onsdag 18 maj 2016

The Killers (1946)


The killers är en av de mest kända film noir som finns. Filmen kom på tal när jag stötte på Carl på ett filmspanarfika i helgen som gick. Som vanligt vältalig rörde Carl upp ett sug och intresse i mig att se denna film. Sagt och gjort, jag slog mig ner i soffan och gav mig i kast med The Swede och Kitty Collins. De båda kändes som gamla vänner trots att jag inte sett filmen förr. Däremot har jag sett Steve Martins Dead men don't wear plaid (1982) ett antal gånger och som ni vet återfinns de båda i den filmen.

Det börjar bli lite av samma visa för mig inför att jag ska se en klassisk film noir. Jag har en svag aning om jag inte kommer gilla den och jag tror egentligen att det inte är en favoritgenre. Det är som att jag vill gilla dem rent intellektuellt sett, men att de ofta inte slår an på de strängar som får mig att sjunga.

Men jag har trots allt gillat några film noirer så helt kört ska det ju inte vara. Några som fallit i god jord, för er referens, är Laura (1944), Gilda (1946), Sunser Blvd. (1950) samt den revisionistiska The long goodbye (1973).


The Killers inleds med slutet och hela filmen är sedan en serie av återberättade "flashbacks" över den olycksaliges liv och gärning. Vår ciceron är försäkringsagenten Jim Reardon (Edmond O'Brien). Han utreder motiv och bakgrund till mordet av Ole "Swede" Anderson (Burt Lancaster). En lång bit in i filmen börjar en fatal kvinna dyka upp i historien, ingen mindre än Kitty Collins i Ava Gardners mystiska skepnad. Som en klassiker inom genren uppfyller denna film alla förväntningar. Vi har ett rån och ett försvunnet byte, en femme fatale och en blåögd och lättlurad olycklig som hamnar med svartepetter i knät till slut.

Filmen lever på sin stämning och den är bra, mycket skuggor och sånt. Men då filmen är supertorr och tar sig själv på allra största allvar har den svårt att bli en personlig favorit hos mig. Jag har upptäckt att jag gillar filmer med en liten glimt i ögat eller antydan till humor.


The killers har, som kanske film noirer ofta har, en stark inledning samt en maffig avslutningsscen. I inledningen får vi får möta de två mördarna på en "diner", se hur de söker efter the Swede, och hur han resignerat inväntar sitt öde. En scen som flimrat förbi i Döda män kär inte i rutigt...

The killers är en av de mest kända och ikoniska filmerna i genren och som sådan är det förbaskat kul att ha sett den. Den är klart intressant, och även om Reardons utredning kommer vidare lite väl lätt i vissa scener mot slutet av utredningen behåller jag mitt intresse mest hela tiden. Den fatala var spännande om än inte förhäxande. Hon har inget på varken Rita eller Gene i mina ögon. Smaken är som baken antar jag.

Det är miljöerna och stämningen jag tar med mig från filmen. Jag ger The killers tre lättlurade muskelmän av fem.

Betyg: 3/5



12 kommentarer:

  1. Det finns några anledningar till att jag föll pladask för den här direkt. Först och främst den där inledningen på dinern. Dialog och kameravinklar är helt underbara. Inte minst William Conrad (Fatman!) är så härligt stenhård utan att vara direkt hotfull från början för att sedan eskalera utan att direkt ändra ton.

    Sedan lyckas filmen fånga noirtemat om goda och onda kvinnor på ett snyggt sätt. Man kan väl tycka vad man vill om hur relevant eller stötande detta är nu, men oavsett det förklarar det en viss världssyn. Som flashbackarna är konstruerade får man ju se slutet på båda vägarna som börjar vid vägskälet där han först träffar Kitty Collins. Han glider in med en blond (=god) dam som han helt glömmer när ögonen flyger ut ur ögonhålorna mot Kitty och käken trillar i golvet. Den ena vägen leder till happily ever after och den andra leder i fördärvet. Det är en skön blandning av val som får konsekvenser och något hopplöst ödesbestämt över det hela.

    Man hör allt som oftast folk som delar din reaktion att man inte förstår att Kitty Collins skulle vara så förtrollande jämfört med Lilly. Betyder det att de här filmerna lyckades trumma in sitt budskap och forma kommande generationer?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Helt klart ett mycket bra filmtips av dig Carl. Tack för det.

      Inledningsscenen var ofantligt intressant. Jag hajjade till direkt när jag insåg att det var något speciellt på g, och det är en scen som man skulle kunna se om flera gånger. Resten av filmen är dock inte lika bra i mina ögon...

      Intressanta tankar du har där om goda och onda kvinnor. Jag upplevde hela den scenen på festen när The Swede hade med sig Lilly (den blonda) och sedan så uppenbart sket i henne och bara intresserade sig för Kitty Collins (brunetten) som en jobbig och störande scen. Det kändes helt orimligt hur han betedde sig, mest för att det var så oförskämt. Så ja kanske har filmer som denna, och annan utveckling i samhället, fått oss enkelspåriga män i yngre generationer att bättra oss... :-)

      Du träffar rätt med att jag inte tyckte att Kitty Collins skulle vara så mycket mer förtrollande jämfört med Lilly. Helt korrekt. Men min jämförelse mellan den fatala (Ava Gardner) var i första hand med damerna i Gilda respektive Laura, dvs Rita Hayworth och Gene Tierney...

      Radera
    2. Det finns riktigt svaga delar mot slutet, som när de får en magisk flashback av en döende snubbe som bara yrar och hela slutscenen som knyter ihop allt lite hastigt och lustigt.

      Kan det vara så att just den flashbacken på festen återberättas av Lilly? Jag minns inte, men någons perspektiv var det ju så hans Roger Rabbit-reaktion kan ha varit en överdrift. Jag tycker att hans orimliga beteende där funkar fint för att bygga myten kring Kitty Collins och den enkle svensken.

      Jag minns Gilda för dåligt (och såg den innan jag skrev något), men kan det stämma att hon är något mindre fatal?

      Gene Tierney har jag aldrig sett. Vansinne.

      Radera
    3. Ahhh, du har kvar "Laura"! Fan vad najs för dig. Mycket nöje!

      Gila är snarare än mer fatal och i mina ögon än mer förhäxande! Klart man föredras sina femmes fatales både fatala och förhäxande. Som du påpekar är det lite svårt att förstå allt eventuella ståhej kring Ava Gardner. Men både Laura och Gilda får gärna lura mig vilken dag i veckan som helst! :-)

      Radera
  2. Den här har jag hört Filmspotting prata om i alla fall en gång. Ja, det var ju när de hade Film Noir-maraton förstås. De gillade speciellt en scen med ett rån, hur den var filmad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske ett filmtips för dig också? Den är väl värd att se, inte minst för dess plats i filmhistorien.

      Hmmm, rånet? Var det en birds eye kameravinkel? Nåväl, personligen tar jag med mig de inledande scenerna allra mest...

      Radera
    2. Ja, det kan det vara (ett filmtips alltså). Men jag har kanske lite samma "problem" med film noir som du. Jag brukar oftast gilla dem men inte älska dem. 3/5 är det vanligaste betyget.

      Filmspotting pratade om en scen vid ett rån och att det var film inifrån en bil har jag för mig.

      Radera
    3. Ok, då är det kanske inget för dig... Men man vet ju aldrig. Om du får lust någon gång kan du ju testa Laura eller Gilda. Två filmer jag såg under Decennier som jag tyckte mycket om trots att de är film-noir...

      Ok, det där rånet... Kameravinkel inifrån en bil? Nja, det var i alla fall inte en scen som rockade mig totalt. Jag kommer inte ihåg vinkeln!

      Radera
    4. Nja, det kan nog visst vara nåt för mig. Jag körde ett film noir-tema för några år sen (25 filmer) och där fanns några riktiga guldkorn. Laura såg jag då, men den var inte nåt av guldkornen även om den var bra. Gilda har jag inte sett.

      Jag får helt enkelt se The Killers och kolla om jag kan upptäcka scenen de syftade på.

      Radera
    5. Just det, du har ett film noir-tema också. Men det ser ut på din blogg som att du stannat mitt i. Ska det fortsätta eller har du lagt ner?

      Om du kör vidare kan du ju addera The killers och Gilda i botten på dina noir-lista! :-)

      Radera
  3. Nej då, temat gick i mål med The Big Sleep som sista film. Av nån anledning så slutade jag uppdatera inlägget med listan jag hade. Sen bara för nån vecka sen så skapade jag Tema: Film noir-sidan och kopierade då den inkompletta listan från det första inlägget.

    Slarv från min sida med andra ord. Ska åtgärdas!

    SvaraRadera