains of the day, men kan han ha med Blood in, blood out?
• Jimmy kan vara lurig att förespå. Finns det någon animerad svensk kortfilm från året tro? Jag väljer att gissa på Dazed and confused. Kan inte det passa in så säg?
• Magnus gillar ofta de stora blockbustrarna från sommaren, men jag tror nog att han mycket väl kan tänkas ha med Steven Spielbergs Schindler's list för detta år. Men blockbusters! Klart Magnus gillar The last action hero!!
• Filmfrommen har också svettats med en topplista för filmåret 1993.